Nu är Diakonias aktivister äntligen på väg igen - idag har jag hämtat vår fina bil från statoil och vi rullar så miljövänligt det går (om man ska 528,3 km norrut med ett antal kubikmeter utställning)! Näsåker är destinationen, festivalen heter Urkult och spelar schysst folk- och världsmusik samt bjuder på avslappnad stämmning. Ingen asfalt i närheten, men massor av skog, myggor och brusande älv! Och människor som vill förändra världen med oss, hoppas vi! Näsåker är känt för viss radioskugg, jag fick nästan panik förra året när ingen av mina telefoner funkade, stadsfreak som jag är. I år är aktivisterna rustade med teliamobiler som funkar även där. Internet är inte så lätt att hitta, dock, så vi får se om de kan skriva. Men säkert är att de kan förändra...
onsdag 30 juli 2008
fredag 25 juli 2008
Praktikrapport 8: Det bästa med att vara praktikant...
... är:
- alla superintressanta samtal om situationen i landet, hur det var den första tiden efter tsunamin, vad som funkat och inte i återuppbyggnadsarbetet osv, vilket gör att jag lär mig så gräsligt mycket!
- att jag får tillbringa mina dagar med att läsa om massa bra insatser som Diakonia har varit med och bidragit till, vilket gör att jag lär mig ännu mer.
- att jag så småningom även kommer få besoka några partners för att få se arbetet med egna ögon.
- att jag endast en meter från där jag sitter på jobbet har en fantastisk kollega som jag ena stunden pratar allvar med, andra stunden skämtar järnet med och som det känns som om jag har känt i flera år.
- att jag får tillbringa min sommar i ett fantastiskt vackert land!
- alla superintressanta samtal om situationen i landet, hur det var den första tiden efter tsunamin, vad som funkat och inte i återuppbyggnadsarbetet osv, vilket gör att jag lär mig så gräsligt mycket!
- att jag får tillbringa mina dagar med att läsa om massa bra insatser som Diakonia har varit med och bidragit till, vilket gör att jag lär mig ännu mer.
- att jag så småningom även kommer få besoka några partners för att få se arbetet med egna ögon.
- att jag endast en meter från där jag sitter på jobbet har en fantastisk kollega som jag ena stunden pratar allvar med, andra stunden skämtar järnet med och som det känns som om jag har känt i flera år.
- att jag får tillbringa min sommar i ett fantastiskt vackert land!
söndag 20 juli 2008
Praktikrapport 7: att prata om det oundvikliga
Efter otroligt mycket om och men lamnade jag till slut svensk mark, for att ett antal timmar senare befinna mig i Kandy, Sri Lanka. Sweet! Intrycket av staden ar mycket positivt och jag tror jag kommer fa tva valdigt bra manader har. Staden ligger vid den lilla Kandysjon, dar centrum ar belaget i ena anden och Diakonias kontor i den andra. Runt hela sjon gar en trottoar/strandpromenad, som gor det ganska mysigt att ta sig en liten promenix dar. Dock tar trafiken och det evinnerliga tutandet bort ganska mycket av trevlighetsfaktorn.
I bilen pa vag fran flygplatsen till Kandy (en resa pa ca 2,5 timmar) kom till slut det oundvikliga amnet upp: konflikten. Inbordeskriget. Lite naiv och okunnig som jag ar har jag tankt att folket i Kandy nog inte marker av konflikten sa mycket. Den ska ju va varst i de norra och ostra delarna av landet. Sa jag fragade min chauffor om folket i Kandy paverkas. "Everyone's affected", fick jag till svar. Landet far inte lika manga turister langre, vilket paverkar manga negativt. Folk ar mer radda for att aka buss (pga radslan for terroristattacker. Vet dock inte hur stor den "reella" risken for det i Kandy ar). Han som skjutsade mig anlitades ibland som chauffor at Diakonia, men hans huvudsakliga inkomst var att ordna turer for turister. Men nu kommer det nastan inga turister langre, sa han. Det senaste halvaret har laget forvarrats ytterligare och nagon form av fred kanns mer avlagsen an pa lange. Lagg sa till de okade priserna pa mat och bensin och man kan latt forsta att folk blir frustrerade. Levnadskostnaderna i Sri Lanka har gatt upp med nastan det dubbla det senaste aret. Att folk anda far ihop det ar ett mirakel.
Konflikten pa Sri Lanka ska vara en av varldens mest komplicerade och an sa lange har jag bara forstatt de grova dragen. Men med fler samtal med manniskor kommer jag forhoppningsvis kunna forsta atminstone en gnutta till, innan det ar dags att vanda hemat igen.
