Ministermöte

Så. Sista namnunderskriften insamlad,
sista tumavtrycket fastsatt på kavajen.
Dags för ett besök på finansdepartementet!

Både spännande och lite småläskigt det hela tyckte jag,
skönt att vara med mest som ung och söt aktivist bredvid Penny, Magnus och Julia från Diakonias huvudkontor, tre som kan det hela!

Min bild av att uppvakta ministrar handlade nog mycket om tomma fraser och många leenden framför smattrande kameror. Men det blev typ tvärtom...

Kavajen var menad för Anders Borg,
men han är väldigt upptagen mitt i finanskrisen.
Det är nog egentligen Mats Odell också,
men han lät oss träffa honom ändå!

En annan minister alltså, med lite annan storlek än lille Anders Borg. Men om Samuel får på sig kavajen så skulle nog Odell få det också, tänkte Julia.



































En kavaj
och 2783 namn, det ni!




Att komma in på finansdepartementet kändes lite som att komma in i ett bankvalv. En säkerhetsvakt bakom tjockt glas kollar våra legitimationer, sedan måste någon inifrån komma och hämta oss.

Men där inne var det mer hemtrevligt,
vi satt i en soffgrupp och ministern lyssnade när Magnus och Penny presenterade vad Diakonia tycker: att de länder som lånar pengar av IMF ska ha större frihet att satsa på sjukvård och utbildning. Mats Odell höll med och sa att Sverige har puffat på IMF mer och mer åt det hållet, och att Diakonia har gjort ett viktigt jobb som har drivit frågan.


Penny, Julia, Mats Odell och jag.


Tyvärr ville inte Mats Odell ta emot kavajen, "den är ju till Anders Borg", och inte de insamlade namnen heller. Det fick bli en sekreterare som tog emot namnlistorna för att lämna dem till Anders Borg senare. Det kändes lite synd, jag hade ju hoppats få se kavajen på en minister! Men man vet ju aldrig, kanske Anders Borg blir lite nyfiken när han hör talas om kavajen och bestämmer sig för att prova?

Så inte så många kameraklick,
men en Odell som verkar tycka som vi.
Vi hoppas han kommer ihåg det, även när kampanjen tar slut.
För Diakonia kommer fortsätta att pusha för en rättvisare värld,
och för att Sverige ska dra sitt strå till stacken, eller hur?

Namninsamlingar

Under en insamling av namn ges tillfälle att skärskåda svensken. Klassiska undanflykter, genuint intresse, de som har tid, de som går en omväg runt. Och de mest intressanta, de som inte alls bryr sig om vad vi står och samlar in namn till, men bara vill prata.

Många vågar nog inte tro på vad en mängd namn kan göra, för när tog media senast upp en namninsamling med ett lyckat resultat? Kanske gäller det överhuvudtaget, hur många negativa nyheter konsumerar vi inte per positiv nyhet? Vi i Borås har iallafall bestämt oss för att en namninsamling kan göra skillnad, därför har vi flera gånger varit ute på stan och samlat underskrifter, runt en timma per gång, med tanken att många små insatser är lättare att genomföra än en stor. Och förhoppningsvis har vi fått fler att börja tänka till.

Allra roligast vore, om nu Anders Borg gör något vettigt av det här, att alla de som skrivit under på något sätt får veta det. Hopp och framtidstro är bra grejor. Inte HIV

Dom fyra sista

Jag hade nog inte riktigt förstått. Jag kände till hur lagstiftningen i Sverige såg ut - men förstått? Nej, det hade jag nog inte.

Vad svenska politiker än må säga på deras klappa-oss-själva-på-ryggen-tal runt om i världen när de frenetiskt viftar med människorrättsflaggan, kvarstår följande faktum: I Sverige har inte alla människor lika rätt till vård. Papperslösa har inte rätt till annat än akut vård, och även då måste de betala kostnaden ur egen ficka. "Dom fyra sista", det är vad det handlar om. 6 siffror i sitt personnummer istället för 10. Utan dom, ingen sjukvård.

Rosengrenska är en stiftelse som arbetar för gömda flyktingars rätt till sjukvård, bland annat genom en mottagning där läkare och sjuksköterskor arbetar ideellt för att ge vård till dessa människor. Några av oss i Göteborgsgruppen åkte dit för att göra ett studiebesök. Vi kom till en helt annan värld. En smockfull lokal med människor från alla möjliga delar av världen. Och ett gäng sjuksköterskor, läkare, psykologer, jurister, tandläkare, tolkar, kökspersonal... Och så Anne. Eldsjälen. Spindeln i nätet. Rosengrenskas enda anställda, som inte kunde prata med oss längre än 10 minuter i sträck innan någon kom och knackade henne på axeln och ville fråga om något. Hon berättar för oss om människa efter människa, som flytt från tortyr eller dödshot, fått nej från Migrationsverket men fortfarande befinner sig i Sverige, av rädsla för att återvända till hemlandet. Vi sitter som 4-åringar runt föräldern som läser godnattsaga. Lyssnar spänt, rädda för missa ett enda ord. Frågar, förfäras och försöker förstå, men får inte ihop det. Hur kan Sverige i ena stunden kalla sig för försvarare av de mänskliga rättigheterna och i andra vägra människor sjukvård? För att de har 6 siffror istället för 10. Obegripligt.

Rosengrenskas mål är att avskaffa sig själva. Bra mål, för de ska egentligen inte behöva finnas. Men jag undrar om dom verkligen skulle försvinna om lagen ändrades. För många som var på mottagningen fyller nog Rosengrenska ett socialt syfte såväl som ett medicinskt. Behovet att träffa människor, bli lyssnad på, bli betrodd, det kommer finnas kvar även om den utan "dom fyra sista" också får rätt till vård.

Efter någon timme åker vi tillbaka till våra respektive hem. Tillbaka till verkligheten. Vår verklighet. Nu förstår jag ynka lite mer om vad lagstiftningen innebär. Men hur Sverige kan vägra sjuka människor vård, det kommer jag aldrig någonsin förstå.

Läs mer om Rosengrenska här och om Rätt till vård-initiativet här

Hurra!

Måste bara meddela att jag idag äntligen gjort min läxa, som vår aktivistgrupp gav sig själv efter en spännande kväll om fiskeindustrin. Här kommer den rafflande berättelsen om en lyckad shoppingtur:

Jag har länge gått och tjurat över att vår lokala matbutik inte har odlad, ekologisk laxfilé i sitt sortiment, i synnerhet när de profilerar sig som väldigt mycket eko och rättvismärkt. Och i synnerhet eftersom jag vet att den stora konkurrentkedjan har ekologisk, fryst lax i sitt sortiment, av sitt eget märke (efter besök hos mor och far, vi har ingen sådan butik i vårt område). Idag drog det äntligen ihop sig till konfrontation...

Jag skulle bestämt ha lax och smög runt i butiken länge och väl för att lyckas haffa person-som-troligen-är-chef istället för typisk-praktikant eller något-trumpna-kassörskan. Jag lyckades få tag på honom vid fiskdisken och frågade efter ekologisk laxfilé. Han visade mig både kall- och varmrökt ekologisk lax, men jag skulle ju inte ha rökt lax. Han föreslog istället den ekologiska torsken som kommit, men jag skulle ju inte ha torsk. Han sa då att de nog inte hade ekologisk laxfilé, även om de generellt är väldigt duktiga på ekologiskt och rättvisemärkt (vilket de faktiskt är). Han sa att han inte ens visste om det fanns. Jo, sa jag, konkurrenten har minsann ekologisk laxfilé, visserligen av sitt eget märke, men något måste ju finnas. (Hurra för konkurrens =) )Vid det här laget hade även något-trumpna-kassörskan anslutit sig och sa att det ska vi kolla upp. Person-som-troligen-är-chef sa: Tack för tipset! Och det verkade som att han menade det.

Jag tackade och gick mot kassan. När jag stod och drömde mig bort i kön, med ögonen på någon avlägsen tidning som av någon anledning verkade ha ett papper från rättvisemärkt choklad på utsidan (?), står någon plötsligt bakom mig och halvropar: Hallå! Något-trumpna-kassörskan står där och ber om ursäkt för att hon skrämde mig, men hon hade sprungit och kollat upp laxen och sett att det fanns ekologisk laxfilé, två-pack. I frysen, frågade jag. Nej, att få hem, sa nu-snabba-och-inte-alls-trumpna-kassörskan. Vad bra! utbrast jag. Tack!

Så kunde jag gå hem nöjd och glad, efter att förvånad ha insett hur otroligt lätt det är att påverka ibland - och hur välvilliga butiker kan vara (och hur otrumpen en till synes trumpen kassörska kanske egentligen är). Det som jag varit så irriterad på så länge togs tag i direkt med hjälp av en fråga och lite väl vald (konkurrent-)information. Hurra!

Nu återstår bara att se när laxen finns i frysen...

Rolig läxa - prova du oxå!

Hälsar Josefin, som idag också kunde glädjas åt de, för butiken, nya inslagen rättvisemärkt vaniljsocker, rättvisemärkta avokadosar och ett utökat rättvisemärkt-te-sortiment, samt en i höst installerad kaffemaskin med rättvisemärkt kaffe i butiken, ifall man blir fikasugen när man handlar!

Hurra! =)

Kul!

Anders Borgs kavaj då:

Anders Borgs kavaj nu:

Förhoppningsvis får vi se den på honom, vid överlämningen den 1:a december. Hoppas den passar.

Jag måste få dela med mig. I tisdags tog jag, Lisa och Frida tåget till Lerum för att träffa ett helt gäng konfirmander. Jag kände mig trött och hängig i höstmörkret och var inte alls upplagd för att engagera och informera konfirmander om hiv/aids.
Men vilken trevlig eftermiddag det blev. 35 konfirmander och dess ledare lyssnade intresserat på oss och deltog i våra övningar. En dag som kändes lång och tröttsam förvandlades till en inspirerade eftermiddag där vi fick dela med oss av vad vi hade och svara på frågor från ett gäng tonåringar.
Så med detta lilla inlägg vill jag bara uppmuntra alla att gå ut och informera det kan ju vara helt sjukt givande!

