Vi är Diakoniaaktivisterna. Vi lämnar avtryck och tror på att en bättre värld är möjlig. Tillsammans förändrar vi världen. Välkommen till vår blogg!

lördag 28 februari 2009

5 dagar med "hem til byn" i Niéssega

Burkina Faso-resan: Gruppen i Niéssega 2/2 – 6/2 2009

Vi ska här försöka ge ett smakprov av grupps 1 vistelse i Norra Burkina Faso, i staden Gourzy och i vår by Niéssega. Där vi fick en unik chans att komma nära den lokala befolkningen och förstå lite grann av deras verklighet under de 5 dagar vi spenderade där.

Historien börjar i Gourzy där vi blir kvarlämnande av våra kamrater som fortsatte resan mot Ouaga. Här finns huvudkontoret för Diakonias partnerorganisation AMR som kommer vara vår värd under vistelsen.



AMR (Accosiation Monde Rural) är en organisation som arbetar med utveckling på landsbygden i Burkina med målet att förbättra människors levnadsvillkor, med redskap som medvetandegörande av mänskliga rättigheter, decentralisering, lokalstyre, miljö, främja kvinnor och barns rättigheter, etc. Organisation som startades 1996 av en färgstark man vid namn Mr Wangré, och hela teamet med Hubert, Simon, Lassané, Mariam, Aggi, Gaston gör dessa dagar oförglömliga.

…Niessega, vår hemby i Burkina Faso, där Jilbert och hans familj tog emot oss med värme, klimatmässigt och känslomässigt. Vår effektiva träning med lokalspråket moré gjorde susen. Att stanna till och småprata lite är här otroligt viktigt. Ni Windiga.... Laafi, laafi, så ungefär höll de på hela dagen.
Dagarna här blandades med besök på AMR’s olika aktiviteter i området varvat med vardagen i byn. Besök hos hövdingen, skolan, kliniken, marknaden, trädgårdsodlingar, husbygge, matlagning, forum teater. Och dagligen förvånas över att sådana söta små djur som åsnor kunde göra sådana märkliga väsen av sig som de gjorde.

Efter veckan i Niessega är det ännu tydligare att det är människorna som vi mötte där som är den verkliga drivkraften för att lyfta det här landet från bottennoteringarna i FNs utvecklingsstatistik. En kvinna med stark drivkraft som vi aldrig kommer att glömma är Bernadette - vår underbara ”adoptivmamma” i Niéssega. Bernadette bär ett enormt ansvar på sina axlar. Från gryningen till långt efter mörkrets inbrott, när den stora månen är det enda ljus som finns i byn, strävar hon på med 1000 dagliga sysslor. Hon måste fortsätta för att dagen inte räcker till allt som måste göras och hon måste orka för att hennes familj ska ha mat att äta och kläder att ta på sig varje dag. Ett starkt intryck var att följa med Bernadette och några av byns barn till brunnen för att hämta vatten. Eftersom pumpen i den närmaste brunnen är trasig är det långt att gå i hettan. Väl framme drar Bernadette ensam upp säck efter säck med vatten – säkert 50 stycken - för att fylla alla kärl på åsnekärran. Vattensäckarna är så tunga att någon av oss skulle knappt lyckas få upp en enda ur brunnen. Nu när vi har lämnat Niessega och börjat vårat bekväma tillvaro på olika håll i Sverige fortsätter Bernadette att gå till brunnen var och varannan dag, för att sedan återvända hem till alla andra väntande sysslor. Det känns otroligt viktigt för oss att ha fått dela lite av Bernadettes vardag, för det är ju för - eller snarare tillsammans med - henne som vi arbetar för att förändra världen.

En annan av Niéssegas hjältar är Jeanne, mamma till 4 barn. Varje morgon trampar hon raskt iväg på sin cykel med sitt stora leende på läpparna för att lära kvinnor i grannbyn att läsa. Läs- och skrivkunnigheten bland kvinnor på landbygden i Burkina Faso är en av de lägsta i hela världen, tills för några år sedan nästan obefintlig, men tack vare människor som Jeanne och organisationer som AMR håller detta sakta på att förändras. Kvinnorna samlas i små hus i närheten av sina hembyar. De enkla lokalerna utan bänkar att sitta på kallas ”Center för mänskliga rättigheter”. Ett lite väl storslaget namn kan tyckas om man ser till de yttre omständigheterna, men inte när man vet att de kvinnogrupper som får möjlighet att komma dit inte bara är läs- och skrivkunniga efter några månader utan också vet vilka rättigheter de själva, deras barn och alla Burkina Fasos invånare har. Det är först då de kan börja ställa krav på sina politiker.

