En onsdagkvälls tankar om konflikt och media

Jag halvlyssnade på nåt kulturprogram på P1 när jag diskade idag. Ämnet var krig och konst. Högtflygande diskussioner om hur krig tar sig konstnärliga uttryck fördes. Jag lyssnade sådär halvkoncentrerat. Men så kom också frågan upp om vilka konflikter som inte syns på den konstnärliga arenan. Mina öron spetsades. Två länder nämndes: Kongo och Sri Lanka. Mina länder. Kongo där jag volontärat och Sri Lanka där jag diakonia-jobbat. I båda länderna har konflikten trappats upp den senaste tiden. Och det gör mig ont. Innan vansinnet bröt ut i Gaza var Kongo ganska ofta på medietapeten. Nu är det desto tystare men jag tror knappast det beror på att stridandet har avtagit. Nä, media har bara plats för en konflikt i taget.

Lite då och då nämns också inbördeskriget på Sri Lanka. Regeringstrupper som rycker framåt, ett gerillafäste som intas eller en bomb som sprängs. Oftast, eller rättare sagt i princip jämt, när medierna rapporterar om Sri Lanka står det längst ner i artikeln, alt. sägs lite i förbifarten innan nästa inslag kommer, att uppgifterna från regeringen, som man nyss redogjort för, inte har kunnat bekräftas från oberoende källor. Nej, för journalister är inte tillåtna i området där stridandet pågår. Så någon oberoende rapportering existerar inte.

När jag jobbade på Sri Lanka i somras försökte jag hålla mig någorlunda uppdaterad om läget genom att läsa (eller åtminstone ögna igenom) dagstidningarna som kom till kontoret. Men även där var det nästan uteslutande regeringens synvinkel som porträtterades. Och bilden som målades upp var: LTTE är svaga nu – gör vi bara en sista forcering kommer vi vinna det här kriget en gång för alla! Krigspropaganda på högsta nivå, med andra ord. För riktigt så enkelt är det ju självklart inte.

När det gäller yttrandefrihet och oberoende media är Sri Lanka verkligen ett mörker. Och värre blev det när chefredaktören på The Sunday Leader, Lasantha Wickramatunga, mördades på öppen gata i Colombo den 8:e januari. Några dagar senare publicerades hans sista ledare postumt. Han skriver med skrämmande klarsynthet. Han vet att när världen får läsa hans ord, kommer han inte längre finnas i livet. Så nu ska jag sluta uppta din koncentration och låta dig läsa hans ledare istället. Den är mycket bättre än mina blogginlägg. Läs den här.

Nu alltså.

Praktikrapport 14: "Shop 'til the producer drop"

Jag hade planerat. Som jag hade planerat! Lusläst guideboken, förhört vänner och bekanta, nagelfarit kartan. Allt för att lägga upp en strategi. En shoppingstrategi! Det är nämligen nödvändigt om man bara har en dag till godo i Colombo, för staden har inget naturligt centrum där allt finns samlat på liten yta. Därför behöver man veta vart man vill gå och kolla upp var det ligger, så man inte far fram och tillbaka som en jojo över hela staden. Strategin var upplagd, jag var taggad. Det återstod bara att vänta tills dagen skulle infinna sig. Så, helt oförberett och som en blixt från klar himmel, förstördes allt! Strategin, uppladdningen, glädjen - allt! På min avslutningslunch på kontoret, till och med.

Chefen hade kommit tillbaka från GLOPES-workshop (Global Political and Economic Structures) i Colombo och uppdaterade oss andra när vi avnjöt den sista lunchen med mig på kontoret. En av dagarna hade ägnats åt s.k. ekonomiska frizoner. För er läsare som inte vet vad en ekonomisk frizon är kan de sammanfattas med två ord: djävulens påfund! Vill ni fortfarande leva i lycklig ovisshet om dessa - sluta läs nu! Ovisshet kan vara befriande. Men helst vill jag ju att ni stannar kvar. För vetskapen om dessa måste komma ut. En ekonomisk frizon är en plats där staten har bestämt att företag kan etablera fabriker under fördelaktiga ekonomiska villkor, såsom skattebefrielse i 5 år. Företagen tjänar pengar, staten hoppas på investerare i landet och en hel hoper människor får jobb. Det låter ju toppen, eller hur?! Sanningen är dock en helt annan. Investerarna uteblir allt som oftast, eftersom när de 5 skattefria åren är till ända kan företaget dra till ett annat land och till en annan ekonomisk frizon och fortsätta sin utsugning där. Många människor får visserligen jobb, men till en urusla villkor - minimal lön, långa arbetsdagar och inga möjligheter att organisera sig för att kräva sina rättigheter. Företagen tjänar dock stora pengar och staten finputsar sina arbetslöshetssiffror. Det är nog inte Tomas Ledin som har rätt i detta fall, snarare Ebba Grön: "Staten och kapitalet sitter i samma båt. Men det är inte dom som ror, ror så svetten lackar"...