Fascination, förälskelse, förfäran, förhoppning, förtvivlan, förväntan, förändring?

Jag har varit i Guatemala och upplevt allt mellan hopp och förtvivlan. Jag fick träffa helt sensationella människor som välkomnade mig och studenterna jag reste med på ett otroligt varmt sätt. Samma människor berättade om de fruktansvärda grymheter de utsatts för. Fascinerande att man kan vara så fantastiskt vänlig och omtänksam efter att vara med om så mycket grymheter.

Mayabefolkningen i Guatemala har diskriminerats i hundratals år, allt sedan Spaniens invasion (det som i Europeiska historieböcker kallas ”erövringen”). De har tvingats från sin mark och försörjning in i slavliknande arbetsförhållanden. Under ett 36 år långt inbördeskrig har de hotats, angripits och drivits på flykt av militären. De har levt gömda i bergen utan mat eller tak över huvudet. De har torterats och lämnats åt sitt öde.
Men, de har inte kuvats. Människorna jag fick träffa har överlevt krig, förtryck och folkmord. Och nu vill de ha rättvisa.

Trots att det är tolv år sedan fredsavtalet skrevs i Guatemala har inte rättvisa skipats. Förövarna har inte dömts. Offren har inte fått upprättelse.

De människor jag träffade är överlevande, vittnen som kämpar för att ställa ansvariga politiker och militärer till svars för de brott de begått. Alla säger samma sak:
- Vi kommer aldrig att sluta kämpa.
Engagemanget är stort och bergfast.

De ber oss minnas deras historia och berätta den vidare. Det är det minsta vi kan göra. Där med vittnena i byn Xix i Guatemalas berg inser jag hur orättvis världen är och önskar att jag kunde skaka den rätt. Nu på en gång. Omedelbart!
Jag kommer aldrig att glömma Don Tibursio och de andra vittnena som berättade sina historier för mig. De hjälper mig förstå hur fel det är i världen. Men också vilken otrolig styrka och kraft som bor i en människa. De gör mig ödmjuk men också motiverad.

Hjälp Fredrik!

2009 närmar sig med stormsteg. Och därmed Sveriges ordförandeskap i EU. En chans för detta lilla land i norr att påverka Europas dagordning lite extra.

Jag tror att herr Reinfeldt kan behöva lite hjälp på traven för att föra upp de riktigt viktiga frågorna, som klimatfrågan och millenniemålen, till samtal. Så ta tillfället i akt att ge vår statsminister en liten knuff i röven här.

Att kampanjen är så snyggt förpackad gör en ju lite extra glad. Heja den som kläckte den idén! Du missade väl inte filmklippet?

Gräv där du står!

Att gå på gudstjänst kan i värsta fall vara en segdragen plåga med tråkiga psalmer och högdragna ord som inte alls har någon mening eller betydelse för mig i mitt liv just nu. I bästa fall kan det vara som idag. Ord och berättelser som fyller varje besökare med inspiration och kampvilja. En resa runt jorden på två timmar som engagerar och får det att spritta i fötterna. Men också upprör och får en att börja gråta.

Musiken av Zifa med musiker och kör tog mig och de församlade till Kongo, och för en gångs skull var det inte bara kören och musiken som svängde. Vi lyssnare kunde inte annat än att svänga med, sjunga ut och klappa händer.

Predikan med Diakonias direktor Bo Forsberg tog mig till Nehemjas Jerusalem, jag fick träffa baptistpastorn i San Salvador och den burmesiska flyktingen i Thailand. I jämförelse med dom blir mitt engagemang rätt fjuttigt. Jag riskerar inte livet, som baptistpastorn i dåtidens diktatur i El Salvador, när jag jobbar för rättvisa. Jag har inte utsatts för så hemska saker som den burmesiska flyktingen, som tillfångatogs, våldtogs och tvingades slava åt militären. Tvingades bära vapen med namnet ”Carl Gustaf” och en svensk flagga på. Jag undrar vad kungen har att säga till sitt försvar, när han gör sig känd i världens krigshärdar som den som sätter sitt namn på vapen som dödar tusentals civila. Jag önskar att han och hela den svenska vapenindustrin hade suttit tillsammans med oss i kyrksalen och gråtit över den burmesiska kvinnans historia, som jag gjorde. Och skämts. Skämts in i ben och märg, som jag gjorde.

När tårarna hade torkat fylldes mitt inre istället av inspiration. En glödande vilja att gräva där jag står. Tänka globalt, agera lokalt. Göra det jag kan för göra världen hel igen. Och aldrig låta pessimisterna och gnällarna trycka ner mig! Världen är full av djupt engagerade människor som arbetar mot förtryck och fattigdom, och för en värld där alla människor kan leva ett värdigt liv i frid. Den vissheten fyller mig med kampvilja och inspiration. Och det nätverket av människor får jag vara en del av. Och du med!

Instämmer med föregående talare

Ja! Precis så! (Du bör läsa det senaste inlägget av Maria G innan detta om inte denna inledning ska uppfattas som lite tagen ur luften.)

I aktivistgruppen i Uppsala har höstens första möten inletts med lite pappersprasslande och orden "ja alltså vi har några förfrågningar att ta ställning till här då va..." Eftersom jag själv nyligen avgått som en av dem i gruppen med snäppet mer koll än de andra kan jag inte helt och hållet redogöra för alla besök gruppen gjort på sistone, men vet t ex att
- några av gruppens aktivister besökt Missionskyrkans internationella grupp och att de bl a hade med sig några schyssta värderingsövningar
- en (eller flera?) skolor i Västerås i veckan fått besök av en (eller flera?) aktivister som talat sig varm (eller varma?) för global rättvisa
- det precis i detta nu pågår en gospelhelg där aktivistgruppen är representerad med information och agerar allmänt levande bevis för att det finns de som vill förändra världen
- någon liten ort söder om Uppsala ska få besök en helg framöver

När vi sitter där och hör de prasslande papprena och alla förfrågningar är det kanske lätt att känna att vi inte hinner med allt; några har under höstens början fått nej. Men framförallt tycker jag att vi ska känna hurra! Det finns intresse för de frågor vi jobbar med! Folk bryr sig och det finns ett behov av människor som oss, som vill fundera tillsammans med andra på hur vi kan ordna lite global rättvisa.

Ja. Jag ville alltså bara hålla med.

Låt er icke luras!

Hörde på ett inslag om bloggare på radio häromdagen. Där sas att den som inte uppdaterar sin blogg på en vecka förlorar de flesta av sina läsare. Främst snackade dom om storbloggare som Blondinbella och såna med 100 000-tals läsare, så det kanske inte går att applicera på denna lilla blygsamma blogg. Men dock, detta skulle innebär att vi nu skulle ha minus ett antal läsare, eftersom inget hänt här på över en månad. Jag tänker att detta kräver en förklaring.

Tystnaden skulle kunna tolkas som att inget händer på aktivistfronten. Skriver du inte, så finns du ju inte. Men inget kunde vara mer fel! Faktum är att jag sällan har skådat en så aktiv aktivisthöst som denna! Och då har jag ändå upplevt hela 3 st, vilket får ses som många i sammanhanget. Härom helgen samlades ett 25-tal aktivister för en uppstartshelg i Kungsbacka-trakten. Det fantastiska var att en mycket stor del av dessa var för mig alldeles nya ansikten. Vilket innebär att vi växer! Enormt! Nya grupper har startats i Örebro, Jönköping och Borås och Stockholm nystartar med ny kraft och energi. Fantastiskt!

För oss i Göteborg duggar engagemangen tätt. I lördags snackades det för tonårstjejer i Fiskebäck. I måndags for undertecknad till Jönköping för att Diakonia-informera lärarstudenter. Ett Diakonia-nedslag i Johannebergskyrkan genererar många aktiviteter - förra veckan en workshop, ikväll en träff med scouterna och nästa helg vankas konsert där aktivister minglar och raggar förändringsfaddrar. Om några veckor intar vi Pussel i Betlehemskyrkan. Utställningen reser runt till olika församlingar och visar upp sig.

Ja, som ni märker, listan över aktiviteter blir ganska lång. Och då är detta endast ett urval av Göteborgsgruppens aktiviteter. Därav tystnaden på bloggen. Vi har helt enkelt inte tid att uppdatera er om allt som händer.

Ibland glimrar det till!

De senaste veckorna har varit väldigt intensiva – planering, möten, mail, samtal, resor, seminarier – allt i 150 km i timmen.

Det kan vara lätt att glömma varför man håller på med allt och hamna i en tävling mot sin egen kalender. Men så ibland glimrar det till och jag minns att jag faktiskt jobbar med det här för att jag tror att världen går att förändra. Och för att jag inspireras av alla andra som också tror det.

Här är några av den senaste veckans glimmertillfällen!

Glimmer 1
Jag mötte en grupp gymnasieelever från Vellinge förra veckan. De vill som projektarbete sprida information om utvecklingsfrågor och samla in pengar till Bangladesh. Idéer om hur har de gott av. Jag nämner att det i oktober är Världens barn och att de kanske vill samla in pengar då och de tänder direkt på det. Men de vill inte bara samla in i Vellinge på lördagen. Nej, de vill stå tre dagar i rad på olika orter på näset för att kunna få in mesta möjliga! Bösskramlingens dagar är inte förbi.
Det glimrar till av önskan att bidra!

Glimmer 2
Jag hade en lektion i utvecklingsteorier för MUL-klassen på Lidingö folkhögskola. Det är ett rätt så tungt ämne och efter en genomgång skulle studenterna i gruppen diskutera fördelar och nackdelar med olika utvecklingsstrategier. När de ska sätta igång säger en av studenterna till resten av gruppen:
- Kom nu, vi måste rädda världen!
Det glimrar till av beslutsamhet!

Glimmer 3
Jag har precis haft möte med några människor i Jönköping som vill starta en aktivistgrupp där. Efter att jag berättat tills jag blivit trött på min egen röst smiter jag på toa. När jag kommer tillbaka har de bestämt att de ska ses redan nästa vecka igen. De är peppade och har också hunnit prata om sin första aktion och möjliga skolbesök.
Det glimrar till av inspiration!

