Praktikrapport 5: Konsten att ropa hej (i rätt tid) och att mäta biståndsresultat

I måndags förra veckan trodde jag att jag lärt mig när man kan ropa hej. Det verkade ju som att allt var klart. Papprena skulle bara faxas till Stockholm, så var saken biff. Men nu, en vecka senare, har fortfarande inga papper dykt upp. Jag är tillbaka på svensk mark och i väntans tider. Återigen sväljer jag mitt hej och undrar när jag kan ropa fram det nästa gång.

Under tiden bekantar jag mig med partnerorganisationer, projekt och rapporteringssystem. Diakonias partners har drivit ett gediget återuppbyggnadsarbete efter tsunamin på Sri Lanka och nu ska de ca 15 organisationernas projekt slutrapporteras till finansiären Radiohjälpen. Och jag inser att det här med rapporter och att mäta biståndsresultat inte är så himla enkelt (om jag nu nån gång trott det). Visst, att räkna aktiviteter är ingen konst. Si och så många kvinnor har fått stöd till att starta inkomstgenererande verksamheter. Si och så många barn har fått terapeutiskt stöd för att bearbeta sina trauman. Si och så många familjer har fått sina hus reparerade. Gott så. Men sen då? Vad har dessa aktiviteter och insatser gjort för skillnad i samhället? Vad är det som är annorlunda idag jämfört med för 3 år sedan? Hur mäter man det, endast ett halvår efter projektens avslutande? Just nu är det mest bara frågor som ploppar upp i huvudet. Och så kommer det nog vara så länge jag sitter i ett regnigt Stockholm. Jag hoppas och tror att svaren kommer när jag är på plats på Sri Lanka.