Ännu en hjälte är Jilbert, Bernadettes man. Jilbert är invald som en av Niéssegas tre representanter i kommunalfullmäktige i närmaste staden Gourcy. Där fattas viktiga beslut som rör bland annat hans hemby. Jilbert kämpar bland annat för en högstadiekola i Niessega för att fler barn ska kunna få utbildning. Att medborgarna själva väljer vem som ska styra deras lokala samhällen är en del av en satsning på lokal demokrati från regeringen i Burkina Faso. Strategin, som på olika sätt stöds av AMR, är att främja utveckling genom att människor själva kan påverka och ta ansvar på alla nivåer i samhället.
Jilbert i Niessega är inte bara politiker. På bilden visar han oss familjens trädgård i utkanten av byn. Grönsakerna växer bra och familjen kan få en liten inkomst genom att sälja överskottet på marknaden. Men marginalerna är små. Det finns ingen möjlighet att lagra t.ex. potatis för att kunna sälja mot slutet av torrtiden när efterfrågan och förtjänst är större. Bakom varje skörd ligger också otaliga timmars hårt slit, eftersom det krävs stora mängder vatten för att något ska växa. Alla här pratar om att det blivit mer ont om vatten de senaste åren. Detta är en följd av klimatförändringarna som drabbar det redan känsliga Sahelområdet särskilt hårt. AMR arbetar med att mildra dess effekter. Bland annat byggs stenmurar på strategiska ställen som gör att vattnet från de häftiga regnen hinner sjunka ner i jorden istället för att forsa fram och ta med sig det tunna lagret odlingsbar jord. Stenmurarna baseras på gammal lokal kunskap. De är ett bra exempel på hur traditionella metoder kan användas som ett mer hållbart alternativ till investeringar i dyrbar utländsk teknik.

Vi vill avsluta med att ge en liknelse som vår tolk Amidou delade med oss innan vi åkte hem.

”Burkina Faso är som en bil full med bensin
men som saknar en bra chaufför.
Med det menar jag inte en enskild ledare utan om ledarskapet I landet.
Chaffören lyssnar inte heller på medresenärerna i bilen.”

Vi har sett med egna ögon hur miljön är början och slutet gällande utveckling. Vårt gemensamma ansvar, tillsammans är vi människor som förändrar världen.


/ Gruppen i Niéssega med Ida, Ulrika, Sara, Frida, Oskar, Patrik

torsdag 26 februari 2009

10 februari 2009, på hemväg.

En extra dag Addis i väntan på flyget. Till en början kändes det inte så lockande (förutom för vissa som hade bekanta där), och de flesta var beredda på en seg dag av väntan. Men när dagen var till ända så var nog de flesta överens om att det var en bra dag. Bra att få landa i tanken innan vi kastas in i samma gamla vanliga Sverige. För vi är annorlunda nu, det går inte att förneka. Alla har vi lämnat en bit av våra hjärtan i Burkina Faso.

Efter att ha tillbringat två veckor i ett land där även den största staden kändes som ett mindre samhälle med svenska mått mätt, var Addis en metropol! Inbäddad i grönska i en dal var utsikten från den högsta punkten svindlande och kontrasten till Burkina och Ouagadougou kunde inte bli större. (Burkina är platt och torrt, men ändå så vackert). Höga byggnader, blomsterarrangemang och så mycket mer av omvärldens influenser, inte minst eftersom FN har stort kontor där, än vad som finns i Burkina.

Dagen bestod av en sightseeing med Polare-Per (Christines kompis) som guide. Vi brände det sista av reskassan och åt etiopisk mat. Kurerade våra strejkande magar och plåstrade om våra ömmande hjärtan. Denna dygnslånga väntan i Etiopien blev alltså en trevlig dag. Nu är det dock bara den långa resan hem kvar...

Evelina & Christine

onsdag 25 februari 2009

I ottan började den långa resan hemmåt. Vemodiga var vi då flygplanet lyfte och vi skådade Ouagadougou från ovan. Inte mycket hände under dagen, vi sov en hel del och åt utav den delikata flygplansmaten. Vi; Olof och Amanda skrev en lista med lärdommar vi fått från resan. Bland annat dessa:

Vi är så glada för att vi i Sverige
- har toalettdörr och ett spolsystem som fungerar
- har knäckebröd, ost och mitträcken på vägarna
- inte är i riskzon för ökenspridning

Vi är glada för att vi i Burkina Faso fått uppleva
- hur mycket bättre en kvällstvätt är under en vacker stjärnhimmel
- hur kroppen inte kan vara still för musikens härliga rytmer
- människor som verkligen förändrar världen

Amanda och Olof

måndag 23 februari 2009

Dag 14, söndagen den 8 februari



På schemat idag stod relax, shopping och forumteater. För många av oss har dagen inneburit ett bra tillfälle att handla på oss saker som minnen inför hemfärden. Det gavs också tillfälle att bygga en gnutta på brännan som hittills knappats infunnit sig, antingen vid poolen eller på Ouagadougous gator!

Grupp Niessega har idag gjort staden tillsammans en sista gång innan gruppens splittring. Dagen tillbringades med tolken Amido som lunchsällskap och personlig shoppingguide. Han och de andra tre tolkarna har inte bara hjälpt oss med den språkliga översättningen utan de har också tolkat den Burkinska kulturen.
Något som slagit oss sedan återkomsten från byarna är att skillnaderna mellan oss och våra tolkar inte är särskilt stora. Våra liv ser ganska lika ut, i alla fall om man jämför med tolkarnas liv och bybornas. Det är märkligt hur otroligt stora skillnaderna kan vara mellan människor som bor bara några timmar ifrån varandra. Tolkarna, som alla är unga studenter från huvudstaden, blev nästan lika förundrade som vi, över hur verkligheten i byarna ser ut. Som Kayaogruppens tolk Fanta uttryckte det: ”I will tell everyone I know about the reality of our country. I could never have imagined this and I will never forget it.”