En stor del av Sri Lankas klädindustri är förlagd till dessa ekonomiska frizoner. Detta var ingen nyhet för mig. Men det blev liksom så verkligt när min chef pratade om det, som dagen innan hade besökt en zon (dock ej själva fabriken, det var av någon outgrundlig anledning förbjudet område) och jag hade huvudet fullt med shoppingstrategier. Helt plötsligt var det inte lika lockande att gå på min shoppingrunda längre.

Min sista dag och tillika dag för Colombo-shopping kom och jag bestämde mig trots allt för att åka till House of Fashion, ett ställe jag läst om i min guidebok som tydligen skulle sälja överskottskläder direkt från klädfabrikerna till "give a way-prices". Misstänkte att det skulle göra mig deprimerad, men jag åkte trots allt dit. Ville liksom kolla upp stället. Och min farhåga förverkligades. På de allra flesta kläderna var märkeslappen bortklippt, för att inte avslöja ursprunget. Som om klädmärket skämdes lite för att deras kläder kunde säljas så billigt (vilket de borde!). Ett H&M-plagg hade dock lappen kvar. Och en tröja med stort Levi's-tryck på bröstet går liksom inte att göra så mycket åt. Priset per plagg: 12-15 kr. Ja, detta var verkligen "give away-prices". Men om min guidebok beskrev det i positiva ordalag, gjorde det mig mest bara illamående. Alla andra handlade som galningar. Jag gick mest och funderade på hur sjuk denna världen kan vara ibland. Men kom trots allt ut därifrån med en skjorta i handen. Och en påse full med dåligt samvete. I efterhand har jag dock omvärderat min skjorta. Hellre att jag köper kläder där för enbart produktionskostnaden plus lite vinst för återförsäljaren, än att jag köper exakt samma kläder i Sverige och betalar massa hundralappar till företaget jag inte vill stödja.

Det är såna här gånger man blir så glad över positiva saker som sker. Såsom Dem Collective, ett klädföretag som producerar schyssta kläder på Sri Lanka och som jag kan köpa i Sverige till det pris som det faktiskt kostar att tillverka ett plagg. Och marknaden för ekologiska och shysst tillverkade kläder blir bara större och större. Heja!

Praktikrapport 13: Ett partnerbesök eller "I have a dream"

Det borjade med en kvinna. En kvinna som insag att nagot maste goras och, till skillnad fran manga andra, faktiskt tog steget och verkligen gjorde nagonting. Hemma i sitt hus borjade hon erbjuda hjalp for kvinnor som utsatts for vald och sexuella overgrepp. Det ar langesen nu och kvinnan har aldrats. Men gloden finns dar an. Det som borjade i hennes hus den dar dagen ar idag en av Sri Lankas storsta organisationer med arbete over i princip hela landet: Women's Development Center. Det tog mig en hel dag att se deras arbete endast i Kandyomradet. Det var skola och rehabiliteringscenter for barn med utvecklingsstorning eller autism, mote med den 20-hovdade personalstyrkan och traningscenter for manniskor med nagon form av handikapp. Dessutom har WDC byggt upp ett natverk av kvinnogrupper over hela Sri Lanka, som genom mikrolan forbattrar kvinnors tillgang till inkomst och darmed status i samhallet. Efter tsunamin var WDC en av de forsta organisationerna att fardigstalla och overlamna nybyggda hus. En kvinnoorganisation som byggde hus vackte stor uppmarksamhet.

