Vi är Diakoniaaktivisterna. Vi lämnar avtryck och tror på att en bättre värld är möjlig. Tillsammans förändrar vi världen. Välkommen till vår blogg!

torsdag 24 december 2009

God jul!

Köpenhamnsmagplask till trots, nu är det jul. Ta't lugnt och umgås med familjen. Och tack till alla er som köpt en eller flera rättigheter i julklapp. Tack vare er kan fler få en godare jul.

lördag 19 december 2009

Besvikelse

Jag känner mig besviken. Världen misslyckades med att enas om ett avtal som bromsar klimatförändringarna och ger människor möjligheten att lyftas ur fattigdom. Alla vi som engagerat oss i klimatfrågan har rätt att vara besvikna nu, tycker jag. Många har satsat väldigt mycket och den globala klimatrörelsen har åstadkommit ett stort tryck. Även om vi är besvikna måste vi komma ihåg att det vi gjort har ett stort värde. Vi har satt klimatförändringen på agendan. Vi har ökat människors kunskap och intresse. Vi har inspirerat människor att förändra sin egen livsstil och påverka sin omgivning. Och – vi kommer att ändra de globala strukturerna också! Men det tar tid och kräver uthållighet. När svt rapporterade om vår tågresa tyckte jag att de satte en lite märklig rubrik. De skrev ”kristet kamptåg för klimatet”. Men kanske hade de rätt. Att ändra världspolitiken gällande klimatet är en kamp, och den är inte över än.
Klimatförändringen är en fråga på liv och död.


300 000 människor dör varje år till följd av klimatförändringens effekter. Och många fler hålls kvar eller pressas tillbaka i fattigdom och hunger. Igår lyssnade jag på Diakonias partnerorganisationer PACJA, ett nätverk av afrikanska organisationer. De var så klart väldigt missnöjda med COP15. Dels på grund av resultatet (eller snarare brist på resultat). Besvikelsen är också stor på att konferensen inte varit folkligt driven, och knappast ens regeringsdriven. PACJA menar att det som drivit förhandlingarna är egoism från de rika ländernas sida. Jag förstår deras frustration. Tänk dig själv hur jobbigt det måste vara att åka tillbaka hem till ett land där stora delar av befolkningen lider under klimatförändringens torka, stormar, översvämningar och sjukdomar och säga till sina medborgare att tyvärr, det blev inget avtal. Eller som för Tuvalus president. Han ska åka hem nu och berätta för sin befolkning att tyvärr kommer deras land att försvinna i havet, för världen lyckades inte enas. Usch!
PACJAs policyhandläggare Isaiah Kipyegon förde fram vikten av att vi, medborgare och organisationer i västländer, fortsätter att pressa våra regeringar i klimatfrågan. Han är tydlig på en punkt. Det är inte ok att vi uppmanar folk att släcka lampan och ta bussen och sen slappnar av. Vi MÅSTE fokusera på att påverka våra regeringar på alla tänkbara sätt.
Jag föreslår följande handlingsplan nu:
1. Ta julledigt och vila
2. Släck lampan, cykla och ät vegetariskt för att ditt eget liv blir mer harmoniskt så
3. Fortsätt engagera dig för ett rättvist klimat så att världen blir en bättre plats
Det tänker jag göra, i tur och ordning. Men först ska jag baka pepparkakor!

fredag 18 december 2009

"You're sexy, you're cute, take off that riot suit!"

Sedan jag kom hem från Köpenhamn har jag satt mig ner och läst helgens tidningar och relevanta bloggar för att få en bättre överblick av helgens händelser i Köpenhamn, både de jag deltagit i och de jag inte var i närheten av. Aldrig har det varit så spännande att läsa tidningen och ta del av annan media. Det är många bilder som visas och många olika uppfattningar om saker och ting som sker i Köpenhamn just nu. Jag försökte skapa mig en helhets bild och kände mer och mer att jag ville vara där och fortsätta vara en del av engagemanget på plats. Jag blev speciellt inspirerad och upprymd av att läsa gårdagens artikel i DN om "reclaim the power" demonstationen utanför Bella Center i onsdags. Arlikel sa att det hade varit lite oroligt och att polisen stod där beträdda på det värsta:

"300 meter bort stod fyra stora bussar och väntade, för dagen med texten ”Poloiti” i fören och på sidorna. Men bussarna behövdes aldrig. Plöstligt, på en given signal, tog alla poliser av sig hjälmarna och satte på sig de vanliga skärmmössorna. Poliserna började le och småprata.
Demonstranterna skanderade: ”You’re sexy, you’re cute, take off the riot suit.” (Ni är sexiga, ni är söta, ta av er kravallutrustningen.)

Poliserna tog inte av sig mer än de redan gjort, men demonstranterna fick i samlad tropp lämna området och gå in mot city igen."

Jag blev så glad åt påhittigheten hos de konfrontativaickevåldsdemonstranterna och hade velat sett denna aktion med egna ögon. Så jag började söka efter youtubeklipp som visade de leende poliserna och de skanderande aktivisterna. Jag hittade massvis med klipp från den demonstrationen, men modet sjönk sakta och glädjen och inspirationen sinade i takt med antalet klipp jag kollade igenom...

Jag hittade ickevåldsdemonstranter som skanderade olika budskap, de flesta vilka jag kunde sympatisera med, men inga leende poliser. Jag hittade batonger som slog och tårgas som kastades mot demonstranter som ropade "we are peaceful, why aren't you?" (vi är fredliga, varför är inte ni det?) och "this is what democracy lookes like" (detta är hur demokrati ser ut).

I en annan del av artikeln som jag citerade ovan stod det:
"Climate Justice Action hade proklamerat att demonstrationen skulle vara ”konfrontativ men utan våld”. Det låter oförenligt men visade sig vara möjligt att genomföra. Inte en sten kastades mot poliserna." När jag läste detta innan jag såg klippen tänkte jag: klart att man kan vara konfrontativ och ändå agera utan våld! Folk har så många fördomar mot aktivister. Klippen visade att aktivisterna klara av kombinationen konfrontativ och ickevåld, men inte polisen.

Jag har aldrig varit och är fortfarande inte emot poliser. Jag har sympatiserat med dem och försökt tänka mig in i hur svårt det måste vara för poliser i vissa situationer. De är bara människor, de blir stressade och rädda som alla andra och ovanpå det ska de upprätthålla ordningen. Så det är med blandade känslor jag skriver det här. Jag är frustrerad (och som Eve skrev tidigare kanske man inte ska blogga just då, men å andra sidan...). När demonstranterna skanderade "this is what democracy looks like" menade de att demokrati är yttrandefrihet och folkets makt, att de förkroppsligade demokrati. Men sen blev det lite absurt. Är demokrati att statliga myndigheter slår ned människor som bara står där och uttrycker sin åsikt...?

Man kan ha olika åsikter om demonstranter och poliser. Och nu insåg jag just att jag själv gör det jag tyckte var dumt att media gör: lägger fokus helt fel - på demonstationer och sammandrabbningar. Det är ju inte det Köpenhamnsmötet handlar om! Men hur ska vi lyckas få fram förändringarna? Politikerna på klimatmötet verkar inte lyckas så bra just nu... De ska representera folket men vi känner oss inte representerade. Folket gör sina röster hörda genom namnunderskrifter, brev, insändare, aktioner och demonstationer i Köpenhamn men också på otaliga andra platser runt om i världen. De kan inte säga att de inte har hört oss och de får inte ignorera oss! Så visa oss nu hur demokrati ser ut!

torsdag 17 december 2009

Slaveriet avskaffades

Efter många turer är förhandlingarna i Bella center nu tillbaka på två spår; ett om förlängning av Kyotoprotokollet och ett om de långsiktiga åtagandena. Mycket tid har förlorats i dispyter om detta och andra formfrågor. EU anklagar nu de fattiga länderna i G77 och Kina för att de orsakat denna försening och eventuella kollaps. Det är absurt. Det G77 har efterfrågat är ganska basic. Att förhandlingarna ska följa den plan som gjordes upp på mötet i Bali om hur de skulle ske, att texter och underlag ska distribueras i förväg m.m. Alla som har varit med i en förening av något slag förstår att det är helt rimliga saker att be om. De rika länderna å andra sidan har tillgång till vetenskapen och vet vad som behövs för att hålla temperaturen under två grader. De vet också att de har ansvar för de utsläpp som skett och möjligheten att minska nu. Det är på grund av att de inte kommer till mötet med löften om radikala utsläppsminskningar hemma och finansiering för anpassning och minskningar i fattiga länder som vi inte har ett utkast till avtal just nu.
De flesta organisationsrepresentanter var avstängda från Bella center idag. Jag gick bort till Klimaforum. Sist jag var där stod det en ledsen pingvin utanför, idag var det en ledsen älg! Jag gissar att världens största koncentration av djurkostymer just nu finns i Köpenhamn. Jag har sett fåglar, björnar, nåt oidentifierbart prickigt och isbjörnar så klart. Inne på Klimaforum lyssnade jag på ett seminarium som var ganska spretigt men tog upp en intressant jämförelse. Talaren jämförde klimatkrisen med slaveriet. Då var det ett överutnyttjande av mänsklig energi i form av slavars arbete, nu handlar det om energi från fossila bränslen. Avskaffandet av slaveriet började också med människors övertygelse att det var moraliskt fel. Enligt talaren var det ca 300 företag som kontrollerade slavhandeln, liksom det (också enligt henne, jag har inte kunnat kontrollera detta) är ca 300 företag idag som står för 78 % av världens utsläpp av växthusgaser. Det finns alltså flera likheter. Slaveriet avskaffades genom att man 1) tog bort subventionerna, 2) gjorde verksamheten illegal och 3) skapade subventioner för andra sektorer som de tidigare slavhandlarna kunde engagera sig i istället. Skulle vi kunna använda samma tre åtgärder för att stoppa fossila bränslen? Vad tror du? Kanske. Hur som helst är det nyttigt att påminna sig om att dåliga system som verkat helt omöjliga att rubba faktiskt har förändrats förr. Och det kan ske igen.
Kvällen avslutades på en ceremoni för klimataktivister. Det var massor av ljus, tal och musik. Flera av talarna sa att vad som än händer på förhandlingarna så har en ny global rörelse för ett rättvist klimat fötts i Köpenhamn. Jag tänker vara med i den. Vill du?

