Uppsalas första engagemangsmässa!

En solig vårdag kläckte Diakonias aktivistgrupp i Uppsala idén om att anordna en mässa när ideella organisationer får visa upp sig och peppa folk att engagera sig. Ansvaret för att kontakta andra organisationer överlämnades till Sara Birging, som tillsammans med Lisa Petterson från Röda korsets ungdsomförbund höll i spakarna för projektet. Och jösses, om några skulle kunna bygga Rom på en dag så vore det de.

Affischen som Diakoniaaktivisten Erik designade. 

Diakoniaaktivisternas bord. I bakgrunden syns Afrikagrupperna.

Naturskyddföreningen och Amnesty.

Internationella kvinnoföreningen för fred och frihet, Peaceworks, FN-förbundet och till höger Uppsala Stadsmission.

Sjukt billigt fairtrade-fika som hjälper svältoffer. 

Lisa från Röda korsets ungdomsförbund, Sara och Fredrika från aktivistgruppen.

Ett gigantiskt TACK till alla som gjort detta möjligt!

Redskapen ligger vid våra fötter - varför plockar vi inte upp dem?

Jag bara måste få dela med mig av detta fantastiska inlägg skrivet av Emelie Hallberg på bloggen Utrota hungern.

Igår skrev jag på hungeruppropet på 1billionhungry.org och kollade på det här klippet. När jag såg mannen i klippet få ett smått utbrott började jag le.

En del av mig tänker att det där leendet kom för att jag blev glad att se någon som bryr sig. Någon som faktiskt tar till sig det här och vill göra något åt det. Men en annan del av mig tänker att leendet var mer distanserande. För vill ni veta en sak? Jag är inte så där arg över att människor är undernärda och dör pga av svält. Jag skäms lite över det, men det är sant. Kan jag bara...

låta bli att ta det så personligt

tränga undan att det är mina medmänniskor, med samma värde och rättigheter som jag, som svälter

fortsätta betrakta siffrorna som siffror och inte människor

beundra de som faktiskt gör något

...så kan jag intala mig att det inte är mitt ansvar. Jag kan låta bli att vidta åtgärder för att vända upp och ner på de felaktiga strukturer som finns i samhället.

Men sanningen är att det är mitt ansvar. Så länge jag är en priviligerad västerlänning som faktiskt har mat på bordet (och, shame on me, slänger mat på regelbunden basis) så har jag makten att göra något åt det. Jag har pengar på kontot. Det är inte mycket med svenska mått mätt, men det är tillräckligt för att göra skillnad. Jag kan inte ensam ge hela världen mat, men jag kan ge det till betydligt fler än jag tror. Dessutom kan jag, utan att behöva ge ett enda öre, gå in på thehungersite.com varenda dag och klicka på knappen. Det ser inte mycket ut för världen, men jag tror att varje människa räknas.

Inte bara det, jag kan sprida budskapet. Jag har en dator. Jag har en blogg. Jag har ett facebook-konto. Jag har flera mailadresser och fler vänner än jag ibland inser. Jag har talanger och intressen. Jag kan sätta press på politiker. Jag kan sätta press på företag. Jag kan skriva på upprop. Jag kan skriva massor av blogginlägg med fakta om vad som funkar, hur man effektivast bekämpar hunger. Jag kan länka till biståndsorganisationer och upprop på facebook. Jag kan skriva musik. Jag kan diskutera med mina vänner. Jag har alla möjligheter att protestera, peppa och bilda opinion.

Jag tror att det ser ungefär likadant ut för de flesta som läser på den här sidan. Vi har resurser. Vi har kunskap. Det vi saknar är motivationen som får oss att fortsätta kämpa långsiktigt. Problemet är inte att vi inte kan, problemet är att vi väljer att låta bli.

Jag är fortfarande inte helt säker på hur det var med det där leendet. Om jag försökte skjuta bort ansvaret från mig, eller om jag faktiskt blev glad över att han bryr sig. Men oavsett vilket vet jag att det är upp till mig att sluta passivt beundra de som gör något och bli lika arg själv. Det räcker inte att några enskilda människor kämpar, vi måste alla stå tillsammans om vi ska få slut på den här galenskapen. För - som jag antar att du vet vid det här laget - ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Så jag tänker gå in på Detta kan du göra och välja ut minst två saker jag ska göra konsekvent från och med nu. Jag skulle vilja peppa dig att göra samma sak. För det är vårt ansvar. Och våra handlingar gör skillnad. Det är dags att bli arga och plocka upp redskapen.