Praktikrapport 14: "Shop 'til the producer drop"

Jag hade planerat. Som jag hade planerat! Lusläst guideboken, förhört vänner och bekanta, nagelfarit kartan. Allt för att lägga upp en strategi. En shoppingstrategi! Det är nämligen nödvändigt om man bara har en dag till godo i Colombo, för staden har inget naturligt centrum där allt finns samlat på liten yta. Därför behöver man veta vart man vill gå och kolla upp var det ligger, så man inte far fram och tillbaka som en jojo över hela staden. Strategin var upplagd, jag var taggad. Det återstod bara att vänta tills dagen skulle infinna sig. Så, helt oförberett och som en blixt från klar himmel, förstördes allt! Strategin, uppladdningen, glädjen - allt! På min avslutningslunch på kontoret, till och med.

Chefen hade kommit tillbaka från GLOPES-workshop (Global Political and Economic Structures) i Colombo och uppdaterade oss andra när vi avnjöt den sista lunchen med mig på kontoret. En av dagarna hade ägnats åt s.k. ekonomiska frizoner. För er läsare som inte vet vad en ekonomisk frizon är kan de sammanfattas med två ord: djävulens påfund! Vill ni fortfarande leva i lycklig ovisshet om dessa - sluta läs nu! Ovisshet kan vara befriande. Men helst vill jag ju att ni stannar kvar. För vetskapen om dessa måste komma ut. En ekonomisk frizon är en plats där staten har bestämt att företag kan etablera fabriker under fördelaktiga ekonomiska villkor, såsom skattebefrielse i 5 år. Företagen tjänar pengar, staten hoppas på investerare i landet och en hel hoper människor får jobb. Det låter ju toppen, eller hur?! Sanningen är dock en helt annan. Investerarna uteblir allt som oftast, eftersom när de 5 skattefria åren är till ända kan företaget dra till ett annat land och till en annan ekonomisk frizon och fortsätta sin utsugning där. Många människor får visserligen jobb, men till en urusla villkor - minimal lön, långa arbetsdagar och inga möjligheter att organisera sig för att kräva sina rättigheter. Företagen tjänar dock stora pengar och staten finputsar sina arbetslöshetssiffror. Det är nog inte Tomas Ledin som har rätt i detta fall, snarare Ebba Grön: "Staten och kapitalet sitter i samma båt. Men det är inte dom som ror, ror så svetten lackar"...

En stor del av Sri Lankas klädindustri är förlagd till dessa ekonomiska frizoner. Detta var ingen nyhet för mig. Men det blev liksom så verkligt när min chef pratade om det, som dagen innan hade besökt en zon (dock ej själva fabriken, det var av någon outgrundlig anledning förbjudet område) och jag hade huvudet fullt med shoppingstrategier. Helt plötsligt var det inte lika lockande att gå på min shoppingrunda längre.

Min sista dag och tillika dag för Colombo-shopping kom och jag bestämde mig trots allt för att åka till House of Fashion, ett ställe jag läst om i min guidebok som tydligen skulle sälja överskottskläder direkt från klädfabrikerna till "give a way-prices". Misstänkte att det skulle göra mig deprimerad, men jag åkte trots allt dit. Ville liksom kolla upp stället. Och min farhåga förverkligades. På de allra flesta kläderna var märkeslappen bortklippt, för att inte avslöja ursprunget. Som om klädmärket skämdes lite för att deras kläder kunde säljas så billigt (vilket de borde!). Ett H&M-plagg hade dock lappen kvar. Och en tröja med stort Levi's-tryck på bröstet går liksom inte att göra så mycket åt. Priset per plagg: 12-15 kr. Ja, detta var verkligen "give away-prices". Men om min guidebok beskrev det i positiva ordalag, gjorde det mig mest bara illamående. Alla andra handlade som galningar. Jag gick mest och funderade på hur sjuk denna världen kan vara ibland. Men kom trots allt ut därifrån med en skjorta i handen. Och en påse full med dåligt samvete. I efterhand har jag dock omvärderat min skjorta. Hellre att jag köper kläder där för enbart produktionskostnaden plus lite vinst för återförsäljaren, än att jag köper exakt samma kläder i Sverige och betalar massa hundralappar till företaget jag inte vill stödja.

Det är såna här gånger man blir så glad över positiva saker som sker. Såsom Dem Collective, ett klädföretag som producerar schyssta kläder på Sri Lanka och som jag kan köpa i Sverige till det pris som det faktiskt kostar att tillverka ett plagg. Och marknaden för ekologiska och shysst tillverkade kläder blir bara större och större. Heja!

Praktikrapport 13: Ett partnerbesök eller "I have a dream"

Det borjade med en kvinna. En kvinna som insag att nagot maste goras och, till skillnad fran manga andra, faktiskt tog steget och verkligen gjorde nagonting. Hemma i sitt hus borjade hon erbjuda hjalp for kvinnor som utsatts for vald och sexuella overgrepp. Det ar langesen nu och kvinnan har aldrats. Men gloden finns dar an. Det som borjade i hennes hus den dar dagen ar idag en av Sri Lankas storsta organisationer med arbete over i princip hela landet: Women's Development Center. Det tog mig en hel dag att se deras arbete endast i Kandyomradet. Det var skola och rehabiliteringscenter for barn med utvecklingsstorning eller autism, mote med den 20-hovdade personalstyrkan och traningscenter for manniskor med nagon form av handikapp. Dessutom har WDC byggt upp ett natverk av kvinnogrupper over hela Sri Lanka, som genom mikrolan forbattrar kvinnors tillgang till inkomst och darmed status i samhallet. Efter tsunamin var WDC en av de forsta organisationerna att fardigstalla och overlamna nybyggda hus. En kvinnoorganisation som byggde hus vackte stor uppmarksamhet.

Det som dock berorde mig mest under min dag med WDC var kriscentrat utanfor Kandy. Dar bor kvinnor och barn som pa ett eller annat satt blivit utsatta for sexuellt vald. Fruar som misshandlats av sina man. Tjejer som valdtagits och pga stigmat i samhallet kring detta, blivit utstotta fran sin familj. Unga flickor som utsatts for incest. For 10 ar sedan bodde 30 kvinnor i centrat. Idag bor det 72 kvinnor och flickor dar. Sangplatserna borjar ta slut. 72 personer - 72 oden. Jag fick hora om 2. Tjejen som inte ens fyllt arton, men som dagen innan mitt besok blivit mamma till en liten flicka, som en foljd av en valdtakt. Och lilla M, som inte heller blev till genom en akt av karlek, som bott hela sitt 5-ariga liv pa centret. Mamman ar nu i Mellanostern for att tjana pengar. Fattigdomen ar grym som tvingar manniskor att valja mellan sina barn och en chans till inkomst.

Forutom att antalet boende okar hela tiden finns en annan skrammande trend. Fran att de flesta har varit vuxna kvinnor som blivit misshandlade av sina man, ar nu fler och fler i centrat unga flickor. 13-, 14-, 15-aringar som utnyttjas av nagon manlig familjemedlem. Oftast en morbror eller farbror. Men det ar inte forovaren som far ta straffet. Nej, det ar offret. Straff i form av att inte bli trodd pa, bli utestangd fran sin familj och sin omgivning. Rattsinstanserna hanvisar kvinnorna och flickorna till centrat. Staten erkanner och anvander sig (utnyttjar, om man sa vill) av centrat. Men ger inte ett ore i stod. Och personalen har svart att saga nej nar ratten hanvisar annu ett fall. For alternativet ar att kvinnan/flickan istallet blir placerad i ett fangelse. Ett brottsoffer - i fangelse! For vilket annat brott skulle det intraffa?

Vad vore livet for lilla M om inte WDC fanns? Skulle hon da kunna le, skratta och springa runt som hon gjorde den lilla stund jag fick traffa henne? Eller de andra 71 boende, hur skulle deras liv se ut? Eller alla kvinnor som fatt okad chans till inkomst genom kvinnogrupperna? Eller barnen med cp-skador som far tillgang till medicinsk hjalp, rehabilitering och skola? Tank vad som kan handa nar en person ser en orattvisa, blir upprord over saken och gor nagot at det!

Tillat mig dromma lite. En drom som kanske gransar till hybris. Men tank, ja tank, om nagon om 20-30 ar skriver i en blogg (eller vad man nu kommer anvanda sig av da): "Det borjade med en grupp studenter. Nagra unga svenskar som blivit trotta pa att miljoner och ater miljoner manniskor varlden over levde i fattigdom och som upprordes over politiken och strukturerna som lat de vara sa. Och som bestamde sig for att forsoka gora nagot at saken."

Undrar var det blogginlagget skulle sluta?

Praktikrapport 12: Bakvända världen

Jaja, jag vet att varlden ar lite bakvand. De 500 rikaste personerna ager mer an de 416 miljoner fattigaste. Svalt orsakar 30.000 dodsfall varje dag, samtidigt som fetma pa vissa hall blivit en folksjukdom. Bakvant sa det forslar. Men strunt i det nu. For pa Sri Lanka har jag upptackt fler bakvanda saker:

- Nyckeln till min ytterdorr ska vridas at hoger for att lasa och vanster for att oppna. Bakvant!
- Den vanstra lysknappen i mitt rum tander den hogra lampan och vice versa. Bakvant!
- Frukt foredras garna i kombination med salt medan avokadon avnjuts med socker. Bakvant, ju! I min varld bor saltet halla sig sa langt borta fran frukten som mojligt men med gladje tas fram nar avokado ska inmundigas.
- Sist men inte minst: vanstertrafiken! Jajaja, jag vet... En hel hoper lander har vanstertrafik. Men anda. Det forvirrar mig! Jag vet aldrig at vilket hall jag ska titta nar jag ska ga over gatan. Bakvant!

Men sa finns det ocksa vissa bakvanda saker som ar positiva:
- Ata mat med handerna. Bakvant, men ooooh sa gott! Och ju mer du gojsar, desto godare blir det.
- Nar jag kommer till ”mitt” fruktstand pa marknaden for att kopa frukt, blir jag istallet bjuden. ”Har, prova den har mangon, den ar god! Om du inte gillar den har jag den har ocksa, den ar lite surare. Eller banan idag, kanske? Vill du smaka sot, sur eller rod?” Bakvant men oerhort trevligt. Och formodligen ratt lonsamt eftersom jag gar pa tricket och kommer hem med frukt for ett helt kompani.