Det som dock berorde mig mest under min dag med WDC var kriscentrat utanfor Kandy. Dar bor kvinnor och barn som pa ett eller annat satt blivit utsatta for sexuellt vald. Fruar som misshandlats av sina man. Tjejer som valdtagits och pga stigmat i samhallet kring detta, blivit utstotta fran sin familj. Unga flickor som utsatts for incest. For 10 ar sedan bodde 30 kvinnor i centrat. Idag bor det 72 kvinnor och flickor dar. Sangplatserna borjar ta slut. 72 personer - 72 oden. Jag fick hora om 2. Tjejen som inte ens fyllt arton, men som dagen innan mitt besok blivit mamma till en liten flicka, som en foljd av en valdtakt. Och lilla M, som inte heller blev till genom en akt av karlek, som bott hela sitt 5-ariga liv pa centret. Mamman ar nu i Mellanostern for att tjana pengar. Fattigdomen ar grym som tvingar manniskor att valja mellan sina barn och en chans till inkomst.

Forutom att antalet boende okar hela tiden finns en annan skrammande trend. Fran att de flesta har varit vuxna kvinnor som blivit misshandlade av sina man, ar nu fler och fler i centrat unga flickor. 13-, 14-, 15-aringar som utnyttjas av nagon manlig familjemedlem. Oftast en morbror eller farbror. Men det ar inte forovaren som far ta straffet. Nej, det ar offret. Straff i form av att inte bli trodd pa, bli utestangd fran sin familj och sin omgivning. Rattsinstanserna hanvisar kvinnorna och flickorna till centrat. Staten erkanner och anvander sig (utnyttjar, om man sa vill) av centrat. Men ger inte ett ore i stod. Och personalen har svart att saga nej nar ratten hanvisar annu ett fall. For alternativet ar att kvinnan/flickan istallet blir placerad i ett fangelse. Ett brottsoffer - i fangelse! For vilket annat brott skulle det intraffa?

Vad vore livet for lilla M om inte WDC fanns? Skulle hon da kunna le, skratta och springa runt som hon gjorde den lilla stund jag fick traffa henne? Eller de andra 71 boende, hur skulle deras liv se ut? Eller alla kvinnor som fatt okad chans till inkomst genom kvinnogrupperna? Eller barnen med cp-skador som far tillgang till medicinsk hjalp, rehabilitering och skola? Tank vad som kan handa nar en person ser en orattvisa, blir upprord over saken och gor nagot at det!

Tillat mig dromma lite. En drom som kanske gransar till hybris. Men tank, ja tank, om nagon om 20-30 ar skriver i en blogg (eller vad man nu kommer anvanda sig av da): "Det borjade med en grupp studenter. Nagra unga svenskar som blivit trotta pa att miljoner och ater miljoner manniskor varlden over levde i fattigdom och som upprordes over politiken och strukturerna som lat de vara sa. Och som bestamde sig for att forsoka gora nagot at saken."

Undrar var det blogginlagget skulle sluta?

Praktikrapport 12: Bakvända världen

Jaja, jag vet att varlden ar lite bakvand. De 500 rikaste personerna ager mer an de 416 miljoner fattigaste. Svalt orsakar 30.000 dodsfall varje dag, samtidigt som fetma pa vissa hall blivit en folksjukdom. Bakvant sa det forslar. Men strunt i det nu. For pa Sri Lanka har jag upptackt fler bakvanda saker:

- Nyckeln till min ytterdorr ska vridas at hoger for att lasa och vanster for att oppna. Bakvant!
- Den vanstra lysknappen i mitt rum tander den hogra lampan och vice versa. Bakvant!
- Frukt foredras garna i kombination med salt medan avokadon avnjuts med socker. Bakvant, ju! I min varld bor saltet halla sig sa langt borta fran frukten som mojligt men med gladje tas fram nar avokado ska inmundigas.
- Sist men inte minst: vanstertrafiken! Jajaja, jag vet... En hel hoper lander har vanstertrafik. Men anda. Det forvirrar mig! Jag vet aldrig at vilket hall jag ska titta nar jag ska ga over gatan. Bakvant!

Men sa finns det ocksa vissa bakvanda saker som ar positiva:
- Ata mat med handerna. Bakvant, men ooooh sa gott! Och ju mer du gojsar, desto godare blir det.
- Nar jag kommer till ”mitt” fruktstand pa marknaden for att kopa frukt, blir jag istallet bjuden. ”Har, prova den har mangon, den ar god! Om du inte gillar den har jag den har ocksa, den ar lite surare. Eller banan idag, kanske? Vill du smaka sot, sur eller rod?” Bakvant men oerhort trevligt. Och formodligen ratt lonsamt eftersom jag gar pa tricket och kommer hem med frukt for ett helt kompani.

