Häromkvällen var jag sådär trött att jag inte ville ta tag i nåt speciellt men samtidigt för pigg för att sova. TV-tittande brukar vara lämpligt i det tillståndet. Eftersom jag inte har någon TV tog jag fram min dator och skannade utbudet i svt play. Eftersom jag ändå kände mig lite duktig satsade jag på Miljöresan, ett program som jag aldrig sett. Det skulle handla om lax. Jag var lite motvillig, för jag gillar lax och anade väl vad som skulle komma. Men jag kollade. Själva programmet var kanske inte det bästa jag sett, lite väl amerikanskt. Men så här är det: Vild lax finns det inte så mycket kvar av. Och odlad lax ställer till en massa problem. Den lever supertätt och därför gynnas äckliga laxlöss. Den odlade firren klarar sig bra eftersom den får medicin i maten (fast man undrar ju vad medicinen innehåller och om jag sen får i mig den genom att äta laxen…). Värre är det för de få kvarvarande laxar som råkar ha vägarna förbi i närheten av odlingen. Eftersom de inte smaskat i sig medicin smittas de av den läbbiga lusen. Tro mig, den såg inte ut som något du skulle vilja ha under fjället! Ett annat problem med laxodlingarna är att eftersom det är så många fiskar på ett ställe produceras enorma mängder av avfall som tar död på växter och djur i närheten. Bottnen var helt död, stranden fylld av en sumpig gegga och musslorna i musselbankarna oätliga. Summa summarum – laxen lever men ekosystemet kollapsar! Inte uppmuntrande.
Det fanns en alternativ odling med slutna system. Laxen kunde då inte smitta några vilda laxar eller smutsa ner omkring sig. Det verkar helt klart vara ett bättre alternativ. Det framgick inte av programmet hur mycket vatten som gick åt, men jag skulle inte bli förvånad om det är en ansenlig mängd.
Jaha, nu vet jag detta. Lax bör vara en lyxvara. Att stoppa i sig lax var och varannan dag håller inte. Enligt wwf:s fisklista är miljömärkt lax grön (alltså ok). Odlad, ej miljömärkt är gul. Och vild är röd. Jag har aldrig sett miljömärkt lax så från och med nu blir det ransonering: lax en gång per månad. Men då ska jag å andra sidan njuta riktigt mycket.
Du hittar wwf:s fiskguide här: http://www.wwf.se/v/hav-kust/l/1243694-fiskguiden-2009-kampanjsida
fredag 29 januari 2010
onsdag 27 januari 2010
En aktivistenergikick från Filippinerna
Få saker får mig på så bra humör, ger så mycket gåshud och rysningar i hela kroppen eller får min mun att formas i det allra största och fånigaste leende som när ett stort lass människor går ihop och gör bra eller bara allmänt roliga saker. Det kan vara nåt så "trivialt" som att sjunga allsång med tiotusentals andra till någon världsartist på Ullevi. Eller något med lite mer aktivistkänsla: att gå i ett massivt demonstrationståg för klimaträttvisa. Stå mitt i ett jublande folkhav framför en talande Desmond Tutu och komma på sig själv att följa hans minsta vink.
Eller så kommer den här känslan när man ser ett youtube-klipp på ett gäng dansanta fångar från ett fängelse i Filippinerna. Helt makalöst fantastiskt underbart bra!
http://www.youtube.com/watch?v=mKtdTJP_GUI
Människan är allt bra smart som uppfunnit dansen.
Eller så kommer den här känslan när man ser ett youtube-klipp på ett gäng dansanta fångar från ett fängelse i Filippinerna. Helt makalöst fantastiskt underbart bra!
http://www.youtube.com/watch?v=mKtdTJP_GUI
Människan är allt bra smart som uppfunnit dansen.
söndag 24 januari 2010
Vi får inte glömma bort Haiti
Haiti nämns om och om igen i tv-nyheter och dagstidningar, och det är oerhört viktigt, hundratusentals är fortfarande i starkt behov av hjälp. Dock är det ett faktum att medierna inte kommer ha Haiti i fokus lika länge som hjälp behövs där, och det är ingen kritik av media utan ett enkelt konstaterande av att haiti från och med den 12 januari 2010 kommer behöva ha hjälp i cirka tio år framåt för att hamna på fötter igen. Det var redan ett av världens fattigaste länder från början, förhoppningsvis kan biståndet som nu flödar dit bygga upp landet till en hållbar nivå över den som var innan katastrofen. Men då gäller det att vi inte glömmer Haiti även när media koncentrerar sig på andra saker som sker i världen.