KLimaträttvisa lyser

How low can you go?

Till alla oss som tyckte det var tråkigt att lämna Köpenhamn i söndags, kommer här ett litet filmtips att värma sig med i snöyran: http://www.youtube.com/watch?v=P26zDBAlTOw

Ja ni, world leaders? How low can you go?

Inte så lågt, verkar det som just nu.

onsdag 16 december 2009

Nattmössor och klimatpengar i Bella center

Jag hade hört historierna från kaoset vid Bella center; folk som köade i sju timmar utan att komma in, poliser som helt tappat kontrollen, människor som nästan kollapsade av kylan och andra som försökte höja stämningen genom att börja spela upp desperata teaterscener och låtsas att de var klimatflyktingar som köade till ett läger.
Jag tänkte att förberedelse är bästa försvar och gick upp tidigt så att jag hängde på låset när frukosten började serveras. Jag klädde mig med underställ, yllestrumpor och tålamod för att klara köandet och packade matsäck och vatten för att hålla mig pigg.
Tunnelbanan till Bella center gick galant och framme där hade polisen styrt upp köandet genom att släpa dit tonvis med kravallstaket som de ställt upp i labyrinter runt t-banan. Som när man köar till bergodalbanan på tivoli ungefär. Skillnaden var att det var vinter, klockan var 7.30 och det var alldeles mörkt. Och en lite annan målgrupp. Hur som helst tog kön bara 30 minuter och vips var jag inne och började dagen med en riktigt äcklig kaffe, vilket kändes som en hanterbar utmaning med tanke på vad jag väntat mig.
Här inne pågår förhandlingar i plenum och massor av olika samtal för diverse grupper. Förutom formella delegationer finns möten för massor av lustiga förkortningar. Vad sägs om att gå på möte med YUONGOs (Youth non-governmental organisations), IPOs (Indigenous peoples organisations), TUNGOs (Trade union non-governmental organisations), BINGOs (Business and industry non-governmental organisations) eller ENGOs (environmental non-governmantal organisations).
Inga NGO-representanter släpptes in i plenum men jag satt och kollade vid en tv när det som kallas ”high level segment” började. Då är det presidenter, premiärministrar och andra ministrar som säger sitt. Jag hörde G77-ländernas representant Sudan, Afrikanska Unionens Etiopien, de minst utvecklade ländernas Lesotho och Andreas Carlgren på EU-uppdrag. Alla utvecklingsländerna var rätt så tuffa i sina krav. Med rätta. Klyftan mellan rika och fattiga känns enorm. Och processen för förhandlingarna är superrörig. Ingen verkar kunna hänga med i turerna, inte ens ordföranden själv.
Läs mer om förhandlingarna på www.diakoniablogg.se
Vi gjorde i alla fall en aktion idag, om finansieringsfrågan. Flera EU-länder som lovar klimatpengar tänker ju ta ”gamla” pengar som de redan lovat en gång till bistånd och packa om dem i en ny klimatpåse. Det är så klart helt värdelöst. De behövs ju fortfarande till mänskliga rättigheter, demokrati, sjukvård med mera. Därför krävde vi i vår aktion ny klimatfinansiering utöver biståndspengarna. Det är fascinerande hur mycket press det är här. Så fort man gör en sån liten grej kommer massor av kameror rusande.

Utanför Bella center var det också action med stormningsförsök. Vi som var där inne märkte dock inte av det. Trots det var det skönt att bege sig hemåt i kvällningen, en av fördelarna med att vara NGO. Delegationerna stannar kvar och har nattförhandlingar. Det är andra natten i rad. Jag undrar vad de förväntar sig lösa på natten när förhandlingarna på dagtid stundtals låter som om de pratar i sömnen?

Till i-ländernas politiker i Köpenhamn

Förmodligen bör man inte blogga när man är arg, men jag måste kanalisera min ilska och min besvikelse någonstans! Aldrig har avståndet till Köpenhamn känts längre bort som när jag i skrivande stund befinner mig i Stockholm. Aldrig har avståndet till er politiker känts mer distanserat... Det är med spänning jag följer med i rapporteringen från klimatmötet, men också med besvikelse över att ni, ni världens ledare, är så tama.

När jag ser er politiker slår det mig: ''Tänk att dessa är utvalda att representera oss medborgare?'' Det är nog många med mig som inte känner sig representerade... Sprickan mellan utvecklingsländer och industriländer tycks bli allt vidare. Jag känner med utvecklingsländernas delegater. De drabbas ju idag! Bilden av de kraftigt undernärda barn jag såg i Burkina Faso sitter etsad på närhinnan för alltid! Den förtvivlan hos bönderna som inte kan odla på grund av torkan som följer på klimatförändringarna ekar i mig. Och industriländerna som bär ansvaret, ni, vi, gör ingening...

Och även om mina ord bara kommer eka i ett tomt cyberspace vill jag uppmana er politiker till sans! Skit i alla politiska spel och all rädsla för ekonomiska problem som kommer följa i klimatavtalets fotspår! Jag tror på att vi kommer skapa innovativa och klimatsmarta lösningar. Både i går och idag har nyheterna berättat om uppfinningar på exempelvis Chalmers som stöder den tesen. Jag är mer rädd för vad som kommer hända om vi inte gör något drastiskt! Om vi föreställer ett värsta tänkbara scenario så kommer ekonomin vara det sista vi oroar oss för, tro mig.

Jag uppmanar er politiker till ett rättvist klimatavtal och jag uppmanar er att agera nu!

MVH
Evelina

tisdag 15 december 2009

Dagen efter

Helgen var fantastisk med toppenstämning. Från frukostaktionen på Mynttorget, den långa och härliga tågresan med alla glada och förväntansfulla aktivister, till demonstrationen med tiotusentals andra engagerade och den fantastiska manifestationen när Desmond Tutu lämnade över en halv miljon namnunderskrifter till chefen för FNs klimatkonvention. Stämningen var på topp och helgen försvann på ett kick. När aktivisterna lämnat Köpenhamn i söndags kväll infann sig en konstig tomhet. I ett och ett halvt år har jag jobbat med att planera helgen tillsammans med mina europeiska kollegor och göra det möjligt för Diakonias aktivister att vara med. Och så var det helt plötsligt över. Lite dagen efter-stämning blev det allt.

Hur som helst, förhandlingarna går nu in i sin intensivaste fas, strax innan politikerna kommer hit. Tyvärr är det inte så lätt att följa dem. Igår skedde förhandlingarna bakom stängda dörrar i Bella Center så de representanter från organisationer som var inne kunde inte vara med. Många kommer inte ens in. Jag pratade med volontärer från Svenska kyrkan som är här. De hade köat i sju timmar utanför Bella Center utan att komma fram till registreringen! De fick vända tillbaka. Och det är inte ensamma. Frustrationen är mycket stor bland organisationsföreträdare som rest till Köpenhamn från när och fjärran och nu inte kommer in till förhandlingarna.

Jag var en sväng på Klimaforum, mässan i centrala Köpenhamn som är öppen för allmänheten, och där är det full fart. Programmet är minst sagt brokigt med representanter för allt från Via Campesinas småbönder och Tuvalus ungdomsorganisation till ”hotade Tibetanska nomader” och miljövänliga byggnader. Utanför hoppade en ledsen pingvin hopprep. Ibland är det inte helt enkelt att hänga med i budskapet, men engagemanget är det inget fel på.

En ledsen pingvin fångar stämningen i förhandlingarna.

Kontrasten mellan helgens stora engagemang och ärliga önskan om en bättre värld och den ineffektivitet och egoism som präglar förhandlingarna nu är slående. Politikerna har en tuff uppgift framför sig när de kommer hit i slutat av veckan.
Imorgon ska jag försöka komma in i Bella Center med hjälp av en lånad ”andra-ackreditering” som nu behövs och att snällt köa. Imorgon kommer också de mer våldsamma aktivisterna som kampanjar med sloganen ”Never trust a cop” försöka inta Bella, dock med betydligt aggressivare metoder. Vi får se vem som lyckas…

söndag 13 december 2009

Yes we can!





Stämningen på rådhusplatsen var full av kämparglöd och glädje långt innan mannen, som vi alla väntat på, dansade ut på scenen. När han väl uppenbarade sig fick han hela publiken att dansa med, en bedrift av en man som börjar närma sig de 80. Den otroliga tajmingen och karisman hos en av världens största moraliska auktoriteter får publiken att jubla gång efter gång. Den vi talar om är naturligtvis den oefterhärmliga Desmond Tutu. Ja, som ni märker har vi alla blivit lite förälskade.