Praktikrapport 11: Rationalitet

Nanting har slagit mig har pa Sri Lanka. Vid ett flertal ganger har jag kommit fram till en och samma slutsats – Nar allt kommer omkring, ar manniskan trots allt en ratt rationell varelse. Och darmed har jag nu forflyttat mig ut pa hal sociologisk is... Om sanningshalten i detta pastaende tvista de larde och lar sa gora ett tag till, oavsett mina blygsamma slutsatser i detta bloginlagg.

Hur manga ganger har man inte hort det forut, ja kanske till och med tankt det sjalv? ”Alltsa, fattiga manniskor, dom ar ju bara dumma, lata och giriga! Har skanker vi vara surt forvarvade pengar och dom vill bara ha mer och mer”. Men bakom vad som kan tolkas som dumhet/lathet/girighet, star ganska ofta en rationell forklaring och kikar fram. Dock kravs det lite kunskap (men ofta bara lite!) for att se den. Tillat mig exemplifiera.

Misstankt dumhet/lathet/girighet 1: Tsunamidrabbade slutade ga till risfalten och kravde istallet mer hjalp fran bistandsorganisationerna.
Rationell forklaring: Ja – for att det lonade sig! Tyvarr var manga organisation (ofta de stora, internationella sadana) allt for snabba i att bista med hjalp utan en ordentlig kontroll om denna manniska verkligen var tsunamidrabbad alt. var den som var i storst behov av hjalp. Kan bara forestalla mig situationen: oandliga behov, X antal dollar att spendera inom X antal manader, bristfallig kunskap om lokala forhallanden och en regering som inte har koll pa laget. Klart som katten det ibland kanske gick lite for fort... Vilket resulterade i att vissa (hor och hapna!) struntade i att ga upp i ottan, ta sig till faltet (till fots, eventuell cykel var formodligen bortspolad), jobba hart hela dagen i varmen och komma hem trott och med liten dagsvinst for att upptacka att grannen, som varit hemma hela dagen, tjanat mer tack vare nagon organisation. Lathet? Nej, rationellt beteende.

Misstankt dumhet/lathet/girighet 2: En partner till Diakonia genomforde program i grundlaggande halsa och hygien i en tsunamidrabbad by, i samband med att man byggt brunnar och toaletter dar. Varfor? tankte jag. Har dom inte den kunskapen redan? Ar dom dumma?
Rationell forklaring: Nej, dom ar inte dumma. Men situationen efter tsunamin sag helt annorlunda ut an innan. Da hade byn varit utspridd pa ett stort omrade och man hade kunnat utfora sina behov och slanga sitt skrap (oftast biologiskt nedbrytbart) lite varstans utan nagra negativa konsekvenser. Efter tsunamin byggdes husen upp i anslutning till varandra, vilket gjorde att de inte kunde fortsatta med de gamla vanorna langre. Och darfor behovde lara sig hur de skulle hantera sopor, vatten, kiss och bajs. Tank dig sjalv om du skulle flytta ut till en by utan el, rinnande vatten och sophamtning. Skulle du klara dig utan att forst fa forklarat och visat hur du ska leva? Just det.

Misstankt dumhet/lathet/girighet 3: Trots att folk ar trotta pa kriget, ansluter unga manniskor till LTTE och kriget kan fortsatta. Dumt...
Rationell forklaring: Ja, det kan ju tyckas vara dumt. Men vad ar alternativet for dessa unga manniskor? Stanna kvar i sin by/stad dar ytterst sma jobbmojligheter finns? Skulle inte tro det. Ga med i LTTE och du far mat, boende och (kanske framfor allt) en tillhorighet. Skyll inte pa individerna, skyll pa fattigdomen. Forbattra villkoren for unga manniskor att fa jobb och en vardig tillvaro och LTTE kommer fa det mycket svarare att rekrytera.

Sa nasta gang du tycker att ett beteende kan verka lite dumt/lataktigt/girigt – stanna upp, tank efter och var lite fragvis, sa far du sakert en rationell forklaring.

Praktikrapport 10: Safety first!