Här har vi aktivister en väldigt stor roll. Genom att vi informerar inom ett begränsat område kan vi informera om saker som det fortfarande behövs informeras om men som det begränsade utrymmet inom mainstream-media helt enkelt inte har plats för även om de skulle vilja skriva om det. Hur många visste t ex att matkrisen, dvs. när priset på mat steg i höjden och orsakade mycket hunger i världen under 2008, inte slutade 2008 utan pågår än idag? Hade inte den andra krisen, den som börjar på f (som också orsakat en massa hunger i syd) kommit hade fler nog vetat det. Och hur många visste att jordens resurser kommer ta slut i september i år? Det är inte riktigt lika hemskt som det låter, vi kommer fortfarande ha något att äta, dock är det från reserverna vi tar efter "Earth Overshoot Day" som dagen kallas då de resurser vi producerat under året tagit slut då (Jag är osäker på när det exakt inträffar i år, 2009 var det 25 september men det förflyttas alltmer längre bak i almanackan). Medierna uppmärksammar detta bara när Overshoot Day inträffar, dock inte så mycket annars.
Vi måste uppmärksamma dessa viktiga frågor och fortsätta be folk att skänka pengar till arbetet i Haiti även efter att katastrofarbetarna åkt hem och de som jobbar med långsiktigt arbete kommer. Det behövs skolor, sjukhus, vägar, en ny parlamentsbyggnad mm. för att landet ska fungera. Detta kommer som sagt ta flera år.
Här har vi aktivister en väldigt stor roll. Genom att vi informerar inom ett begränsat område kan vi informera om saker som det fortfarande behövs informeras om men som det begränsade utrymmet inom mainstream-media helt enkelt inte har plats för även om de skulle vilja skriva om det. Hur många visste t ex att matkrisen, dvs. när priset på mat steg i höjden och orsakade mycket hunger i världen under 2008, inte slutade 2008 utan pågår än idag? Hade inte den andra krisen, den som börjar på f (som också orsakat en massa hunger i syd) kommit hade fler nog vetat det. Och hur många visste att jordens resurser kommer ta slut i september i år? Det är inte riktigt lika hemskt som det låter, vi kommer fortfarande ha något att äta, dock är det från reserverna vi tar efter "Earth Overshoot Day" som dagen kallas då de resurser vi producerat under året tagit slut då (Jag är osäker på när det exakt inträffar i år, 2009 var det 25 september men det förflyttas alltmer längre bak i almanackan). Medierna uppmärksammar detta bara när Overshoot Day inträffar, dock inte så mycket annars.
Vi måste uppmärksamma dessa viktiga frågor och fortsätta be folk att skänka pengar till arbetet i Haiti även efter att katastrofarbetarna åkt hem och de som jobbar med långsiktigt arbete kommer. Det behövs skolor, sjukhus, vägar, en ny parlamentsbyggnad mm. för att landet ska fungera. Detta kommer som sagt ta flera år.
onsdag 20 januari 2010
Desinformation om Haitiarbetet
Många satte nog kaffet i luftstrupen när vi i dagens DN kunde läsa på insändarsidan:
Förhoppningsvis är jag inte ensam om att skicka ett svar till Stellan Åbergs insändare. Följande är ett utkast till ett sådant (den färdiga texten ska dock bli mycket kortare):
Svar på Stellan Åbergs insändare i DN 100120.
Olyckligt nog har ”hjälpen kommer inte fram” flitigt använts som en synonym till ”hjälpen har inte kommit fram än” och ”hjälpen kommer inte fram i tillräckligt stor utsträckning” i medierna. I DN 100118 användes ”Hjälpen kommer inte fram” om att Sveriges hjälpsändningar då inte kommit fram (nu har de det), i samma nummer användes formuleringen om att hjälpen är tvungen att ta sig igenom olika flaskhalsar, och därmed kommer alltför lite fram. Men nog kommer hjälp fram! Och den hjälp som väntar utanför Haitis gränser kommer komma fram. Men det går långsamt, p.g.a. att den från början klena infrastrukturen är förstörd.
