En kampvilja som lätt smittar av sig

Klockan var ungefär 4 på morgonen boliviansk tid när jag väcktes av sms:en: ”Hur mår ni? Har ni känt av skalvet?” Oron vaknade till liv.

Jordbävningen i Chile rörde runt i tankarna och vi fick information om att en tsunami var på väg till Lima. ”Vilken tur att vi inte är där” var min första tanke, som tätt åtföljdes av det dåliga samvetet; alla människor som är drabbade, min familj i Chile. Efter kontakt med familjen i Sverige fick jag slutligen veta att familjen i Chile mår bra. Inte heller Lima blev drabbat av någon större flodvåg, en halv meter hörde jag någon säga.

Läser i tidningen att ca 300 personer har omkommit och att Santiago, där jag spenderade semester för inte så länge sedan, har lidit stor materiell skada. Det smärtar, men livet för oss här i Lima fortsätter, såsom det alltid gör för oss andra som inte blir drabbade.

I Lima befinner vi oss äntligen på havsnivå och mitt ständiga illamående har nu släppt. La paz som ligger på 3 800 meters höjd (har jag för mig) drabbade många av oss i gruppen med både huvudvärk och illamående. Vi har haft långa intensiva dagar hos olika partners ute i fält. Dagarna har varit mycket givande och jag upphör aldrig att imponeras över den extrema kampviljan hos folk. En kampvilja som lätt smittar av sig. Det finns mycket att göra.

Pia Fundeborg, gåvoadministratör Diakonia

Vem lär av vem?

Med en kopp kaffe på ett hotellrum i La Paz försöker jag samla mina intryck. Tankarna går till Juanita, den lilla 7-åriga flickan jag mötte igår och som med sin blick berättade så mycket för mig. Nu sprang hon barfota bland hönsen och hundarna på gårdsplanen, alltmedan hennes mamma sålde hantverksprodukter till oss turister. Men vad gör Juanita när hon är vuxen?

För några korta ögonblick möttes våra blickar och vi bytte leenden med varandra. Hennes ögon berättade att när jag blir stor skall jag göra något viktigt här på jorden. Jag kanske blir präst i min kyrka.

-En kvinnlig präst i den katolska kyrkan? tänker jag. Men om någon kan så är det Juanita. Hon lär mig något om kraft och liv där på gårdsplanen. En rik, välutbildad och välnärd västerlänning byter leende med en fattig 7-åring i en by i Bolivia.
Vem har egentligen något att lära av vem?

Curt Engström

Besöket i Chiquitanobyn

Onsdagen fylldes av starka upplevelser. Att få sova i ett gammalt hus inom området för Jesuit mission. Prästerna kom på sent 1600-tal och byggde upp samhällen och kyrkor i stram barock. Jesuiterna byggde barockinstrument och undervisade sedan barn i att traktera dem. Vi fick lyssna till en grupp ungdomar som spelade boliviansk barock. Det var starkt.

Vår resas starkaste upplevelse!? var besöket i Chiquitanobyn. Vi mötte ledningen för folket under tisdagen då vi fick historien om deras kamp för sina rättigheter. Besöket i en av deras byar var starkt!

Kerstin Eldènius

Världens vanligaste människor och en glimt av paradiset

Det är sen kväll i S:t Cruz, Bolivia. Luftkonditioneringen brummar. Två intryck präglar dagen. Dels mötet med världens vanligaste människor och dels en glimt av paradiset.

Världens vanligaste människor är alla de kämpande globala medelklassarna. Människor som varit fattiga tills nyligen men som nu är på väg upp. Det finns sjukvård, ingen svälter, barnen går i skolan och de yttre tecken på misär är borta. Jag tänker på de människor jag sett på gatorna i Conception under dagen. Pappan på mopeden med sitt lilla barn, flickorna på väg till skolan, kvinnorna som odlar jorden och faktiskt kan sälja en del av överskottet på marknaden. Deras nyvunna och begränsade välstånd är så välförtjänt och så skört. Skyddsnäten är få, tryggheten är bräcklig. Nu behöver de demokrati, kunskap, hjälp att organisera sig. De behöver jämställdhet och tro på samhällsutveckling.

Jag har också kikat in i paradiset som det gestaltades av Jesuitmunkar på 1700-talet när de byggde missionsstationer i djungeln i Bolivia. De byggde mönstersamhällen och bidrog till att skydda ursprungsbefolkningen mot slavjägare och exploatörer. Under sextio år verkade de i djungeln och byggde upp en unik kultur i mötet mellan barockens Europa och den lokala kulturen. Musik och världsbilder blandades i ett socialt experiment som slogs sönder av den spanska kronan och jordägare när Jesuiterna fördrevs och missionsstationerna tömdes och människorna spreds som daglönare och gruvslavar. För dig som vill veta mer om detta kan man se filmen ”The Mission”, som nu har några år på nacken.

