De senaste veckorna har varit väldigt intensiva – planering, möten, mail, samtal, resor, seminarier – allt i 150 km i timmen.
Det kan vara lätt att glömma varför man håller på med allt och hamna i en tävling mot sin egen kalender. Men så ibland glimrar det till och jag minns att jag faktiskt jobbar med det här för att jag tror att världen går att förändra. Och för att jag inspireras av alla andra som också tror det.
Här är några av den senaste veckans glimmertillfällen!
Glimmer 1
Jag mötte en grupp gymnasieelever från Vellinge förra veckan. De vill som projektarbete sprida information om utvecklingsfrågor och samla in pengar till Bangladesh. Idéer om hur har de gott av. Jag nämner att det i oktober är Världens barn och att de kanske vill samla in pengar då och de tänder direkt på det. Men de vill inte bara samla in i Vellinge på lördagen. Nej, de vill stå tre dagar i rad på olika orter på näset för att kunna få in mesta möjliga! Bösskramlingens dagar är inte förbi.
Det glimrar till av önskan att bidra!
Glimmer 2
Jag hade en lektion i utvecklingsteorier för MUL-klassen på Lidingö folkhögskola. Det är ett rätt så tungt ämne och efter en genomgång skulle studenterna i gruppen diskutera fördelar och nackdelar med olika utvecklingsstrategier. När de ska sätta igång säger en av studenterna till resten av gruppen:
- Kom nu, vi måste rädda världen!
Det glimrar till av beslutsamhet!
Glimmer 3
Jag har precis haft möte med några människor i Jönköping som vill starta en aktivistgrupp där. Efter att jag berättat tills jag blivit trött på min egen röst smiter jag på toa. När jag kommer tillbaka har de bestämt att de ska ses redan nästa vecka igen. De är peppade och har också hunnit prata om sin första aktion och möjliga skolbesök.
Det glimrar till av inspiration!
måndag 15 september 2008
Praktikrapport 14: "Shop 'til the producer drop"
Jag hade planerat. Som jag hade planerat! Lusläst guideboken, förhört vänner och bekanta, nagelfarit kartan. Allt för att lägga upp en strategi. En shoppingstrategi! Det är nämligen nödvändigt om man bara har en dag till godo i Colombo, för staden har inget naturligt centrum där allt finns samlat på liten yta. Därför behöver man veta vart man vill gå och kolla upp var det ligger, så man inte far fram och tillbaka som en jojo över hela staden. Strategin var upplagd, jag var taggad. Det återstod bara att vänta tills dagen skulle infinna sig. Så, helt oförberett och som en blixt från klar himmel, förstördes allt! Strategin, uppladdningen, glädjen - allt! På min avslutningslunch på kontoret, till och med.
Chefen hade kommit tillbaka från GLOPES-workshop (Global Political and Economic Structures) i Colombo och uppdaterade oss andra när vi avnjöt den sista lunchen med mig på kontoret. En av dagarna hade ägnats åt s.k. ekonomiska frizoner. För er läsare som inte vet vad en ekonomisk frizon är kan de sammanfattas med två ord: djävulens påfund! Vill ni fortfarande leva i lycklig ovisshet om dessa - sluta läs nu! Ovisshet kan vara befriande. Men helst vill jag ju att ni stannar kvar. För vetskapen om dessa måste komma ut. En ekonomisk frizon är en plats där staten har bestämt att företag kan etablera fabriker under fördelaktiga ekonomiska villkor, såsom skattebefrielse i 5 år. Företagen tjänar pengar, staten hoppas på investerare i landet och en hel hoper människor får jobb. Det låter ju toppen, eller hur?! Sanningen är dock en helt annan. Investerarna uteblir allt som oftast, eftersom när de 5 skattefria åren är till ända kan företaget dra till ett annat land och till en annan ekonomisk frizon och fortsätta sin utsugning där. Många människor får visserligen jobb, men till en urusla villkor - minimal lön, långa arbetsdagar och inga möjligheter att organisera sig för att kräva sina rättigheter. Företagen tjänar dock stora pengar och staten finputsar sina arbetslöshetssiffror. Det är nog inte Tomas Ledin som har rätt i detta fall, snarare Ebba Grön: "Staten och kapitalet sitter i samma båt. Men det är inte dom som ror, ror så svetten lackar"...