Det är väl inte alltför konstigt. Mr Tutu lyckades inspirera oss alla till att orka fortsätta bry oss, orka fortsätta påverka beslutsfattare, orka tro på ett förändrat klimat. Och detta ska vi göra tillsammans, YES we can! Yes WE can! Yes we CAN!

Tvärtemot vad man kan tro är inte klimatkämpandet slut i och med den stora demonstrationen. Idag skedde det som vi alla kämpat för. Idag lämnade nämligen Desmond Tutu över Countdown to Copenhagens alla 512 894 namnunderskrifter över till chefssekreteraren för FN:s klimatkonvention, Yvo de Boer. En halv miljon! Fatta! Yvo de Boer är visserligen ingen politiker, men han är den som ska få politikerna att göra de som de ska göra.

När namnöverlämningen var avklarad ville Desmond Tutu dansa vidare med Outlandish, även fast han borde ha tagit sig vidare till Vår Frue kirke och delta i den ekumeniska gudstjänsten. Trots dansen hann han dit före drottning Margrethe. Vi dansade dock lite för länge och fick se gudstjänsten på storbildsskärm från Universitetshallen alldeles bredvid.

När klockorna ringde skyndade vi vidare för att hinna med vårt fina museitåg från 60-talet. Här sitter vi nu och minns att vi faktiskt kan och det kan ni med.

/Uppsalagruppen

There is no planet B











"What do we want? - Climate justice! When do we want it? - Now!"

Det var en skön känsla av inspiration som spreds i min kropp när vi igår samlades vid Vor Frue Plads, här i Köpenhamn, inför den stora demonstrationen. Människor från olika länder som alla varit engagerade i Countdown to Copenhagen-kampanjen. Nu var det äntligen dags! Plakat med kampanjens slagord "Hög tid för klimaträttvisa" på en mängd olika språk hade trycks upp. Så började den långa färden mot Bella Center, där förhandlingarna äger rum. Hur många som totalt gick i demonstrationen har jag dålig koll på men en massiv folksamling var det i alla fall. Det var häftigt att stå mitt i denna folkhop och visa att vi är många som kämpar för klimaträttvisa!


På vår aktion på Mynttorget i fredags blev jag intervjuad av SVT. De frågade om vad jag egentligen trodde att jag skulle åstadkomma genom att åka till Köpenhamn. Tror jag verkligen att jag ska kunna påverka? Jag svarade nåt om att vi kanske inte kommer uträtta underverk, men att man ändå måste visa att vi bryr oss och att frågan om klimaträttvisa är så pass viktig att den inte kan negligeras. Hade jag hunnit tänka efter lite hade jag också svarat att det egentligen är lite lustigt att det är jag som ska behöva försvara mitt engagemang. Det enda säkra sättet man kan vet att man inte kan påverka något är ju att sitta hemma i soffan och inte göra nånting. Men det behöver aldrig förklaras eller försvaras. Istället är det vi som faktiskt vill göra något åt orättvisor, som ibland beskrivs som lite naiva och konstiga.
Själv tycker jag det borde vara tvärtom. Att de som inte bryr sig, inte tror på att förändring är möjlig, inte vill göra något för en bättre värld som borde få förklara sig för SVT:s journalister. För, som ett demonstrations-plakat så tydligt uttryckte det: There is no planet B. Vi har bara en jord. Och den kan vi inte kompromissa med. Det var det alla tusentals demonstranter igår ville visa.

fredag 11 december 2009

Vakna!


-Får jag bjuda på en pepparkaka? Ett leende på det och samtalet kom snabbt igång kring varför vi stod där på Mynttorget, iklädda morgonrockar, pyjamas och klockdräkter, ackompanjerade av Söderkårens musikkår.

Vi var ett ändå förhållandevis morgonpiggt gäng som möttes upp på Mynttorget vid åttasnåret för att bjuda på kaffe, pepparkakor och väcka Stockholmarna ur både natt- och klimatslummer. Banderollen hölls uppe och pinsen och flyersen delades flitigt ut. Som en extra krydda på moset direktsändes aktionen av SVT och vi fick positiv respons både från TV-tittare och kaffesugna människor på väg till jobbet.

Efter aktion tågade vi i samlad trupp till Clara kyrka där biskop Hans-Erik Nordin från Strängnäs stift höll i en sändningsgudstjänst. Han pratade om skapelsen som det första i Bibeln och uppmuntrade oss till fortsatt engagemang både i Köpenhamn och i framtiden.

Då Diakonia och Svenska kyrkan har chartrat ett tåg som ska köra oss från Stockholms Central till Malmö Syd var det ett utmärkt tillfälle att göra ytterligare en aktion på Centralen innan tågets avgång. Vi samlades runt ”spottkoppen” och på ett givet klockslag ringde allas mobiltelefonalarm varefter vi frös i 2 minuter. Alarmet var för att återigen uppmärksamma uppvaknandet och de två minuterna för de 2 grader som vi måste hålla uppvärmningen under. Runt omkring oss började folk fundera på vad som hänt och här kom våra kära klockdräkter väl till pass med sitt tydliga budskap!

Nu sitter vi samlade på tåget på väg ner till Nässjö för att hämta upp sörlänningarna. Det stickas, vilas, diskuteras klimat och mumsas på den vegetariska tacobuffén, allt för att samla krafter till morgondagens stora demonstration!

SVT:s Rapport filmade vår aktion på Mynttorget och avresan mot COP 15 och Köpenhamn

Sveriges Radios Människor och tro intervjuade Diakoniaaktivisten Cecilia Andersson på perrongen

Läs på Diakonias webb om vad vi ska göra på plats i Köpenhamn

torsdag 10 december 2009

Möte med Maud




Det har gått ett år sedan startskottet för Countdown to Copenhagen gick av för oss aktivister! Då gick vi en klimatinformatörsutbildning och sedan dess har vi varit i Burkina Faso, hållit i otaliga presentationer och workshops och genomfört aktioner på stan. Målet har varit opinionsbildning och insamlamde av namnunderskrifter. Vi har visat på att konsekvenserna av att ett varmare klimat drabbar fattiga människor främst. Ett år och nu i helgen är det den stora finalen i Köpenhamn.

Kanske kan dagens händelse rubriceras som upploppet om vi fortsätter att använda sport-termer. Jag ingick i en delegation med Magnus och Bosse från Diakonia och våra kollegor i Svenska kyrkan som besökte Näringsdepartementet och Maud Olofsson. Vi lämnade namnunderskifterna och tryckte på att 25000(!) svenskar är måna om att förhandlingarna i Köpenhamn ska leda fram till ett avtal där rättvisetemat och fattiga människors rätt till utveckling ska bejakas!

Maud var medgörlig, men samtidigt fokuserad på att det är ett politiskt spel, man ger och tar och ingen vill ge före någon annan... Var modig!, tyckte vi. Vi har tillsammans med 25000 svenskar förväntningar på vår regering. Step up!

Namnen har överlämnats, nu laddar vi för helgen och till alla aktivister och till er andra rättvisekämpar kan jag hälsa att av alla som satt i rummet graderades vi högst, vi unga aktivister alltså! Våra röster betyder något och det är vi som ska leda Sverige i framtiden!

Nu ska väskan packas inför Köpenhamn och där och då ska vi manifestera: DET ÄR HÖG TID FÖR KLIMATRÄTTVISA!

tisdag 8 december 2009

Klimathotet: Bluff eller inte?

De senaste dagarna har jag debatterat med s.k. klimatskeptiker. Så här inför Köpenhamn har debatten hettats upp något. Hackers har tagit sig in på University of East Anglias klimatforskningsenhet och stulit ca 3000 dokument och 1000 mail som klimatforskare skickat till varandra. Bland dessa mail finns exempel på när klimatforskare kallar klimatskeptiker för idioter, försöker hindra klimatskeptiska artiklar med dålig vetenskaplig kvalitet att slinka igenom ”peer review”, och kallar en temperaturrekonstruktion för ett ”trick”.

Detta är de bevis som krävs för att stödja tesen om att hela klimathotet är en konspiration, tydligen. Mängder av klimatskeptiska bloggar världen över säger i varje fall det. Men att några forskare försökt hindra dåliga artiklar och benämnt en modell för ”trick”, vilket enligt bloggen
RealClimate är en term UEA:s forskare använder som synonym till ”bra sätt att hantera problem” snarare än bluff, är knappast ett underlag för en konspiration. Det enda man kan bevisa är att vissa forskare betett sig dumt och uttryckt sig slarvigt, som UNT skriver:

De senaste veckorna har stort medialt buller åstadkommits av det så kallade Climategate, ett läckage av interna mejl mellan forskare vid University of East Anglia som sägs ge underlag för påståenden om att klimathotet är överdrivet och att olika resultat och analyser manipulerats för att motsvara det som anses vara politiskt korrekt. En del målar upp bilden av en stor konspiration i syfte att med klimatet som ursäkt motivera statskontroll över ekonomin och människors vardagsliv.Det finns inga rimliga belägg för sådana påståenden. Tidningen The Economist, som ingen skulle drömma om att anklaga för att försöka underminera marknadsekonomin eller den personliga friheten, gör i förra veckans nummer en utförlig genomgång av de mejl som läckt ut.De visar, enligt tidningens vetenskapsredaktion, att klimatforskare är ungefär som alla andra - de uttrycker sig ibland ogenomtänkt, blir irriterade när något inte utfaller som förväntat, slänger ibland i väg ohållbara påståenden eller anklagelser mot kolleger. Men de deltar inte i någon konspiration för att dölja sanningen.Inte heller är dessa eller andra forskare överens på alla punkter. För en del debattörer tycks just detta vara beviset för att klimathotet är påhittat - ungefär som om den eviga diskussionen om Karl XII:s död skulle vara ett belägg för att kungen överhuvudtaget inte stupade vid Fredrikshald och kanske inte ens har existerat.

