Vi är Diakoniaaktivisterna. Vi lämnar avtryck och tror på att en bättre värld är möjlig. Tillsammans förändrar vi världen. Välkommen till vår blogg!

lördag 28 maj 2011

Diakonia på tredje plats i biståndsdebatten

Det är sjukt roligt att se att Magnus Walan, ansvarig för samhällskontakt på Diakonias policy- och opinionsavdelning, är enligt biståndstidningen OmVärlden den tredje mest inflytelserika personen i svensk biståndsdebatt, efter biståndsminister Gunilla Carlsson och professorn och föreläsaren Hans Rosling. Personer som Walan petar ner på listan är bland annat Carl Bildt och Margot Wallström! Motiveringen lyder:

Från sin förhållandevis anonyma position som lobbyansvarig på Diakonia, biståndorganisationen för fem svenska kyrkor, har Magnus Walan blivit en opinionsbildare av enorm betydelse för den svenska biståndsdebatten. Arbetet mot svensk vapenexport, globala handelsfrågor och biståndsbudgeten är centrala frågor. Politiker och journalister som har honom i luren nästan dagligen undrar hur tiden räcker till. Andra biståndsorganisationer tittar med viss avundsjuka på Diakonia och pratar om att de borde "göra en Walan".

Wow! Grattis Magnus!

onsdag 25 maj 2011

Redskapen ligger vid våra fötter - varför plockar vi inte upp dem?

Jag bara måste få dela med mig av detta fantastiska inlägg skrivet av Emelie Hallberg på bloggen Utrota hungern.

Igår skrev jag på hungeruppropet på 1billionhungry.org och kollade på det här klippet. När jag såg mannen i klippet få ett smått utbrott började jag le.

En del av mig tänker att det där leendet kom för att jag blev glad att se någon som bryr sig. Någon som faktiskt tar till sig det här och vill göra något åt det. Men en annan del av mig tänker att leendet var mer distanserande. För vill ni veta en sak? Jag är inte så där arg över att människor är undernärda och dör pga av svält. Jag skäms lite över det, men det är sant. Kan jag bara...

låta bli att ta det så personligt

tränga undan att det är mina medmänniskor, med samma värde och rättigheter som jag, som svälter

fortsätta betrakta siffrorna som siffror och inte människor

beundra de som faktiskt gör något

...så kan jag intala mig att det inte är mitt ansvar. Jag kan låta bli att vidta åtgärder för att vända upp och ner på de felaktiga strukturer som finns i samhället.

Men sanningen är att det är mitt ansvar. Så länge jag är en priviligerad västerlänning som faktiskt har mat på bordet (och, shame on me, slänger mat på regelbunden basis) så har jag makten att göra något åt det. Jag har pengar på kontot. Det är inte mycket med svenska mått mätt, men det är tillräckligt för att göra skillnad. Jag kan inte ensam ge hela världen mat, men jag kan ge det till betydligt fler än jag tror. Dessutom kan jag, utan att behöva ge ett enda öre, gå in på thehungersite.com varenda dag och klicka på knappen. Det ser inte mycket ut för världen, men jag tror att varje människa räknas.

Inte bara det, jag kan sprida budskapet. Jag har en dator. Jag har en blogg. Jag har ett facebook-konto. Jag har flera mailadresser och fler vänner än jag ibland inser. Jag har talanger och intressen. Jag kan sätta press på politiker. Jag kan sätta press på företag. Jag kan skriva på upprop. Jag kan skriva massor av blogginlägg med fakta om vad som funkar, hur man effektivast bekämpar hunger. Jag kan länka till biståndsorganisationer och upprop på facebook. Jag kan skriva musik. Jag kan diskutera med mina vänner. Jag har alla möjligheter att protestera, peppa och bilda opinion.

Jag tror att det ser ungefär likadant ut för de flesta som läser på den här sidan. Vi har resurser. Vi har kunskap. Det vi saknar är motivationen som får oss att fortsätta kämpa långsiktigt. Problemet är inte att vi inte kan, problemet är att vi väljer att låta bli.