Nej, inte “For Sri Lanka i tiden” – har ar “Safety first” presidentens motto. Fint va? For saker vill val alla vara. Vad innebar det for sri lankesen da? Ska val erkanna att jag inte ar expert i fragan efter en ynka manad i landet. Men det som ganska snart blir uppenbart ar att det i runda slangar innebar – checkpoints!

Dessa kontroller ar uppstallda med jamna mellanrum utefter vagarna, oftast pa vag in/ut ur en lite storre stad. Och alltid finns det nagon anledning att satta upp nagra extra for att kolla folk lite noggrannare. Nyss var det SAARC-motet i Colombo. Da stangdes vissa gator av helt under langre eller kortare perioder. En resa pa 40 minuter tog plotsligt 2 timmar och folk hade svart att ta sig till jobbet. Men strunt i det – Safety first!

Nu har alla poliser, polishundar, vagsparrar och visiteringsbas flyttat till Kandy. Den arliga festivalen/karnevalen/hogtiden Perahera gor att sakerhetsnivan har gatt upp till max. Safety first! Kring tre-tiden pa eftermiddagen borjar gator stangas av och sakerhetskontroller sattas upp. Att rora sig i stan efter det ar ett aventyr och framat 6-tiden blir det smatt omojligt pga allt folk som ar dar for att se den spektakulara processionen. Har man tur blir man bara kroppsvisiterad tva ganger. Och har ar det inte fraga om nagon enkel, snabb koll. Nej nej. Nu snackar vi patvingad tafsning pa hogsta niva. Safety first! Det galler att svalja sin prydhet for har klams och kanns det bade har och dar. Tack och lov visiteras kvinnor av kvinnliga poliser och man av manliga. Dock maste kvinnorna ga in i ett bas for visitering. Att ta pa en kvinnas kropp sadar ar alltsa lite for mycket tabu for att kunna visas oppet.

Nar Perahera ar over (vilket jag borjar langta lite till nu, sa man kan rora sig normalt i stan igen. Och tuktukforarna slutar krava nastan dubbelt sa mycket som vanligt) vantar lokalval i nagra av distrikten. Sa da invaderas dessa omraden av checkpoints. Det finns ju som sagt alltid nagon stans dar det behovs kollas lite extra. Safety first!

Trots att jag ar langt ifran fortjust i Perahera-visiteringarna ar det anda en sak som pa nagot absurt vis glader mig: jag kollas lika mycket som alla andra. I vanliga checkpoints langs bilvagar (eller tag fran Galle till Kandy i tid for SAARC-motet) ar det ingen som bryr sig om mig. Mina medresenarer far se sina vaskor genomkollade och ID-kort granskade. Jag gar fri. Men inte under Perahera. Safety first! Including tourists.

Fast jo, forresten. En sak skiljer sig. Jag behover inte visa ID-kort som alla andra. Innan jag akte hit var jag pa ett Sri Lanka-seminarium pa universitetet i Goteborg. En lankesisk professor talade bland annat om konsekvenserna av att inte ha ett ID-kort. Nu borjar jag fatta vad han pratade om. Har du inget ID-kort kan du inte ta dig nagonstans i landet. Du skulle inte slappas igenom sakerhetskontrollen. Vilka ar det da som saknar ID-kort? Tja, t.ex. tamilska teplantagearbetare, som ”importerades” av engelsmannen fran Indien for att bygga upp teindustrin. Vissa av dom saknar fortfarande Sri Lankesiskt medborgarskap, trots att de bott har i generationer. Himla smidigt satt att halla dom kvar pa plantagen och sakerstalla billig arbetskraft.

Ja, sakerhet ar en svar fraga. Vem definierar den? Vem eller vad ska skyddas? Och fran vem?...

Praktikrapport 9: inte sa sexigt...

Att beskriva min praktik och mina arbetsuppgifter gors ganska bra med en av Diakonias medarbetares uttryck - det ar inte sa sexigt bistandsarbete. Jag vistas inte dagarna i anda langt ute "i ingenstans" med "de fattigaste av de fattiga" och diskuterar hur deras levnadsvillkor har forbattrats. Nej, jag ar en kontorsratta. Dock en mycket stolt sadan, for jag lar mig valdigt mycket framfor min dator ocksa. Kan med ganska stor sakerhet saga att jag har ratt bra koll pa vad SOWSA, EHED, CHA, WDC, NGO Consortium, Al Quarish, Mahashakhti och alla andra partners pa ostkusten pysslar med. Och jag kan ganska ofta konstatera att Diakonias satt att arbeta ratt ofta inte heller ar sarskilt sexigt. Inga skolbyggen. Inga fadderbarn. Daremot en himla massa kapacitetsbyggande, mikrolan och "livelihood support".