Ombudsresegruppen har det bra. Vi har varit två dagar i Conception och S:t Xavier i östra Bolivia, på gränsen till Amazonas, där djungeln har huggits ner för sojaodling och biffkor. På torsdag morgon flyger vi till La Paz, till ett annat klimat och en annan kultur.

Petter Jakobsson, Diakonia

Inget nyp i mars!

Nu är det dags för en utmaning. I mars kör Örebrogruppen en kampanj som vi kallar ”inget nyp i mars” (och som bygger på tidigare kampanjer som Medveten Konsumtion har drivit). Häng på! Nyp står för nyproducerat och gäller inte sånt man hela tiden måste förbruka, som t.ex. mat. Det handlar om hur vi kan utmana våra sätt att tänka och om att försöka att leva mer på ett mer hållbart sätt, både för välden och oss själva.

Jag tycker att det är viktigt att det inte handlar så mycket om krav och förbud som om kreativitet och glädje. I stället för att köpa nytt kan man göra om gammalt, byta med varandra eller köpa begagnat. Eller tillverka något nytt själv. Kanske inte vi aktivister är de mest köpgalna, men genom att flytta fokus från att ett konsumtionsförbud till att producera och göra om tror jag ändå att alla kan utmanas, där vi är.

För någon handlar det kanske om att avstå från den där snygga tröjan, att tänka efter en gång till: behöver jag det här? Och har man väl börjat tänka på det sättet kan det vara svårt att sluta.

För någon annan blir det en uppmaning till att fundera över vad som är viktigt, att sluta jämföra sig med andras utsida. För konsumtion kan stressa och bli en absurd tävlig där ingen egentligen vill delta.

För mig handlar det nog allra mest om modet att skapa. Och då blir det roligt. Inte att utamana sig att avstå utan att våga. Det är den utmaning som ”inget nyp i mars” ger mig. Viken utmaning blir din?

Läs mer om kampanjen på vår facebooksida

Kontrasterna väller över en

Att resa innebär nästan alltid att möta kontraster. Första dagen på Bolivias jord med Diakonias ombudsresa och 14 resenärer från en stor del av Sverige, landar vi i Santa Cruz efter cirka 36 timmars flygresa. Det innebär en mängd intryck och pusselbitar som ännu inte fallit på plats.
Från Örebro till Arlanda i lördags kväll i kanske det värsta snövädret på decennier till Santa Cruz fuktiga luft och + 28 grader som slår emot en direkt, så är det kontraster från första stund.

Vi hann knappt duscha och byta om innan lunch på hotellet och första besöket hos några av Diakonias samarbetspartners som arbetar med att stödja representanter för ursprungsbefolkningen i landet. Vi fick många utmanade intryck av ett land med oerhört många folkgrupper och de mest skiftande levnadsvillkor att brottas med.

Imorgon väntar besök på plats hos några av dem. Spännande och säkert ett antal oskrivna blad för vår del, när vi ska försöka förstå livsvillkor så helt annorlunda våra egna. Utmanande! Men först väntar en säng på en mycket trött resenär!

Per Danielsson

Diakonias ombudsresa flyttar in på Aktivistbloggen

Just nu pågår de sista förberedelserna inför Diakonias ombudsresa till Bolivia och Peru. Några av er är kanske förvånade över att Petter Jakobsson, som jobbar med ombud och församlingar på Diakonia, bloggar här på Aktivistbloggen om ombudsresan. Men vi som åker till Latinamerika har fått löfte att synas här från och till de närmaste veckorna. Min signatur kommer att finnas på alla inläggen även om det är olika resenärer som skriver om våra upplevelser.
Vi som reser är femton personer mellan 27 och 70 år. Vi kommer att besöka Diakonias partnerorganisationer i Bolivia och Peru och vi kommer att fokusera på klimatpåverkan i dessa länder.

Vatten, en bristvara

På gårdagens Diakoniaakivitmöte i Uppsala var temat vatten. Erik, Karin, Daniela och Fredrik berättade om olika aspekter på vatten: hur mycket det finns, vad vattenbrist orsakar för sjukdomar, vad för risker det finns med att försöka kontrollera vattnet för mycket - och på slutet klämdes det även in lite info om de där sopöarna ute i Stilla havet som sägs vara stora som Texas.