Under Niessegagruppens lunch med Amido frågade de vad som är viktigast för honom att skicka med om sitt hemland till våra vänner i Sverige. Han svarade; ”Jag tänker Burkina Faso som en bil fylld med bränsle. Men Bilen har en dålig chaufför, som varken har körkort eller lyssnar på sina medpassagerare. Jag pratar inte om en enskild ledare utan om hela ledarskapet i landet ”.

Dagen fortsatte att fylla oss med tankar och funderingar då vi senare fick chansen att se en forumteater om klimatet i Burkina. Efter teatern fick publiken tillfälle att kommentera, agera och ge egna förslag på alternativa lösningar. Tolken Alidou höll sig som vanligt framme. Med våra kära tolkars hjälp hängde vi med skapligt i handlingen och merparten av oss lyckades hålla oss vakna…
Till slut kom så det slutgiltiga avskedet av våra nyfunna burkinabeiska vänner Diakoniapersonalen och tolkarna. Känslor av tacksamhet för en fantastisk tid, sorg över att lämna ett land och ett folk som satt tydliga spår och en stark förhoppning om att ses igen fyllde oss den sista natten under Burkina Fasos stjärnhimmel.
Sara och Liza

söndag 22 februari 2009

Burkinaresan, dag 13 Lördag 7/2

För de flesta av oss så innebar denna dag ”Hej då” till våra byar och de organisationer som vi hade varit hos i en vecka. Det var inte lätt att säga ”Hej då!”. Allra helst ville vi säga ”Vi syns snart igen!”. För oss som kommit tillbaka till Ouagadougou redan dagen före fanns det tid för att sova ut, landa och tänka på allt vi sett. Ta en runda på marknaden och vänta på de andra. Hur hade de haft det? Vad hade de gjort? Vilka hade de träffat?

Från olika håll kom grupperna tillbaka till huvudstaden och sammanstrålade på det katolska gästhemmet. Vilken glädje att se de andra! Vad svårt att berätta vad vi hade varit med om! Vi ville bubbla ur oss allt det fantastiska och tuffa som vi själva varit med om och samtidigt ville vi lyssna på vad de andra hade varit med om. Inte en självklar ekvation att lyckas lösa. Framförallt var vi alla ändå glada över att vara hela den stora gruppen tillsammans igen.

Vi hade utvärdering i våra bygrupper och sedan berättade vi något om vad vi gjort för hela den stora gruppen. Direkt efter det bar det av till Diakonias kontor i Ouaga. Det var där vi hade introduktionen till Burkina Faso för minst en månad sedan, kändes det som. Nu var det dags för utvärdering och tack.

Det var bara en fråga om timmar sedan vi sist såg den ur Diakoniapersonalen och den tolk som hade varit med oss i grupperna i byarna. Trots detta var den en otrolig glädje att träffa dem igen. Alla ansikten verkligen lyste av glädje.

Vi, de svenska deltagarna, sade några tankar om hela vistelsen i Burkina Faso. Likaså gjorde Diakonias personal och tolkarna. Något som blev väldigt tydligt var att alla var mycket nöjda med vistelsen och att alla hade lärt sig mycket och fått mycket att tänka mer på. Vi blev också påminda om att det inte var slutet, utan en början: vi ska ju hem och berätta och påverka! Visa för fler att allt hör ihop: utsläpp, klimat, utveckling, levnadsvillkor, folks vardag!

Det hela avslutades ute på gården med snittar, grillspett och några sista glas pressad mango, mums!

Senare på kvällen smakade vi på huvudstadens kulturliv. Vi var ute och dansade. Även nu var tolkarna och Diakonias personal med oss. Tiden gick fort och oj, vad vi dansade. Det hann bli söndag med god marginal innan vi lämnade dansgolvet.

/ Ulrika & Samuel

Burkina Faso-resan: 5 dagar i Niangoloko

Niangoloko 2/2 - 6/2

Vi i grupp fyra, det vill säga Samuel, Christine, Ellinor, Malin och Ingela, var de som fick äran att resa längst av alla. I en trång jeep färdades vi en hel dag innan vi var framme i Niangoloko, som väl är mer ett samhälle än en stad… Där möttes vi av Diakonias partnerorganisation TON, och så inleddes fyra dygns intensivt ”lära kännande” och kunskapande!

Luften var fuktig och varm, och det var väldigt mycket grönare än i de norra delarna av landet. Det fanns ganska gott om odlingar och för tillfället verkade inte vattentillgången vara ett akut problem. Inte långt borta bröt spektakulära berg av det platta landskapet.

”Vår” by, där vi sov två trygga och varma nätter, heter Yenderê. Den ligger cirka åtta km från gränsen till Elfenbenskusten. Bybornas nyfikenhet var stor och fnittret låg över nejden de första timmarna av vår vistelse. Men sedan var vi inte så intressanta, trots allt, och det var ju lite skönt! Dock var det flera små barn som började gråta om vi kom för nära dem och deras mammor inte var i närheten… Först sista dagen insåg vi att om vi gett dem våra medhavda presenter direkt då vi kom så hade vi nog fått leka mer med barnen – som var MÅNGA!

