Praktikrapport 7: att prata om det oundvikliga

Efter otroligt mycket om och men lamnade jag till slut svensk mark, for att ett antal timmar senare befinna mig i Kandy, Sri Lanka. Sweet! Intrycket av staden ar mycket positivt och jag tror jag kommer fa tva valdigt bra manader har. Staden ligger vid den lilla Kandysjon, dar centrum ar belaget i ena anden och Diakonias kontor i den andra. Runt hela sjon gar en trottoar/strandpromenad, som gor det ganska mysigt att ta sig en liten promenix dar. Dock tar trafiken och det evinnerliga tutandet bort ganska mycket av trevlighetsfaktorn.

I bilen pa vag fran flygplatsen till Kandy (en resa pa ca 2,5 timmar) kom till slut det oundvikliga amnet upp: konflikten. Inbordeskriget. Lite naiv och okunnig som jag ar har jag tankt att folket i Kandy nog inte marker av konflikten sa mycket. Den ska ju va varst i de norra och ostra delarna av landet. Sa jag fragade min chauffor om folket i Kandy paverkas. "Everyone's affected", fick jag till svar. Landet far inte lika manga turister langre, vilket paverkar manga negativt. Folk ar mer radda for att aka buss (pga radslan for terroristattacker. Vet dock inte hur stor den "reella" risken for det i Kandy ar). Han som skjutsade mig anlitades ibland som chauffor at Diakonia, men hans huvudsakliga inkomst var att ordna turer for turister. Men nu kommer det nastan inga turister langre, sa han. Det senaste halvaret har laget forvarrats ytterligare och nagon form av fred kanns mer avlagsen an pa lange. Lagg sa till de okade priserna pa mat och bensin och man kan latt forsta att folk blir frustrerade. Levnadskostnaderna i Sri Lanka har gatt upp med nastan det dubbla det senaste aret. Att folk anda far ihop det ar ett mirakel.

Konflikten pa Sri Lanka ska vara en av varldens mest komplicerade och an sa lange har jag bara forstatt de grova dragen. Men med fler samtal med manniskor kommer jag forhoppningsvis kunna forsta atminstone en gnutta till, innan det ar dags att vanda hemat igen.