Erik berättade att det finns ca 1 400 000 000 000 km3 vatten i världen. Det är ju inte lite direkt, så ovanstående rubrik kan kännas missvisande. Men av dessa mängde vatten är det bara 2,5 % som är sötvatten. Och av dessa 2,5 % sötvatten finns 70 % i snö och is, vi kommer inte åt det helt enkelt. Ytterligare 30 % kommer vi inte heller åt pga att det är så djupt nere i marken. Det är bara 0,3 % av 2,5 % av världens vatten som vi kan dricka. Följande bild illustrerar det ganska tydligt:

Det ljusaste blåa fältet nere till höger är alltså det vatten vi kan dricka. Många tror att vatten kommer bli orsaken till många konflikter i framtiden. Vi måste vara sparsamma med denna bristvara. Vi har visserligen mycket gott om vatten här i Sverige, och ingen annan lider av att vi använder det, men vi bör tänka oss för innan vi t ex köper vattenkrävande varor från eller turistar i ett land med vattenbrist.

Swedfund istället för Swedwatch - staten ger mer till svenska företag, mindre till biståndsorganisationer

Jag tar inte partipolitisk ställning, vare sig som diakoniaaktivist eller privat, men både som diakoniaaktivist och privatperson känner jag mig tvungen att ryta ifrån när politiker gör saker som, vetenskapligt bevisat, missgynnar fattiga och förtryckta. Den nuvarande regeringen sysslar just nu med något som ärligt talat är absurt och vanvettigt.

Många fick en chock när regeringen presenterade att informationsbidraget till biståndsorganisationer skulle över bara ett år minska med 60 %. Informationsbidrag är som namnet antyder pengar som ska gå till information och opinion till givare, politiker och allmänheten i den rika världen. Många biståndsorganisationer förlitar sig rejält på statens bidrag vilket gör att 60 % mindre pengar från dem för ett ändamål gör att man måste göra stora nedskärningar. Detta gäller inte minst Diakonia. Andra organisationer sysslar nästan enbart med informationsverksamhet, t ex SwedWatch som bevakar hur företag - svenska företag i synnerhet - sköter sig i utvecklingsländer, om de tänker på miljön, främjar mänskliga rättigheter, ger arbetare bra villkor etc. Dessa kommer tvingas gå på sparlåga, vissa kommer troligtvis gå under.

Men trots all skit som detta för med sig kan man förstå hur regeringen tänker, man vill ge mer pengar till arbetet ute på fält, och då tvingas man ta från de pengar som bara stannar i Sverige. Även om man kan ha invändningar mot det resonemanget (många ger inte till biståndsorganisationer för att de tycker att det finns för lite information om vad pengarna går till) så finns det ändå en god tanke bakom det.

Det är därför jag blir så otroligt upprörd när jag hör om att staten ger mer och mer biståndspengar till svenska företag och riskkaptitalbolag samtidigt som denna nedskärning av informationsbidraget sker. Magnus Walan skriver på vår storasysterblogg Diakonia bloggar om detta; till exempel har riskkapitalbolaget Swedfund som kritiserats av både regeringens utvärderingsorgan SADEV och Riksrevisionen för att ha lönsamhet och affärer i fokus, inte effekterna för fattiga människor, fått massivt med biståndpengar under den nuvarande regeringen, en miljard totalt. Walan skriver om att trycket på politiker från företag som vill tjäna pengar i u-länder utan tanke på fattigdomsbekämpning och MR är stenhårt, och att regeringen har givit vika för detta. Det bör dock poängteras att inte bara den borgerliga regeringen ska beskyllas för det här, den förra regeringen gav t ex 80 miljoner till ett riskkaptitalbolag i Sydafrika i samband med JAS-affären som inte skapade ett enda jobb och tvingades lägga ned.

Hela Walans bloggpost finns här, läs den. Summan av kardemumman är att pengar tas från Swedwatch och ges till Swedfund, pengar som övervakar att svenska riskkaptialbolag sköter sig flyttas över till ett riskkapitalbolag som fått kritik av SADEV och Riksrevisionen för att inte sköta sig. Det är ett skämt. Det är absurt. Och det sker i detta nu. Vet skattebetalarna om detta?

Haiti behöver bistånd - inte mer lån

Haitis enorma skulder är en av orsakerna till att landet innan katastrofen var ett av världens fattigaste. Hälften av skulderna är hos internationella organ som Sverige har inflytande i. Diakonia har nu i ett brev till finansminister Anders Borg och biståndsminister Gunilla Carlsson uppmanat ministrarna till att Sverige ska verka för att avskriva Haitis skulder och att se till att nödhjälpen från IMF kommer i form av bistånd och inte lån, som det nu planeras, då Haiti inte på långa vägar har råd att betala sin nödhjälp själv.

Läs mer här.