Yenderê är en prydlig och välordnad by och det finns en djupborrad brunn med vatten. El såg vi dock inte till. Frukostarna bestod av majsgröt och risgröt (en gryta från varje hus i byn, och man var oartig om man inte smakade på allas bidrag…) med lokalt framställd honung. Mums!

Efter de två nätterna i byn sov vi i ”stan”, alltså i samhället Niangoloko, för att även få prova på det livet. Där bodde vi hos medarbetare på TON. Det gav oss bra tillfälle att prata om organisationens verksamhet och förstå mer.

Diakonias stöd till TON sker inom ramen för det regionala programmet för mänskliga rättigheter och demokrati. Med stödet från Diakonia jobbar TON för att förhindra och förebygga trafficking av barn och ungdomar till grannlandet Elfenbenskusten.

Vi fick själva uppleva de informationskampanjer TON gör i byarna, i form av forumteater. Svårt för oss att hänga med i svängarna när dialogen var på dioula, men det gjorde resten av publiken: av kanske 150 åskådare var nog hälften barn, och de satt stilla och lyssnade i 2½ timme! Genom humor når TON ut med budskapen om traffickingproblemet och hur viktigt det är att barnen går i skolan.

Vi blev alla djupt imponerade av TONs seriösa arbete och sättet att göra problemanalyser för att sedan anpassa sitt arbete för att de skulle bli så effektivt som möjligt. Verksamheten är väl förankrad i lokalsamhället. Överallt dit vi kom refererades det till TON och hur viktigt organisationens arbete är.

Läs mer om TONs arbete på Diakonias webbplats: http://www.diakonia.se/sa/node.asp?node=2829

En liten fundering vi fick var dock om det är så att TON är för bra och effektiva, och att detta gör att en del lokala myndigheter lutar sig tillbaka och lämnar över ansvaret… Där finns det ju en fara, för det civila samhället ska ju komplettera myndigheter och demokratiska strukturer, inte ersätta dem. Dock ska det sägas att det inte bara var i Niangoloko som kommunala tjänstemän och politiker beskrev sig som helt utan resurser. Den decentraliseringsprocess som pågår i Burkina har inneburit att ansvar fördelats ut på kommunerna, men några resurser verkar inte ha följt med utan det är upp till kommunerna att ordna intäkter på eget vis. Problematiskt eftersom man samtidigt ska etablera lokala demokratiska strukturer…

5 dagar med "Hem till byn" Niéssega

Burkina Faso-resan: Gruppen i Niéssega 2/2 – 6/2 2009


Vi ska här försöka ge ett smakprov av grupps 1 vistelse i Norra Burkina Faso, i staden Gourzy och i vår by Niéssega. Där vi fick en unik chans att komma nära den lokala befolkningen och förstå lite grann av deras verklighet under de 5 dagar vi spenderade där.


Historien börjar i Gourzy där vi blir kvarlämnande av våra kamrater som fortsatte resan mot Ouaga. Här finns huvudkontoret för Diakonias partnerorganisation AMR som kommer vara vår värd under vistelsen.


AMR (Accosiation Monde Rural) är en organisation som arbetar med utveckling på landsbygden i Burkina med målet att förbättra människors levnadsvillkor, med redskap som medvetandegörande av mänskliga rättigheter, decentralisering, lokalstyre, miljö, främja kvinnor och barns rättigheter, etc. Organisation som startades 1996 av en färgstark man vid namn Mr Wangré, och hela teamet med Hubert, Simon, Lassané, Mariam, Aggi, Gaston gör dessa dagar oförglömliga.





…Niessega, vår hemby i Burkina Faso, där Jilbert och hans familj tog emot oss med värme, klimatmässigt och känslomässigt. Vår effektiva träning med lokalspråket moré gjorde susen. Att stanna till och småprata lite är här otroligt viktigt. Ni Windiga.... Laafi, laafi, så ungefär höll de på hela dagen.


Dagarna här blandades med besök på AMR’s olika aktiviteter i området varvat med vardagen i byn. Besök hos hövdingen, skolan, kliniken, marknaden, trädgårdsodlingar, husbygge, matlagning, forum teater. Och dagligen förvånas över att sådana söta små djur som åsnor kunde göra sådana märkliga väsen av sig som de gjorde.



