Helgen var fylld av möten.
Först var jag på Rätt Vis Helg i Linköping och träffade nästan hundra unga människor från olika organisationer som vill göra något för att skapa en bättre värld. Mäktigt! Läs med om helgen på ikon: http://www.ikon1931.se/news/?newsID=703.
Själv stod jag tillsammans med några till och bjöd på Rättvisemärkt choklad, bananer och apelsiner på Hemköp i Linköping. Vi bjöd oss själva lite grann också… och Hemköp hade bara Anthon Bergs rättvisemärkta. Snacka om god aktivitet.
Sen åkte jag till Tierp som ligger mellan Gävle och Uppsala. Där hade jag tillsammans med två Diakoniaaktivister en workshop om situationen i världen för nästan hundra konfirmander. När jag tänker på den potential som finns i dem blir jag nästan snurrig. Ett litet samhälle med 100 unga människor. Var och en av dem har potential att förändra världen, åtminstone en liten bit av den. Summan blir enorm. Att få inspirera dem är så häftigt. I en gruppdiskussion kom de på massor av saker man kan göra för att förbättra världen. En grupp med bara tjejer diskuterade jämställdhet och utveckling men också sin egen situation i Sverige. Deras viktigaste tips var: Vi måste utmana de som trycker ner oss! Vi ska sluta acceptera killar som inte respekterar oss. De sa det så lugnt och sakligt men det hördes att tjejerna talade av erfarenhet. Det blev stort när vi kunde se likheterna i att kvinnors styrka lever till minskad HIV-spridning och mer utveckling i fattiga länder liksom det leder till ett värdigt liv för alla i Sverige. Jämställdhet gör verkligen världen rikare!
fredag 30 november 2007
torsdag 29 november 2007
Darfur
Världens grymhet och jävlighet bara kastar sig mot en ibland. Måndagkvällen var ett sådant tillfälle. I flera år har jag hört på nyheterna om situationen i Darfur, och förfärats. Jag har inte riktigt satt mig in i vad konflikten går ut på, men siffrorna talar ju sitt tydliga språk: 400.000 döda, 2,5 miljon drivna på flykt. Så sitter jag nu framför TV:n och tittar på ”Djävulen kom till häst”, en dokumentär om folkmordet i Darfur. Bilderna får mig att må illa. Människor som bränts eller misshandlats till döds (eller både och). Stora, öppna sår på ännu varma lik. Jag blir så arg så blodet kokar i mig. Vad är det som gör att människor kan begå sådana grymma dåd?
Ja, dödandet gör mig arg. Men det som gör mig vansinnig är att världssamfundet handfallen bara står och ser på. Trots att man vet vad som pågår. Och det värsta är att vi känner igen oss. Vi har varit här förut. Rwanda, Kosovo… och hela tiden säger vi ”Aldrig mer!”. Hur många gånger ska folkmord behöva ske innan vi lär oss av våra misstag? Jag sitter i min soffa och förfäras över hur fruktansvärd denna värld kan vara. I 1,5 timme sitter jag där med gråten i halsen. Så tar dokumentären slut och jag kastas tillbaka till min verklighet och byter kanal. Där frossas det i Victoria Beckhams nya liv i USA. Det är lika absurt som det (på nåt sjuk sätt) är skönt att slippa tänka på Darfur mer. Och genast inser jag att jag har blivit en av dom. En av dom som sitter tyst och ser på, trots att jag vet vad som pågår. Ja, jag vet. Skulle jag agera mot alla vidrigheter jag hör om vareviga dag skulle jag inte hinna med nåt annat. Då är det lättare att byta kanal och tänka på nåt annat.
Jag tänkte länge att det här inlägget aldrig skulle kunna sluta positivt. Att det skulle sluta i vrede och handfallenhet. Men jag sitter ju trots allt här och skriver på en blogg om situationen, det måste ju ändå räknas som något. Så till handling, mina vänner! Enligt denna artikel i DN benämner inte den svenska regeringen situationen i Darfur för folkmord (vilket t.o.m. USA gör...). Så varför inte berika mr Bildt och Reinfeldt men några extra mail i inboxen om förfrågningar om grunderna för Sveriges ställningstagande? Jag ska villigt erkänna att jag inte är superinsatt i frågan, men va katten. Måste man va så himla påläst för att kunna göra nåt? Dags att aktivista lite!
Ja, dödandet gör mig arg. Men det som gör mig vansinnig är att världssamfundet handfallen bara står och ser på. Trots att man vet vad som pågår. Och det värsta är att vi känner igen oss. Vi har varit här förut. Rwanda, Kosovo… och hela tiden säger vi ”Aldrig mer!”. Hur många gånger ska folkmord behöva ske innan vi lär oss av våra misstag? Jag sitter i min soffa och förfäras över hur fruktansvärd denna värld kan vara. I 1,5 timme sitter jag där med gråten i halsen. Så tar dokumentären slut och jag kastas tillbaka till min verklighet och byter kanal. Där frossas det i Victoria Beckhams nya liv i USA. Det är lika absurt som det (på nåt sjuk sätt) är skönt att slippa tänka på Darfur mer. Och genast inser jag att jag har blivit en av dom. En av dom som sitter tyst och ser på, trots att jag vet vad som pågår. Ja, jag vet. Skulle jag agera mot alla vidrigheter jag hör om vareviga dag skulle jag inte hinna med nåt annat. Då är det lättare att byta kanal och tänka på nåt annat.
