We are not the dreamers!

Det har nu gått lite mer än en vecka sedan jag kom hem från resan med Diakoniaaktivisterna i Israel och Palestina, som ni kunnat läsa om här på bloggen. Så mycket intressanta samtal med inspirerande människor som vi hade under de där 10 dagarna får man jobba hårt för att få ihop under 10 år i Sverige!

När jag ser muren som bryter igenom landskapet på Västbanken, stänger in byar och hindrar bönder från att komma till sin mark är det lätt att bli nedslagen. Hur ska det någonsin kunna bli fred när det finns så mycket ilska och frustration? Och när jag åker runt i Sderot, en israelisk stad precis vid Gazaremsan, och ser busskurerna och lekparkerna som byggts som skyddsrum för att det alltid ska finnas någonstans att skydda sig från granatattackerna från Gaza som kan komma när som helst, tar hopplösheten gärna över. Hur ska människor någonsin kunna försonas när det finns så mycket rädsla?

Men samtidigt. En mur har aldrig och kommer aldrig någonsin att skapa fred. Separation är i
nte lösningen. Rädsla är inte svaret. Alla murar som människan har byggt upp har förr eller senare fallit. Och det kommer ske med muren på Västbanken också. Om det tar ett eller 100 år kan ingen säga, men förr eller senare faller den. Det är oundvikligt. Lite i taget hälls lite mer vatten i hinken för fred och när den väl svämmar över, då kommer ingen kunna hindra det. Se på vad som hänt i arabvärlden under det gångna året. Vem hade kunnat förutspå det för ett år sedan?

Nästan alla personer vi träffade under resan sa så kloka och inspirerande saker att hela resan blev en enda stor fontän av inspirerande citat. Och jag skulle vilja dela med mig av ett av dom, så här på sluttampen av året. Jag minns tyvärr inte vem som sa det... Det skulle kunna ha varit kvinnan på Diakonias partner Alternative Information Center. Eller kanske den fantastiska kvinnliga rabbinen Eliora. Eller Roni som vi träffade i Sderot. Men det spelar egentligen inte så stor roll. Det skulle kunna vara vem som helst. Med stark röst, lite irriterad sa denna någon: ”We are not the dreamers!” Det är inte vi, som tror att fred och rättvisa är möjlig, som är drömmare. Det är de som tror att förtryck och separation är lösning, som drömmer. Det är dom som är naiva. Inte vi.

Diakonia tjatar och tjatar om att det är människor som förändrar världen. Ibland är det svårt att tro på att förändring är möjlig. Att rättvisa är möjligt. Men resan fick mig, återigen, att verkligen förstå att alla människor runt om i världen som kämpar för en rättvisare värld verkligen åstadkommer något. Det kanske inte syns på en gång, men alla hjälps vi åt att fylla den där hinken för en rättvis och hållbar värld och förr eller senare kommer den att svämma över. Och då mina vänner, då blir det åka av!

GOD JUL!
/Maria Gilljam, ungdomssekreterare Diakonia




Muren vid flyktinglägret Aida i Betlehem.


Roni berättar om livet i Sderot medan vi tittar in på Gazaremsan.



Lekplats och skyddsrum för barnen i Sderot.

Gräv där du står!

Att gå på gudstjänst kan i värsta fall vara en segdragen plåga med tråkiga psalmer och högdragna ord som inte alls har någon mening eller betydelse för mig i mitt liv just nu. I bästa fall kan det vara som idag. Ord och berättelser som fyller varje besökare med inspiration och kampvilja. En resa runt jorden på två timmar som engagerar och får det att spritta i fötterna. Men också upprör och får en att börja gråta.

Musiken av Zifa med musiker och kör tog mig och de församlade till Kongo, och för en gångs skull var det inte bara kören och musiken som svängde. Vi lyssnare kunde inte annat än att svänga med, sjunga ut och klappa händer.

Predikan med Diakonias direktor Bo Forsberg tog mig till Nehemjas Jerusalem, jag fick träffa baptistpastorn i San Salvador och den burmesiska flyktingen i Thailand. I jämförelse med dom blir mitt engagemang rätt fjuttigt. Jag riskerar inte livet, som baptistpastorn i dåtidens diktatur i El Salvador, när jag jobbar för rättvisa. Jag har inte utsatts för så hemska saker som den burmesiska flyktingen, som tillfångatogs, våldtogs och tvingades slava åt militären. Tvingades bära vapen med namnet ”Carl Gustaf” och en svensk flagga på. Jag undrar vad kungen har att säga till sitt försvar, när han gör sig känd i världens krigshärdar som den som sätter sitt namn på vapen som dödar tusentals civila. Jag önskar att han och hela den svenska vapenindustrin hade suttit tillsammans med oss i kyrksalen och gråtit över den burmesiska kvinnans historia, som jag gjorde. Och skämts. Skämts in i ben och märg, som jag gjorde.

När tårarna hade torkat fylldes mitt inre istället av inspiration. En glödande vilja att gräva där jag står. Tänka globalt, agera lokalt. Göra det jag kan för göra världen hel igen. Och aldrig låta pessimisterna och gnällarna trycka ner mig! Världen är full av djupt engagerade människor som arbetar mot förtryck och fattigdom, och för en värld där alla människor kan leva ett värdigt liv i frid. Den vissheten fyller mig med kampvilja och inspiration. Och det nätverket av människor får jag vara en del av. Och du med!