Efter veckan i Niessega är det ännu tydligare att det är människorna som vi mötte där som är den verkliga drivkraften för att lyfta det här landet från bottennoteringarna i FNs utvecklingsstatistik. En kvinna med stark drivkraft som vi aldrig kommer att glömma är Bernadette - vår underbara ”adoptivmamma” i Niéssega. Bernadette bär ett enormt ansvar på sina axlar. Från gryningen till långt efter mörkrets inbrott, när den stora månen är det enda ljus som finns i byn, strävar hon på med 1000 dagliga sysslor. Hon måste fortsätta för att dagen inte räcker till allt som måste göras och hon måste orka för att hennes familj ska ha mat att äta och kläder att ta på sig varje dag. Ett starkt intryck var att följa med Bernadette och några av byns barn till brunnen för att hämta vatten. Eftersom pumpen i den närmaste brunnen är trasig är det långt att gå i hettan. Väl framme drar Bernadette ensam upp säck efter säck med vatten – säkert 50 stycken - för att fylla alla kärl på åsnekärran. Vattensäckarna är så tunga att någon av oss skulle knappt lyckas få upp en enda ur brunnen. Nu när vi har lämnat Niessega och börjat vårat bekväma tillvaro på olika håll i Sverige fortsätter Bernadette att gå till brunnen var och varannan dag, för att sedan återvända hem till alla andra väntande sysslor. Det känns otroligt viktigt för oss att ha fått dela lite av Bernadettes vardag, för det är ju för - eller snarare tillsammans med - henne som vi arbetar för att förändra världen.



En annan av Niéssegas hjältar är Jeanne, mamma till 4 barn. Varje morgon trampar hon raskt iväg på sin cykel med sitt stora leende på läpparna för att lära kvinnor i grannbyn att läsa. Läs- och skrivkunnigheten bland kvinnor på landbygden i Burkina Faso är en av de lägsta i hela världen, tills för några år sedan nästan obefintlig, men tack vare människor som Jeanne och organisationer som AMR håller detta sakta på att förändras. Kvinnorna samlas i små hus i närheten av sina hembyar. De enkla lokalerna utan bänkar att sitta på kallas ”Center för mänskliga rättigheter”. Ett lite väl storslaget namn kan tyckas om man ser till de yttre omständigheterna, men inte när man vet att de kvinnogrupper som får möjlighet att komma dit inte bara är läs- och skrivkunniga efter några månader utan också vet vilka rättigheter de själva, deras barn och alla Burkina Fasos invånare har. Det är först då de kan börja ställa krav på sina politiker.



Ännu en hjälte är Jilbert, Bernadettes man. Jilbert är invald som en av Niéssegas tre representanter i kommunalfullmäktige i närmaste staden Gourcy. Där fattas viktiga beslut som rör bland annat hans hemby. Jilbert kämpar bland annat för en högstadiekola i Niessega för att fler barn ska kunna få utbildning. Att medborgarna själva väljer vem som ska styra deras lokala samhällen är en del av en satsning på lokal demokrati från regeringen i Burkina Faso. Strategin, som på olika sätt stöds av AMR, är att främja utveckling genom att människor själva kan påverka och ta ansvar på alla nivåer i samhället.

Jilbert i Niessega är inte bara politiker. På bilden visar han oss familjens trädgård i utkanten av byn. Grönsakerna växer bra och familjen kan få en liten inkomst genom att sälja överskottet på marknaden. Men marginalerna är små. Det finns ingen möjlighet att lagra t.ex. potatis för att kunna sälja mot slutet av torrtiden när efterfrågan och förtjänst är större. Bakom varje skörd ligger också otaliga timmars hårt slit, eftersom det krävs stora mängder vatten för att något ska växa. Alla här pratar om att det blivit mer ont om vatten de senaste åren. Detta är en följd av klimatförändringarna som drabbar det redan känsliga Sahelområdet särskilt hårt. AMR arbetar med att mildra dess effekter. Bland annat byggs stenmurar på strategiska ställen som gör att vattnet från de häftiga regnen hinner sjunka ner i jorden istället för att forsa fram och ta med sig det tunna lagret odlingsbar jord. Stenmurarna baseras på gammal lokal kunskap. De är ett bra exempel på hur traditionella metoder kan användas som ett mer hållbart alternativ till investeringar i dyrbar utländsk teknik.


Vi vill avsluta med att ge en liknelse som vår tolk Amidou delade med oss innan vi åkte hem.


”Burkina Faso är som en bil full med bensin

men som saknar en bra chaufför.

Med det menar jag inte en enskild ledare utan om ledarskapet I landet.

Chaffören lyssnar inte heller på medresenärerna i bilen.”




Vi har sett med egna ögon hur miljön är början och slutet gällande utveckling. Vårt gemensamma ansvar, tillsammans är vi människor som förändrar världen.


/ Gruppen i Niéssega med Ida, Ulrika, Sara, Frida, Oskar, Patrik

lördag 21 februari 2009

Fem dagar med familjeliv, soja och fantastiska kvinnor

Klockan spelar Für Elise och de sju slagen som följer ekar i det lilla rummet, precis som de har gjort varenda timme hela natten. Vi bor i en familj i en liten by som heter Zoro och ligger i södra Burkina precis vid gränsen till Ghana. Pappan i familjen som tidigare sovit på en liten hård träbänk bredvid Karin och mig har varit uppe sen klockan fem. Vi inser att det är på tiden att vi också går upp nu. Med ett par ord på nouni, lite bortkastad franska, en hel del kroppsspråk och mycket vilja lyckas vi förstå var vi kan tvätta oss och gå på toa och snart sitter vi och delar en stor skål med majsvälling till frukost.