I samma tidning som Åbergs insändare publicerades i fanns en artikel på sidan 15 där Nils Daag på UD sade att Sveriges hjälpsändningar visst kommer fram. Läkare utan gränser har enligt sin hemsida behandlat 3000 skadade. Unicef skriver om hur de redan från dag ett varit på plats och delar ut ton med mat, vatten, bensin mm. De skriver bl. a: "Hittills har 38 vattenreservoarer installerats och fyllts med 300 000 liter vatten. Dessutom levereras varje dag 120 000 liter buteljerat vatten till sjukhusen." Röda korset skriver på sin förstasida ”Hjälpen kommer fram!”. Här beskriver de vad de uträttat hittills. I en artikel som DN publicerade på sin hemsida 20 januari kl. 07:11 med rubriken ”Ännu svårt för hjälpen att nå fram” beskrivs hur långsamt och trögt arbetet går men att man har lyckats åstadkomma en del (dock långt ifrån tillräckligt), antalet plan som landar i Port-au-Prince har ökat från 20 per dag till 100 per dag, USA har släppt ner 14 000 matpaket och 15 000 liter vatten norr om staden.
Att rövargäng och rika skulle köpa all nödhjälpen är rent nonsens. Det är seriösa organisationer som arbetar där, inte sådana som sysslar med korruption. Om det förekommer, förekommer det i mycket liten skala. Och att det förekommer i mycket liten skala är ingen anledning att strypa allt katastrofbistånd. Tre miljoner haitier är beroende av nödhjälp just nu. Det innebär att tre miljoner dör om vi inte ger pengar. Att infrastrukturen är förstörd kan vi bara åtgärda med bistånd. Att hjälpen inte sinar när flaskhalsarna breddas kan vi bara förebygga med bistånd. Sluta för allt i världen inte ge pengar till Haiti!
Inte en krona till Haitis kriminellaDet verkar tyvärr som att många tänker så här. 45 % svarar på DN:s hemsida att de varken har gett eller ska ge något till Haiti. Okunskapen och lättjan bland svenskarna är mycket stor när det gäller katastrofbistånd. Vi skryter ofta med att vi ger mycket jämfört med andra länder, dock är det ett sandkorn på stranden om man jämför med vad vi kunde ha gett om alla engagerade sig.
Jag kan inte läsa en dagstidning, eller se ett nyhetsprogram i tv utan att man där talar om att nödhjälpen till Haiti inte kommer fram till befolkningen.
Under tiden ber man mig att skicka pengar till Haiti. Varför?
Endast de välbeställda som har råd att betala för räddningspersonal, eller köpa mat och vatten, får vad de betalar för medan det som finns kvar säljs dyrt på svarta marknaden av kriminella ligor.
De behöver inte mina pengar.Stellan Åberg
Förhoppningsvis är jag inte ensam om att skicka ett svar till Stellan Åbergs insändare. Följande är ett utkast till ett sådant (den färdiga texten ska dock bli mycket kortare):
Svar på Stellan Åbergs insändare i DN 100120.
Olyckligt nog har ”hjälpen kommer inte fram” flitigt använts som en synonym till ”hjälpen har inte kommit fram än” och ”hjälpen kommer inte fram i tillräckligt stor utsträckning” i medierna. I DN 100118 användes ”Hjälpen kommer inte fram” om att Sveriges hjälpsändningar då inte kommit fram (nu har de det), i samma nummer användes formuleringen om att hjälpen är tvungen att ta sig igenom olika flaskhalsar, och därmed kommer alltför lite fram. Men nog kommer hjälp fram! Och den hjälp som väntar utanför Haitis gränser kommer komma fram. Men det går långsamt, p.g.a. att den från början klena infrastrukturen är förstörd.
I samma tidning som Åbergs insändare publicerades i fanns en artikel på sidan 15 där Nils Daag på UD sade att Sveriges hjälpsändningar visst kommer fram. Läkare utan gränser har enligt sin hemsida behandlat 3000 skadade. Unicef skriver om hur de redan från dag ett varit på plats och delar ut ton med mat, vatten, bensin mm. De skriver bl. a: "Hittills har 38 vattenreservoarer installerats och fyllts med 300 000 liter vatten. Dessutom levereras varje dag 120 000 liter buteljerat vatten till sjukhusen." Röda korset skriver på sin förstasida ”Hjälpen kommer fram!”. Här beskriver de vad de uträttat hittills. I en artikel som DN publicerade på sin hemsida 20 januari kl. 07:11 med rubriken ”Ännu svårt för hjälpen att nå fram” beskrivs hur långsamt och trögt arbetet går men att man har lyckats åstadkomma en del (dock långt ifrån tillräckligt), antalet plan som landar i Port-au-Prince har ökat från 20 per dag till 100 per dag, USA har släppt ner 14 000 matpaket och 15 000 liter vatten norr om staden.