I bilen pa vag fran flygplatsen till Kandy (en resa pa ca 2,5 timmar) kom till slut det oundvikliga amnet upp: konflikten. Inbordeskriget. Lite naiv och okunnig som jag ar har jag tankt att folket i Kandy nog inte marker av konflikten sa mycket. Den ska ju va varst i de norra och ostra delarna av landet. Sa jag fragade min chauffor om folket i Kandy paverkas. "Everyone's affected", fick jag till svar. Landet far inte lika manga turister langre, vilket paverkar manga negativt. Folk ar mer radda for att aka buss (pga radslan for terroristattacker. Vet dock inte hur stor den "reella" risken for det i Kandy ar). Han som skjutsade mig anlitades ibland som chauffor at Diakonia, men hans huvudsakliga inkomst var att ordna turer for turister. Men nu kommer det nastan inga turister langre, sa han. Det senaste halvaret har laget forvarrats ytterligare och nagon form av fred kanns mer avlagsen an pa lange. Lagg sa till de okade priserna pa mat och bensin och man kan latt forsta att folk blir frustrerade. Levnadskostnaderna i Sri Lanka har gatt upp med nastan det dubbla det senaste aret. Att folk anda far ihop det ar ett mirakel.
Konflikten pa Sri Lanka ska vara en av varldens mest komplicerade och an sa lange har jag bara forstatt de grova dragen. Men med fler samtal med manniskor kommer jag forhoppningsvis kunna forsta atminstone en gnutta till, innan det ar dags att vanda hemat igen.
tisdag 15 juli 2008
Praktikrapport 6: HEJ!
Ja, det är sant! Jag kan ropa Hej! För jag har kommit över bäcken och fått mitt visum!
Äntligen gick saker och ting vår väg. När biljetten fick bokas om den senaste gången visade det sig att det inte fanns några lediga platser förrän fredagen den 18:e, vilket var två veckor efter den bokningen jag då hade. Vi suckade över den långa tiden och satte upp mig på väntelista för att försöka få en tidigare biljett (trots att visumet då inte var klart... men vi misstänkte att det inte skulle ta fullt så lång tid). Och i onsdags förra veckan ringde resebyrån och sa att det hade blivit en plats ledig på ett flyg den 16:e. Efter kort konferernade med Sri Lanka-chefen bokade jag den biljetten och sände iväg en bön och önskan om att visumet skulle hinna bli klart tills dess. Så i fredags började det röra på sig. I Colombo sa dom att papprena var redo att skickas till Stockholm. På ambassaden hade inget kommit och min "handläggare" var på semester... Så igår slängde jag mig på telefonen igen och ringde. Ja, papprena har kommit, sa kvinnan på ambassaden. Jag jublade! Men handläggaren var fortfarande på semester, så hon var lite tveksam över när visumet skulle kunna utfärdas. Jag bönade och sa att jag hade en biljett till Colombo på onsdag morgon. "Ok, we'll have the visa ready for you tomorrow morning" sa hon. Jag jublade igen! Men oron över att det hela trots allt inte var över kunde inte lägga sig. Inte förrän jag idag, kl 11.13, fick passet i min hand och kunde läsa visumet med mina egna ögon kunde jag slappna av. Så, mina vänner (kända och okända), imorgon onsdag kan jag äntligen kliva på planet till Sri Lanka. Lycka!
(dock är visumet bara för en månad och jag ska tydligen ansöka om residence visa när jag är på plats. Varför jag behöver residence visa när jag bara ska vara där 2 månader har jag inte lyckats lista ut. Men enligt min SL-kollega är det "normal procedure". Så jag är lugn)
Äntligen gick saker och ting vår väg. När biljetten fick bokas om den senaste gången visade det sig att det inte fanns några lediga platser förrän fredagen den 18:e, vilket var två veckor efter den bokningen jag då hade. Vi suckade över den långa tiden och satte upp mig på väntelista för att försöka få en tidigare biljett (trots att visumet då inte var klart... men vi misstänkte att det inte skulle ta fullt så lång tid). Och i onsdags förra veckan ringde resebyrån och sa att det hade blivit en plats ledig på ett flyg den 16:e. Efter kort konferernade med Sri Lanka-chefen bokade jag den biljetten och sände iväg en bön och önskan om att visumet skulle hinna bli klart tills dess. Så i fredags började det röra på sig. I Colombo sa dom att papprena var redo att skickas till Stockholm. På ambassaden hade inget kommit och min "handläggare" var på semester... Så igår slängde jag mig på telefonen igen och ringde. Ja, papprena har kommit, sa kvinnan på ambassaden. Jag jublade! Men handläggaren var fortfarande på semester, så hon var lite tveksam över när visumet skulle kunna utfärdas. Jag bönade och sa att jag hade en biljett till Colombo på onsdag morgon. "Ok, we'll have the visa ready for you tomorrow morning" sa hon. Jag jublade igen! Men oron över att det hela trots allt inte var över kunde inte lägga sig. Inte förrän jag idag, kl 11.13, fick passet i min hand och kunde läsa visumet med mina egna ögon kunde jag slappna av. Så, mina vänner (kända och okända), imorgon onsdag kan jag äntligen kliva på planet till Sri Lanka. Lycka!