Det som slar mig nar jag laser alla rapporter fran partners ar deras budgetar. De ar inte sa himla stora. Nagra hundra tusen dar, och nagra hundra tusen dar. Inga stora miljonbelopp, som man kanske kan vanta sig. Och anda verkar dom fa sa valdigt mycket gjort. Och det ar nog da jag borjar forsta att vi faktiskt har resurser till att utrota fattigdomen. Det ar den politiska viljan som saknas. Och den behover vi jobba pa i Sverige. Sa kor hart alla aktivister pa utstallningsturnen. Ni gor mig stolt!

Praktikrapport 7: att prata om det oundvikliga

Efter otroligt mycket om och men lamnade jag till slut svensk mark, for att ett antal timmar senare befinna mig i Kandy, Sri Lanka. Sweet! Intrycket av staden ar mycket positivt och jag tror jag kommer fa tva valdigt bra manader har. Staden ligger vid den lilla Kandysjon, dar centrum ar belaget i ena anden och Diakonias kontor i den andra. Runt hela sjon gar en trottoar/strandpromenad, som gor det ganska mysigt att ta sig en liten promenix dar. Dock tar trafiken och det evinnerliga tutandet bort ganska mycket av trevlighetsfaktorn.

I bilen pa vag fran flygplatsen till Kandy (en resa pa ca 2,5 timmar) kom till slut det oundvikliga amnet upp: konflikten. Inbordeskriget. Lite naiv och okunnig som jag ar har jag tankt att folket i Kandy nog inte marker av konflikten sa mycket. Den ska ju va varst i de norra och ostra delarna av landet. Sa jag fragade min chauffor om folket i Kandy paverkas. "Everyone's affected", fick jag till svar. Landet far inte lika manga turister langre, vilket paverkar manga negativt. Folk ar mer radda for att aka buss (pga radslan for terroristattacker. Vet dock inte hur stor den "reella" risken for det i Kandy ar). Han som skjutsade mig anlitades ibland som chauffor at Diakonia, men hans huvudsakliga inkomst var att ordna turer for turister. Men nu kommer det nastan inga turister langre, sa han. Det senaste halvaret har laget forvarrats ytterligare och nagon form av fred kanns mer avlagsen an pa lange. Lagg sa till de okade priserna pa mat och bensin och man kan latt forsta att folk blir frustrerade. Levnadskostnaderna i Sri Lanka har gatt upp med nastan det dubbla det senaste aret. Att folk anda far ihop det ar ett mirakel.

Konflikten pa Sri Lanka ska vara en av varldens mest komplicerade och an sa lange har jag bara forstatt de grova dragen. Men med fler samtal med manniskor kommer jag forhoppningsvis kunna forsta atminstone en gnutta till, innan det ar dags att vanda hemat igen.

Praktikrapport 6: HEJ!

Ja, det är sant! Jag kan ropa Hej! För jag har kommit över bäcken och fått mitt visum!

Äntligen gick saker och ting vår väg. När biljetten fick bokas om den senaste gången visade det sig att det inte fanns några lediga platser förrän fredagen den 18:e, vilket var två veckor efter den bokningen jag då hade. Vi suckade över den långa tiden och satte upp mig på väntelista för att försöka få en tidigare biljett (trots att visumet då inte var klart... men vi misstänkte att det inte skulle ta fullt så lång tid). Och i onsdags förra veckan ringde resebyrån och sa att det hade blivit en plats ledig på ett flyg den 16:e. Efter kort konferernade med Sri Lanka-chefen bokade jag den biljetten och sände iväg en bön och önskan om att visumet skulle hinna bli klart tills dess. Så i fredags började det röra på sig. I Colombo sa dom att papprena var redo att skickas till Stockholm. På ambassaden hade inget kommit och min "handläggare" var på semester... Så igår slängde jag mig på telefonen igen och ringde. Ja, papprena har kommit, sa kvinnan på ambassaden. Jag jublade! Men handläggaren var fortfarande på semester, så hon var lite tveksam över när visumet skulle kunna utfärdas. Jag bönade och sa att jag hade en biljett till Colombo på onsdag morgon. "Ok, we'll have the visa ready for you tomorrow morning" sa hon. Jag jublade igen! Men oron över att det hela trots allt inte var över kunde inte lägga sig. Inte förrän jag idag, kl 11.13, fick passet i min hand och kunde läsa visumet med mina egna ögon kunde jag slappna av. Så, mina vänner (kända och okända), imorgon onsdag kan jag äntligen kliva på planet till Sri Lanka. Lycka!

