En onsdagkvälls tankar om konflikt och media

Jag halvlyssnade på nåt kulturprogram på P1 när jag diskade idag. Ämnet var krig och konst. Högtflygande diskussioner om hur krig tar sig konstnärliga uttryck fördes. Jag lyssnade sådär halvkoncentrerat. Men så kom också frågan upp om vilka konflikter som inte syns på den konstnärliga arenan. Mina öron spetsades. Två länder nämndes: Kongo och Sri Lanka. Mina länder. Kongo där jag volontärat och Sri Lanka där jag diakonia-jobbat. I båda länderna har konflikten trappats upp den senaste tiden. Och det gör mig ont. Innan vansinnet bröt ut i Gaza var Kongo ganska ofta på medietapeten. Nu är det desto tystare men jag tror knappast det beror på att stridandet har avtagit. Nä, media har bara plats för en konflikt i taget.

Lite då och då nämns också inbördeskriget på Sri Lanka. Regeringstrupper som rycker framåt, ett gerillafäste som intas eller en bomb som sprängs. Oftast, eller rättare sagt i princip jämt, när medierna rapporterar om Sri Lanka står det längst ner i artikeln, alt. sägs lite i förbifarten innan nästa inslag kommer, att uppgifterna från regeringen, som man nyss redogjort för, inte har kunnat bekräftas från oberoende källor. Nej, för journalister är inte tillåtna i området där stridandet pågår. Så någon oberoende rapportering existerar inte.

När jag jobbade på Sri Lanka i somras försökte jag hålla mig någorlunda uppdaterad om läget genom att läsa (eller åtminstone ögna igenom) dagstidningarna som kom till kontoret. Men även där var det nästan uteslutande regeringens synvinkel som porträtterades. Och bilden som målades upp var: LTTE är svaga nu – gör vi bara en sista forcering kommer vi vinna det här kriget en gång för alla! Krigspropaganda på högsta nivå, med andra ord. För riktigt så enkelt är det ju självklart inte.

När det gäller yttrandefrihet och oberoende media är Sri Lanka verkligen ett mörker. Och värre blev det när chefredaktören på The Sunday Leader, Lasantha Wickramatunga, mördades på öppen gata i Colombo den 8:e januari. Några dagar senare publicerades hans sista ledare postumt. Han skriver med skrämmande klarsynthet. Han vet att när världen får läsa hans ord, kommer han inte längre finnas i livet. Så nu ska jag sluta uppta din koncentration och låta dig läsa hans ledare istället. Den är mycket bättre än mina blogginlägg. Läs den här.

Nu alltså.

Ett slag för den personliga kontakten

Det är alltid lika spännande när man börjar läsa ett nytt ämne i skolan, får en ny hobby eller liknande. Plötsligt öppnar sig ögonen för en helt ny värld, eller en gammal värld som man ser på ett nytt sätt. När denna termin började gick jag från att läsa globala studier till medie- och kommunikationsvetenskap, och har de senaste veckorna läst om roliga saker som mediemakt och mediestruktur samt mindre roliga saker som tittarundersökningar och presstöd. Men oavsett vad som är roligt respektive tråkigt har jag i alla fall börjat fundera på det här med media. Och kanske framförallt: i vilken mån jag själv påverkas och formas av media.

Media är ju, när man tänker efter, en rätt fantastisk grej. Genom TV, tidningar och andra prylar får vi information om ställen och händelser vi inte skulle haft en aning om, om vi levde för sisådär en 100 år sedan. Upprop mot militärjuntan i Burma sprids som en löpeld på Facebook (att den tystnar lika snabbt som den uppkom är en annan diskussion) och live 8-galor hålls över hela jorden för att slå ett slag för en bättre värld utan fattigdom. Men media har ju också en oerhörd makt (här skulle jag nu kunna rabbla upp hur forskningen har sett på mediamakt under 1900-talet eller problematisera vad man egentligen menar med mediamakt, men eftersom detta är en blogg och inte en hemtenta förmodar jag att ni inte är ett dugg intresserade av det). Nu så här i USA-primärvalstider (som skulle passera obemärkt i Sverige om det inte vore för media, btw) kom jag att fundera på hur man bedriver valkampanjer i USA och i Sverige. Over there verkar det vara rätt mycket vanligare med stora valmöten och och kanske framför allt dörrknackning, än här hemma. Vilket har lett till att min kontakt jag haft med politiker har varit genom media! I princip aldrig en personlig kontakt med någon som sitter i någon stadsfullmäktige eller riksdag. De frågor media tycker är viktiga, är också de jag har en åsikt om och vet i alla fall lite om var politikerna står i frågan. Andra saker, som inte lyfts fram i media, är jag smått bortblåst i. Ska det va så?

När man forskade om mediamakt på typ 50-talet (förlåt, men jag kunde inte hålla mig) kom man fram till att media är i princip chanslös när de ställs mot den gamla hederliga, beprövade personliga kontakten. Och jag håller nog med. Så man kanske skulle ta sitt vetande i egna händer, utsätta sig för lite personlig kontakt och påverkas lite. Och kanske få påverka nån annan...