Att rövargäng och rika skulle köpa all nödhjälpen är rent nonsens. Det är seriösa organisationer som arbetar där, inte sådana som sysslar med korruption. Om det förekommer, förekommer det i mycket liten skala. Och att det förekommer i mycket liten skala är ingen anledning att strypa allt katastrofbistånd. Tre miljoner haitier är beroende av nödhjälp just nu. Det innebär att tre miljoner dör om vi inte ger pengar. Att infrastrukturen är förstörd kan vi bara åtgärda med bistånd. Att hjälpen inte sinar när flaskhalsarna breddas kan vi bara förebygga med bistånd. Sluta för allt i världen inte ge pengar till Haiti!
lördag 16 januari 2010
Jordbävningsfrustration
Återigen ser vi katastrofbilder i TV, tidningar, på webplatser, hör förtvivlade röster på radio. Och återigen är det några av världens allra fattigaste människor som drabbas hårdast. Det är nästan så jag får en klump av dåligt samvete i magen. Dåligt samvete över att det alltid är "dom" som drabbas. Aldrig "vi". Alltid dom som kämpar för att få livet att gå ihop, aldrig jag som lever i överflöd. Det är väl rätt irrationellt att få dåligt samvete över något som jag inte alls har varit med och påverkat, eller kunnat påverka. Men i så fall är jag irrationell. Det är litegrann som vissa vänner eller bekanta som alltid verkar råka illa ut. Gång på gång. Får sparken, en närstående dör, blir deprimerad, får någon obotlig sjukdom... Vissa personer verkar nästan vara olycksmagneter. Och det känns så orättvist. Kan inte olyckan sprida sig lite mer jämnt? Kan inte vi här i Sverige också råka ut för en ordentlig katastrof, så något annat olycksmagnetsland får slippa?
I rapporteringen kring jordbävningskatastrofen nämns nu att världens länder lärde sig en del från tsunamin för fem år sedan, och att man nu jobbar mycket mer samordnat. Något som är avgörande om man vill få till en långsiktigt hållbar återuppbyggnad. Men det måste vara en oerhörd utmaning när behoven är så enorma, tiden så knapp och statsapparaten så svag. De som jobbade i de tsunamindrabbade områdena 2005 kan nog intyga det. Även biståndsminister Gunilla Carlsson tar upp vikten av samordning i en artikel i gårddagens DN (som jag inte lyckas hitta på dn.se och därmed tyvärr inte kan länka till), och att inte göra något förhastat utan istället försöka se vad just Sverige kan bidra med. Något jag tycker är ganska bra. Viljan att hjälpa är bra, men det räcker tyvärr inte alltid i situationer som denna. Insatserna måste också bestå av kompetent, erfaren personal som är kunniga i sin uppgift och om kontexten. Och det måste också vara en mening i varför just de åker dit för att göra just denna uppgift. Men sen säger hon något lustigt. Rent av lite korkat, om du frågar mig. Hon säger att vi inte kan ha folk som åker ner "bara för att det är roligt". Nej, det ska vi naturligtvis inte ha. Men vad tror hon egentligen? Exakt vilka är det hon menar åker för att jobba i katastrofområden bara för att det är roligt? Vilka är det som tycker att det är "roligt" att slita dygnet runt i ruiner med horder av döda, eller skadade och förtvivlade människor runt omkring sig? Vilka tycker det är skojigt att aldrig känna att man gör tillräckligt, att aldrig kunna tillfredsställa de enorma behoven? Tillåt mig tvivla på att hon kan hitta en enda. Tillåt mig vara övertygad i att de som åker gör det för att de är kompetenta och har en genuin vilja att stötta i återuppbyggnaden.
Men det är en skicklig retorik hon för, vår käre biståndsminister. Hon får det att låta om om bistånd förut bara varit blajblaj men att det nu ska bli ordning på torpet. Att hon är den disciplinerade läraren som ska få bukt på sina stökiga elever. Skicklig retorik. Men sanningshalten bakom den betvivlar jag starkt.