Möte med Diakonia i Jerusalem

Jag sitter hemma framför datorn. I fredags lämnade jag Israel och Palestina bakom mig. Det är inte helt lätt att byta fokus, att hitta ett nytt fokus. Det är inte helt lätt att byta värld över en natt, från en där tidningar och människor talar omen helge med demonstrationer till en annan där det basoneras ut att Sverige krossats i hockey. Tänker tillbaka på ett möte med en kvinna som arbetar på Diakonias regionkontor i östra Jerusalem.

Mitt emot mig sitter en kvinna. När jag ber henne berätta om sig själv ler hon och säger. ”Först och främst är jag Palestinier”. Safa´ Abu Assab arbetar som Programme Manager för Diakonias Palestine Civil Society Programme. Vi ses på hennes arbetsrum på regionkontoret i Beit Hanina, Jerusalem.

De stolta ögonen fortsätter berätta att hon är Jerusalembo, muslim och en visionär, en drömmare. Förutom jobbet på Diakonia är Safa mitt uppe i avslutandet av sina studier, forskning inom internationella relationer och specifikt människor i krig.

”Det finns så många som dör i krig som vi aldrig vet av. Det gör mig arg, det vill jag förändra!”

Safa har ett otroligt engagemang för sitt yrke och det går inte att inte bli inspirerad. Vi pratar om samarbetet med lokala organisationer i Israel och Palestina. Flera av samarbetena har pågått sedan innan Safa började jobba med Diakonia för 12 år sedan. Hon berättar att hon försöker hålla kontakt även med de projekt som fasats ut under hennes tid. Det är tydligt att det är viktigt för henne att samarbetet inte går ut på en pengagivare och en mottagare. Det ska vara mer än så. Ett ömsesidigt givande och tagande. Det hoppas hon kunna driva allt mer.

Safa har arbetat för Diakonia inom olika områden och länder. Hon är otroligt glad över sitt arbete i denna region och som nu fokuseras på Israel och de Palestinska områdena. Hon är nu, tillsammans med organisationen, mitt i den region som världen följt med stora ögon den senaste tiden. En region där stora förändringar sker och framtiden tycks dölja nya möjligheter. Det är många som ska tycka och tänka kring framtiden här, Safa och många med henne hoppas på ett genomslag för det som bland andra Diakonia jobbar och brinner för. Demokrati, Mänskliga rättigheter men framförallt Rättvisa.

”Jag har jobbat här i 12 år. Nu känns det som om vi är inne i en mycket spännande tid. Det är en otrolig förmån att få vara en del av detta!”

Fredrika, diakoniaaktivist Jönköping

There is no planet B

"What do we want? - Climate justice! When do we want it? - Now!"

Det var en skön känsla av inspiration som spreds i min kropp när vi igår samlades vid Vor Frue Plads, här i Köpenhamn, inför den stora demonstrationen. Människor från olika länder som alla varit engagerade i Countdown to Copenhagen-kampanjen. Nu var det äntligen dags! Plakat med kampanjens slagord "Hög tid för klimaträttvisa" på en mängd olika språk hade trycks upp. Så började den långa färden mot Bella Center, där förhandlingarna äger rum. Hur många som totalt gick i demonstrationen har jag dålig koll på men en massiv folksamling var det i alla fall. Det var häftigt att stå mitt i denna folkhop och visa att vi är många som kämpar för klimaträttvisa!

På vår aktion på Mynttorget i fredags blev jag intervjuad av SVT. De frågade om vad jag egentligen trodde att jag skulle åstadkomma genom att åka till Köpenhamn. Tror jag verkligen att jag ska kunna påverka? Jag svarade nåt om att vi kanske inte kommer uträtta underverk, men att man ändå måste visa att vi bryr oss och att frågan om klimaträttvisa är så pass viktig att den inte kan negligeras. Hade jag hunnit tänka efter lite hade jag också svarat att det egentligen är lite lustigt att det är jag som ska behöva försvara mitt engagemang. Det enda säkra sättet man kan vet att man inte kan påverka något är ju att sitta hemma i soffan och inte göra nånting. Men det behöver aldrig förklaras eller försvaras. Istället är det vi som faktiskt vill göra något åt orättvisor, som ibland beskrivs som lite naiva och konstiga.

Själv tycker jag det borde vara tvärtom. Att de som inte bryr sig, inte tror på att förändring är möjlig, inte vill göra något för en bättre värld som borde få förklara sig för SVT:s journalister. För, som ett demonstrations-plakat så tydligt uttryckte det: There is no planet B. Vi har bara en jord. Och den kan vi inte kompromissa med. Det var det alla tusentals demonstranter igår ville visa.

