Vi är Diakoniaaktivisterna. Vi lämnar avtryck och tror på att en bättre värld är möjlig. Tillsammans förändrar vi världen. Välkommen till vår blogg!

måndag 22 augusti 2011

I gränslandet mellan lekplats och slagfält



Plötsligt ringer telefonen:

– Army jeeps in Jayyous.

Det är inte ett oväntat samtal. Att israeliska soldater plötsligt och hotfullt demonstrerar sin närvaro i Jayyous är så vanligt att vi fått ett särskilt, förenklat rapportformat för detta från EAPPI-kontoret. Ett torrt sätt att beskriva en brutal verklighet, kanske. Likväl säger det något om situationen här. Vi sätter på oss våra västar med EAPPI-loggan på ryggen och går ut på huvudgatan med kameran i högsta hugg. Mitt på gatan står mycket riktigt fyra armébilar och ett tiotal soldater som i sin tur håller sina maskingevär i högsta hugg. Jag går fram till den närmsta soldaten och frågar vad de gör här. Han svarar att det har med säkerhet att göra, men att han inte kan berätta mer för mig.

Av en bekant i byn får vi veta att några yngre killar håller på att förhöras på ett internetcafé. Efter ett tag kommer en av dem ut och berättar att förhöret i stort sett handlade om huruvida de har facebook och hotmail. Jag funderar kring säkerhetsaspekten i detta förhör och motiveringen för att ta med sig sexton beväpnade soldater för att ställa den typen av frågor. Vi iakttar hur aktiviteten i byn ökar. Plötsligt är vartenda fordon som finns i hela byn ute på gatan, från åsnekärra till lastbil. Äldre män i traditionell klädsel promenerar oberört förbi ynglingarna med maskingevär. Jag kan inte förstå detta som annat än ett tyst motstånd. Invånarna i byn gömmer sig inte. De möter ockupanterna med rak rygg.

Vi iakttar även att pojkarna i byn börjar smyga omkring bakom gathörn och ovanpå tak med stenar i händerna. Soldaten jag pratade med tidigare kommer fram till mig. Han pekar mot pojkarna och säger:

– Titta på dem. De kommer kasta sten på oss och vi har inte gjort något.

Soldaterna sätter sig i jeeparna och kör några hundra meter bort. Vi följer efter. De positionerar sig på nytt med sina tunga vapen i högsta beredskap. En ung man från byn blir förhörd. Vi observerar. Småpojkarna lurar bakom hörnen. Sen kör de vidare och spelar upp samma scen igen ytterligare ett hundratal meter bort. Vi följer efter. Och så vidare. Längst vägen träffar vi pojkar och en del flickor i åldrarna 6 år och uppåt. De har samma upprymda ansiktsuttryck som barn som leker spännande lekar som ”Ge mig en vink” eller ”Röda-vita rosen”. Skillnaden med den här ”leken” är att motståndarlaget har ljudbomber, tårgas och gummikulor att ta till, och maskingevär om det skulle gå riktigt illa. Vi träffar även vuxna, som inser allvaret i situationen. En kvinna gestikulerar upprört att vi ska fotografera soldaterna. En man säger:

– Ser ni vår situation? Soldaterna kommer in här när de vill och utsätter våra barn för så mycket våld. Säg åt dem att flytta sin lekplats någon annanstans!

Detta pågår i cirka två timmar. Den här gången blir det ingen tårgas och bara några få stenar kastas. Ingen arresteras. Inga hus genomsöks. Inga långa förhör genomförs. Soldaterna frågar inte efter någon särskild person. Så vad var det frågan om? Soldaten jag pratade med kallar det säkerhet.

Breaking the Silence, en organisation som samlar in vittnesmål från israeliska militärveteraner, kallar det att visa närvaro. Detta är inte ett begrepp de själva kommit på; att visa närvaro i det ockuperade palestinska området är en vedertagen metod inom den israeliska militären, med syfte att sprida rädsla.[1] Dessa insatser föregås sällan av information om pågående terroristverksamhet på platsen ifråga. Platserna väljs istället ut tillsynes slumpmässigt. Att visa närvaro kan innebära allt från att köra in med några militärjeepar i en by dagtid (vilket man från militärens sida vet ofta leder till stenkastning)[2] till att massarrestera alla personer inom ett visst åldersspann[3] eller välja ut slumpmässiga hus att vandalisera.[4] Liknande manövrar kan även genomföras i träningssyfte för nya rekryter. Civila palestinier som såklart upplever situationen som högst autentisk används för att träna israeliska lumparkillar att bemöta framtida potentiella krigssituationer.[5]

Dessa besök med syfte att sprida rädsla och påminna palestinierna om ockupationsmaktens närvaro är som ett ständigt hot i utkanten av synfältet i Jayyous. Barnen som växer upp här är vana vid att se tunga vapen, och de vet någonstans att israeliska soldater kan arrestera deras föräldrar, äldre syskon eller dem själva när som helst. Många av dem har blivit väckta mitt i natten av soldater och fått sina hem upprivna. Den insatsstyrka som besökte Jayyous förra veckan representerar allt detta. Jag kan omöjligt hålla med soldaten om att de ”inte gjort något”.