Och bloggen Uppsalainitiativet, som är en blogg som bemöter klimatskeptikers argument, skriver:

Det handlar alltså om komplicerade vetenskapliga processer som avhandlas mellan forskare, vars förförståelse är stor och som – eftersom det rör sig om privat kommunikation – uttrycker sig betydligt slarvigare än de gör när de vänder sig till allmänheten. Men några bevis för forskningsfusk finns alltså inte i det material jag hittills sett. Av förståeliga skäl har jag inte läst orginalmaterialet.Däremot framgår tydligt hur störda och missnöjda forskarna är över somliga så kallade "skeptikers" upprepade krav på att få tillgång till forskningsmaterialet, och att de diskuterar hur de ska kringgå dessa krav. Om detta utgör ett brott mot den brittiska Freedom Of Information Act (ungefär motsvarande den svenska offentlighetsprincipen) tvivlar jag på, men jag är osäker.Vad som dock är ställt utom tvivel är att dataintrång är ett allvarligt brott. Fördömanden av detta har lyst med sin frånvaro i klimathotsförnekarnas kommentarer. Det konsensus som finns inom klimatvetenskapen att de pågående klimatförändringarna till huvudsak är orsakande av mänskliga aktiviteter stöds av flera oberoende kedjor av belägg. Att ett antal forskare inom en av dessa kedjor misskrediteras ändrar inte detta.Huruvida det verkligen har förekommit några oegentligheter har redan blivit en bisak. Affären har fått genomslag i mainstreammedia och allmänhetens reaktion är förstås i linje med klimathotsförnekarnas agenda: Mer förvirring och tvivel.

torsdag 3 december 2009

"Bistånd funkar inte" - Jo, om man satsar på det

Jag forskar om biståndskritik och biståndskritikskritik genom mitt projektarbete i skolan. Jag började med att läsa ett gäng biståndskritiska böcker och artiklar och har nu gått över till texter som bemöter kritiken. Vad har jag då kommit fram till så här långt? För det första att biståndskritik är mycket viktigt och behövs. Man måste uppmärksamma när biståndsformer inte fungerar för att kunna motverka framtida problem. Det är naivt att säga att bistånd alltid fungerar i alla lägen. Målet med biståndet är ju att det inte ska behövas, det får man aldrig glömma bort. Och det är uppenbart att olika situationer behöver olika sorters bistånd – om man matbombar ett land för länge kommer den lokala produktionen av livsmedel slås ut t ex.

För det andra har jag kommit fram till att biståndskritiker som menar att allt bistånd är dåligt är ute och cyklar. Låt mig förtydliga: Ingen (utom måhända nazister) hävdar att exakt allt bistånd är dåligt. Få kritiserar humanitärt bistånd, dvs. att ge mat och mediciner till folk som drabbats av ett krig eller en naturkatastrof. Det man kritiserar är utvecklingsbistånd, även kallat långsiktigt bistånd, dvs. att bygga skolor, sjukhus och ge bönder bättre jordbruksredskap etc. Inte för att man anser att sånt är dåligt, utan för att man anser att bistånd är fel väg att gå, de flesta biståndskritiker menar att handel leder till bättre resultat än bistånd. Man brukar peka på att länder som under åren fått flera miljarder bistånd inte har blivit så mycket rikare. Även om mödra- och barnadödligheten gått ner och läskunnigheten gått upp globalt sett finns det många områden där det inte hänt någonting, trots att de fått en massa bistånd.

Resonemanget faller dock på att orsaken till att vissa områdens utveckling stagnerar snarare är för lite bistånd än för mycket. Att bistånd har lyft många ekonomier på fötter, t ex Tyskland efter andra världskriget, är ett faktum. Det vi lätt glömmer bort, och det många inte känner till (däribland jag innan jag började med mitt projektarbete), är att vi ger sjukt lite bistånd idag. Vadå, miljarder kronor varje år kan man väl inte kalla lite? Jo, i förhållande till alla andra monetära strömningar som sker i u-länderna. Kampanjen Helpsweden.org (som har världens klockrenaste hemsida) uppmärksammar att den fattiga världen ger mer pengar till den rika världen än tvärtom, bl a genom u-ländernas enorma skulder till de rika länderna pga lån forna diktatorer tog för att bekosta lyx och krig, orättvis handel såsom orättvisemärkta plantage och vägran att ta emot u-länders varor samtidigt som man konkurrerar ut deras lokala varor, samt att många högutbildade åker till väst och jobbar där istället för att gynna sitt eget lands arbetsmarknad. De miljarder u-länderna förlorar på detta sätt överstiger de miljarder de får i bistånd. Inte undra på att vissa områden inte utvecklas.

Det finns många fler invändningar mot kritiken – att man inte bör förvänta sig att bistånd leder till tillväxt när en stor del av biståndet inte är ämnat att göra det t ex – men det tar vi i en senare bloggpost. Avslutningsvis vill jag säga att handel är en nödvändig del för ett u-lands utveckling - men knappast den enda, och orättvis handel är förödande för ett u-lands ekonomi: särskilt om det kombineras med minskat bistånd.

måndag 30 november 2009

Jag tror att jag är nåt

Igår kväll satt jag euforisk bland en stor samling lika euforiska människor på Södra Teatern. På scenen stog Emil Jensen, förhoppningsvis lika lycklig som vi. Nu kanske du tänker att det är ju kul att jag går på konsert men vad har det med aktivism och en rättvis värld att göra? Ganska mycket, faktiskt. Emil Jensen måste vara den artist som bäst säger och sjunger det som Diakonia och Diakoniaaktivisterna gör. För er som ännu inte känner till Emil – sluta läsa här nu och gå in på hans hemsida, blogg och lyssna på Spotify omedelbart. Efter föreställningen satt jag och kollade på en dokumentär om när Emil var ute på sin cykelturné genom Sverige. Han drabbades av en massa bra saker men också en hel del skit – svenskt sommarväder och att bli nerslagen av nazister bland annat. När Emil får frågan om allt engagemang han har (han aktivistar inom klimat, rättvisa, jämställdhet, asylpolitik, antirasism för att nämna några) så säger han allt det han egentligen vill är att människor ska uppleva att de ÄR någon. Att de betyder något. För om jag ÄR någon så är ju också min granne det, och Amir som är ensamkommande flyktingbarn, och troligen även Marie som är bonde i Burkina Faso, liksom Shobuja som ror en båt i Bangladesh. Och om jag är viktig är ju också de det. Det verkar så enkelt. Vad världen behöver är helt enkelt en ordentlig självförtroendeboost! Ett sätt att få det är att lyssna på Emils musik. Ett annat är att faktiskt börja göra något som betyder något för andra, det innebär ju per definition att du faktiskt ÄR någon. Och det är fantastiskt skönt att vara någon! Det är inte en alltför vågad gissning att detta är en anledning att Diakonias aktivistgrupper växer så det knakar. För det är ju ännu roligare att vara någon tillsammans med andra sköna människor som också är någon.
Och jag är säker på att du också är nåt!

söndag 29 november 2009

hög TID för KLIMATRÄTTVISA

...så löd texten på lakanet Lundaktivisterna rullade upp på torget. Vilken också fick stadstrafiken att sakta ned farten.
Gångare väcktes ur vardagstankarna då våra klockor pep och ringde för att påkalla deras uppmärksamhet.

Mitt i kvällsruschen i ljuset från mataffären stod vi och pratade med folk om de kommande klimatförhandlingarna och samlade in namn till Count down to Copenhagen.
Många passerade oss men långt långt många fler än jag förväntat mig stannade upp, lyssnade och skrev på - för klimaträttvisa.

En glad aktivistgrupp rullade en timme senare ihop plakatet, tog det obligatoriska gruppfotot och gick mycket nöjda hem efter sin första aktion.

lördag 28 november 2009

Aktivism framför datorn

Ena dagen aktivistas det på spårvagnar i Göteborg. En dag inom en snar framtid kommer det aktivistas och demonstreras så det står härliga till (på ett föredömligt fredligt sätt) på en gata i Köpenhamn. Och en lördagseftermiddag som denna aktivistas det lite framför datorn. I alla fall i mitt hem.

Var in på Rena kläders hemsida i torsdags och såg deras vykortskampanj till textilföretag, med anledning av deras nya rapport Hem ljuva hem. Jag slängde iväg ett förifyllt vykort till Hemtex. Ni vet det där företaget som alltid verkar ha utförsäljning, som om de ska lägga ner. Frågorna handlade om arbetsvillkor, miljöarbete och sånt. Och redan igår fick jag svar. Svaret var nog dock lika förformulerat som mitt vykort (de har väl förmodligen fått ett antal redan), och gav inga förvånande svar. Code of Conduct, rätt att organisera sig fackligt, bla bla, inget barnarbete, minimilöner bla bla. Same old same old. Jag kollade runt lite på deras hemsida, ögnade igenom den till skyarna upphöjda Uppförandekoden och författade sedan ett följebrev med några ytterligare frågor. Om de har produktion i Kina, hur kan de då ställa krav på att arbetarna ska få organisera sig fackligt? Oberoende fackförbund är ju inte tillåtna där. Om de ställer krav på minimilön till sina underleverantörers arbetare, kan de då på något sätt försäkra sig om att det faktiskt går att leva på den lönen? Minimilöner ger som bekant oftast ett minimiliv. Inte möjlig att leva på helt enkelt. Och om de i sin uppförandekod inte tillåter längre än 60-timmarsveckor, ser de då också till att de ger tillräckligt långa deadlines till deras underleverantörer för att hinna tillverka beställningen utan att de ska bli tvungna att tumma på det kravet? Ser med spänning fram mot svaret. Får se om det kommer lika snabbt som det förra.