Någon timme senare sitter vi under ett träd ute på en åker och diskuterar klimatförändringar med några sojaproducenter som Diakonia stöder. De berättar hur de påverkas av det förändrade klimatet. Regnperioderna blir kortare och kortare och när regnet väl kommer är det så kraftigt att de sköljer bort skörden från den torra jorden. Samtidigt dyker det ständigt upp nya sjukdomar som påverkar både växter och djur. Dessa förändringar är i allra högsta grad verkliga, men när vi frågar producenterna vad de tror att de beror på är överbefolkning och Guds straff de enda svaren de kommer på. Vi berättar vad vi vet om hur vår livsstil påverkar det globala klimatet och att de utsläppen vi står för i den rika delen av världen kan vara orsaken till att de har svårt att odla mat här. Producenterna svarar att de tackar Gud för att vi kommit och berättat hur det ligger till. Vi frågar oss varför de är så tacksamma och önskar att den torra jorden kunde suga upp oss också och bara låta oss försvinna.


Vi träffar också en grupp kvinnliga sojaproducenter som berättar hur deras liv har förändrats sen de började odla soja. De berättar stolt hur skönt det är att få vara självständiga och inte behöva fråga sina män om hjälp för varje liten småsak. Vi förstår att de måste jobba väldigt hårt och blir imponerade över deras styrka att till varje pris kämpa för att barnen ska få gå i skolan och få så bra möjligheter som möjligt inför framtiden.


I slutet av veckan har vi vant oss mer vid de nya levnadsförhållanden vi har. Vi tänker inte så mycket på hur vi ska bete oss vid frukostbordet. Däremot är vi fyllda av intryck, frågor, känslor och tankar efter alla starka och inspirerande människor vi har träffat. Dessa människor som förändrar världen varje dag.

/Grupp Bellelele

Dag 7, 1 februari, Ouagadougou

Igår kom de flesta av oss tillbaka till Ouagadougou. Några blev kvar ute i en liten by i närheten av Gourcy. Vad de gör nu vet vi inte. Det var inte så att vi åkte ifrån dem av misstag eller att de gick vilse eller något sådant. Nej, nej - det var helt enligt planerna. Vi som kom tillbaka till Ouagadougou går nu och väntar på att samma sak ska hända med oss. Imorgon ska vi dela på oss igen och åka i små grupper till olika byar. Där ska vi försöka leva så nära det burkinabeiska landsbygdslivet vi kan. Jag är väldigt förväntansfull, men förväntan blandas med en liten oro. Oro och frågor över hur det ska bli där ute i byn. Frågor som alla handlar om hur ofta jag kommer att bli attackerad av kackerlackor. Jag tror att flera i gruppen bär på liknande känslor av förväntan, även om alla kanske inte tänker på kackerlackor.

Jakob


Dag 7, 1 februari, Gourcy

Vi i Gourcygruppen skulle alltså bo i byn Niessega strax utanför Gourcy. Diakonias partnerorganisation AMR (Association Monde Rural) skulle ansvara för vår vistelse där. Vi hade alltså stannat kvar i Gourcy när de andra åkte tillbaka till Ouagadougou på lördagen. Där skulle vi vila lite inför vårt besök i byn. Trodde vi i alla fall.

Den första infon vi fick av AMR:s grundare och ledare Amadou Wangré var nämligen att vi skulle ut till byn redan på lördagkvällen. Tröttkörda och inställda på en ledig söndag som vi var tvekade vi något inför detta förslag. Vår tveksamhet upptäcktes av Wangré och besvikelsen i hans min gick inte att ta miste på! Vi oroades lite över detta, ville ju inte göra ett dåligt första intryck, men efter lite förhandlande verkade det som om alla var nöjda med att vi skulle sova i Gourcy lördag-söndag och sen åka till Niessega på söndag eftermiddag.

Lördagskvällen spenderades sen på hotellet med mat, samtal med vår fantastiske tolk och vän Amidou, lektion i lokalspråket moré och annat trevligt.

Söndan skulle alltså va vår vilodag. Så värst mycket vila blev det dock inte. Vi inledde dagen med en härlig gudstjänst i Gourcys protestantiska kyrka. Mycket sång av tre olika körer plus en barnkör (plus vår svenska kör som framförde "Nära marken" och "Store Gud"), mycket bön, predikan på minst två språk, nattvard med mera var innehållet i denna 3,5 timmar långa gudstjänst, härligt!

Efter gudstjänsten var det dags för välkomstlunch hos AMR. Själva lunchen var mycket god men mycket snabbt överstökad. AMR:s personal försvann iväg nånstans och kvar blev vi med Wangré och Hubert Sougouri, volontär i AMR genom något FN-program. Dessa två gav en mycket utförlig lektion i vad AMR sysslar med, deras mål och strategier. Det kändes bra att få lite koll på organisationen innan vi skulle ut i byn.

Efter lunchen skulle vi alltså enligt planerna ha åkt till Niessega, men av okänd anledning blev det inte så utan resan blev återigen uppskjuten en dag. Mot kvällen drog vi oss därför tillbaka till hotellet där vi åt god mat och laddade inför morgondagen då vi äntligen skulle "hem till byn"!