I rapporteringen kring jordbävningskatastrofen nämns nu att världens länder lärde sig en del från tsunamin för fem år sedan, och att man nu jobbar mycket mer samordnat. Något som är avgörande om man vill få till en långsiktigt hållbar återuppbyggnad. Men det måste vara en oerhörd utmaning när behoven är så enorma, tiden så knapp och statsapparaten så svag. De som jobbade i de tsunamindrabbade områdena 2005 kan nog intyga det. Även biståndsminister Gunilla Carlsson tar upp vikten av samordning i en artikel i gårddagens DN (som jag inte lyckas hitta på dn.se och därmed tyvärr inte kan länka till), och att inte göra något förhastat utan istället försöka se vad just Sverige kan bidra med. Något jag tycker är ganska bra. Viljan att hjälpa är bra, men det räcker tyvärr inte alltid i situationer som denna. Insatserna måste också bestå av kompetent, erfaren personal som är kunniga i sin uppgift och om kontexten. Och det måste också vara en mening i varför just de åker dit för att göra just denna uppgift. Men sen säger hon något lustigt. Rent av lite korkat, om du frågar mig. Hon säger att vi inte kan ha folk som åker ner "bara för att det är roligt". Nej, det ska vi naturligtvis inte ha. Men vad tror hon egentligen? Exakt vilka är det hon menar åker för att jobba i katastrofområden bara för att det är roligt? Vilka är det som tycker att det är "roligt" att slita dygnet runt i ruiner med horder av döda, eller skadade och förtvivlade människor runt omkring sig? Vilka tycker det är skojigt att aldrig känna att man gör tillräckligt, att aldrig kunna tillfredsställa de enorma behoven? Tillåt mig tvivla på att hon kan hitta en enda. Tillåt mig vara övertygad i att de som åker gör det för att de är kompetenta och har en genuin vilja att stötta i återuppbyggnaden.
Men det är en skicklig retorik hon för, vår käre biståndsminister. Hon får det att låta om om bistånd förut bara varit blajblaj men att det nu ska bli ordning på torpet. Att hon är den disciplinerade läraren som ska få bukt på sina stökiga elever. Skicklig retorik. Men sanningshalten bakom den betvivlar jag starkt.
Etiketter:
Gunilla Carlsson,
Haiti,
jordbävning,
katastrofbistånd
torsdag 14 januari 2010
Stöd Haiti med alla medel tillgängliga!
De som skett och sker på Haiti just nu är totalt offattbart. Tiotusentals döda. Tre miljoner i behov av akut nödhjälp. Jordbävningen har ställt till med enormt lidande och död i ett av världens redan fattigaste länder.
Det finns ingen tid att förlora, jag tänker inte skriva värst mycket mer. Mitt enda råd är: frigör alla resurser möjliga och ge dem till katastrofarbetet på Haiti. Stoppa alla utbetalningar som inte behövs, handla inte onödiga saker. DN har listat vilka organisationer som just nu jobbar för fullt i Haiti, ge allt du kan till dem, och gör det fort. Vi kämpar mot klockan, fler och fler dör varje timme.
Uppdatering: Om varför man inte kan stöda katastrofarbete i Haiti via Diakonia: http://www.diakonia.se/haiti
Det finns ingen tid att förlora, jag tänker inte skriva värst mycket mer. Mitt enda råd är: frigör alla resurser möjliga och ge dem till katastrofarbetet på Haiti. Stoppa alla utbetalningar som inte behövs, handla inte onödiga saker. DN har listat vilka organisationer som just nu jobbar för fullt i Haiti, ge allt du kan till dem, och gör det fort. Vi kämpar mot klockan, fler och fler dör varje timme.
Uppdatering: Om varför man inte kan stöda katastrofarbete i Haiti via Diakonia: http://www.diakonia.se/haiti
lördag 9 januari 2010
Vad kommer vi uträtta under 10-talet?
I en intressant artikelserie har DN spekulerat i världens största utmaningar under tiotalet: Fattigdomen, klimatet, konflikter och maktfördelningen mellan väst och de nya växande stormakterna. De första tre, i viss mån kanske den fjärde också, är Diakonia djupt involverade i.
Men låt oss fokusera på de tre första. Det har aldrig varit så många hungrande som idag, en miljard människor. Millenniemålen lär inte bli uppnådda 2015 som man lovade. Klimatmötet i Köpenhamn blev ett fiasko, och de största utsläpparna har alla oerhört låga utsläppsminskningslöften. Fredsförhandlingarna i Israel/Palestina går trögt, och i både DR Kongo och Sudan som jag skrev om i förra bloggposten är det tyvärr risk för att krigen blossar upp igen. Med allt detta i beaktning kan tiotalet ses som ett dystert decennium.