Sandra Rudholm
Jayyous, augusti 2011

onsdag 17 augusti 2011

Skänk en lunch till Afrikas horn!

En akut situation

Det råder akut svält på Afrikas horn. Omkring 12 miljoner människor är drabbade och många av dem behöver akut humanitär hjälp för att överleva. Diakonia finns på plats med både akuta insatser och långsiktigt bistånd i Somalia och Kenya.


Skänk en lunch till Afrikas horn

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något för de människor som just nu svälter på Afrikas horn. Med en liten insats gör du stor skillnad: Be din chef eller några kollegor att göra ett upprop tillsammans med dig på er arbetsplats: Skänk en lunch till Afrikas horn.

Här finns en affisch att skriva ut och sätta upp. Om ni är åtta personer som skänker 70 kr var så innebär det att Diakonia kan ge en familj på sex personer mat i en månad!

Sätt in pengarna på Diakonias plusgiro 903304-4 och märk gåvan "arbetsplatsinsamling". TACK!

måndag 8 augusti 2011

Urkult 2011



Diakoniaaktivisterna har befunnit sig i Näsåker vid Nämälven några dagar på ännu en festival denna festivalsommar. Med oss hade vi en utställning som de olika aktivistgrupperna har pysslat ihop under våren med temat ”Pengarna eller livet? ”.

Vi vill lyfta fram frågan om svenska företags och statens, ansvar vid export. Svensk export som vi flera tillfällen exporterar/t till länder som kränker mänskliga rättigheter. Mellan grym musik från världens alla hörn, kulinariska upplevelser och det som kunnat hota denna festival som mest, regnet, hade vi några fantastiska dagar i Näsåker, Ångermanland. Efter våra kompletterande stövelköp var festivalstämningen på topp hos oss och besökarna. Det gav oss intressanta samtal och också tillfälle att lära sig mer.

Med oss upp hade vi också vår namninsamling till handelsministern Ewa Björling. Och vad kan vara mer peppande att människor ville påverka här och nu. Det var så man kunde sammanfatta hela festivalen, med mycket värme och människor som visade stort engagemang för världen.

Tycker du som många av besökarna på Urkult att det är fel att exportföretag är med och kränker mänskliga rättigheter kan du här och nu påverka genom att ladda upp en bild på dig själv på Diakonias facebooksida och på så sätt skriva på vårt upprop till handelsminister Ewa Björling.Sen kan du sprida budskapet vidare!!



Tack för att vi fick finnas med på Urkult / Annie Hermansson, Ida Karlsson, Sandra Johansson, Frida Zandén, Matilda Nilsson

torsdag 4 augusti 2011

Normalt under ockupation

En förmiddag träffar jag och min följeslagarkollega en sjubarnsfamilj. Det är liv och rörelse, alla pratar i munnen på varandra, vill låna min kamera och pratar ivrigt med mig på arabiska. Jag gör en mental anteckning om att ta fler arabiskalektioner. Så småningom börjar mamman i familjen berätta om när hennes åttaårige son, Ahmad, kom i närkontakt med israeliska soldater i april i år. Ahmad var ute och lekte med en kompis i närheten av en tillfällig israelisk vägspärr i utkanten av byn där han bor. Kanske tyckte soldaterna att de var för nära? De började jaga pojkarna, som sprang hem. Ahmad sprang in i sitt hus och stängde dörren. En av soldaterna kom efter, fick tag på Ahmad och höll honom i ett strypgrepp. Kompisen hade hämtat Ahmads mamma som kom springande lagom för att se sin åttaårige son i soldatens grepp. Efter den här traumatiska händelsen förlorade Ahmad delar av sin talförmåga. Han kunde inte få fram alla ljud och kunde inte längre formulera ord.

På eftermiddagen samma dag träffar vi tjugoårige Jamal som precis kommit hem från ett och ett halvt år i israeliskt fängelse. Han sitter omgiven av sin familj. Grannar kommer och går för att hälsa honom välkommen hem. Jag frågar hur han mår och han bara ler och skakar på huvudet. Han berättar obehagliga detaljer om tillvägagångssättet vid arresteringen, som skedde nattetid. Jamal berättar vidare om de förhörsmetoder som han varit utsatt för; vid ett tillfälle kom en person från underrättelsetjänsten och uppgav sig för att vara advokat från en frivilligorganisation i syfte att få honom att erkänna brott. Slutligen berättar han om förhållanden i fängelset som i hans fall innebar tio personer i samma rum, utan möjligheter att kontakta sin familj. På vägen därifrån pratar jag med en bekant från byn. ”Jag hoppas att han är okej”, säger jag. ”Ett och ett halvt år i fängelse är normalt”, svarar han. ”Jag känner en kille i Jayyous som suttit sju år i fängelse. Han undviker folk och vill inte prata med någon eller dansa på bröllop. Men ett eller två år är normalt, det har nästan alla här gjort.”