Praktikrapport 11: Rationalitet

Nanting har slagit mig har pa Sri Lanka. Vid ett flertal ganger har jag kommit fram till en och samma slutsats – Nar allt kommer omkring, ar manniskan trots allt en ratt rationell varelse. Och darmed har jag nu forflyttat mig ut pa hal sociologisk is... Om sanningshalten i detta pastaende tvista de larde och lar sa gora ett tag till, oavsett mina blygsamma slutsatser i detta bloginlagg.

Hur manga ganger har man inte hort det forut, ja kanske till och med tankt det sjalv? ”Alltsa, fattiga manniskor, dom ar ju bara dumma, lata och giriga! Har skanker vi vara surt forvarvade pengar och dom vill bara ha mer och mer”. Men bakom vad som kan tolkas som dumhet/lathet/girighet, star ganska ofta en rationell forklaring och kikar fram. Dock kravs det lite kunskap (men ofta bara lite!) for att se den. Tillat mig exemplifiera.

Misstankt dumhet/lathet/girighet 1: Tsunamidrabbade slutade ga till risfalten och kravde istallet mer hjalp fran bistandsorganisationerna.
Rationell forklaring: Ja – for att det lonade sig! Tyvarr var manga organisation (ofta de stora, internationella sadana) allt for snabba i att bista med hjalp utan en ordentlig kontroll om denna manniska verkligen var tsunamidrabbad alt. var den som var i storst behov av hjalp. Kan bara forestalla mig situationen: oandliga behov, X antal dollar att spendera inom X antal manader, bristfallig kunskap om lokala forhallanden och en regering som inte har koll pa laget. Klart som katten det ibland kanske gick lite for fort... Vilket resulterade i att vissa (hor och hapna!) struntade i att ga upp i ottan, ta sig till faltet (till fots, eventuell cykel var formodligen bortspolad), jobba hart hela dagen i varmen och komma hem trott och med liten dagsvinst for att upptacka att grannen, som varit hemma hela dagen, tjanat mer tack vare nagon organisation. Lathet? Nej, rationellt beteende.

Misstankt dumhet/lathet/girighet 2: En partner till Diakonia genomforde program i grundlaggande halsa och hygien i en tsunamidrabbad by, i samband med att man byggt brunnar och toaletter dar. Varfor? tankte jag. Har dom inte den kunskapen redan? Ar dom dumma?
Rationell forklaring: Nej, dom ar inte dumma. Men situationen efter tsunamin sag helt annorlunda ut an innan. Da hade byn varit utspridd pa ett stort omrade och man hade kunnat utfora sina behov och slanga sitt skrap (oftast biologiskt nedbrytbart) lite varstans utan nagra negativa konsekvenser. Efter tsunamin byggdes husen upp i anslutning till varandra, vilket gjorde att de inte kunde fortsatta med de gamla vanorna langre. Och darfor behovde lara sig hur de skulle hantera sopor, vatten, kiss och bajs. Tank dig sjalv om du skulle flytta ut till en by utan el, rinnande vatten och sophamtning. Skulle du klara dig utan att forst fa forklarat och visat hur du ska leva? Just det.

Misstankt dumhet/lathet/girighet 3: Trots att folk ar trotta pa kriget, ansluter unga manniskor till LTTE och kriget kan fortsatta. Dumt...
Rationell forklaring: Ja, det kan ju tyckas vara dumt. Men vad ar alternativet for dessa unga manniskor? Stanna kvar i sin by/stad dar ytterst sma jobbmojligheter finns? Skulle inte tro det. Ga med i LTTE och du far mat, boende och (kanske framfor allt) en tillhorighet. Skyll inte pa individerna, skyll pa fattigdomen. Forbattra villkoren for unga manniskor att fa jobb och en vardig tillvaro och LTTE kommer fa det mycket svarare att rekrytera.

Sa nasta gang du tycker att ett beteende kan verka lite dumt/lataktigt/girigt – stanna upp, tank efter och var lite fragvis, sa far du sakert en rationell forklaring.

halvtidsrapport: Scoutlägret Adventure

Scoutlägret Adventure är i full gång. Jag har lämnat lägret på grund av en seg förkylning som inte uppskattade en halvblöt scoutmiljö, tråkigt men så är det.

I måndags sammanstrålade fem aktivister på lägerområdet i Tiveden: Lisa, Gudrun, Johan, Johanna och jag (Christine). Vår utställning bor i ett gammalt tält (inte vårt partytält) som säkerligen var vitt en gång i tiden, men nu är mer beige/grå/brunt. Men det har sin charm. Vädret är omväxlande, ena stunden sol och varmt, sedan ösregn, sedan sol och sedan blåsigt och kallt. Vilket medför att vi springer ut och in med lyckohjulet…

På förmiddagarna har vi en workshop som scouterna kan välja att komma på. Onsdagens var mycket lyckad med ett gött gäng diskussionssugna ungdomar! På eftermiddagarna finns vi tillgängliga i tältet och visar med glädje upp vårt ursnygga thivoli. Jag tror att de andra kommer ha det oerhört bra nu resten av lägret för det verkar finnas en hel del som är intresserade av vad vi håller på med!

Vi har även extraknäckt som indianer, under en spårning. Det här med kontakter - ett givande och ett tagande. Men vi tycker ju om äventyr och så fort de nämnt ordet indian och gett oss ansiktsfärg så vi spädde på alla tänkbara fördomar om hollywood-indianer och la till ännu mer (för vi är väl medvetna om att bastkjol nog inte tillhörde gemene indians klädnad).

Medan jag är hemma och vilar upp mig, så har de andra det antagligen hur bra som helst i Tiveden!

Praktikrapport 10: Safety first!

Nej, inte “For Sri Lanka i tiden” – har ar “Safety first” presidentens motto. Fint va? For saker vill val alla vara. Vad innebar det for sri lankesen da? Ska val erkanna att jag inte ar expert i fragan efter en ynka manad i landet. Men det som ganska snart blir uppenbart ar att det i runda slangar innebar – checkpoints!

Dessa kontroller ar uppstallda med jamna mellanrum utefter vagarna, oftast pa vag in/ut ur en lite storre stad. Och alltid finns det nagon anledning att satta upp nagra extra for att kolla folk lite noggrannare. Nyss var det SAARC-motet i Colombo. Da stangdes vissa gator av helt under langre eller kortare perioder. En resa pa 40 minuter tog plotsligt 2 timmar och folk hade svart att ta sig till jobbet. Men strunt i det – Safety first!

Nu har alla poliser, polishundar, vagsparrar och visiteringsbas flyttat till Kandy. Den arliga festivalen/karnevalen/hogtiden Perahera gor att sakerhetsnivan har gatt upp till max. Safety first! Kring tre-tiden pa eftermiddagen borjar gator stangas av och sakerhetskontroller sattas upp. Att rora sig i stan efter det ar ett aventyr och framat 6-tiden blir det smatt omojligt pga allt folk som ar dar for att se den spektakulara processionen. Har man tur blir man bara kroppsvisiterad tva ganger. Och har ar det inte fraga om nagon enkel, snabb koll. Nej nej. Nu snackar vi patvingad tafsning pa hogsta niva. Safety first! Det galler att svalja sin prydhet for har klams och kanns det bade har och dar. Tack och lov visiteras kvinnor av kvinnliga poliser och man av manliga. Dock maste kvinnorna ga in i ett bas for visitering. Att ta pa en kvinnas kropp sadar ar alltsa lite for mycket tabu for att kunna visas oppet.

Nar Perahera ar over (vilket jag borjar langta lite till nu, sa man kan rora sig normalt i stan igen. Och tuktukforarna slutar krava nastan dubbelt sa mycket som vanligt) vantar lokalval i nagra av distrikten. Sa da invaderas dessa omraden av checkpoints. Det finns ju som sagt alltid nagon stans dar det behovs kollas lite extra. Safety first!

Trots att jag ar langt ifran fortjust i Perahera-visiteringarna ar det anda en sak som pa nagot absurt vis glader mig: jag kollas lika mycket som alla andra. I vanliga checkpoints langs bilvagar (eller tag fran Galle till Kandy i tid for SAARC-motet) ar det ingen som bryr sig om mig. Mina medresenarer far se sina vaskor genomkollade och ID-kort granskade. Jag gar fri. Men inte under Perahera. Safety first! Including tourists.

Fast jo, forresten. En sak skiljer sig. Jag behover inte visa ID-kort som alla andra. Innan jag akte hit var jag pa ett Sri Lanka-seminarium pa universitetet i Goteborg. En lankesisk professor talade bland annat om konsekvenserna av att inte ha ett ID-kort. Nu borjar jag fatta vad han pratade om. Har du inget ID-kort kan du inte ta dig nagonstans i landet. Du skulle inte slappas igenom sakerhetskontrollen. Vilka ar det da som saknar ID-kort? Tja, t.ex. tamilska teplantagearbetare, som ”importerades” av engelsmannen fran Indien for att bygga upp teindustrin. Vissa av dom saknar fortfarande Sri Lankesiskt medborgarskap, trots att de bott har i generationer. Himla smidigt satt att halla dom kvar pa plantagen och sakerstalla billig arbetskraft.

Ja, sakerhet ar en svar fraga. Vem definierar den? Vem eller vad ska skyddas? Och fran vem?...

24 timmar på Frizon

Mitt senaste dygn på Frizon:
Regn,välkomstkrav kram från Liv, regn, blygrå himmel, regn, trevliga besökare i utställningen, regn, pastalunch vid stormköket, regn, aktivister, regn, festivalområdet förvandlas till leråker, regn, härlig gudstjänst, regn, några besökare till i utställningen, regn, superösig konsert, regn, finstämd folkmusikkonsert, regn, mysig sovsäck, regn, nästan tre timmars sömn, regn, snarkningar (inte mina), sol!!!!, skjuts av Liv till stationen, avskedskram av Liv, köra vilse på väg tillbaka, vila, frukost, kaffe, lite regn igen, superintresserade besökare i utställningen.

Alltså – det har varit bra 24 timmar sedan jag kom hit!