Men det behöver inte gå så här! Resurserna finns för att uppnå millenniemålen i rekordfart, om bara den politiska viljan godkänner det. Ökad press på utsläppsländer kan få dem att höja sina bud, det har redan visat sig på andra håll i världen. Och ännu mer arbete för tolerans och fred kan göra att man undgår konflikter. Vi kan uträtta mycket under 10-talet. Låt oss kämpa tillsammans för att det här ska bli ett lyckat decennium som man minns med glädje.
Men låt oss fokusera på de tre första. Det har aldrig varit så många hungrande som idag, en miljard människor. Millenniemålen lär inte bli uppnådda 2015 som man lovade. Klimatmötet i Köpenhamn blev ett fiasko, och de största utsläpparna har alla oerhört låga utsläppsminskningslöften. Fredsförhandlingarna i Israel/Palestina går trögt, och i både DR Kongo och Sudan som jag skrev om i förra bloggposten är det tyvärr risk för att krigen blossar upp igen. Med allt detta i beaktning kan tiotalet ses som ett dystert decennium.
Men det behöver inte gå så här! Resurserna finns för att uppnå millenniemålen i rekordfart, om bara den politiska viljan godkänner det. Ökad press på utsläppsländer kan få dem att höja sina bud, det har redan visat sig på andra håll i världen. Och ännu mer arbete för tolerans och fred kan göra att man undgår konflikter. Vi kan uträtta mycket under 10-talet. Låt oss kämpa tillsammans för att det här ska bli ett lyckat decennium som man minns med glädje.
Etiketter:
10-talet,
Demokratiska Republiken Kongo,
Israel,
Köpenhamn,
millenniemålen,
Palestina,
Sudan
söndag 3 januari 2010
2010 valår inte bara för oss
Alla som visste att det är kommun-, landstings- och riksdagsval den 19 september i år räcker upp en hand. Alla som visste att det är president- och parlamentsval i Sudan 11 april i år räcker upp en hand. Det är naturligtvis inget konstigt att vi känner till Sveriges val bättre, vi bor ju ändå här. Det svenska valet påverkar otvivelaktigt oss mer än valet i Sudan. Men samtidigt är det som sker i Sudan i april något vi bör fästa lika mycket uppmärksamhet vid än vårt eget val, om inte mer.
Diakonia jobbar visserligen inte i Sudan (än) men stöder demokratiprocesser på många andra håll i världen. Demokratisering är ett av Diakonias fem huvudområden. När du går till val den 19 september (eller ser på när andra gör det), ägna en tanke åt de miljarder människor som endast kan drömma om att göra något liknande; som inte får säga, tycka eller tro vad de vill och som lider under en maktgirig persons regim. Och följ med spänning vad som händer i Sudan. För trots hur mycket det svenska valet påverkar oss är det ett faktum att det sudanesiska valet påverkar långt många fler, och på långt mer radikala sätt.
Det är nämligen det första flerpartivalet i landet på 25 år. För första gången på väldigt lång tid kan folket säga till vad de tycker. Om valet går bra kommer en folkomröstning nästa år avgöra om södra Sudan ska bli självständigt. Frågan om södra Sudans självständighet har varit orsaken till den ändlösa konflikten i landet, som inte minst påverkat befolkningen i Darfur katastrofalt. Om södra Sudan blir självständigt är chansen mycket stor för fred.
Det är därför oerhört viktigt att valet går bra och går rätt till. SIDA stöder FN:s demokratiarbete i landet som jobbar för fullt med att förse vallokaler med resurser och motverka korruption som skulle kunna förstöra valet. Demokrati bygger inte sig själv över en natt, utan måste stödjas på många olika sätt.
Diakonia jobbar visserligen inte i Sudan (än) men stöder demokratiprocesser på många andra håll i världen. Demokratisering är ett av Diakonias fem huvudområden. När du går till val den 19 september (eller ser på när andra gör det), ägna en tanke åt de miljarder människor som endast kan drömma om att göra något liknande; som inte får säga, tycka eller tro vad de vill och som lider under en maktgirig persons regim. Och följ med spänning vad som händer i Sudan. För trots hur mycket det svenska valet påverkar oss är det ett faktum att det sudanesiska valet påverkar långt många fler, och på långt mer radikala sätt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)