En stor del av Sri Lankas klädindustri är förlagd till dessa ekonomiska frizoner. Detta var ingen nyhet för mig. Men det blev liksom så verkligt när min chef pratade om det, som dagen innan hade besökt en zon (dock ej själva fabriken, det var av någon outgrundlig anledning förbjudet område) och jag hade huvudet fullt med shoppingstrategier. Helt plötsligt var det inte lika lockande att gå på min shoppingrunda längre.
Min sista dag och tillika dag för Colombo-shopping kom och jag bestämde mig trots allt för att åka till House of Fashion, ett ställe jag läst om i min guidebok som tydligen skulle sälja överskottskläder direkt från klädfabrikerna till "give a way-prices". Misstänkte att det skulle göra mig deprimerad, men jag åkte trots allt dit. Ville liksom kolla upp stället. Och min farhåga förverkligades. På de allra flesta kläderna var märkeslappen bortklippt, för att inte avslöja ursprunget. Som om klädmärket skämdes lite för att deras kläder kunde säljas så billigt (vilket de borde!). Ett H&M-plagg hade dock lappen kvar. Och en tröja med stort Levi's-tryck på bröstet går liksom inte att göra så mycket åt. Priset per plagg: 12-15 kr. Ja, detta var verkligen "give away-prices". Men om min guidebok beskrev det i positiva ordalag, gjorde det mig mest bara illamående. Alla andra handlade som galningar. Jag gick mest och funderade på hur sjuk denna världen kan vara ibland. Men kom trots allt ut därifrån med en skjorta i handen. Och en påse full med dåligt samvete. I efterhand har jag dock omvärderat min skjorta. Hellre att jag köper kläder där för enbart produktionskostnaden plus lite vinst för återförsäljaren, än att jag köper exakt samma kläder i Sverige och betalar massa hundralappar till företaget jag inte vill stödja.
Det är såna här gånger man blir så glad över positiva saker som sker. Såsom Dem Collective, ett klädföretag som producerar schyssta kläder på Sri Lanka och som jag kan köpa i Sverige till det pris som det faktiskt kostar att tillverka ett plagg. Och marknaden för ekologiska och shysst tillverkade kläder blir bara större och större. Heja!
Chefen hade kommit tillbaka från GLOPES-workshop (Global Political and Economic Structures) i Colombo och uppdaterade oss andra när vi avnjöt den sista lunchen med mig på kontoret. En av dagarna hade ägnats åt s.k. ekonomiska frizoner. För er läsare som inte vet vad en ekonomisk frizon är kan de sammanfattas med två ord: djävulens påfund! Vill ni fortfarande leva i lycklig ovisshet om dessa - sluta läs nu! Ovisshet kan vara befriande. Men helst vill jag ju att ni stannar kvar. För vetskapen om dessa måste komma ut. En ekonomisk frizon är en plats där staten har bestämt att företag kan etablera fabriker under fördelaktiga ekonomiska villkor, såsom skattebefrielse i 5 år. Företagen tjänar pengar, staten hoppas på investerare i landet och en hel hoper människor får jobb. Det låter ju toppen, eller hur?! Sanningen är dock en helt annan. Investerarna uteblir allt som oftast, eftersom när de 5 skattefria åren är till ända kan företaget dra till ett annat land och till en annan ekonomisk frizon och fortsätta sin utsugning där. Många människor får visserligen jobb, men till en urusla villkor - minimal lön, långa arbetsdagar och inga möjligheter att organisera sig för att kräva sina rättigheter. Företagen tjänar dock stora pengar och staten finputsar sina arbetslöshetssiffror. Det är nog inte Tomas Ledin som har rätt i detta fall, snarare Ebba Grön: "Staten och kapitalet sitter i samma båt. Men det är inte dom som ror, ror så svetten lackar"...
En stor del av Sri Lankas klädindustri är förlagd till dessa ekonomiska frizoner. Detta var ingen nyhet för mig. Men det blev liksom så verkligt när min chef pratade om det, som dagen innan hade besökt en zon (dock ej själva fabriken, det var av någon outgrundlig anledning förbjudet område) och jag hade huvudet fullt med shoppingstrategier. Helt plötsligt var det inte lika lockande att gå på min shoppingrunda längre.