På fotona:
Före detta gräsmatta, numera leråker, på Frizon

Kristna freds och vi gör en manifestation om svensk vapenexport
Marin snurrar lyckohjul om hivmedicin och sjukvård

Frizon...

Nu har vi varit här på Frizon i nästan två dagar. Jag tycker utställningen är jättefin!!!!!! Speciellt kavajen med massa fingeravtryck på som Anders Borg (finansminseter=han för sveriges talan i IMF) är en bra idé. Jag hoppas verkligen att han reagar när han får den. Han lär inte ha fått så många liknande saker innan i alla fall.

Vi har mest varit i Värdens tält, där vi har våran utställning. Det är ett väldigt mysugt ställe att vara på, det finns ett café och några andra organisationer här inne. Ett annnat väldigt mysigt ställe är virustälstet. Dit kan man gå och dricka te, man får jättgulliga pyttesmå tekoppar och hela tekannor. Borden är låga, så man sitter på golvet. Vi har varit på några konserter också. Min faviorit hitills har varit ett band som heter "the lonley deer".

Det har regnat båda nätterna vi har varit här, men det har mest varit uppehållsväder på dagarna. Som tur är så har det inte regnat in i tältet, så inga av våra saker har blivit våta.

Praktikrapport 9: inte sa sexigt...

Att beskriva min praktik och mina arbetsuppgifter gors ganska bra med en av Diakonias medarbetares uttryck - det ar inte sa sexigt bistandsarbete. Jag vistas inte dagarna i anda langt ute "i ingenstans" med "de fattigaste av de fattiga" och diskuterar hur deras levnadsvillkor har forbattrats. Nej, jag ar en kontorsratta. Dock en mycket stolt sadan, for jag lar mig valdigt mycket framfor min dator ocksa. Kan med ganska stor sakerhet saga att jag har ratt bra koll pa vad SOWSA, EHED, CHA, WDC, NGO Consortium, Al Quarish, Mahashakhti och alla andra partners pa ostkusten pysslar med. Och jag kan ganska ofta konstatera att Diakonias satt att arbeta ratt ofta inte heller ar sarskilt sexigt. Inga skolbyggen. Inga fadderbarn. Daremot en himla massa kapacitetsbyggande, mikrolan och "livelihood support".

Det som slar mig nar jag laser alla rapporter fran partners ar deras budgetar. De ar inte sa himla stora. Nagra hundra tusen dar, och nagra hundra tusen dar. Inga stora miljonbelopp, som man kanske kan vanta sig. Och anda verkar dom fa sa valdigt mycket gjort. Och det ar nog da jag borjar forsta att vi faktiskt har resurser till att utrota fattigdomen. Det ar den politiska viljan som saknas. Och den behover vi jobba pa i Sverige. Sa kor hart alla aktivister pa utstallningsturnen. Ni gor mig stolt!

Urkultäventyr

Urkultäventyret började med att jag, Gustav F och Julia stod och kikade på ett berg av utställningsprylar som låg i en hög i en källare i Sundbyberg och funderade på hur i hela friden allt detta skulle få plats i vår fina miljöbil tillsammans med oss själva, vår packning och tillräckligt med luft för att andas. Våra bästa ingenjörshjärnor plockades dock fram och vi kunde påbörja den 526 kilometer långa färden mot Urkult.

Väl framme och i gång med att packa upp vårt tält upptäckte vi en av fördelarna med att vi är så många aktivister i flera olika grupper – det blir ett mycket spännande företag att plocka upp en utställning ingen sett i riktigt färdigt skick. I bästa fall konstaterade vi saker som att ”Den här duschen är mycket coolare än jag trodde!” eller ”Kolla, vi har visst en cykel och ett immunförsvar också!” och i sämsta fall samlades vi kring någon liten påse för att gemensamt försöka klura ut vad innehållet var för något och vad det skulle användas till.

Resten av mina Urkultupplevelser vill jag gärna presentera i listform.

Urkultlistan: Minus
- Folkbristen! Kanske var det mina egna höga förväntningar på att alla 6000 festivaldeltagare utan tvekan skulle vilja besöka vårt grymma tält minst en gång som gjorde det hela, men jag hade helt klart väntat mig mer folk.
- Regn, som tvingade oss att pressa in hela utställningen i själva tältet och fick det masonitskivsbaserade lyckohjulet att bågna.

Urkultlistan: Plus
+ Komplimangerna angående vårt tält, både från besökare och representanter från andra organisationer. ”Diakonia har alltid så schyssta grejer med sig” sa någon och ”SÄG att ni har en arvoderad projektledare som byggt detta!” sa en annan.
+ Att när folk väl kommer in i vårt tält, så fungerar vår kampanj och våra grejer som de ska, trots ett något invecklat kampanjbudskap. Duschen är grym, till exempel!
+ De kära aktivistkollegorna.
+ Att vi har uppfyllt den viktigaste festivalregeln enligt instruktionerna från Julia: ”Ha roligt!”, med hjälp av trevliga människor, smaskigaste veganmaten och mycket, mycket bra konserter.
+ Folk i högstadieåldern som överraskar genom att vara väldigt intresserade och ställa nästan för bra frågor.
+ Zifa, som framförde sin konsert i Diakoniatröja och kändes som trovärdigheten själv när han pratade om vårt ansvar att förändra världen.

Till sist återstod bara äventyret att packa bilen och köra hem igen.

äntligen festival igen!

Nu är Diakonias aktivister äntligen på väg igen - idag har jag hämtat vår fina bil från statoil och vi rullar så miljövänligt det går (om man ska 528,3 km norrut med ett antal kubikmeter utställning)! Näsåker är destinationen, festivalen heter Urkult och spelar schysst folk- och världsmusik samt bjuder på avslappnad stämmning. Ingen asfalt i närheten, men massor av skog, myggor och brusande älv! Och människor som vill förändra världen med oss, hoppas vi! Näsåker är känt för viss radioskugg, jag fick nästan panik förra året när ingen av mina telefoner funkade, stadsfreak som jag är. I år är aktivisterna rustade med teliamobiler som funkar även där. Internet är inte så lätt att hitta, dock, så vi får se om de kan skriva. Men säkert är att de kan förändra...

Praktikrapport 8: Det bästa med att vara praktikant...

... är:
- alla superintressanta samtal om situationen i landet, hur det var den första tiden efter tsunamin, vad som funkat och inte i återuppbyggnadsarbetet osv, vilket gör att jag lär mig så gräsligt mycket!
- att jag får tillbringa mina dagar med att läsa om massa bra insatser som Diakonia har varit med och bidragit till, vilket gör att jag lär mig ännu mer.
- att jag så småningom även kommer få besoka några partners för att få se arbetet med egna ögon.
- att jag endast en meter från där jag sitter på jobbet har en fantastisk kollega som jag ena stunden pratar allvar med, andra stunden skämtar järnet med och som det känns som om jag har känt i flera år.
- att jag får tillbringa min sommar i ett fantastiskt vackert land!

Praktikrapport 7: att prata om det oundvikliga

Efter otroligt mycket om och men lamnade jag till slut svensk mark, for att ett antal timmar senare befinna mig i Kandy, Sri Lanka. Sweet! Intrycket av staden ar mycket positivt och jag tror jag kommer fa tva valdigt bra manader har. Staden ligger vid den lilla Kandysjon, dar centrum ar belaget i ena anden och Diakonias kontor i den andra. Runt hela sjon gar en trottoar/strandpromenad, som gor det ganska mysigt att ta sig en liten promenix dar. Dock tar trafiken och det evinnerliga tutandet bort ganska mycket av trevlighetsfaktorn.

I bilen pa vag fran flygplatsen till Kandy (en resa pa ca 2,5 timmar) kom till slut det oundvikliga amnet upp: konflikten. Inbordeskriget. Lite naiv och okunnig som jag ar har jag tankt att folket i Kandy nog inte marker av konflikten sa mycket. Den ska ju va varst i de norra och ostra delarna av landet. Sa jag fragade min chauffor om folket i Kandy paverkas. "Everyone's affected", fick jag till svar. Landet far inte lika manga turister langre, vilket paverkar manga negativt. Folk ar mer radda for att aka buss (pga radslan for terroristattacker. Vet dock inte hur stor den "reella" risken for det i Kandy ar). Han som skjutsade mig anlitades ibland som chauffor at Diakonia, men hans huvudsakliga inkomst var att ordna turer for turister. Men nu kommer det nastan inga turister langre, sa han. Det senaste halvaret har laget forvarrats ytterligare och nagon form av fred kanns mer avlagsen an pa lange. Lagg sa till de okade priserna pa mat och bensin och man kan latt forsta att folk blir frustrerade. Levnadskostnaderna i Sri Lanka har gatt upp med nastan det dubbla det senaste aret. Att folk anda far ihop det ar ett mirakel.

Konflikten pa Sri Lanka ska vara en av varldens mest komplicerade och an sa lange har jag bara forstatt de grova dragen. Men med fler samtal med manniskor kommer jag forhoppningsvis kunna forsta atminstone en gnutta till, innan det ar dags att vanda hemat igen.

Praktikrapport 6: HEJ!

Ja, det är sant! Jag kan ropa Hej! För jag har kommit över bäcken och fått mitt visum!

Äntligen gick saker och ting vår väg. När biljetten fick bokas om den senaste gången visade det sig att det inte fanns några lediga platser förrän fredagen den 18:e, vilket var två veckor efter den bokningen jag då hade. Vi suckade över den långa tiden och satte upp mig på väntelista för att försöka få en tidigare biljett (trots att visumet då inte var klart... men vi misstänkte att det inte skulle ta fullt så lång tid). Och i onsdags förra veckan ringde resebyrån och sa att det hade blivit en plats ledig på ett flyg den 16:e. Efter kort konferernade med Sri Lanka-chefen bokade jag den biljetten och sände iväg en bön och önskan om att visumet skulle hinna bli klart tills dess. Så i fredags började det röra på sig. I Colombo sa dom att papprena var redo att skickas till Stockholm. På ambassaden hade inget kommit och min "handläggare" var på semester... Så igår slängde jag mig på telefonen igen och ringde. Ja, papprena har kommit, sa kvinnan på ambassaden. Jag jublade! Men handläggaren var fortfarande på semester, så hon var lite tveksam över när visumet skulle kunna utfärdas. Jag bönade och sa att jag hade en biljett till Colombo på onsdag morgon. "Ok, we'll have the visa ready for you tomorrow morning" sa hon. Jag jublade igen! Men oron över att det hela trots allt inte var över kunde inte lägga sig. Inte förrän jag idag, kl 11.13, fick passet i min hand och kunde läsa visumet med mina egna ögon kunde jag slappna av. Så, mina vänner (kända och okända), imorgon onsdag kan jag äntligen kliva på planet till Sri Lanka. Lycka!