Oskar

fredag 20 februari 2009

Dag 6 30 februari

På morgonen gjorde vi ett första besök hos en man som planterade skog på den Burkininesiska savannen. Efter en promenad i solen bland buskar och träd mötte han upp oss. Anledningen till hans plantering av träd var att han ville motverka ökenspridning. Allt för att marken inte ska försvinna vid regnperioden och ge växtlighet åt området. Denna man gav oss ett bra exempel på entreprenörskap och hur en person kan förändra. Det hade tagit 33 år för skogen att bli "fullvuxen". Problemet nu är att han inte äger marken lagligt. Marken har gått i arv och han som ej papper på att han äger den. Staten har varit där och mätt ut marken för att kunna sälja den vidare.Detta ger oss ett bra exempel på hur viktigt det är med landrättigheter och hur det moderna samhället krockar med det traditionella.


Dagens andra besök gick till stans statliga sjukhus. Vi besökte en barnavdelning. En central del av sjukhusets arbete går ut på att behandla undernärda barn. Läkaren som tog emot oss var en otroligt engagerad person som trots en svår uppgift ändå verkade mycket hängiven i sitt arbete.

Vi hann även med ett tredje besök under dagen. Vi träffade en organisation som hetter AAERO. Detta projekt arbetade med uppsökande verksamhet bland gatubarn i stan. Barnen utmanades i att vara drogfria och komma med till deras centre. Där får barnen lära sig olika yrken, bla snickeri, sömnad, svetsning. De kan ta emot 20 barn med 3 års satsning. Men det är många andra barn som kommder dit dagligen. Detta centre motverkar trafficking genom deras satsning på gatubarn. Projektet arbetar därmed att motverka trafficking i Burkina Faso. Det förekommer att barn plockas upp på gatan och säljs vidare till Elfenbenskusten.

En intensiv dag med många intressanta projekt och nu är det dags för att åka tillbaka till Ouagadougou!

/Elin och Malin

onsdag 18 februari 2009

Burkina Fasoresan dag 5 - Gourcy den 30/1

Burkina Fasoresan dag 5 - Gourcy den 30/1

Vi sätter oss ner och försöker tänka igenom dagen och inser att det har varit en lång och händelserik dag. Intrycken och tankarna snurrar runt. Vi har äntligen fått komma ut och se några av Diakonias partners projekt i verkligheten.

En av dagens höjdpunkter var besöket på AMRs Human Right Center. Hit kommer klasser på 25 kvinnor och fem män för att lära sig läsa och skriva och för att lära sig vilka rättigheter de och deras barn har. Resurserna för centret var knappa, men vi mötte människor med en stark vilja att förändra, vilket inger ett stort hopp för byns framtid.






Sawado Halizata är kommunpolitiker och jobbar för att förbättra kvinnans situation i regionen. När hon pratar om jämställdhet sprudlar engagemanget och vi blir smittade av inspiration. Hon berättar om hur hon arbetar för att få fler flickor att gå i skolan och när vi besöker en grundskola kan vi tydligt se resultatet. Hälften av eleverna är flickor! Det finns mycket kvar att göra för jämställdheten, men det här är i alla fall en bit på vägen. Tänk vilken skillnad en enda kvinnas arbete kan göra!




/Stina och Lisa

tisdag 17 februari 2009

Burkina Faso-resan: dag 4, Torsdag 29/1

Burkina Faso-resan: dag 4, Torsdag 29/1


En vit höna= hjärtats glädje


Dagen inleddes med att de flesta fördelade sin packning, en del att lämna i Ouaga och en del att ta med till Gourzi. En buss packades sen minst sagt proppfull och vi avverkade en ca två timmar lång resa norrut. Eftersom packningen tog för mycket plats fick några inte rum i bussen utan fick istället en fyrhjulsdriven resa fylld med bl.a. samtal om landets filmfestival, korruption, organisation av landet och utbildningsprojekt tillsammans med Tidiani från Diakonia och två av tolkarna.

Framme i Gourzi välkomnades vi av en grupp glada kvinnor. Det visade sig att de hade väntat på oss sedan tidig morgon och känslorna kring detta blev en blandning av tacksamhet och förundran. De hade tagit sig 5km för att se oss och väntat sedan kl. 8 på morgonen och vi pratade med dem i kanske fem minuter!


Vi gick sedan till fots och besökte borgmästarens kontor. Hyllorna med födelseattester och äktenskapsbevis var spännande och vi fick en genomgång av hur de uppfattade situationen i området. Decentraliseringen pågår fortfarande, men de nya politiska enheterna saknar ekonomiska resurser…

Efter en trevlig lunch höll AMR (en av Diakonas partners) en spännande introduktionskurs om Burkina som kan sammanfattas som ”norms are different, but only attitudes are important”. Vi pratade bl.a. om respekt för äldre och auktoriteter samt vikten av solidaritet och religion.


Begreppet ”Nassarah” introducerades om betyder ”Den vite”. Vi visste redan att vi var vita, men vi fick höra vad en Burkinabé lägger in i begreppet: vi är gående apotek, rika, kan allt osv osv. Inte chockerande, men ändå skrämmande att höra från en person på plats.