Min sista dag och tillika dag för Colombo-shopping kom och jag bestämde mig trots allt för att åka till House of Fashion, ett ställe jag läst om i min guidebok som tydligen skulle sälja överskottskläder direkt från klädfabrikerna till "give a way-prices". Misstänkte att det skulle göra mig deprimerad, men jag åkte trots allt dit. Ville liksom kolla upp stället. Och min farhåga förverkligades. På de allra flesta kläderna var märkeslappen bortklippt, för att inte avslöja ursprunget. Som om klädmärket skämdes lite för att deras kläder kunde säljas så billigt (vilket de borde!). Ett H&M-plagg hade dock lappen kvar. Och en tröja med stort Levi's-tryck på bröstet går liksom inte att göra så mycket åt. Priset per plagg: 12-15 kr. Ja, detta var verkligen "give away-prices". Men om min guidebok beskrev det i positiva ordalag, gjorde det mig mest bara illamående. Alla andra handlade som galningar. Jag gick mest och funderade på hur sjuk denna världen kan vara ibland. Men kom trots allt ut därifrån med en skjorta i handen. Och en påse full med dåligt samvete. I efterhand har jag dock omvärderat min skjorta. Hellre att jag köper kläder där för enbart produktionskostnaden plus lite vinst för återförsäljaren, än att jag köper exakt samma kläder i Sverige och betalar massa hundralappar till företaget jag inte vill stödja.
Det är såna här gånger man blir så glad över positiva saker som sker. Såsom Dem Collective, ett klädföretag som producerar schyssta kläder på Sri Lanka och som jag kan köpa i Sverige till det pris som det faktiskt kostar att tillverka ett plagg. Och marknaden för ekologiska och shysst tillverkade kläder blir bara större och större. Heja!
onsdag 3 september 2008
Praktikrapport 13: Ett partnerbesök eller "I have a dream"
Det borjade med en kvinna. En kvinna som insag att nagot maste goras och, till skillnad fran manga andra, faktiskt tog steget och verkligen gjorde nagonting. Hemma i sitt hus borjade hon erbjuda hjalp for kvinnor som utsatts for vald och sexuella overgrepp. Det ar langesen nu och kvinnan har aldrats. Men gloden finns dar an. Det som borjade i hennes hus den dar dagen ar idag en av Sri Lankas storsta organisationer med arbete over i princip hela landet: Women's Development Center. Det tog mig en hel dag att se deras arbete endast i Kandyomradet. Det var skola och rehabiliteringscenter for barn med utvecklingsstorning eller autism, mote med den 20-hovdade personalstyrkan och traningscenter for manniskor med nagon form av handikapp. Dessutom har WDC byggt upp ett natverk av kvinnogrupper over hela Sri Lanka, som genom mikrolan forbattrar kvinnors tillgang till inkomst och darmed status i samhallet. Efter tsunamin var WDC en av de forsta organisationerna att fardigstalla och overlamna nybyggda hus. En kvinnoorganisation som byggde hus vackte stor uppmarksamhet.
Det som dock berorde mig mest under min dag med WDC var kriscentrat utanfor Kandy. Dar bor kvinnor och barn som pa ett eller annat satt blivit utsatta for sexuellt vald. Fruar som misshandlats av sina man. Tjejer som valdtagits och pga stigmat i samhallet kring detta, blivit utstotta fran sin familj. Unga flickor som utsatts for incest. For 10 ar sedan bodde 30 kvinnor i centrat. Idag bor det 72 kvinnor och flickor dar. Sangplatserna borjar ta slut. 72 personer - 72 oden. Jag fick hora om 2. Tjejen som inte ens fyllt arton, men som dagen innan mitt besok blivit mamma till en liten flicka, som en foljd av en valdtakt. Och lilla M, som inte heller blev till genom en akt av karlek, som bott hela sitt 5-ariga liv pa centret. Mamman ar nu i Mellanostern for att tjana pengar. Fattigdomen ar grym som tvingar manniskor att valja mellan sina barn och en chans till inkomst.
Forutom att antalet boende okar hela tiden finns en annan skrammande trend. Fran att de flesta har varit vuxna kvinnor som blivit misshandlade av sina man, ar nu fler och fler i centrat unga flickor. 13-, 14-, 15-aringar som utnyttjas av nagon manlig familjemedlem. Oftast en morbror eller farbror. Men det ar inte forovaren som far ta straffet. Nej, det ar offret. Straff i form av att inte bli trodd pa, bli utestangd fran sin familj och sin omgivning. Rattsinstanserna hanvisar kvinnorna och flickorna till centrat. Staten erkanner och anvander sig (utnyttjar, om man sa vill) av centrat. Men ger inte ett ore i stod. Och personalen har svart att saga nej nar ratten hanvisar annu ett fall. For alternativet ar att kvinnan/flickan istallet blir placerad i ett fangelse. Ett brottsoffer - i fangelse! For vilket annat brott skulle det intraffa?