Jag tror att jag är nåt

Igår kväll satt jag euforisk bland en stor samling lika euforiska människor på Södra Teatern. På scenen stog Emil Jensen, förhoppningsvis lika lycklig som vi. Nu kanske du tänker att det är ju kul att jag går på konsert men vad har det med aktivism och en rättvis värld att göra? Ganska mycket, faktiskt. Emil Jensen måste vara den artist som bäst säger och sjunger det som Diakonia och Diakoniaaktivisterna gör. För er som ännu inte känner till Emil – sluta läsa här nu och gå in på hans hemsida, blogg och lyssna på Spotify omedelbart. Efter föreställningen satt jag och kollade på en dokumentär om när Emil var ute på sin cykelturné genom Sverige. Han drabbades av en massa bra saker men också en hel del skit – svenskt sommarväder och att bli nerslagen av nazister bland annat. När Emil får frågan om allt engagemang han har (han aktivistar inom klimat, rättvisa, jämställdhet, asylpolitik, antirasism för att nämna några) så säger han allt det han egentligen vill är att människor ska uppleva att de ÄR någon. Att de betyder något. För om jag ÄR någon så är ju också min granne det, och Amir som är ensamkommande flyktingbarn, och troligen även Marie som är bonde i Burkina Faso, liksom Shobuja som ror en båt i Bangladesh. Och om jag är viktig är ju också de det. Det verkar så enkelt. Vad världen behöver är helt enkelt en ordentlig självförtroendeboost! Ett sätt att få det är att lyssna på Emils musik. Ett annat är att faktiskt börja göra något som betyder något för andra, det innebär ju per definition att du faktiskt ÄR någon. Och det är fantastiskt skönt att vara någon! Det är inte en alltför vågad gissning att detta är en anledning att Diakonias aktivistgrupper växer så det knakar. För det är ju ännu roligare att vara någon tillsammans med andra sköna människor som också är någon.
Och jag är säker på att du också är nåt!

Gräv där du står!

Att gå på gudstjänst kan i värsta fall vara en segdragen plåga med tråkiga psalmer och högdragna ord som inte alls har någon mening eller betydelse för mig i mitt liv just nu. I bästa fall kan det vara som idag. Ord och berättelser som fyller varje besökare med inspiration och kampvilja. En resa runt jorden på två timmar som engagerar och får det att spritta i fötterna. Men också upprör och får en att börja gråta.

Musiken av Zifa med musiker och kör tog mig och de församlade till Kongo, och för en gångs skull var det inte bara kören och musiken som svängde. Vi lyssnare kunde inte annat än att svänga med, sjunga ut och klappa händer.

Predikan med Diakonias direktor Bo Forsberg tog mig till Nehemjas Jerusalem, jag fick träffa baptistpastorn i San Salvador och den burmesiska flyktingen i Thailand. I jämförelse med dom blir mitt engagemang rätt fjuttigt. Jag riskerar inte livet, som baptistpastorn i dåtidens diktatur i El Salvador, när jag jobbar för rättvisa. Jag har inte utsatts för så hemska saker som den burmesiska flyktingen, som tillfångatogs, våldtogs och tvingades slava åt militären. Tvingades bära vapen med namnet ”Carl Gustaf” och en svensk flagga på. Jag undrar vad kungen har att säga till sitt försvar, när han gör sig känd i världens krigshärdar som den som sätter sitt namn på vapen som dödar tusentals civila. Jag önskar att han och hela den svenska vapenindustrin hade suttit tillsammans med oss i kyrksalen och gråtit över den burmesiska kvinnans historia, som jag gjorde. Och skämts. Skämts in i ben och märg, som jag gjorde.

När tårarna hade torkat fylldes mitt inre istället av inspiration. En glödande vilja att gräva där jag står. Tänka globalt, agera lokalt. Göra det jag kan för göra världen hel igen. Och aldrig låta pessimisterna och gnällarna trycka ner mig! Världen är full av djupt engagerade människor som arbetar mot förtryck och fattigdom, och för en värld där alla människor kan leva ett värdigt liv i frid. Den vissheten fyller mig med kampvilja och inspiration. Och det nätverket av människor får jag vara en del av. Och du med!

Instämmer med föregående talare

Ja! Precis så! (Du bör läsa det senaste inlägget av Maria G innan detta om inte denna inledning ska uppfattas som lite tagen ur luften.)