(dock är visumet bara för en månad och jag ska tydligen ansöka om residence visa när jag är på plats. Varför jag behöver residence visa när jag bara ska vara där 2 månader har jag inte lyckats lista ut. Men enligt min SL-kollega är det "normal procedure". Så jag är lugn)

Praktikrapport 5: Konsten att ropa hej (i rätt tid) och att mäta biståndsresultat

I måndags förra veckan trodde jag att jag lärt mig när man kan ropa hej. Det verkade ju som att allt var klart. Papprena skulle bara faxas till Stockholm, så var saken biff. Men nu, en vecka senare, har fortfarande inga papper dykt upp. Jag är tillbaka på svensk mark och i väntans tider. Återigen sväljer jag mitt hej och undrar när jag kan ropa fram det nästa gång.

Under tiden bekantar jag mig med partnerorganisationer, projekt och rapporteringssystem. Diakonias partners har drivit ett gediget återuppbyggnadsarbete efter tsunamin på Sri Lanka och nu ska de ca 15 organisationernas projekt slutrapporteras till finansiären Radiohjälpen. Och jag inser att det här med rapporter och att mäta biståndsresultat inte är så himla enkelt (om jag nu nån gång trott det). Visst, att räkna aktiviteter är ingen konst. Si och så många kvinnor har fått stöd till att starta inkomstgenererande verksamheter. Si och så många barn har fått terapeutiskt stöd för att bearbeta sina trauman. Si och så många familjer har fått sina hus reparerade. Gott så. Men sen då? Vad har dessa aktiviteter och insatser gjort för skillnad i samhället? Vad är det som är annorlunda idag jämfört med för 3 år sedan? Hur mäter man det, endast ett halvår efter projektens avslutande? Just nu är det mest bara frågor som ploppar upp i huvudet. Och så kommer det nog vara så länge jag sitter i ett regnigt Stockholm. Jag hoppas och tror att svaren kommer när jag är på plats på Sri Lanka.

Praktikrapport 4: När jag inte väntar på visum...

... vad gör jag då egentligen?

Jo, jag jobbar,

fikar,

går på marknad,

äter god och billig mat,

(citat bussmedresenär: "In Thailand, cheap food is good food!")

hänger med Buddha...

... och i kungens palats (men han var inte där...)

samt snackar om bönens, mullbärsteets och jadestenens positiva effekter med nyfunna vänner

Men inget inlägg utan en uppdatering på visumfronten (som ni märker kretsar mitt liv ganska mycket runt detta nu). Det är klart! Alla papper, alla tillstånd - allt är klart! Så nu kan jag åka till Colombo. Måste bara ta en liiiiiten sväng via Stockholm för att få passet stämplat bara (att göra det i Bangkok gick tydligen inte)... Men vaddå, Chiang Mai-Colombo via Stockholm är väl inte så farligt?...