Vad vore livet for lilla M om inte WDC fanns? Skulle hon da kunna le, skratta och springa runt som hon gjorde den lilla stund jag fick traffa henne? Eller de andra 71 boende, hur skulle deras liv se ut? Eller alla kvinnor som fatt okad chans till inkomst genom kvinnogrupperna? Eller barnen med cp-skador som far tillgang till medicinsk hjalp, rehabilitering och skola? Tank vad som kan handa nar en person ser en orattvisa, blir upprord over saken och gor nagot at det!
Tillat mig dromma lite. En drom som kanske gransar till hybris. Men tank, ja tank, om nagon om 20-30 ar skriver i en blogg (eller vad man nu kommer anvanda sig av da): "Det borjade med en grupp studenter. Nagra unga svenskar som blivit trotta pa att miljoner och ater miljoner manniskor varlden over levde i fattigdom och som upprordes over politiken och strukturerna som lat de vara sa. Och som bestamde sig for att forsoka gora nagot at saken."
Undrar var det blogginlagget skulle sluta?
Det som dock berorde mig mest under min dag med WDC var kriscentrat utanfor Kandy. Dar bor kvinnor och barn som pa ett eller annat satt blivit utsatta for sexuellt vald. Fruar som misshandlats av sina man. Tjejer som valdtagits och pga stigmat i samhallet kring detta, blivit utstotta fran sin familj. Unga flickor som utsatts for incest. For 10 ar sedan bodde 30 kvinnor i centrat. Idag bor det 72 kvinnor och flickor dar. Sangplatserna borjar ta slut. 72 personer - 72 oden. Jag fick hora om 2. Tjejen som inte ens fyllt arton, men som dagen innan mitt besok blivit mamma till en liten flicka, som en foljd av en valdtakt. Och lilla M, som inte heller blev till genom en akt av karlek, som bott hela sitt 5-ariga liv pa centret. Mamman ar nu i Mellanostern for att tjana pengar. Fattigdomen ar grym som tvingar manniskor att valja mellan sina barn och en chans till inkomst.
Forutom att antalet boende okar hela tiden finns en annan skrammande trend. Fran att de flesta har varit vuxna kvinnor som blivit misshandlade av sina man, ar nu fler och fler i centrat unga flickor. 13-, 14-, 15-aringar som utnyttjas av nagon manlig familjemedlem. Oftast en morbror eller farbror. Men det ar inte forovaren som far ta straffet. Nej, det ar offret. Straff i form av att inte bli trodd pa, bli utestangd fran sin familj och sin omgivning. Rattsinstanserna hanvisar kvinnorna och flickorna till centrat. Staten erkanner och anvander sig (utnyttjar, om man sa vill) av centrat. Men ger inte ett ore i stod. Och personalen har svart att saga nej nar ratten hanvisar annu ett fall. For alternativet ar att kvinnan/flickan istallet blir placerad i ett fangelse. Ett brottsoffer - i fangelse! For vilket annat brott skulle det intraffa?
Vad vore livet for lilla M om inte WDC fanns? Skulle hon da kunna le, skratta och springa runt som hon gjorde den lilla stund jag fick traffa henne? Eller de andra 71 boende, hur skulle deras liv se ut? Eller alla kvinnor som fatt okad chans till inkomst genom kvinnogrupperna? Eller barnen med cp-skador som far tillgang till medicinsk hjalp, rehabilitering och skola? Tank vad som kan handa nar en person ser en orattvisa, blir upprord over saken och gor nagot at det!
Tillat mig dromma lite. En drom som kanske gransar till hybris. Men tank, ja tank, om nagon om 20-30 ar skriver i en blogg (eller vad man nu kommer anvanda sig av da): "Det borjade med en grupp studenter. Nagra unga svenskar som blivit trotta pa att miljoner och ater miljoner manniskor varlden over levde i fattigdom och som upprordes over politiken och strukturerna som lat de vara sa. Och som bestamde sig for att forsoka gora nagot at saken."
Undrar var det blogginlagget skulle sluta?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)