Så hurra för aktivism framför datorn! Livet blir liksom lite härligt när man kan påverka åtminstone litelitegranna utan att behöva lyfta på rumpan från sin sköna fåtölj.

onsdag 25 november 2009

Tack alla spårvagnstrafikanter!


Tack resenärer att ni har bestämt er att åka kollektivt ljöd sången från ett gäng diakoniaaktivister på spårvagnar och bussar lördagen den 14 november i centrala Göteborg.      

Med en gitarr och iförda klockdräkter från klimatkampanjen "Countdown to Copenhagen" for vi runt i kollektivtrafiken för att sjunga diakoniaaktivisternas glada tacksång. Tysta gick vi på spårvagnarna som vilka resenärer som helst och när dörrarna stängdes bröt sången ut.

För att rädda oss på jorden behövs det fler som ni.  Tack att ni bryr er om vårt klimat och jordens folk, tack att just du åker vagn! 
 En del resenärer satt och log för sig själva och andra började klappa i takt, sången avslutades alltid med en varm applåd och vi applåderade tillbaka.

Folk behöver uppmuntran då de reser klimatsmart och det bästa stället att sprida glädje måste vara i kollektivtrafikens stress. Glada och exalterade över göteborgarnas reaktioner hoppade vi från vagn till vagn, in på centralstationen, in i ett tåg som snart skulle avgå och tillbaka ut i västtrafiken igen. Kommentarer som "buskul" på bred skånska och "tack, jag blev alldeles tårögd" fick oss att vilja göra detta varenda lördag framöver!

tisdag 24 november 2009

Namninsamling på stan

Mörkret hade lagt sig över staden när vi under gårdagens Diakoniaträff gav oss ut på stadens gator för att samla in namnunderskrifter. Klimattoppmötet i Köpenhamn närmar sig och ett rättvist klimatavtal skulle sitta på sin plats. Vi tänkte därfär använda denna måndagkväll till att fråga stadens invånare om de tycker som vi. Åttiotre göteborgare höll med om att detta var något viktigt. Endel var insatta och tyckte det var helgalet att länder som Indien skulle behöva betala för de utsläpp som vi i de rika länderna orsakat. Vissa sa att de verkligen inte brydde sig medan andra ville veta mer. En kvinna sa att det Reinfelt egentligen behöver är en dask i stjärten. Nu postar vi vykorten till Stockholm och hoppas att de lyssnar.

fredag 20 november 2009

Diakonia "enögt" i Israel/Palestina-konflikten?

Kunde inte bärga mig från att skriva om Diakonias eventuella partiskhet i konflikten i mellanöstern igen. Siewert Öholm har skrivit ett inlägg där han utan pardon beskyller Diakonias arbete i Israel/Palestina vara helt och hållet propalestinskt och antiisraeliskt. Han beskriver det som "enögt".

Öholm kritiserar först att Diakonia distribuerat Pippi Långstrump-böcker till palestinska barn. Därefter beskyller han organisationen för att "Under flera år [...] systematiskt indoktrinerat svenska grupper från främst frikyrkor, till total aningslöshet inför konfliktens orsaker." Diakonia vill även "förringa judarnas lidande och även omvärldens antisemitism som motiv till den israeliska staten" genom att jämföra förintelsen med Al Nakba. Öholm anklagar också Diakonia för att under sina resor generellt bara ta kontakt med palestinier "och i Israel de politiskt korrekta i den israeliska utomparlamentariska vänsteroppositionen." Avslutningsvis kritiseras Diakonia för att lyssna på FN-organet UNOCHA, att aldrig uppmärksamma palestinska självmordsbombare och antisemitism och att hela tiden skylla allt på Israel, måla upp israeler som orättfärdiga och vilja ställa dem inför rätta för brott mot mänskliga rättigheter och inte lyssna på dem.

Konstruktiv kritik av Diakonias arbete är jag inte emot, men det här är inte konstruktivt kritik. Jag skulle inte vilja hålla med Lilith som till inlägget skrivit kommentaren "När det gäller enögdhet i Israel/Palestinadebatten finns det ingen eller inget som slår Siewert", men jag håller faktiskt med henne. Det är ingen hemlighet att Siewert Öholm är proisrael och alltid analyserar konflikten ur israeliskt perspektiv. Och då är det inte konstigt att han anklagar Diakonia för att indoktrinera svenskar fel orsaker till konflikten, för den sanna orsaken är förstås palestinierna, Israel är oskyldigt! Det är inte konstigt att han anser att kontakt med UNOCHA och beskyllning mot israeler för att vara orättfärdiga och bör ställas inför rätta är fel, UNOCHA är ju inte proisraeliskt, och israeler kan ju inte begå brott mot mänskliga rättigheter, de är ju oskyldiga! Menar Öholm att vi inte ska anklaga israeler som begår brott mot mänskliga rättigheter för att ha begått brott mot mänskliga rättigheter för att de är israeler?

Det skulle bli ohållbart om Diakonia hade kontakter med nationalister som hela tiden sätter käppar i hjulet för freden, oavsett om de är palestinier eller israeler. Diakonia har inte kontakt med vare sig Hamas eller israeler som vill fortsätta ockupera palestiniernas område, eftersom deras idéer inte leder till fred. Diakonia har kontakt med fler israeler än vänsteroppositionen, men gemensamt för alla är att de vill ha en hållbar fred och är beredda att göra uppoffringar för att få det.

Jämförelsen med förintelsen och Al Nakba är oproportionelig, jag skulle inte göra den jämförelsen. Jag vet inte vem som har sagt det och hur han/hon menade, men jag tror knappast att syftet var att bagatellisera förintelsen utan snarare peka på att även de som utsatts för avskyvärda saker kan utsätta andra för avskyvärda saker. Tvångsdeportation är aldrig rätt.

Slutligen vill jag som kristen beklaga mig över att Öholm anser att ett enögt proisraeliskt synsätt på ett krig är Bibliskt. Den kristna sionismen har bara funnits i cirka 100 år, men många troende har för sig att det är äkta kristendom att bete sig så här.

Uppdatering 25/11: Siewert Öholm visade sig ljuga när han skrev att Diakonia inte träffade några israeliska politiker förutom "den utomparlamentariska vänsteroppositionen".

måndag 16 november 2009

Så stoppar du Afrikas mobilkrig

Nu har jag berättat lite om hur din mobil/mp3-spelare/digitalkamera/laptop/annan bärbar elektronik kan ha producerats under hemska förhållanden och bidragit till krig. Förhoppningsvis tycker ni detta är oacceptabelt och vill hjälpa till att stoppa detta. Men hur gör man då? Här är lite tips:
  • Påverka politiker och företagare. Det är de som har den största makten, vid sidan om konsumenterna, att påverka detta. Skriv insändare och brev, gå med i demonstrationer, var högljudd och envis så lyssnar de förhoppningsvis. Vi har redan lyckats få igenom rättvisemärkt kaffe och bananer – nu är det dags för elektronik!
  • Kolla efter innan du köper elektronik. Vissa företag är mer måna om var mineralerna och metallerna kommer ifrån än andra. En rapport (den finns i kortfattad version här) från makeITfair, Swedwatch och Fair Trade Center studerade fyra svenska mobilopperatörers etiska krav på mobiler, och det visade sig att Tre saknar etisk uppförandekod och att Tele2 förvisso har en men som saknar förbud mot tvångsarbete och barnarbete (!). Företag som Nintendo, Sony och Microsoft har kritiserats för att de knappt tar någon hänsyn till människa och miljö när de producerar sina spelkonsoler. Jag kan rada upp flera andra företag som inte är så noga med att ta hänsyn till det här (Apple, LG, Motorola, m fl) men min poäng är att om du vill köpa elektronik – kontrollera först noga företaget som producerar den.
  • Köp TCO-märkt. Ett bra sätt att veta om produkten tagit hänsyn till arbetarnas villkor är att se om den är TCO-märkt. TCO är först och främst en miljömärkning som ser till att utsläppen under produktionen av elektronikvaran varit låga, att inga giftiga ämnen släppts ut i naturen etc, man ser även till att strålningen i t ex mobiltelefoner är låg. Men för att en produkt ska få märkningen måste den ha utvunnits under schyssta arbetsvillkor, TCO skriver på sin hemsida: "För att få TCO-märket ska varumärkesinnehavaren arbeta aktivt med att förbättra arbetsförhållandena vid tillverkningen av produkten. Det inkluderar frågor som fackliga rättigheter, arbetstid, skälig lön och tvångs- och barnarbete." TCO är det närmaste rättvisemärkt elektronik vi kan komma idag. Dock är utbudet ganska litet än så länge (nästan uteslutande datorskärmar), så vi konsumenter måste fortsätta ställa krav på producenterna.
  • Köp begagnat eller inte alls. Ett effektivt sätt att inte blanda sig i all den blodsutgjutelse som sker i elektronikindustrin. Mycket av den elektronik folk gör sig av med funkar utmärkt. Genom att öka second hand-marknaden när det gäller mobiler minskar antalet som köper metaller och mineraler från orättvisemärkta, krigsdrabbade gruvor. Och självklart kan man leva mobilfri. Mp3-spelare och digitalkamera är det uppenbart att man kan bojkotta.
  • Återvinn!! Släng aldrig någonsin e-avfall i soptunnan, elektronik innehåller mängder med miljöfarliga gifter. När du återvinner elektroniken kan metallerna och mineralerna också användas i ny elektronik och håller industrin borta från DR Kongo.
  • Sprid information. Detta är den viktigaste punkten. Som sagt har vi konsumenter väldigt stor makt, och grunden till problemen i elektronikgruvorna är att så få känner till dem. Folk verkar tro att mobiler växer på träd. Jag har gjort mitt bästa för att sprida information om detta här på bloggen, nu är det din tur. Till din hjälp kan du fördjupa dig i ämnet på Kyrkornas globala veckas fördjupningssida samt hämta fakta från Fair Trade Center, makeITfair och Swedwatch. Se också filmerna Grand Theft Congo och Blood Coltan. Och framför allt: engagera dig lokalt i kampanjen för konfliktfria mobiler! Vi är i detta nu mitt inne i Kyrkornas globala vecka som uppmärksammar detta, se här vilka evenemang som sker i din närhet.