Kommentar till det nyss publicerade inlägget

Det kan nämnas att allas vår Joakim Wohlfeil på Diakonia förekommer med sina genomtänkta kommentarer inte bara en gång i programmet Maria länkade till i förra inlägget. Mina spontana kommentarer till videoklippet är att den borde visas obligatoriskt för hela svenska befolkningen och att Ewa Björling borde avgå.

(Obs: Det säger naturligtvis inget om vad Diakonia tycker.)

Det där med handel, ja...

Igår sände SVT:s Korrespondenterna ett program om svensk utrikeshandel, och frågan om handel kan bedrivas till vilket pris som helst. Är det rätt att bedriva handel med diktaturer som är kända för sina kränkningar av de mänskliga rättigheterna? Programmet visar handelsminister Ewa Björling som är på promotingresa till Libyen tillsammans med några svenska företag. Svenska Rymdbolaget är ett av dem, som är lite sugna på att sälja luftburen övervakningsutrustning till den libyiska regeringen, så de bättre ska kunna övervaka flyktingarna som försöker fly till Europa från deras stränder. Snällt av dom. Och Ewa lovar hjälpa dem med direktkontakter till den libyiska militären. Snällt av henne.

Ju längre programmet håller på desto mer står det klart för mig att trots att de är på samma resa så verkar inte handelsministern och företagen vara särskilt överrens om vem som ska sköta vad. Björling tycker att det är bra att svenska företag etablerar sig i diktaturer eftersom de är så bra när det gäller mänskliga rättigheter. Jaså, Ewa? Det hade jag ingen aning om. För lite senare i programmet säger Mattias Sjöborg, VD:n för det svenska investmentbolaget Plena Capital: "Vi håller på i en helt annan division. Vi sköter våra bolag och vad dom gör uppe på politisk nivå det är nåt helt annat." Med andra ord: det där med mänskliga rättigheter, det är politikernas jobb. Det kanske är en befängd tanke, kära handelsminister Björling, men om du nu tycker att svenska företag är så himla "bra på mänskliga rättigheter" - hade det inte då varit åtminstone lite smart att haft med något av de företag du pratar om på resan, som faktiskt ser det som en del i sitt uppdrag att främja de mänskliga rättigheterna? Och inte företag med herr Sjöborg i spetsen, som skuffar över det ansvaret på politikerna. Bara en tanke...

Nej, för mig står klart att Björling är naiv och Sjöborg efter sin tid. Sjöborg verkar inte ha fattat att man som företag faktiskt har ett ansvar. Och att det går att kombinera business med ansvar för de mänskliga rättigheterna. Det kallas för socialt företagande. Eller sunt förnuft, om man så vill. Men det kanske både han och Ewa Björling glömde hemma i Sverige?


Vill man se ännu fler förbluffande bortförklaringar finns även Rapports inslag från igår om programmet. Tystnaden som följer på journalistens frågor till Rymdbolagets representant måste tillhöra TV-historiens längsta. Vilket visar att svenska företag, i alla fall inte Rymdbolaget och med all säkerhet inte många andra heller, inte alls är världsbäst på att inkludera mänskliga rättigheter i deras verksamhet, vilket Björling gång på gång tar upp som ett argument för att bedriva handel med Libyen. Vilken sagovärld lever hon i egentligen?

Länktips: www.rattvishandel.net

Nätverket rättvis handel (http://www.rattvishandel.net/) är en godisfabrik för oss stolliga aktivister. Här finns en massa fakta om hur de olika typerna av rättvis handel (långt ifrån bara Rättvisemärkt) ser ut och fungerar, vad det finns för olika aktörer inom rättvis handel och även fakta kring vilka varor som finns och hur man får tag på dem. Här finns en enorm resursbank med rapporter, informationsmaterial, kartor till rättvisa butiker, bemötande av kritik med mycket mera. Här finns nyheter kring vad som händer gällande rättvis handel ute i landet och kalendarium för ambassadörsutbildningar. Och så finns det inte minst ett community som fungerar som en slags blogg med ca 40 olika författare som kan kommentera varandras inlägg.

Rättvis handel är oerhört viktigt för fattiga människors utveckling. Även om man ger miljarder i bistånd till ett land kan allt gå upp i rök om rika länders handel med landet innebär svältlöner, tvångsarbete och orättvisa villkor, t ex att man pumpar in europeiska subventionerade varor på den afrikanska marknaden som konkurrerar ut de afrikanska varorna. Därför är rättvis handel ett oerhört viktigt initiativ som det är väl värt att engagera sig i. Och rattvishandel.net är ett riktigt bra och satsat sätt att engagera sig i det. Ses där?