(dock är visumet bara för en månad och jag ska tydligen ansöka om residence visa när jag är på plats. Varför jag behöver residence visa när jag bara ska vara där 2 månader har jag inte lyckats lista ut. Men enligt min SL-kollega är det "normal procedure". Så jag är lugn)

Praktikrapport 5: Konsten att ropa hej (i rätt tid) och att mäta biståndsresultat

I måndags förra veckan trodde jag att jag lärt mig när man kan ropa hej. Det verkade ju som att allt var klart. Papprena skulle bara faxas till Stockholm, så var saken biff. Men nu, en vecka senare, har fortfarande inga papper dykt upp. Jag är tillbaka på svensk mark och i väntans tider. Återigen sväljer jag mitt hej och undrar när jag kan ropa fram det nästa gång.

Under tiden bekantar jag mig med partnerorganisationer, projekt och rapporteringssystem. Diakonias partners har drivit ett gediget återuppbyggnadsarbete efter tsunamin på Sri Lanka och nu ska de ca 15 organisationernas projekt slutrapporteras till finansiären Radiohjälpen. Och jag inser att det här med rapporter och att mäta biståndsresultat inte är så himla enkelt (om jag nu nån gång trott det). Visst, att räkna aktiviteter är ingen konst. Si och så många kvinnor har fått stöd till att starta inkomstgenererande verksamheter. Si och så många barn har fått terapeutiskt stöd för att bearbeta sina trauman. Si och så många familjer har fått sina hus reparerade. Gott så. Men sen då? Vad har dessa aktiviteter och insatser gjort för skillnad i samhället? Vad är det som är annorlunda idag jämfört med för 3 år sedan? Hur mäter man det, endast ett halvår efter projektens avslutande? Just nu är det mest bara frågor som ploppar upp i huvudet. Och så kommer det nog vara så länge jag sitter i ett regnigt Stockholm. Jag hoppas och tror att svaren kommer när jag är på plats på Sri Lanka.

Praktikrapport 4: När jag inte väntar på visum...

... vad gör jag då egentligen?

Jo, jag jobbar,

fikar,

går på marknad,

äter god och billig mat,

(citat bussmedresenär: "In Thailand, cheap food is good food!")

hänger med Buddha...

... och i kungens palats (men han var inte där...)

samt snackar om bönens, mullbärsteets och jadestenens positiva effekter med nyfunna vänner

Men inget inlägg utan en uppdatering på visumfronten (som ni märker kretsar mitt liv ganska mycket runt detta nu). Det är klart! Alla papper, alla tillstånd - allt är klart! Så nu kan jag åka till Colombo. Måste bara ta en liiiiiten sväng via Stockholm för att få passet stämplat bara (att göra det i Bangkok gick tydligen inte)... Men vaddå, Chiang Mai-Colombo via Stockholm är väl inte så farligt?...

Solig festivalyra...

Det är dag två på Peace and Love och vi lever livet. Tänk att solen faktiskt skiner och att den svenska sommaren visar sig från sin bästa sida. Det är, här i Borlänge, fullt av härliga människor, bra artister och en kalastämning. Vi är evigt tacksamma att vi under denna festival får slagga i Missionskyrkan här i stan, de har en go soffa. Detta tillsammans med många spännande möten och diskussioner med människor gör att vi stor trivs.

Vi står i vårt mycket fina tält med vår mycket fina och informativa utställning =) och det känns fint då man ser att ett intresse väcks hos dem vi snackar med. Det känns också fint att stänga in fulla människor i vår dusch (en tygcylinder som duschar dig med ren fakta). Senast i går kväll burade vi in en go gubbe (snickare från Göteborg) i denna vår apparat och han fick tillslut fråga hur man kom ut igen. Vi hoppas dock att han har lärt sig något. =) Förutan denna snickare kom endel ut ur duschen mer upplysta än innan. T.ex. en tjej som utbrast "Asså det här med WTO, det är ju helt sjukt!!!"

Det känns gott att vara på en festival där man faktiskt har tänk till. Peace and Love har en miljösertefiering och började festivalen med två temadagar om fred och kärlek. Vi möter många intereserade människor varav många redan har koll på världsfrågor. Det känns bra att vara med och inspirera till ytterligare engagemang.

Vi hoppas på många nyfikna under dagen och ser fram emot bl a Mikael Wiehe, Eldkvarn och Hellacopters. Peace out!

/Rebecca och Elin

Peace and love!

Efter några månaders uppehåll i aktivistgruppen har jag fått följa med på festival!
Det är ju fantastiskt. Jag kommer precis från tältet där vi har fått upp utstälnningen som ser mycket bra ut. Så nu är det bara att vänta in och haffa alla härliga, nyfikna festivalbesökare som bara längtar efter att få veta vad vi pysslar med (alla kanske inte vet att de längtar efter det men det får vi få dem att förstå).
Vi kom hit redan i förrgår och igår höll vi en workshop och hängde lite hos bilda som är väldigt vänliga mot oss, sitter på deras kontor nu och skriver.
Det känns dock som att det är idag det hela börjar och vi känner oss alla väldigt laddade.
En längre rapport kommer inom kort då bildakontoret som jag sitter på stänger vilken sekund som helst och jag kastas ut till det fullspäckade festivalområdet igen.
/Sara en nöjd och förväntasfull festivalbesökare.

Midsommar med pyssel och konfirmander

Jag har kommit hem från Öland igen och tänker tillbaka på midsommarhelgen på Klintagården. Jag vet inte hur många barn jag fick hjälpa att pyssla röda band, röda armband och t.o.m. röda kycklingar. Och jag vet inte hur många av barnen som egentligen förstod varför allting i pyssellådan var så rött. Vissa kopplade i alla fall att det hade nånting med någon svår sjukdom att göra… Det var inte helt oproblematiskt att diskutera med de vuxna utställningsbesökarna heller. IMF och inflation var ett känsligare ämne än vi hade trott och det kan verkligen vara svårt att lära gamla hundar att sitta. Men kavajen till Anders Borg börjar bli mer och mer fylld med tumavtryck så jag måste ändå tro att det går att förändra.

Vår viktigaste målgrupp för helgen var konfirmanderna som är på läger på Klintagården. Vi hade workshops med dem på lördagen, men det är inte lätt att motivera 90 stycken 15-åringar att diskutera varför HIV är ett rättviseproblem när de egentligen bara vill vila ut efter midsommar. Kanske var det dock så att frågan bara behövde lite tid för att landa. Framåt kvällen var utställningen nämligen fylld av intresserade konfirmander som ville spela spel, kolla på kartan, ta en dusch och spela om mediciner på lyckohjulet. Det kändes riktigt bra att blanda lek och allvar och konfirmanderna kom med den ena funderingen och frågan efter den andra. Då insåg jag att vi nog hade lyckats att föda några tankar trots allt.

Praktikrapport 3: Flyplansfilosoferande

Har inte så mycket att uppdatera om, inget nytt på visumfronten än. Har visserligen kommit på plats på kontoret i Chang Mai, men vet fortfarande inte riktigt vad jag ska göra. Så in the meantime går jag tillbaka till flygresan Sverige-Thailand.

Ett stort problem när man ska flyga långt är att hitta saker att göra hela tiden. Dels på planet och dels medan man väntar på anslutande plan. Flygplansbolagen gör sitt bästa för att fylla våra timmar - serverar mat, dricka, små påsar med konstiga snacks som mest smaka mjöl och tillhandahåller en liten TV med diverse filmer för oss rastlösa passagerare att titta på. Just denna lilla TV hade jag sett fram emot. Förväntan var stor. Därför blev besvikelsen desto större när jag upptäckte att filmerna dom visade var 1) en tecknad fånig sak om nån elefant som syskonparet 9 + 12 snett framför mig hade makalöst roligt åt, 2) förutsägbar saga om en tjej som föddes med grisansikte samt 3) en kostymfilm som trots Natalie Portman och Scarlet Johansson inte lyckades "leverera" (som det tydligen heter...). Suckande stängde jag av TV:n. Now what? Ja, då får man helt enkelt sätta sin tillit till den hederliga, pålitliga hjärnan. Tänka lite, helt enkelt.

Jag drog mig till minnes vad som hade hänt när jag gick genom säkerhetskontrollen på Arlanda. Strax framför mig i kön stod en man som förvånat fick slänga sin lilla flaska olivbaserad hudkräm, eller vad det nu var. Hade han haft den i en sån där käck liten förslutningsbar påse (tillverkarna av dom måste ju tjäna multum sen de nya reglerna trädde i kraft!) hade det nog varit ok. Nu utgjorde flaskan helt plötsligt en säkerhetsrisk. Två minuter senare var det min tur att kontrolleras. Jag hade en flaska tandkräm PLUS en deodorant och inte heller någon påse och tänkte att nu är det kokta fläsket stekt. Jag frågade lite snällt om jag var tvungen att ha en påse, men mannen svarade vänligt att nej då, det går bra ändå, och skickade mig vidare. Jaha? tänkte jag. Mannen framför mig i kön fick slänga sin flaska, för mig var det ok. Han: skäggig med svaga arabiska drag. Jag: blond och blåögd. Kan det ha nåt med saken att göra månntro?