Praktikrapport 2: A tribute to Tomas Ledin

Nar jag skulle ge mig ut pa min forsta langre trip (5 veckors studieresa till Nicaragua under MUL-kursen) sa var kara larare Ulrika ett orakneligt antal ganger: "Det har ar planen nu, men den kommer nog andras under resans gang". Likadant var det nar jag var volontar i Kongo. "Rakna inte med nanting, ta det som det kommer nar du ar pa plats istallet". Visst visst. Men begreppet "andrade planer" har pa riktigt inte fatt nagon innebord forran nu nar jag ska till Sri Lanka. Flybiljetter har bokats om 4 ganger (tror jag). Forst drog arbetsvisum ut pa tiden, sen kom det inte alls, sen hoppades vi pa turistvisum och jag drog ivag till Chang Mai, Thailand for att invanta Sri Lanka-chefen, sen verkade det som att arbetsvisumet trots att ar pa gang och har sitter jag nu. Pa ett internetcafe i Chang Mai och forsoker fa ett grepp om situationen. Enligt den nuvarande flygbokningen kommer jag komma till Sri Lanka nasta helg, alltsa ca 2 veckor efter den ursrpungliga planen. I sadana har lagen maste man bestamma sig: ska man grata och bli frustrerad over att inget gar som det ska och stressa upp sig over att arbetsbordan som ligger pa en nar man val kommer pa plats kommer vara bra mycket tyngre an tankt. Eller ska man skratta och tanka att jag kan tycka vad jag vill om Tomas Ledins musik, men pa vissa punkter har han nog ratt anda. Sommaren ar kort och regnar mest bort, och ja, man maste gilla laget, gillalalala laget. Under hela den har foljetangen har jag gatt pa alternativ 2, men jag maste erkanna att har, ensam i en stad och ett land jag aldrig varit i forut kanns alternativ 1 stundtals ganska lockande. Men det leder oftast ingenstans. Det ar ingen ide att bli frustrerad for jag kan inte gora nagot at det i alla fall. Och nar man far ett samtal fran regionchefen man aldrig traffat, som later lika omhandertagande som en klok moster aterkommer leendet pa lapparna och jag gar gilla laget-nynnandes till internetcafet.

en bra aktivistdag!

Idag var en bra aktivistdag!

Diakonias aktivist Karin lyckades med koststycket att få in hela utställningen och allt annat krimskrams som jag samlat i en stor hög i källaren i bilen och köra till Öland med det!
De andra aktivisterna som ska vara på Klintagårdens camping över midsommar kom dit!
Alltså - Diakonias festivalturné har börjat!
Det andra som hände var att vår aktivist Maria som ska jobba på Diakonias kontor i Sri Lanka under sommaren äntligen kom iväg efter veckor av visumkrångel. Hon kom visserligen inte till Sri Lanka utan till Thailand men planen är nu att åka därifrån till Sri Lanka på turistvisum. Maria är vid gott mod - heja henne!

Praktikrapport 1: Den däringa räkmackan

Att resa runt i världen är för många ett kärt nöje. Så även för undertecknad, även om miljösamvetet skadas något. Oftast innebär det inga större problem att ta sig in i andra länder. Visum ordnas relativt enkelt. När det nu drar ihop sig för min Sri Lanka-praktik har dock problem uppstått. Reglerna har skärpts och plötsligt ville myndigheterna i Colombo se mitt CV och betyg... Annars är det kalla handen. Detta har lett till att min avresa förmodligen kommer att skjutas upp några dagar. Irritationen kommer smygande - ska det va så svårt att få en sketen stämpel? Men så sansas jag och drar mig till minnes att jag glider runt i världen på den fetaste av räkmackor i jämförelse med människor från andra delar av världen. Det är först när man ser verkligheten för dessa, som man förstår hur bra man själv har det.

Att som kongoles och indier komma till Nicaragua visade sig vara ett projekt större än någon kunnat ana, när SMU:s internationella projekt ID ordnade läger i Nicaragua i vintras. Att åka via USA var uteslutet - transitvisum för kongoleserna och indierna var inte att tänka på. Att åka via Mexico trodde vi var lugnt, men det visade sig att transitvisum behövdes även där. Nu ordnade det sig dock för kongoleserna, men endast tack vara goda kontakter mellan kyrkan och ambassaden. För indierna var det dock stopp. Air France sa "Nej, vi tänker inte flyga er till Mexico". Och så var det med det. Inget läger för dom.

När min kongogranne och dito körledare nyligen skulle åka till Sverige för att besöka Svenska Missionskyrkan stötte man på problem redan innan själva visumprocessen. Eftersom detta var deras första resa utanför landets gränser (grannen nyss fyllda 60, körledare ca 30. Det ni!) behövde de skaffa pass. Men det var inte det lättaste. Staten hade nämligen bestämt sig för att sluta utfärda pass. Kiadi! Nu ordnade det sig till slut och dom fick sina pass, men det drog ut på tiden och resan fick skjutas upp några dagar.

För att vara nån här i världen ska du alltså helst vara vit och välvårdad samt ha pass och stämpel på att du är vit och välvårdad. Annars är det bäst att du stannar där du är och blir vid din läst. Under tiden glider vi vita och välvårdade världen runt på våra feta räkmackor och lever livets glada dagar.