Nästa dag träffar jag Atef som är femton år gammal. Han berättar med tyst men stadig röst om vad som hände för en vecka sen. Han var ute med sin kusin på eftermiddagen när en israelisk militärbil körde fram till dem. Soldaterna frågade om han kände till någon som kastade sten i byn där han bor. Han sa att han inte gjorde det. Soldaterna sa att han ljög och tog med honom till en militärinrättning för förhör. Hela vägen dit hade han ögonbindel på sig. Han blev kvarhållen i cirka sex timmar och släpptes ut vid midnatt utanför byn för att gå hem till fots till sin oerhört oroliga familj. Familjen misstänker att det egentligen handlade om en bestraffning för att de har fortsatt valla sina får på ett område som har beslagtagits av den israeliska regeringen.

De tre familjer som jag mötte på två dagar har något gemensamt, inte bara med varandra utan med många familjer på Västbanken. Trakasserier från israeliska soldater och godtyckliga arresteringar är vanligt förekommande, och cirka 20% av Palestinas totala befolkning hade suttit i fängelse år 2005.[1] I oktober 2010 satt 5847 palestinier i israeliskt fängelse – vilket innebär en halvering jämfört med tidigare år.[2] År 2010 arresterades minst 286 barn.[3] Att palestinier över huvud taget sitter i israeliska fängelser strider mot den fjärde Genèvekonventionen. [4]Den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem konstaterar i en färsk rapport dessutom att minderåriga arresteras, förhörs och fängslas utan att ta hänsyn till de särskilda rättigheter som tillkommer personer i deras ålder. Exempelvis har en familjemedlem rätt att närvara vid förhören och hänsyn ska tas till hur barnets utveckling påverkas av arrestering, förhör och fängslande.[5] Rätten till en advokat uppfylls inte alltid vid förhör, varken för vuxna eller barn.[6] Fallen prövas inte i civila domstolar utan i militära. Våld, hot och trakasserier ingår i metoderna för att förhöra såväl vuxna som minderåriga och påtvingande erkännanden är vanligt förekommande. [7] Både personer jag pratat med i Jayyous och rapporter från MR-organisationer vittnar om att unga människor tvingas skriva under bekännelser på hebreiska, vilket är ett språk de inte förstår.[8]

Med medicinsk och psykologisk hjälp har åttaårige Ahmad så småningom fått tillbaka sin talförmåga. Han busar med sina syskon under tiden vi besöker hans familj. Jag tänker att Ahmad kommer växa upp och att han kommer vänja sig alltmer vid de israeliska soldaternas närvaro i hans liv. Så småningom kommer han sluta vara rädd för dem. Det är högst troligt att han kommer att komma i närkontakt med dem igen. Kanske blir han arresterad och förd med ögonbindel till en militärinrättning nästa gång. Kanske hamnar han i fängelse gången efter det.

Fotnot: Namnen på personerna i texten är fingerade.

Hjälp Diakonia stoppa svälten på Afrikas horn

Du har säkert sett bilderna och nyheterna från Afrikas Horn där svälten är i det närmaste ofattbar. Diakonia finns på plats i Somalia, Kenya och Uganda. Vi ber nu om din hjälp för att lindra den akuta nöden.

Eftersom situationen just nu är så akut är det viktigt att kunna dela ut mat till de som svälter. Men vi på Diakonia vet att det inte bara handlar om att lindra nöden. Det som verkligen förändrar människors liv är ett långsiktigt och hållbart utvecklingsarbete med demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet i fokus. I norra Somalia, där Diakonia under närmare 25 år varit en av ytterst få organisationer på plats, är läget idag betydligt bättre än i de södra och centrala delarna av landet. Det är nu dit som många somalier från andra delar av landet flyr undan svälten.

Ge en gåva, ordna en insamling och berätta för andra

Vi ber dig om en gåva till vårt plusgiro 90 33 04-4. Du kan till exempel ge pengar direkt på http://www.diakonia.se/ Genom att SMS:a DIA100 till nummer 72900 skänker du hundra kronor.

Vi ber också dig som har möjlighet att ordna en insamling på din arbetsplats, i din kyrka, på sommarlägret eller någon annanstans! För varje krona som skänks bidrar Sida med upp till nio kronor.

En annan viktig insats är att sprida information om läget på Afrikas Horn och att en gåva till Diakonia gör skillnad. Prata med dina vänner eller tipsa om vår insamling via Facebook!