Vi åkte så till Gourzis hövding, ”elefantkungen” Naaba Wobgo. Vilsna svenskar som vi är hade vi svårt att veta hur vi skulle bete oss. Påven på väggen, en skrikande höna i bakgrunden och en badboll med långben på i taket gjorde kanske inte saken bättre… Kungen kom in och viskade till sina undersåtar och vi lyssnade ivrigt! När artighetsfraserna avtagit något dök hönan upp igen och hamnade den här gången hos Julia. En vit höna= hjärtats glädje. Julia fick extra Afrikapoäng och vi fick oss ett gott skratt!


Vi blev ännu mer insatta i den traditionella hövdingakulturen då vi besökte en kröningsplats. Många riter och offer sker där (som tur är har man numera slutat offra människodelar!).


En lång och väldigt händelserik dag gick mot kväll. Kvällen avslutades med en härlig middag under en stjärnklar himmel med syrsor som spelade i bakgrunden. Sen var det dags för dans! Vi släppte alla hämningar och vädrade de stela svenska benen!


Karin och Patrik

måndag 16 februari 2009

Stiftar bekantskap med Ouagadougou

Onsdag 28/1 2009


Dagen började tidigare för vissa, som inte riktigt hängt med på alla tidszonbyten från gårdagen,


men klockan åtta var alla redo för avfärd mot Diakonias kontor i Ouagadougou, regionkotoret för hela Västafrika och DRC!

I eskort for vi fram på Burkina Fasos gator. Väl framme stod personal och ditresta projektansvariga för Diakonias partnerorganisationer redo att välkomna och ta emot oss i Diakonias stora familj!

Vi fick en snabb överblick över Diakonias arbete i Burkina Faso, innan syret tog slut och det blev alldeles för varmt för oss svenskar. De erfarna Burkinabeerna återupplivade oss med med torkad mango tills det, i en ännu större eskort med all personal, bar av till den efterlängtade välkomstlunchen...


I afrikanska takter uppdukades långbordet med buffé.

Firre, palmhjärta jordgubb och choklad

-maten gjorde oss glad!

I takt tuggade vi alla

tills Julia och Howa upp till dans oss kalla

...vi lämnade resturang och jeepar och släpptes äntligen lösa för en första promenad i Ouaga! 20 vitingar på en lång rad. Det bar av mot SIDAs huvudkontor i Ouaga. Sverige i Burkina Faso, konstigt. Men en bra introduktion fick vi!

Hittills har vi haft en otroligt välorganiserat schema, men nu började den afrikanska klockan ticka...

Vår stora grupp splittrades för att göra diverse ärenden på stan, som vi väl trodde skulle gå rätt snabbt. Sex timar senare. Samlade igen -tillsammans med tjugo efterlängtade pizzakartonger. Mmm! Sen blev det svart.


/ Burkinafasoerna

Frida och Ellinor

söndag 15 februari 2009

Burkina Faso-resan: Dag 2. Tisdag 27 januari 2009

Äntligen landade vi i Ouaga! När vi kom ut ur planet slog värmen emot oss och vi klev på den trånga bussen som förde oss 30 meter till terminalen.
Utanför väntade ett hav av människor. Försäljare, byggarbetare, cyklister och mopedister. På vägen till hotellet fick man sitt första intryck av staden; fylld av energi och rörelse. Jag som nyss tagit körkort skulle inte vilja köra på dessa vägar :)
Förväntansfull, fashinerad och nyfiken. Jag är redo att upptäcka Burkina Faso!


Amanda

lördag 14 februari 2009

Nu börjar Burkina-resan om!

15 aktivister har nu kommit hem från Burkina - fyllda av intryck, ny kunskap och massor av bevis på att klimatförändringen har med (o)rättvisa att göra! Eftersom vi var med om otroligt spännande saker vill vi berätta om dem. Men eftersom vi inte hade internet och el i Burkina så kunde vi inte göra det live.
Därför börjar resan om nu här på bloggen. Idag är det dag 1 och ett antal dagar framöver kommer det att ploppa upp en resereflektioner här!

Burkina Faso-resan: Dag 1. Måndag 26 januari 2009

Burkina Faso-resan: Dag 1. Måndag 26 januari 2009

Expeditionen drar igång. Står på Arlanda, dimman ligger tät. Vi möts, hälsar och ser på varandra.
Sedan: Ridå.

I sanningsversionen låg inte dimman fullt så tät. Men vi var i alla fall där. Vi passerade de första kontrollerna och kom igenom. Än så länge är vi fulltaliga.

Sen flög vi. Inte så himla kul. Upp. Ner. Upp. Ner. Upp. Ner. Drygt!

/Christine och Olof

söndag 1 februari 2009

Gruppen som blev kvarlämnad

Vi har nu varit i Burkina Faso i 6 dagar. Vi stormtrivs!!

Till och med igâr har hela gruppen tillsammans besökt olika projekt i norra delen av landet. Vi har mött mânga engagerade människor som med smâ medel skapar stora förändringar. Vi har även träffat kungen av Yatenga!!!! :)

3/4 av gruppen âkte igâr tillbaka till huvudstaden, Ouagadougou. Vâr grupp blev lämnade kvar i Gourcy. Imorgonbitti âker vi ut till en liten by där vi ska leva med familjer. Här kommer vi att fâ lära oss om deras vardag och fâ en möjlighet att förstâ deras verklighet.

Detta är bara ett smakprov av vâr resa, det kommer mer......

Sara och Ulrika