Hjärnan spann vidare på detta orättvisetema. Som ett resultat av att mina biljetter bokades så sent fick jag flyga business class (ska erkänna att jag inte direkt grät floder över detta, men lite malplacerad bland alla kostymgubbar kände jag mig dock). Och där i mitt breda säte som kunde fällas och vinklas åt alla möjliga håll och kanter, blev flygplanet en liten miniatyr av världen. Uppdelad i olika klasser, med olika förutsättningar och bekvämligheter. Bara det att på flygplanet är dessa klasser klart avdelade från varandra, så att man inte ska se vad dom i den andra klassen har för sig och vilka förmåner dom får. Det är väl smidigast så, så man slipper massa tjafs. I verkliga världen ser vi (tack och lov?) hur andra människor i andra klasser lever och (förhoppningsvis) inser att det inte är särskilt hållbart att man i en del av världen dör pga att man inte har tillgång till rent vatten, medan man i den andra håller sig med både pool och fontän.

Efter detta konstaterande satte jag på mig ögonskyddet, vinklade ner stolen och la mig tillrätta för att sova. Tänkande tar på krafterna.

Praktikrapport 2: A tribute to Tomas Ledin

Nar jag skulle ge mig ut pa min forsta langre trip (5 veckors studieresa till Nicaragua under MUL-kursen) sa var kara larare Ulrika ett orakneligt antal ganger: "Det har ar planen nu, men den kommer nog andras under resans gang". Likadant var det nar jag var volontar i Kongo. "Rakna inte med nanting, ta det som det kommer nar du ar pa plats istallet". Visst visst. Men begreppet "andrade planer" har pa riktigt inte fatt nagon innebord forran nu nar jag ska till Sri Lanka. Flybiljetter har bokats om 4 ganger (tror jag). Forst drog arbetsvisum ut pa tiden, sen kom det inte alls, sen hoppades vi pa turistvisum och jag drog ivag till Chang Mai, Thailand for att invanta Sri Lanka-chefen, sen verkade det som att arbetsvisumet trots att ar pa gang och har sitter jag nu. Pa ett internetcafe i Chang Mai och forsoker fa ett grepp om situationen. Enligt den nuvarande flygbokningen kommer jag komma till Sri Lanka nasta helg, alltsa ca 2 veckor efter den ursrpungliga planen. I sadana har lagen maste man bestamma sig: ska man grata och bli frustrerad over att inget gar som det ska och stressa upp sig over att arbetsbordan som ligger pa en nar man val kommer pa plats kommer vara bra mycket tyngre an tankt. Eller ska man skratta och tanka att jag kan tycka vad jag vill om Tomas Ledins musik, men pa vissa punkter har han nog ratt anda. Sommaren ar kort och regnar mest bort, och ja, man maste gilla laget, gillalalala laget. Under hela den har foljetangen har jag gatt pa alternativ 2, men jag maste erkanna att har, ensam i en stad och ett land jag aldrig varit i forut kanns alternativ 1 stundtals ganska lockande. Men det leder oftast ingenstans. Det ar ingen ide att bli frustrerad for jag kan inte gora nagot at det i alla fall. Och nar man far ett samtal fran regionchefen man aldrig traffat, som later lika omhandertagande som en klok moster aterkommer leendet pa lapparna och jag gar gilla laget-nynnandes till internetcafet.

Midsommarafton och vi är igång

Nu är sommarturnén igång på riktigt!
Vi har startar nåt väldigt viktigt.
Vi är på Klintagården på Öland och firar midsommar med HIV-tema.
Allt enligt Boppes och konfirmandernas tidsschema.
Barnen pysslar röda band.
Johan pratar inflation med blodad tand.
Till karta, lyckohjul och omtyckt dusch
Har det stundvis varit en rejäl rush.
Succén var stor med Uppsalagruppens spel
Tills konfirmandernas ringdans gick lite fel.
Spelet höll och allt gick bra
Det har varit en helt fantastisk dag!

en bra aktivistdag!

Idag var en bra aktivistdag!

Diakonias aktivist Karin lyckades med koststycket att få in hela utställningen och allt annat krimskrams som jag samlat i en stor hög i källaren i bilen och köra till Öland med det!
De andra aktivisterna som ska vara på Klintagårdens camping över midsommar kom dit!
Alltså - Diakonias festivalturné har börjat!
Det andra som hände var att vår aktivist Maria som ska jobba på Diakonias kontor i Sri Lanka under sommaren äntligen kom iväg efter veckor av visumkrångel. Hon kom visserligen inte till Sri Lanka utan till Thailand men planen är nu att åka därifrån till Sri Lanka på turistvisum. Maria är vid gott mod - heja henne!

Det är nu det händer!

Vad är det som sker? De senaste veckorna har jag spenderat mycket tid på tåg. Jag har varit i Örebro, Borås, Jönköping och Göteborg. Och överallt har jag träffat människor som vill engagera sig för en bättre värld genom att starta en aktivistgrupp för Diakonia i sin stad. Helt otroligt! Nånting stort är på gång…
Nån gång hörde jag att 80-talister är egoistiska och shoppinggalna. Men vet du vad – det är inte sant! Jag möter hela tiden 80-talister som vill engagera sig för en bättre värld, för att utrota fattigdomen och skapa en hållbar värld. Det är inte att vara egoistisk! Det är att känna samhörighet med människor runt om i världen som har helt andra förutsättningar än du och att vara beredd att satsa av sin tid, sitt engagemang och sina pengar för att de ska få det bättre. Men, jag tror att vi som är unga idag vill ha roligt medan vi förbättrar världen. Vi vill inte sitta i dammiga styrelselokaler och tjafsa om småsaker. Vi vill åstadkomma något!
Jag är så glad att det finns Diakoniaaktivister som snart åker på festivalturné med en fantastisk utställning! Och jag är glad över alla er som kommer att starta Diakoniagrupper i höst!
Vill du också förändra världen!
Kolla in på diakonias.se och börja med att prenumerera på vårt nyhetsbrev Khuluma. Läs sedan här och inspireras av vad som händer i sommar.
Hoppas vi ses i en aktivistgrupp i höst!

Praktikrapport 1: Den däringa räkmackan

Att resa runt i världen är för många ett kärt nöje. Så även för undertecknad, även om miljösamvetet skadas något. Oftast innebär det inga större problem att ta sig in i andra länder. Visum ordnas relativt enkelt. När det nu drar ihop sig för min Sri Lanka-praktik har dock problem uppstått. Reglerna har skärpts och plötsligt ville myndigheterna i Colombo se mitt CV och betyg... Annars är det kalla handen. Detta har lett till att min avresa förmodligen kommer att skjutas upp några dagar. Irritationen kommer smygande - ska det va så svårt att få en sketen stämpel? Men så sansas jag och drar mig till minnes att jag glider runt i världen på den fetaste av räkmackor i jämförelse med människor från andra delar av världen. Det är först när man ser verkligheten för dessa, som man förstår hur bra man själv har det.

Att som kongoles och indier komma till Nicaragua visade sig vara ett projekt större än någon kunnat ana, när SMU:s internationella projekt ID ordnade läger i Nicaragua i vintras. Att åka via USA var uteslutet - transitvisum för kongoleserna och indierna var inte att tänka på. Att åka via Mexico trodde vi var lugnt, men det visade sig att transitvisum behövdes även där. Nu ordnade det sig dock för kongoleserna, men endast tack vara goda kontakter mellan kyrkan och ambassaden. För indierna var det dock stopp. Air France sa "Nej, vi tänker inte flyga er till Mexico". Och så var det med det. Inget läger för dom.

När min kongogranne och dito körledare nyligen skulle åka till Sverige för att besöka Svenska Missionskyrkan stötte man på problem redan innan själva visumprocessen. Eftersom detta var deras första resa utanför landets gränser (grannen nyss fyllda 60, körledare ca 30. Det ni!) behövde de skaffa pass. Men det var inte det lättaste. Staten hade nämligen bestämt sig för att sluta utfärda pass. Kiadi! Nu ordnade det sig till slut och dom fick sina pass, men det drog ut på tiden och resan fick skjutas upp några dagar.

För att vara nån här i världen ska du alltså helst vara vit och välvårdad samt ha pass och stämpel på att du är vit och välvårdad. Annars är det bäst att du stannar där du är och blir vid din läst. Under tiden glider vi vita och välvårdade världen runt på våra feta räkmackor och lever livets glada dagar.

Vernissage!

I lördags invigdes äntligen vårt thivoli i Betlehemskyrkan i Göteborg! Vi hade snittar, vi hade pärondryck med ciderkaraktär, vi hade ballonger - allt för att få rätta vernissage-känslan. Tillströmningen var kanske inte den mest kaotiska världshistorien har skådat men vi var glada ändå. Nu har vi sett hur alla bitar passar ihop och med all säkerhet kommer sommaren bli grym och svenska folket lite mer upplysta om hiv och aids. För er som vill ta en titt på vår eminenta utställning föreslår jag någon av följande händelser:

Göteborgsmötet 5-8 juni
Klintagården 19-22 juni
Peace & Love 23-28 juni
Urkult 31 juli-2 aug
Frizon 6-10 aug
Scoutlägret Adventure 11-16 aug

Välkomna!

Håll utkik!

Boka biljetter - check! Fixa vaccination - check! Skicka in visumansökan - check! Fler och fler saker på min att-göralista bockas av. För tiden går och snart händer det! Snart åker jag till Sri Lanka för att jobba på Diakonias kontor i Kandy. Under hela sommaren kommer jag vara där för att assistera i rapporteringen för tsunamiarbetet. Som vanligt inför sådana här lite större resor är tankarna som en enda stor känslomixer. Spänning som blandas med förväntan som blandas med nervositet som blandas med lycka som blandas med... Ja, ni fattar grejen. Men mest ska det bara bli spännande att få se Diakonias arbete på lite närmare håll och få en inblick i hur arbetet på ett landkontor kan te sig. Här på bloggen kommer det med mer eller mindre jämna mellanrum dimpa ner små inlägg - om vardagen på kontoret, om hur jag klarar den kryddstarka maten, om biståndets för- och nackdelar och säkerligen en massa andra saker. Vem vet... Så håll utkik!

Förhandstitt

Uppsalagruppen har haft pysseldag inför sommarens informationsturné med en utställning om problematiken med hiv/aids - Du bjuds härmed på en liten förhandstitt! Spana in oss (för oss lär du ju se i sommar) samt våra nystartade utställningspyssel.

bli rättvisemärkt

Vill bara dela med mig av ett förhandstips - efter ett möte på Tegnérgatan smög jag idag in i butiken som ska bli Stockholm Fair Trade Shop, och det såg mycket lovande ut! Massor av fina kläder, smycken m.m. På lördag öppnar de - gå dit (Tegnérgatan 8)! På lördag och söndag är det också Fair Trade-tema på Street, marknaden vid Hornstull, det är ett annat tips. Det ska bli soligt och skönt, så det är inte fel att hänga där heller tror jag.