lördag 14 november 2009

Jazzigt värre!


I fredags så inbjöds Diakoniaaktivisterna i Stockholm till ett Jazzcafé i Andreaskyrkan. Inte för att spela, för det är vi inte direkt bra på, men för att prata om Diakonia och om Himlen har ett tak. Vill inte direkt skryta men det är något som vi är bra på.
Det kom cirka 40 personer till kvällen och vi fick nog allas namnunderskrifter till Countdownkampanjen. Vi sålde även några rättvisa julklappar samt "värvade" en mycket engagerad pensionär til vår aktivistgupp. Om inte annat så har vi en härlig supporter!
Det var en lyckad kväll med mycket bra musik.

onsdag 11 november 2009

En mur är bara en bro på högkant...

I måndags var det 20år sedan Berlinmuren föll. En helt ny värld med en massa nya möjligheter öppnades för tusentals människor. En helt ny frihet började ta form i människors liv. Det firas med glädje och stolhet. Det gamla hårda livet är för dessa människor ett minne blott.

13år efter Berlinmurens fall började man bygga en ny mur, i en annan del av världen. Denna mur står stadigt än idag och fortsätter att växa och stärkas. Det hårda livet är en verklighet varje dag för flera tusentals människor som berörs av denna mur och dess upprätthållare.

En mur har två sidor och de liv som levs på vardera sida av muren påverkas av dess existens. De påverkas ofta på olika sätt och vissa mer än andra, men påverkas gör de i vilket fall som hellst. När kan en ny värld med nya möjligheter öppnas och en ny frihet börja ta form för människorna som lever i Israel och Palestina? Hur länge ska vi behöva vänta på att denna mur ska falla? Hur gör man en sanning av Emil Jensens insiktfulla ord "En mur är bara en bro på högkant"?

Att förändra strukturer tar tid. I Berlin väntade man 28 år.
Diakonia jobbar på det här och de gör ett bra jobb tycker jag.
Vill du veta mer om hur Diakonia jobbar och hur de förhåller sig till Israel och Palestina läs mer här:
http://www.diakonia.se/sa/node.asp?node=295

söndag 8 november 2009

Våra mobiler produceras under hemska förhållanden

Som om det inte räckte med att de metaller och mineraler som används i bärbar elektronik förvärrar och förlänger konflikterna i östra DR Kongo, utvinns de under vansinniga förhållanden. Gruvarbete är ett av de tyngsta och farligaste jobb som finns, men i Kongo, Zambia och andra afrikanska länder jobbar människor utan någon som helst skyddsutrustning. Lönen är minimal, oftast tjänar man 1-2 dollar om dagen. Tvångsarbete är mycket utbrett – och barnarbete förstås. 50 000 barn arbetar bara med att bryta kobolt, en metall som används i mobilbatterier, ännu fler utvinner andra sorts mineraler. Barn är eftertraktade, de äter mindre och behöver därmed mindre lön, och de kommer in i trånga pass i gruvorna.


När barn arbetar i gruvorna kan de inte gå i skolan och lär därför syssla med gruvarbetet resten av sina liv. Detta kastar in kongoleserna i en cykel av fattigdom, beroende av elektronikindustrin. På grund av att säkerhetsrustning saknas är skador och dödsfall mycket utbrett i gruvorna, särskilt bland barnarbetarna.

Det blir inte mycket bättre när metallerna och mineralerna ska sättas ihop till en mobil. Hälften av världens mobiler produceras i, just det, Kina. Där finns lagar om att arbetare inte ska jobba under orimliga förhållanden men de följs inte och staten gör inte särskilt mycket för att kontrollera att de följs. Det är väldigt vanligt att en elektronikarbetare arbetar tio till tolv timmar om dagen sex till sju dagar i veckan och tjänar runt fyra kronor i timmen (det är mycket lite även med kinesiska mått mätt). Om de gör något misstag eller klagar på arbetstempot riskerar de avdrag på lönen eller till och med sparken. De kan inte protestera tillsammans eftersom oberoende fackföreningar är förbjudna i Kina.

Även om de kinesiska arbetarna inte har det lika bedrövligt som afrikanerna som gav dem råmaterialet att arbeta med så är det oacceptabla förhållanden som vi konsumenter inte kan tolerera. Det håller priserna på mobilerna, mp3-spelarna, kamerorna och datorerna nere, visst, men är vi inte beredda att betala extra för att de som gjort produkten ska få skäliga arbetsvillkor? Skulle du vilja jobba sju dagar i veckan för minimal lön? Skulle du vilja sända ut ditt barn till gruvorna? Behandla din nästa som du själv vill bli behandlad och gå in här för att delta i kampanjen för rättvisa mobiler!

onsdag 4 november 2009

Våra mobiler bidrar till afrikanska krig

Demokratiska Republiken Kongo är ett land i centrala Afrika med ca 60 miljoner invånare som befunnit sig i ändlösa konflikter i tiotals år. Av alla världens konflikter är det den i DR Kongo som skördat flest offer sedan andra världskriget: 5,4 miljoner människor de senaste tio åren. På grund av allt våld, all undernäring och alla sjukdomar konflikterna för med sig dör 1000 kongoleser varje dag. En miljon människor befinner sig på flykt. Var tredje kvinna har våldtagits, då våldtäkt används som vapen för att förtrycka befolkningen. Efter våldtäkten tar soldaterna sina knivar eller gevärspipor och totalförstör underlivet.



FN och massvis med människorättsorganisationer är överens: metaller och mineraler som används i bärbar elektronik, dvs. mobiltelefoner, bärbara datorer, mp3-spelare, kameror, GPS-apparater etc., förlänger och förvärrar kriget i Kongo. Kongo är oerhört rikt på mineralfyndigheter som Koltan, kassiterit och kobolt - 49 % av hela världens kobolt finns i DR Kongo - särskilt i Kivuprovinserna i öster finns det mängder av dessa naturfyndigheter som används i bärbar elektronik. Det är i Kivuprovinserna konflikten pågår. Statens roll där är nästan obefintlig, vilket gör att gerillorna leker stat och tar kontrollen över gruvorna och beskattar arbetarna.

Detta har pågått i flera år, och FN har sedan länge uppmanat till bojkott av kongolesiska metaller och mineraler. Ändå ser det likadant ut idag. Vi konsumenter måste höja vår röst och kräva en märkning som garanterar att bärbar elektronik inte har bidragit till krig och kränkningar av mänskliga rättigheter. Gå in här för att delta i kampanjen för konfliktfria mobiler!

söndag 1 november 2009

Det händer grejer!

Efter två veckors resa i norra Thailand för att besöka Diakoniapartners tillsammans med årets MUL-klass kan jag konstatera att det händer grejer. Bra grejer! Män, kvinnor och barn bland de etniska minoritetsgrupperna har lyckats få medborgarskap, vilket gör att de kan resa fritt, kan ta examen och få tillgång till billig sjukvård. Toaletter byggs i byarna - färre får diarré. Myggnät sätts upp - färre får malaria. Bönder uppmuntras att diversifiera sina odlingar, så de inte ska bli så sårbara om risskörden slår fel. Flickor och unga kvinnor som utsatts för trafficing och tvångsarbete får chans att utbilda sig och bygga upp sina liv igen. Personer som lever med hiv undervisar och informerar om sjukdomen, så stigman kring sjukdomen minskar och de smittade får upprättelse.

Allt detta tack vare en handfull av samarbetsorganisationer till Diakonia som varje dag, till synes outtröttligt kämpar på. Modiga män och kvinnor som vägrar nöja sig, vägrar finna sig i förtryck och fattigdom, utan faktiskt gör något för att förändra.

Och det bästa är att detta bara är en bråkdel av vad som görs i världen. Jag hann träffa 7 partnerorganisationer under mina två veckor i Thailand. Totalt stödjer Diakonia ungefär 400 organisationer i 35 länder. Tänk då vad mycket bra som händer runt om i världen!