I aktivistgruppen i Uppsala har höstens första möten inletts med lite pappersprasslande och orden "ja alltså vi har några förfrågningar att ta ställning till här då va..." Eftersom jag själv nyligen avgått som en av dem i gruppen med snäppet mer koll än de andra kan jag inte helt och hållet redogöra för alla besök gruppen gjort på sistone, men vet t ex att
- några av gruppens aktivister besökt Missionskyrkans internationella grupp och att de bl a hade med sig några schyssta värderingsövningar
- en (eller flera?) skolor i Västerås i veckan fått besök av en (eller flera?) aktivister som talat sig varm (eller varma?) för global rättvisa
- det precis i detta nu pågår en gospelhelg där aktivistgruppen är representerad med information och agerar allmänt levande bevis för att det finns de som vill förändra världen
- någon liten ort söder om Uppsala ska få besök en helg framöver

När vi sitter där och hör de prasslande papprena och alla förfrågningar är det kanske lätt att känna att vi inte hinner med allt; några har under höstens början fått nej. Men framförallt tycker jag att vi ska känna hurra! Det finns intresse för de frågor vi jobbar med! Folk bryr sig och det finns ett behov av människor som oss, som vill fundera tillsammans med andra på hur vi kan ordna lite global rättvisa.

Ja. Jag ville alltså bara hålla med.

Låt er icke luras!

Hörde på ett inslag om bloggare på radio häromdagen. Där sas att den som inte uppdaterar sin blogg på en vecka förlorar de flesta av sina läsare. Främst snackade dom om storbloggare som Blondinbella och såna med 100 000-tals läsare, så det kanske inte går att applicera på denna lilla blygsamma blogg. Men dock, detta skulle innebär att vi nu skulle ha minus ett antal läsare, eftersom inget hänt här på över en månad. Jag tänker att detta kräver en förklaring.

Tystnaden skulle kunna tolkas som att inget händer på aktivistfronten. Skriver du inte, så finns du ju inte. Men inget kunde vara mer fel! Faktum är att jag sällan har skådat en så aktiv aktivisthöst som denna! Och då har jag ändå upplevt hela 3 st, vilket får ses som många i sammanhanget. Härom helgen samlades ett 25-tal aktivister för en uppstartshelg i Kungsbacka-trakten. Det fantastiska var att en mycket stor del av dessa var för mig alldeles nya ansikten. Vilket innebär att vi växer! Enormt! Nya grupper har startats i Örebro, Jönköping och Borås och Stockholm nystartar med ny kraft och energi. Fantastiskt!

För oss i Göteborg duggar engagemangen tätt. I lördags snackades det för tonårstjejer i Fiskebäck. I måndags for undertecknad till Jönköping för att Diakonia-informera lärarstudenter. Ett Diakonia-nedslag i Johannebergskyrkan genererar många aktiviteter - förra veckan en workshop, ikväll en träff med scouterna och nästa helg vankas konsert där aktivister minglar och raggar förändringsfaddrar. Om några veckor intar vi Pussel i Betlehemskyrkan. Utställningen reser runt till olika församlingar och visar upp sig.

Ja, som ni märker, listan över aktiviteter blir ganska lång. Och då är detta endast ett urval av Göteborgsgruppens aktiviteter. Därav tystnaden på bloggen. Vi har helt enkelt inte tid att uppdatera er om allt som händer.

Ibland glimrar det till!

De senaste veckorna har varit väldigt intensiva – planering, möten, mail, samtal, resor, seminarier – allt i 150 km i timmen.

Det kan vara lätt att glömma varför man håller på med allt och hamna i en tävling mot sin egen kalender. Men så ibland glimrar det till och jag minns att jag faktiskt jobbar med det här för att jag tror att världen går att förändra. Och för att jag inspireras av alla andra som också tror det.

Här är några av den senaste veckans glimmertillfällen!

Glimmer 1
Jag mötte en grupp gymnasieelever från Vellinge förra veckan. De vill som projektarbete sprida information om utvecklingsfrågor och samla in pengar till Bangladesh. Idéer om hur har de gott av. Jag nämner att det i oktober är Världens barn och att de kanske vill samla in pengar då och de tänder direkt på det. Men de vill inte bara samla in i Vellinge på lördagen. Nej, de vill stå tre dagar i rad på olika orter på näset för att kunna få in mesta möjliga! Bösskramlingens dagar är inte förbi.
Det glimrar till av önskan att bidra!