(dock är visumet bara för en månad och jag ska tydligen ansöka om residence visa när jag är på plats. Varför jag behöver residence visa när jag bara ska vara där 2 månader har jag inte lyckats lista ut. Men enligt min SL-kollega är det "normal procedure". Så jag är lugn)
måndag 7 juli 2008
Praktikrapport 5: Konsten att ropa hej (i rätt tid) och att mäta biståndsresultat
I måndags förra veckan trodde jag att jag lärt mig när man kan ropa hej. Det verkade ju som att allt var klart. Papprena skulle bara faxas till Stockholm, så var saken biff. Men nu, en vecka senare, har fortfarande inga papper dykt upp. Jag är tillbaka på svensk mark och i väntans tider. Återigen sväljer jag mitt hej och undrar när jag kan ropa fram det nästa gång.
Under tiden bekantar jag mig med partnerorganisationer, projekt och rapporteringssystem. Diakonias partners har drivit ett gediget återuppbyggnadsarbete efter tsunamin på Sri Lanka och nu ska de ca 15 organisationernas projekt slutrapporteras till finansiären Radiohjälpen. Och jag inser att det här med rapporter och att mäta biståndsresultat inte är så himla enkelt (om jag nu nån gång trott det). Visst, att räkna aktiviteter är ingen konst. Si och så många kvinnor har fått stöd till att starta inkomstgenererande verksamheter. Si och så många barn har fått terapeutiskt stöd för att bearbeta sina trauman. Si och så många familjer har fått sina hus reparerade. Gott så. Men sen då? Vad har dessa aktiviteter och insatser gjort för skillnad i samhället? Vad är det som är annorlunda idag jämfört med för 3 år sedan? Hur mäter man det, endast ett halvår efter projektens avslutande? Just nu är det mest bara frågor som ploppar upp i huvudet. Och så kommer det nog vara så länge jag sitter i ett regnigt Stockholm. Jag hoppas och tror att svaren kommer när jag är på plats på Sri Lanka.
Under tiden bekantar jag mig med partnerorganisationer, projekt och rapporteringssystem. Diakonias partners har drivit ett gediget återuppbyggnadsarbete efter tsunamin på Sri Lanka och nu ska de ca 15 organisationernas projekt slutrapporteras till finansiären Radiohjälpen. Och jag inser att det här med rapporter och att mäta biståndsresultat inte är så himla enkelt (om jag nu nån gång trott det). Visst, att räkna aktiviteter är ingen konst. Si och så många kvinnor har fått stöd till att starta inkomstgenererande verksamheter. Si och så många barn har fått terapeutiskt stöd för att bearbeta sina trauman. Si och så många familjer har fått sina hus reparerade. Gott så. Men sen då? Vad har dessa aktiviteter och insatser gjort för skillnad i samhället? Vad är det som är annorlunda idag jämfört med för 3 år sedan? Hur mäter man det, endast ett halvår efter projektens avslutande? Just nu är det mest bara frågor som ploppar upp i huvudet. Och så kommer det nog vara så länge jag sitter i ett regnigt Stockholm. Jag hoppas och tror att svaren kommer när jag är på plats på Sri Lanka.
tisdag 1 juli 2008
Praktikrapport 4: När jag inte väntar på visum...
... vad gör jag då egentligen?
går på marknad,
äter god och billig mat,
(citat bussmedresenär: "In Thailand, cheap food is good food!")
hänger med Buddha...
... och i kungens palats (men han var inte där...)
samt snackar om bönens, mullbärsteets och jadestenens positiva effekter med nyfunna vänner
Men inget inlägg utan en uppdatering på visumfronten (som ni märker kretsar mitt liv ganska mycket runt detta nu). Det är klart! Alla papper, alla tillstånd - allt är klart! Så nu kan jag åka till Colombo. Måste bara ta en liiiiiten sväng via Stockholm för att få passet stämplat bara (att göra det i Bangkok gick tydligen inte)... Men vaddå, Chiang Mai-Colombo via Stockholm är väl inte så farligt?...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)