Så kom inte och säg att det inte går att förändra. Kom inte och säg att det är hopplöst. Jag kommer inte tro dig. För jag vet att det händer grejer här i världen. Bra grejer!

lördag 31 oktober 2009

Röda korset i blåsväder

Sedan det uppdagats att en hög chef inom svenska Röda korset, Johan af Donner, misstänks ha förskingrat minst fem miljoner kronor har andelen personer som säger sig ha "mycket positiv" inställning till organisationen halverats.

I samma andetag som DN skriver om detta upplyser de om att Röda korsets generalsekreterare tjänar mest av de tio största biståndsorganisationernas generalsekreterare. Diakonia finns inte med på listan, men enligt obekräftade uppgifter (dvs. några kompisar på den senaste aktivistträffen) tjänar vår kära generalsekreterare Bosse ca 30 000 i månaden, vilket skulle placera honom ganska lågt på listan, om inte lägst.

Nog skrytet om Diakonia. Mina egna reationer på korruptionshärvan inom Röda korset är högst negativa. Det är för det första totalt avskyvärt att utnyttja en biståndsorganisation för att kamma hem privata miljoner, för det andra är det skandalöst att det har kunnat pågått så länge. För det tredje är det oerhört ledsamt att många nu tappar förtroendet inte bara för Röda korset utan för biståndsorganisationer överhuvudtaget.

Men vi får inte ge upp hoppet. Organisationerna bör satsa mycket resurser för att förhindra att korruption sker och se över sina anställningskrav. Och vi givare får noggrant studera vilka organisationer vi ger till, men fortfarande ge till någon, för om vi lägger våra pengar på annat (något kommer man ju lägga dem på till slut) som inte är en biståndsorganisation är risken att de korrumperas bort lika stor - kanske till och med större. Det känns värre när pengar som man ville ge till de fattiga hamnar i fel fickor än när man spenderar pengar på saker som inte har med fattigdomsbekämpning att göra - men resultatet blir detsamma, man hjälper inte de fattiga. Bättre att fortsätta ge och ställa krav på organisationerna att de ska öka kontrollen av korruption än att bojkotta alla biståndsorganisationer.

torsdag 22 oktober 2009

Insändare i UNT 091021

aktivisthelgen skrev några av oss insändare som man sedan kunde skicka till lokaltidningarna. I onsdags publicerades en av dem i UNT (Upsala Nya Tidning). Den hade av redaktörerna styckas ungefär till hälften, men på ett bra sätt så att budskapet kom fram ändå. Jag publicerar den ursprungliga, oklippta insändaren nedan:

Det är inte bara isbjörnar som drabbas av klimatförändringarna. Många av världens fattiga drabbas redan idag av torka och översvämningar som bidrar till svält och konflikter. De rika länderna släpper ut mest. Trots det drabbas de fattiga länderna värst av konsekvenserna eftersom de saknar resurser att hantera problemen. Därför förespråkar vi i Diakonia klimaträttvisa; att de rika länderna tar störst ansvar för att minska utsläppen av växthusgaser.

Vi driver tillsammans med Svenska kyrkan och flera utländska organisationer kampanjen Countdown to Copenhagen. Syftet med kampanjen är att Köpenhamnsavtalet bland annat garanterar att Sverige och andra rika länder tar större ansvar för att minska sina egna växthusgasutsläpp samtidigt som de betalar för klimatvänlig utveckling i fattiga länder. Dessa pengar ska inte tas från biståndsbudgeten.

Alla människor är lika mycket värda, men när vi förbrukar mer resurser än vår beskärda del betyder det att andra inte får tillräckligt. Om alla levde som vi här i Sverige skulle det behövas fyra jordklot. Politiska beslut är nödvändiga, men hur du lever i din vardag är också mycket viktigt. Cykla till jobbet, ät mindre kött, köp närproducerat, avstå från att flyga, köp lågenergilampor, handla second hand.

Ditt vardagslunk kan rädda liv!

Caroline Öberg
Johanna Skagerlid
Micael Grenholm

Diakonias aktivistgrupp i Uppsala

tisdag 20 oktober 2009

Nordic Fairtrade Challenge

Idag gick Nordic Fairtrade Challenge av stapeln vilket betyder att Sverige, Norge, Danmark och Finland kämpar om vilket land som kan samla flest personer att fika rättvisemärkt på en dag. Vi i Göteborgsgruppen gjorde vårt genom att stå på Avenyn med kaffe, hembakade kakor och broschyrer om Rättvisemärkt och Diakonia. De flesta var positiva, såklart, gratis fika tackar man väl sällan nej till. Speciellt inte när enda hållhaken var att vi ville att de gjorde ett streck på vårt blädderblock. En och en halv timma på Avenyn resulterade i 247 fikande människor, vi är mycket nöjda!

En inbiten göteborgare, med glimten i ögat och ironin bakom örat, förklarade för mig att han egentligen inte konsumerade solidariskt och undrade istället om jag kunde garantera att någon av ingredienserna kom från ockuperade landområden i Israel. När han senare gick, efter en pratstund och inmundigat fika, hörde jag honom säga till sin kompis att ”de här va änna ett gäng fina männsker”. Det gjorde min dag, om inte min vecka.

fredag 16 oktober 2009

Ge pengar till välgörenhet - gratis!

Här är lite tips för dig som vill ge till välgörenhet men inte har några pengar att ge:

- Använd sökmotorn Growyn istället för Google. Ju mer du använder Growyn desto mer pengar ger Growyns annonsörer till Naturskyddsföreningen och Barnens Regnskog. Sök dig till en bättre miljö!

- Spela spel på Freerice.com. På Freerice finns spel som tränar dina kunskaper i geografi, engelsk grammatik, historia etc. Varje gång du svarar rätt på frågorna fylls en skål på med ris. När du spelat klart kommer sponsorerna bidra med så mycket pengar att några får äta så mycket ris som du spelat ihop. Spela dig till en mättare värld!

- Gå in och klicka på The Hunger Site eller Klimatbalans. Det är precis samma princip här: ju fler som besöker sidan och klickar på knappen, desto mer pengar ger sponsorerna till välgörenhet. Tar inte mer än tre sekunder och är helt gratis. Klicka dig till en bättre värld!

måndag 12 oktober 2009

Är Diakonia en pro-palestinsk organisation?

Så fort en biståndsorganisation blandar sig i politiskt uppstår arga reaktioner. Man tycker att hjälporganisationer bara ska ägna sig åt att hjälpa de fattiga, inte ställa sig frågan ”varför är folk fattiga?” och försöka påverka politiker att fatta beslut från de fattigas perspektiv. Om en biståndsorganisation sysslar med sådant får den mycket skit för det.

Diakonia är fast övertygade om att man måste försöka ändra på förtryckande och fattigdomsskapande system om man är en organisation som bekämpar fattigdom och förtryck. Därför har man flera gånger kritiserat myndigheter och militärer när de förvärrat situationen för fattiga människor. Inte minst i mellanöstern. För inte så länge sedan kritiserade den israeliska NGO-monitor Diakonia för att vara israelfientlig och bara ta palestiniernas part i konflikten. Liknande saker har jag hört från flera sionister, både judiska och kristna.

Allra senast hörde jag detta från en kommentar på bloggen Dessa mina minsta bröder, en blogg som uppmärksammar palestiniernas, och särskilt de kristna palestiniernas, situation och manar till fred i Mellanöstern. På blogginlägget ”Kristen extremism” skrev signaturen Hans:

Diakonias osmakliga kampanj om att Ta ställning för människorna [dvs. Var går
gränsen?
, min anm.] sågades brett i Sverige.
Kampanjen antyder att man
inte ser israelerna som människor, eftersom den så tydligt tog ställning för det
palestinska och arabiska våldsbudskapet, och mot Israels rätt att existera i
säkerhet.
Diakonia är idag altmer marginaliserad och alltfler kyrkor vill
lämna eländet.

Joakim Wohlfeil som jobbar på Diakonia svarade på den kommentaren:

Diakonia gör inget som inte våra ägare (5 svenska frikyrkor) bett oss om, när det gäller kampanjen ”Vart går gränsen”, så beslutades uppdraget först enhälligt av vår styrelsen där alla berörda samfund ingår. Inget samfund har varit missnöjt med utfallet.

Kampanjen blev för övrig en stor succe. De 2-3 personer som hörde av sig och sa de skulle sluta ge pengar till Diakonia, visade sig vara samma namn som brukar höra av sig till biståndsorganisationer och säga man skall sluta ge pengar när man säger nåt om Israel som de inte gillar, ingen av dessa har tidigare varit givare. Däremot tillkom det många nya givare.
Ca 25 personer reagerade negativt på kampanjen och skrev brev till både kyrkor och tidningar. Av dessa var det ett 10-tal som tyckte kapanjen var för Pro-israelisk och tyckte den hade för lite fokus på palestininernas historia, ca 15 tyckte istället den var för pro-palestinsk.
Det kan vara värt att nämna att flera av de som hade velat ha en mer pro-israelisk kampanj var rasister med kopplingar till ex. Sverigedemokraterna som menade att man skulle stödja Israel så inte muslimerna snart tar över Europa….

Så, nån ”sågning” finns nog mest i vissa skribenters fantasi, och som det redan påpekats blev det lite tragokomiskt med angreppen på annonserna. Samma personer som tyckte texten ”ställ dig på människornas sida” var nedvärdernade på de annonser som hade en palestininer på bilden, reagerade inte negativt när det var en israel på bilden. [...]