Glimmer 2
Jag hade en lektion i utvecklingsteorier för MUL-klassen på Lidingö folkhögskola. Det är ett rätt så tungt ämne och efter en genomgång skulle studenterna i gruppen diskutera fördelar och nackdelar med olika utvecklingsstrategier. När de ska sätta igång säger en av studenterna till resten av gruppen:
- Kom nu, vi måste rädda världen!
Det glimrar till av beslutsamhet!

Glimmer 3
Jag har precis haft möte med några människor i Jönköping som vill starta en aktivistgrupp där. Efter att jag berättat tills jag blivit trött på min egen röst smiter jag på toa. När jag kommer tillbaka har de bestämt att de ska ses redan nästa vecka igen. De är peppade och har också hunnit prata om sin första aktion och möjliga skolbesök.
Det glimrar till av inspiration!

Det är nu det händer!

Vad är det som sker? De senaste veckorna har jag spenderat mycket tid på tåg. Jag har varit i Örebro, Borås, Jönköping och Göteborg. Och överallt har jag träffat människor som vill engagera sig för en bättre värld genom att starta en aktivistgrupp för Diakonia i sin stad. Helt otroligt! Nånting stort är på gång…
Nån gång hörde jag att 80-talister är egoistiska och shoppinggalna. Men vet du vad – det är inte sant! Jag möter hela tiden 80-talister som vill engagera sig för en bättre värld, för att utrota fattigdomen och skapa en hållbar värld. Det är inte att vara egoistisk! Det är att känna samhörighet med människor runt om i världen som har helt andra förutsättningar än du och att vara beredd att satsa av sin tid, sitt engagemang och sina pengar för att de ska få det bättre. Men, jag tror att vi som är unga idag vill ha roligt medan vi förbättrar världen. Vi vill inte sitta i dammiga styrelselokaler och tjafsa om småsaker. Vi vill åstadkomma något!
Jag är så glad att det finns Diakoniaaktivister som snart åker på festivalturné med en fantastisk utställning! Och jag är glad över alla er som kommer att starta Diakoniagrupper i höst!
Vill du också förändra världen!
Kolla in på diakonias.se och börja med att prenumerera på vårt nyhetsbrev Khuluma. Läs sedan här och inspireras av vad som händer i sommar.
Hoppas vi ses i en aktivistgrupp i höst!

VAR MED OCH FÖRÄNDRA VÄRLDEN!

Mikael är med i Diakonias aktivstgrupp. På bilden ser du hur han får ett tacksamhetsarmband av Diakonias partner som arbetar med konfliktlösning i Kenya.

Vill du också göra något åt läget i världen?

Välkommen till vår informationsträff om Diakonias aktivistgrupp i Stockholm 1 oktober 18.30

Diakonias aktivistgrupp inbjuder till information och engagemang

Kom till vår informationsträff och få reda på:
- Vad är Diakonia?
- Vad gör en aktivistgrupp?
- Hur kan vi påverka?

Välkommen den 1 oktober kl. 18.30!
Plats: Andreaskyrkan, Högbergsg. 31, T-bana Slussen

/Diakoniaaktivisterna Sthlm

För mer information om Diakonia och aktivistgrupper se www.diakonia.se.
För frågor om träffen kontakta Sara på saranillapersson@yahoo.se,
0709-82 15 17.

Vi är tillbaka

Efter nästan en månads tystnad är vi tillbaka! I helgen träffades 22 glada och fredliga Diakoniaaktivister till terminsstart. Vi umgicks, åt, dansade (multikulticluben på Södra Bar går inte av för hackor) och planerade terminen som ligger framför. Det är mycket spännande i görningen; klimat och fattigdom kommer att vara ett fokus under terminen. Det finns också kampanjer att delta i, skolor som vill ha besök, MR-dagarna och mycket annat. Jag blev jättepeppad och jag tror att de flesta blev det. Nu sitter jag ju t.ex. här och tänker på det istället för att planera den lektion jag snart ska ha på en folkhögskola... blir väl lite nattjobb!

Uppsalagruppen startar snart! Den 20 september är det en öppen träff - om du är ung Uppsalabo sugen på att förändra världen - kom dit vetja! Se mer på www.diakonia.se.

Även Stockholmsgruppen kommer snart att ha en infoträff - håll utkik här.

Bloggen kommer att finnas kvar även efter sommaren. Vi vill skriva om vad vi gör, tillståndet i världen, godaste rättvisemärkta chokladen och annat som far genom huvudet.