Jag tänkte länge att det här inlägget aldrig skulle kunna sluta positivt. Att det skulle sluta i vrede och handfallenhet. Men jag sitter ju trots allt här och skriver på en blogg om situationen, det måste ju ändå räknas som något. Så till handling, mina vänner! Enligt denna artikel i DN benämner inte den svenska regeringen situationen i Darfur för folkmord (vilket t.o.m. USA gör...). Så varför inte berika mr Bildt och Reinfeldt men några extra mail i inboxen om förfrågningar om grunderna för Sveriges ställningstagande? Jag ska villigt erkänna att jag inte är superinsatt i frågan, men va katten. Måste man va så himla påläst för att kunna göra nåt? Dags att aktivista lite!
torsdag 15 november 2007
Varning för filosofi
Till alla er som vill läsa om fräcka rädda-världen aktioner - sluta läs! Här blir inget sånt.
Vårt sista inlägg var visst 2 november, mitt sista inlägg var i slutet på oktober. Anledningen till det är inte att mitt liv är händelselöst och grått; det har hänt många skrivvärda saker sen sist. Jag har t.ex. träffat Diakoniaanställda från Sri Lanka och Burma, varit med på möte då vi lärt oss om fattigdom och klimat och för tusan, jämställdhetsissues envisas med att störa mig varje dag. Men ändå inga inlägg.
Anledningen är tid. Det förstås, jag kan ju inte svara för övriga bloggare - deras liv kanske helt enkelt är händelselösa och gråa. Eller är det inte så. Kanske skriver de oxå uppsats, eller jobbar för glatta livet.
Om du nu börjat fundera över vad poängen med det här inlägget kan tänkas vara måste jag göra dig besviken, jag har nämligen inte hunnit tänka ut någon. Däremot har jag hunnit komma på några funderingar...
Prioriterar man verkligen rätt? Är det verkligen viktigare att jag får g på min uppsats än att jag engagerar mig för världen? Och för mig, är det viktigare för mig att jag klarar min termin än att jag gör saker för andra?
Inte heller någon snitsig avslutning blir det. Jag har, om ni inte fattat det, annat att göra.
Vårt sista inlägg var visst 2 november, mitt sista inlägg var i slutet på oktober. Anledningen till det är inte att mitt liv är händelselöst och grått; det har hänt många skrivvärda saker sen sist. Jag har t.ex. träffat Diakoniaanställda från Sri Lanka och Burma, varit med på möte då vi lärt oss om fattigdom och klimat och för tusan, jämställdhetsissues envisas med att störa mig varje dag. Men ändå inga inlägg.
Anledningen är tid. Det förstås, jag kan ju inte svara för övriga bloggare - deras liv kanske helt enkelt är händelselösa och gråa. Eller är det inte så. Kanske skriver de oxå uppsats, eller jobbar för glatta livet.
Om du nu börjat fundera över vad poängen med det här inlägget kan tänkas vara måste jag göra dig besviken, jag har nämligen inte hunnit tänka ut någon. Däremot har jag hunnit komma på några funderingar...
Prioriterar man verkligen rätt? Är det verkligen viktigare att jag får g på min uppsats än att jag engagerar mig för världen? Och för mig, är det viktigare för mig att jag klarar min termin än att jag gör saker för andra?
Inte heller någon snitsig avslutning blir det. Jag har, om ni inte fattat det, annat att göra.
fredag 2 november 2007
Parallella världar
Nyss hemkommen från Kongo funderar jag över olika saker. På ett sätt är det väldigt lätt att skifta mellan två olika världar, samtidigt är det svårt. För fem dagar sedan var jag i ett land där miljontals människor lever på mindra än en dollar om dagen. För två dagar sedan köpte jag ett par nya träningsbyxor för 499 kr. 499 kr! Det är vad många kongoleser klarar sig på i flera månader. Kontrasterna blir så tydliga. Jag har inte svar på frågan om det var fel eller rätt att köpa just de här byxorna (de var sköna och bra, höll mig varm när jag var ute och sprang idag trots att det bara var 5 grader!). Men jag vet att för mig blir livet meningsfullt först när jag också prioriterar mina pengar och min tid till att skapa en bättre värld. När jag vet att en del av mina pengar går till att stödja människor som skapar utveckling för sig själva och sina medmänniskor i Kongo då kan också jag själv leva och känna att jag är en del av något större. En global gemeskap med alla inspirerande och kunniga människor som jag träffade i Kongo.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)