Dags för en rättvis sommargarderob!

Ett slag för den personliga kontakten

Det är alltid lika spännande när man börjar läsa ett nytt ämne i skolan, får en ny hobby eller liknande. Plötsligt öppnar sig ögonen för en helt ny värld, eller en gammal värld som man ser på ett nytt sätt. När denna termin började gick jag från att läsa globala studier till medie- och kommunikationsvetenskap, och har de senaste veckorna läst om roliga saker som mediemakt och mediestruktur samt mindre roliga saker som tittarundersökningar och presstöd. Men oavsett vad som är roligt respektive tråkigt har jag i alla fall börjat fundera på det här med media. Och kanske framförallt: i vilken mån jag själv påverkas och formas av media.

Media är ju, när man tänker efter, en rätt fantastisk grej. Genom TV, tidningar och andra prylar får vi information om ställen och händelser vi inte skulle haft en aning om, om vi levde för sisådär en 100 år sedan. Upprop mot militärjuntan i Burma sprids som en löpeld på Facebook (att den tystnar lika snabbt som den uppkom är en annan diskussion) och live 8-galor hålls över hela jorden för att slå ett slag för en bättre värld utan fattigdom. Men media har ju också en oerhörd makt (här skulle jag nu kunna rabbla upp hur forskningen har sett på mediamakt under 1900-talet eller problematisera vad man egentligen menar med mediamakt, men eftersom detta är en blogg och inte en hemtenta förmodar jag att ni inte är ett dugg intresserade av det). Nu så här i USA-primärvalstider (som skulle passera obemärkt i Sverige om det inte vore för media, btw) kom jag att fundera på hur man bedriver valkampanjer i USA och i Sverige. Over there verkar det vara rätt mycket vanligare med stora valmöten och och kanske framför allt dörrknackning, än här hemma. Vilket har lett till att min kontakt jag haft med politiker har varit genom media! I princip aldrig en personlig kontakt med någon som sitter i någon stadsfullmäktige eller riksdag. De frågor media tycker är viktiga, är också de jag har en åsikt om och vet i alla fall lite om var politikerna står i frågan. Andra saker, som inte lyfts fram i media, är jag smått bortblåst i. Ska det va så?

När man forskade om mediamakt på typ 50-talet (förlåt, men jag kunde inte hålla mig) kom man fram till att media är i princip chanslös när de ställs mot den gamla hederliga, beprövade personliga kontakten. Och jag håller nog med. Så man kanske skulle ta sitt vetande i egna händer, utsätta sig för lite personlig kontakt och påverkas lite. Och kanske få påverka nån annan...

Dagens ros

Häromdagen fick jag Westanders pr-handbok 2008 i brevlådan. Handboken visade sig innehålla massor av praktiska tips inför olika typer av pr-arbete, allt från tips för TVs morgonsoffa till tips för journalistsamtal. Många av tipsen var sådant jag genast tänkte att vi i våra grupper skulle ha användning för och om det gör dig intresserad går handboken att beställa gratis via Westanders hemsida eller ladda ner här.

Under rubriken ”20 tips om att kontakta beslutsfattare” återfanns tipset ”ge positiv respons”:
”Visa tacksamhet när ledamöter driver de frågor ni arbetar med. Detta stärker deras engagemang, samtidigt som det är ett bra tillfälle att etablera och vårda betydelsefulla kontakter.
Exempel: När s, v och mp i budgetförhandlingarna kom överens om att återställa det svenska biståndet till en procent av BNI sände biståndsorganisationen Diakonia blommor till partiernas ledare och förhandlare.”

Jag gillade det här tipset – tänk vad skönt att få uppmärksamma att någon är bra istället för att man återigen tycker att någon är kass. Därför tänkte jag passa på att dela ut två virtuella blombuketter till två politiker jag anser gjort bra ifrån sig på sistone.

Tack Anders Lago, kommunstyrelseordförande i Södertälje, för att du i den amerikanska kongressen vågade påpeka att Södertälje kommun tar emot fler irakiska flyktingar än USA och Kanada tillsammans – trots att det inte var Sverige som startade kriget.

Tack Fredrik Reinfeldt för att du tog upp frågan om brott mot mänskliga rättigheter med Kinas president.

Blommor till er båda!

Marias avskaffningsnämnd

Som vanligt lyssnade jag på P3:s Morgonpasset i morse, ett enligt mig mycket bra radioprogram och som jag ofta hänvisar till i samtal med vänner. Men i morse blev jag lite upprörd. Morgonpassets avskaffningsnämnd hade tydligen fått igenom att avskaffa papayan. Visst, för tre år sedan hade jag jublat. Då hade jag enbart ätit papaya i Nicaragua och i ärlighetens namn var den ingen kulinarisk läckerhet. Så kom det sig att jag hamnade i Kongo och återigen fick jag denna frukt placerad framför mig. Med stor skepsis förde jag frukten till min mun, och döm om min förvåning när smaken jag fick uppleva var alldeles fantastisk. Jag fick erkänna mig besegrad och buga mig inför denna goda frukt.

Men nu till saken. Morgonpassets avskaffningsnämnd fick mig att fundera: Vad vill jag avskaffa? Tankarna började spinna och jag kom fram till följande (obs! utfärdar stor pretto-varning):
- Rikedomen! "Mä?!", tänker du kanske. "Är det inte fattigdomen som borde avskaffas?". Jo, det tänkte jag också först. Men så kom jag på att det är bättre att avskaffa rikedomen. En anledning till att så många i världen idag är fattiga beror ju på att de är utsatta för andra människors/länders/företags girighet och rikedom. Alltså: utan rikedom och girighet - ingen fattigdom! Två flugor i en smäll!
- Könsroller! Jag vet inte vad som hänt med mig, men den senaste tiden har jag verkligen sett könsdiskriminering vart jag än vänder mitt huvud. Aaarrggh! I våra konstruerade bilder av hur en man/en kvinna bör vara ligger ett ojämlikt förhållande. Männens roll värderas högre än kvinnans. Argast blir jag när jag märker att jag själv faller in i dessa roller. Som att jag (och andra kvinnor med mig) verkar ha mycket svårare att stå för vem jag är och tycka att jag är bra och är värd saker, än vad män verkar göra. Det är ju blaj! Fullständigt urlöjligt att det ska behöva vara så.

Så: bort med rikedomen och könsrollerna! Tänk vilket samhälle vi skulle få!

Mitt i terminen

Så har mer än halva terminen gått som i ett nafs! I Uppsalagruppen har vi hittills haft ett antal kvällar på olika teman, som några från gruppen planerat och genomfört. Själv är jag glatt överraskad över hur mycket jag lärt mig om olika frågor såsom mikrokrediter, genus och etiska problem i elektronikindustrin. Som planeringen ser ut just nu kommer resten av terminen ägnas åt att förbereda oss inför sommaren genom att greja med informationsturnéns utställning och lära oss mer om hiv/aids.

En av de planer vi hade inför terminen var att genomföra en Rättvisemärkt-offensiv i Uppsalas kyrkor med målet att alla församlingar i stan sedan skulle använda sig av Rättvisemärkta varor. Josefin och Karin tog på sig att kolla upp vilka kyrkor som skulle kunna vara aktuella för ett besök och gjorde en liten undersökning kring detta. Några veckor senare återkom de med det mycket glädjande beskedet att alla kyrkor i Uppsala redan använder Rättvisemärkta produkter. Därför tänker vi nu istället luta oss tillbaka och känna oss väldigt nöjda med att ha lyckats uppnå detta mål, dessutom med minimal arbetsinsats…:)

Slutligen vill jag bara dela med mig av något nytt jag lärt mig på sistone, nämligen att fler kvinnor dör varje år i mödradödlighetsrelaterade incidenter (typ aborter, missfall, förlossningar) än vad som omkommer i malaria, aids och tuberkulos tillsammans. En kvinna i minuten dör! Förutom att det är kasst i sig blir jag också störd på att jag inte ens visste om detta, då jag misstänker att det finns en relation mellan den bristande belysningen av detta problem och det faktum att det bara drabbar kvinnor.

Ska Stockholm komma ikapp Malmö och Göteborg?

Stockholm är ju lite efter Malmö och Göteborg när det gäller utbud av ekologiskt och rättvisemärkt. Malmö är ju Fair Trade City och besöken i Malmö innehåller nu obligatoriska besök i trevliga ekorekobutiker, främst Uma Bazaar, en butik med underbar smak.

Göteborg känns också så där härligt före, när det gäller ekoreko, massor av caféer har gått över helt till rättvisemärkt kaffe och Göteborgare verkar alltid lyckas åstadkomma lite mer än alla andra. De borde snart vara Fair Trade City också.

Stockholm – sorgebarnet, där alla tycks sörpla på sin latte utan en tanke på konsekvenserna. Fram tills nu! Är det bara jag, eller är saker på gång även här i Stockholm? Det känns som om 2008 blir Stockholms år. Några exempel:
Ekovaruhuset säljer som aldrig förr (det tjuvlyssnade jag mig till där häromdagen). De har underbara bebiskläder, perfekt present till alla kompisar som börjar yngla av sig.
Snart öppnar Stockholms Fair Trade Shop – det blir riktigt bra, äntligen en schysst butik i centrala Stockholm. Mer info kommer!
Igår hittade jag av en slump ett mysigt nytt café med ekologiskt och rättvisemärkt sortiment. Gott var det också, kolla in Café Mineur, rakt ovanför T-banan i Gamla Stan.
Dessutom har Beckish café, precis vid T-banan också ekologiskt kaffe och vin.
Ja, ni fattar, det bubblar och pyser lite här och var i Stockholm. Vi väntar med spänning tills ekoreko väller över!

Alltså, Stockholmare och alla andra – shoppa och fika och hjälp mig att skapa en bättre värld! Det är ni värda!