Jag är fortfarande inte helt säker på hur det var med det där leendet. Om jag försökte skjuta bort ansvaret från mig, eller om jag faktiskt blev glad över att han bryr sig. Men oavsett vilket vet jag att det är upp till mig att sluta passivt beundra de som gör något och bli lika arg själv. Det räcker inte att några enskilda människor kämpar, vi måste alla stå tillsammans om vi ska få slut på den här galenskapen. För - som jag antar att du vet vid det här laget - ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Så jag tänker gå in på Detta kan du göra och välja ut minst två saker jag ska göra konsekvent från och med nu. Jag skulle vilja peppa dig att göra samma sak. För det är vårt ansvar. Och våra handlingar gör skillnad. Det är dags att bli arga och plocka upp redskapen.

torsdag 19 maj 2011

Lian Sakhong och situationen i Burma

I måndags besöktes Diakonias aktivistgrupp i Uppsala av Lian Sakhong. Sakhong var en av ledarna under studentupproren 1988 när tusentals dödades av militärregimen. Han satt tre gånger i fängelse och fick utstå tortyr på grund av sin frihetskamp. I början av 90-talet lyckades han fly till Sverige och är sedan dess bosatt i Uppsala. Han har rest mycket världen över och talat om religion, politik och mänskliga rättigheter i Burma.


Sakhong talade med oss om hur militärjuntan förtrycker landets etniska och religiösa minoriteter. De högsta ledarna inom militären tillhör folkgruppen myanmar, och genom uppkalla nationen efter dem själva, förbjuda alla språk utom myanmar och göra buddhismen till statsreligion diskriminerar man landets många minoriteter.


Men det finns hopp! Sakhong själv utgör ett imponerande exempel på Burmas starka motståndskraft som vägrar acceptera orättvisor. För några år sedan tog han emot Martin Luther King-priset och han är till stor inspiration för tusentals människor som engagerar sig för ett fritt och rättvist Burma.

måndag 16 maj 2011

Möte med Diakonia i Jerusalem

Jag sitter hemma framför datorn. I fredags lämnade jag Israel och Palestina bakom mig. Det är inte helt lätt att byta fokus, att hitta ett nytt fokus. Det är inte helt lätt att byta värld över en natt, från en där tidningar och människor talar omen helge med demonstrationer till en annan där det basoneras ut att Sverige krossats i hockey. Tänker tillbaka på ett möte med en kvinna som arbetar på Diakonias regionkontor i östra Jerusalem.

Mitt emot mig sitter en kvinna. När jag ber henne berätta om sig själv ler hon och säger. ”Först och främst är jag Palestinier”. Safa´ Abu Assab arbetar som Programme Manager för Diakonias Palestine Civil Society Programme. Vi ses på hennes arbetsrum på regionkontoret i Beit Hanina, Jerusalem.

De stolta ögonen fortsätter berätta att hon är Jerusalembo, muslim och en visionär, en drömmare. Förutom jobbet på Diakonia är Safa mitt uppe i avslutandet av sina studier, forskning inom internationella relationer och specifikt människor i krig.

”Det finns så många som dör i krig som vi aldrig vet av. Det gör mig arg, det vill jag förändra!”

Safa har ett otroligt engagemang för sitt yrke och det går inte att inte bli inspirerad. Vi pratar om samarbetet med lokala organisationer i Israel och Palestina. Flera av samarbetena har pågått sedan innan Safa började jobba med Diakonia för 12 år sedan. Hon berättar att hon försöker hålla kontakt även med de projekt som fasats ut under hennes tid. Det är tydligt att det är viktigt för henne att samarbetet inte går ut på en pengagivare och en mottagare. Det ska vara mer än så. Ett ömsesidigt givande och tagande. Det hoppas hon kunna driva allt mer.

Safa har arbetat för Diakonia inom olika områden och länder. Hon är otroligt glad över sitt arbete i denna region och som nu fokuseras på Israel och de Palestinska områdena. Hon är nu, tillsammans med organisationen, mitt i den region som världen följt med stora ögon den senaste tiden. En region där stora förändringar sker och framtiden tycks dölja nya möjligheter. Det är många som ska tycka och tänka kring framtiden här, Safa och många med henne hoppas på ett genomslag för det som bland andra Diakonia jobbar och brinner för. Demokrati, Mänskliga rättigheter men framförallt Rättvisa.

”Jag har jobbat här i 12 år. Nu känns det som om vi är inne i en mycket spännande tid. Det är en otrolig förmån att få vara en del av detta!”

Fredrika, diakoniaaktivist Jönköping