Problemet är att många Kristna fastnat i liberalteologiska villoläror där tron på evangeliet blir underordnad en dyrkan av den värdsliga staten Israel. Vad man egentligen gör är att man göder extremister på båda sidor. En ytterligare närmast bisarr effekt av dessa villoläror blir att de kristna palestininerna uppfattas som nån slags problem bara genom sin existens. Samtidigt så berör detta i högre grad lite äldre människor, medan yngre oavsett samfund ofta strävar efter ett bredare förhållningssätt och inte minst vill träffa och veta mer om våra kristna bröder/systrar i området.

En sak som stämmer är dock att det är svårare att komma ut i media med kritik mot andra aktörers MR-brott. Diakonia var exempelvis enda organisation i Sverige som föreslog att EU borde ställa krav på palestininerna i EU-förhandlingarna, en nyhet som endast ett fåtal tidningar tog upp, medan när Diakonia riktade samma krav på förhandlingarna med Isarel så blev det en stor nyhet.

Nästa vecka har Diakonia fått hedersuppdraget att vara med och ordna en studieresa för europeiska ledare inom bistånds och MR-organisationer för att just visa på de Israeliska perspektiven av konflikten och där vi exempelvis jobbar med Isareliska UD och militären. Det betyder inte att vi delar allt de säger, men eftersom Diakonia är en av de få aktörerna som har förtroende från både Israeliskt och Palestinskt håll (vi jobbar dock aldrig med Hamas) så kan vi också göra dessa sorters projekt.

lördag 10 oktober 2009

En uppmuntran...

Jag vet att det kan kännas tungt ibland att försöka påverka människor i sin omgivning, det känns som att det inte går att göra några större förändringar. Därför kan det behövas lite uppmuntran och bevis på att det går att göra saker.

Jag spenderar höstterminen i England, närmare bestämt på University of East Anglia utanför Norwich och vad är det då som man kan inspireras av här?

Jo, bland annat att:

-Norwich är en rättvisemärkt stad, man kan tycka vad man vill om det, men Fairtrade-loggan syns ofta och i många olika sammanhang –det är mycket lättare att köpa rättivemärkta varor i England än i Sverige.


-man får rabatt i vissa affärer om man har med sig en tygkasse att stoppa varorna i och inte tvingas använda miljöfarlig plast!




Och studenter på UEA har lobbat för rättvise- och internationella frågor en längre tid vilket resulterat i att:

-Universitetets affärer och caféer säljer så mycket rättvisemärkt och ekologiska varor som möjligt, det innebär allt från matvaror och kläder till pappersmaterial.

-Nestlé-produkter säljs inte alls i affärer och caféer på campus eftersom de anses vara producerade på oetiska grunder.

-
studentkorridorerna runt campus tävlar om vilka som kan spara mest energi och vara mest miljövänliga.

(Förutom det som nämnts ovan så har såklart skolan också en miljöpolicy om t.ex. energisparåtgärder och återvinning mm.)

Allt detta alltså tack vare att studenter och andra har varit ihärdiga och jobbat för frågor som de tycker är viktiga och därmed har de lyckats inspirera andra! Imponerande eller hur?!

Det går att genomföra förändringar!

/Karin


Självklart finns det även mycket annat kvar att göra här för en bättre och rättvisare värld, så även här har engagerade människor nåt att förändra!

onsdag 7 oktober 2009

Inspirerande aktivisthelg

I helgen var ett 40-tal aktivister från runt om i landet på plats i Stockholm för att bli informerade, inspirerade och aktiverade av varandra, några på kontoret och några utifrån. Gamla veteraner blandades med många nya och några mittemellan gamla aktivister. Vi fick leka och lära känna varandra och brainstorma och utforma ideér till aktioner, workshops, insändare och insamlingsarbetet. Vi fick gå på (mestadels) intressanta seminarier i ABF-huset om klimatförändringarna och ta del av förhandlingarna inför Köpenhamnsmötet av vår vän från svenska kyrkan. Dessutom förbereddes och inspirerades vi inför vår egen insats med Count Down to Copenhagen-gänget under Köpenhamnsmötet. En mycket lyckad helg! Tack alla som var med! På återseende i Köpenhamn :)


måndag 21 september 2009

Kräv rättvisemärkt elektronik!

Den 4 september publicerades en insändare som jag skrivit i DN där jag hänvisade till en artikel i Södra Afrika (OBS: länken visar bara en del av artikeln) som handlar om att kassiterit, kobolt och andra mineraler och metaller bryts av tvångs- och barnarbetare som knappt får någon lön i livsfarliga gruvor i östra Kongo och omkringliggande länder. Inte nog med det: Mineralfyndigheterna är den främsta anledningen till de otaliga krig i regionen som har skördat flest offer sen andra världskriget jämfört med andra konflikter. Lokala rebelledare och milisgrupper vill kontrollera gruvorna för att kunna sälja de dyrbara mineralerna och metallerna till – just det – oss. Kassiterit och kobolt är viktiga beståndsdelar när man producerar bärbar elektronik: Mobiltelefoner, laptops, digitalkameror, mp3-spelare o. dyl. Med andra ord: våra hi-tech-grejor bidrar till afrikaners lidande och död.
I min insändare uppmanade jag därför till att resurser ska spenderas på att identifiera varifrån metallen kommer ifrån när man producerar bärbar elektronik. Detta är svårt i dagsläget, det kongolesiska tennet som kommer från kassiterit smälts samman med tenn från t ex Brasilien som grävts fram under schysstare förhållanden. Men med ökad övervakning går det att spåra vilka mobiler och datorer som är garanterat fria från skit och som man kan sätta en fairtrade-logga på.

Ärligt talat trodde jag att jag mest skrek ut i tomma luften, jag har aldrig hört talas om några som krävt rättvisemärkt elektronik. Men nu har jag upptäckt att det finns fler än jag som uppmärksammat detta, bl a inga mindre än Sveriges Kristna Råd! Inför kyrkornas globala vecka som de anordnar 15-22 november har de startat en kampanj för rättvisemärkta mobiler.

De skriver några saker som jag inte visste innan, t ex att vi i Sverige köper 3 000 000 mobiler per år och att massor av de mobilerna inte återvinns, vilket är mycket farligt för miljön (en del av kampanjen går ut på att samla in massa mobiler för att återvinna dem).

Organisationen Global Reporting har också uppmärksammat frågan om rättvisemärkta mobiler, och internationellt finns organisationen Make IT Fair som brinner för den här frågan. Vi måste fortsätta uppmärksamma de miserabla förhållandena i Kongos gruvor – många personer känner inte till dem – så att rättvisemärkta mobiler och datorer blir verklighet en dag. Gud vet hur många av våra mobiler som bidragit till lidande. Eftersom 49 % av all världens kobolt finns i just Kongo är antalet förmodligen fruktansvärt högt.

lördag 8 augusti 2009

Kvarnen 2009

Vi har varit med om göra Tämta, utanför Borås 8 gånger så stort. En ort på 300 har ökat med 2100 personer då SMU i Västra Götaland har haft distriktscoutlägeret KVARNEN.

Till en kvarn kommer spannmål som förädlas och lämnar kvarnen med nytt värde. Så hoppas vi att det också ska vara med lägret Kvarnen. Människor från olika håll träffas, lär sig, utvecklas. Man reser härifrån rikare både som Diakonia aktivist och som scout!















Vi har hållit i workshops dagligen under veckan som gått, totalt 8 varje dag.Vi har träffat fantastiska ungdomar som har på ett enkelt sätt fått simulera hur orättvis världen kan vara. Vi har diskuterat och kommit fram till grymma idéer på hur vi människor kan förändra. Borde vi inte alla, Reinfeldt med andra lyda scouters lag!

1 En scout söker sin tro och respekterar andras
2 En scout är ärlig och pålitlig
3 En scout är vänlig och hjälpsam
4 En scout visar hänsyn och är en god kamrat
5 En scout möter svårigheter med gott humör
6 En scout lär känna och vårda naturen
7 En scout känner ansvar för sig själv och andra

lördag 4 juli 2009

Ungefär det roligaste debattinlägget hittills

Guldbitarna i SVT:s tablåer är ofta kortfilmerna. De man bara råkar se utan att man hade planerat det. Och som ger det där lilla extra åt tillvaron. Som den som gick nyss: Vänstra med ansvar.com (eller cheatneutral.com), det roligaste inlägget i klimatdebatten jag sett och hört på länge. Den går som följer:

2 killar startar en hemsida: Cheatneutral.com. Den går ut på att man kan betala dem för att man är otrogen, så går de pengarna till en som är trogen. På så vis ökar inte den totala mängden otrohet i världen och man kan sluta ha dåligt samvete.

Korkad tycker alla, naturligtvis. Så kan man ju inte göra.

Grejen är bara att det redan görs. Fast inte när det gäller otrohet, utan koldioxidutsläpp. Betala för dina utsläpp (otrohet) för att någon annan, någon annanstans inte ska släppa ut (vara otrogen). Men där höjs inga ögonbryn och ingen viskar "idioter", lite subtilt. Det är tydligen ok.

Men vi kan inte köpa oss ur klimatkrisen. Vi kan inte fortsätta med vår koldioxidbaserade livsstil och dämpa våra dåliga samveten genom att betala andra för att kompensera för dem. Det håller inte, det fattar ju en 3-åring. Vi behöver politisk vilja och handling. Vi behöver människor som sätter press på politikerna att fatta de rätta besluten.

I dagarna tog regeringen Reinfeldt över ordförandeklubban i EU. Upp till bevis, Reinfeldt. Upp till bevis.