We are not the dreamers!

Det har nu gått lite mer än en vecka sedan jag kom hem från resan med Diakoniaaktivisterna i Israel och Palestina, som ni kunnat läsa om här på bloggen. Så mycket intressanta samtal med inspirerande människor som vi hade under de där 10 dagarna får man jobba hårt för att få ihop under 10 år i Sverige!

När jag ser muren som bryter igenom landskapet på Västbanken, stänger in byar och hindrar bönder från att komma till sin mark är det lätt att bli nedslagen. Hur ska det någonsin kunna bli fred när det finns så mycket ilska och frustration? Och när jag åker runt i Sderot, en israelisk stad precis vid Gazaremsan, och ser busskurerna och lekparkerna som byggts som skyddsrum för att det alltid ska finnas någonstans att skydda sig från granatattackerna från Gaza som kan komma när som helst, tar hopplösheten gärna över. Hur ska människor någonsin kunna försonas när det finns så mycket rädsla?

Men samtidigt. En mur har aldrig och kommer aldrig någonsin att skapa fred. Separation är i
nte lösningen. Rädsla är inte svaret. Alla murar som människan har byggt upp har förr eller senare fallit. Och det kommer ske med muren på Västbanken också. Om det tar ett eller 100 år kan ingen säga, men förr eller senare faller den. Det är oundvikligt. Lite i taget hälls lite mer vatten i hinken för fred och när den väl svämmar över, då kommer ingen kunna hindra det. Se på vad som hänt i arabvärlden under det gångna året. Vem hade kunnat förutspå det för ett år sedan?

Nästan alla personer vi träffade under resan sa så kloka och inspirerande saker att hela resan blev en enda stor fontän av inspirerande citat. Och jag skulle vilja dela med mig av ett av dom, så här på sluttampen av året. Jag minns tyvärr inte vem som sa det... Det skulle kunna ha varit kvinnan på Diakonias partner Alternative Information Center. Eller kanske den fantastiska kvinnliga rabbinen Eliora. Eller Roni som vi träffade i Sderot. Men det spelar egentligen inte så stor roll. Det skulle kunna vara vem som helst. Med stark röst, lite irriterad sa denna någon: ”We are not the dreamers!” Det är inte vi, som tror att fred och rättvisa är möjlig, som är drömmare. Det är de som tror att förtryck och separation är lösning, som drömmer. Det är dom som är naiva. Inte vi.

Diakonia tjatar och tjatar om att det är människor som förändrar världen. Ibland är det svårt att tro på att förändring är möjlig. Att rättvisa är möjligt. Men resan fick mig, återigen, att verkligen förstå att alla människor runt om i världen som kämpar för en rättvisare värld verkligen åstadkommer något. Det kanske inte syns på en gång, men alla hjälps vi åt att fylla den där hinken för en rättvis och hållbar värld och förr eller senare kommer den att svämma över. Och då mina vänner, då blir det åka av!

GOD JUL!
/Maria Gilljam, ungdomssekreterare Diakonia




Muren vid flyktinglägret Aida i Betlehem.


Roni berättar om livet i Sderot medan vi tittar in på Gazaremsan.



Lekplats och skyddsrum för barnen i Sderot.

Jag tror att jag är nåt

Igår kväll satt jag euforisk bland en stor samling lika euforiska människor på Södra Teatern. På scenen stog Emil Jensen, förhoppningsvis lika lycklig som vi. Nu kanske du tänker att det är ju kul att jag går på konsert men vad har det med aktivism och en rättvis värld att göra? Ganska mycket, faktiskt. Emil Jensen måste vara den artist som bäst säger och sjunger det som Diakonia och Diakoniaaktivisterna gör. För er som ännu inte känner till Emil – sluta läsa här nu och gå in på hans hemsida, blogg och lyssna på Spotify omedelbart. Efter föreställningen satt jag och kollade på en dokumentär om när Emil var ute på sin cykelturné genom Sverige. Han drabbades av en massa bra saker men också en hel del skit – svenskt sommarväder och att bli nerslagen av nazister bland annat. När Emil får frågan om allt engagemang han har (han aktivistar inom klimat, rättvisa, jämställdhet, asylpolitik, antirasism för att nämna några) så säger han allt det han egentligen vill är att människor ska uppleva att de ÄR någon. Att de betyder något. För om jag ÄR någon så är ju också min granne det, och Amir som är ensamkommande flyktingbarn, och troligen även Marie som är bonde i Burkina Faso, liksom Shobuja som ror en båt i Bangladesh. Och om jag är viktig är ju också de det. Det verkar så enkelt. Vad världen behöver är helt enkelt en ordentlig självförtroendeboost! Ett sätt att få det är att lyssna på Emils musik. Ett annat är att faktiskt börja göra något som betyder något för andra, det innebär ju per definition att du faktiskt ÄR någon. Och det är fantastiskt skönt att vara någon! Det är inte en alltför vågad gissning att detta är en anledning att Diakonias aktivistgrupper växer så det knakar. För det är ju ännu roligare att vara någon tillsammans med andra sköna människor som också är någon.
Och jag är säker på att du också är nåt!

Fascination, förälskelse, förfäran, förhoppning, förtvivlan, förväntan, förändring?

Jag har varit i Guatemala och upplevt allt mellan hopp och förtvivlan. Jag fick träffa helt sensationella människor som välkomnade mig och studenterna jag reste med på ett otroligt varmt sätt. Samma människor berättade om de fruktansvärda grymheter de utsatts för. Fascinerande att man kan vara så fantastiskt vänlig och omtänksam efter att vara med om så mycket grymheter.

Mayabefolkningen i Guatemala har diskriminerats i hundratals år, allt sedan Spaniens invasion (det som i Europeiska historieböcker kallas ”erövringen”). De har tvingats från sin mark och försörjning in i slavliknande arbetsförhållanden. Under ett 36 år långt inbördeskrig har de hotats, angripits och drivits på flykt av militären. De har levt gömda i bergen utan mat eller tak över huvudet. De har torterats och lämnats åt sitt öde.
Men, de har inte kuvats. Människorna jag fick träffa har överlevt krig, förtryck och folkmord. Och nu vill de ha rättvisa.

Trots att det är tolv år sedan fredsavtalet skrevs i Guatemala har inte rättvisa skipats. Förövarna har inte dömts. Offren har inte fått upprättelse.

De människor jag träffade är överlevande, vittnen som kämpar för att ställa ansvariga politiker och militärer till svars för de brott de begått. Alla säger samma sak:
- Vi kommer aldrig att sluta kämpa.
Engagemanget är stort och bergfast.

De ber oss minnas deras historia och berätta den vidare. Det är det minsta vi kan göra. Där med vittnena i byn Xix i Guatemalas berg inser jag hur orättvis världen är och önskar att jag kunde skaka den rätt. Nu på en gång. Omedelbart!
Jag kommer aldrig att glömma Don Tibursio och de andra vittnena som berättade sina historier för mig. De hjälper mig förstå hur fel det är i världen. Men också vilken otrolig styrka och kraft som bor i en människa. De gör mig ödmjuk men också motiverad.

Vi måste utmana de som trycker ner oss!

Helgen var fylld av möten.

Först var jag på Rätt Vis Helg i Linköping och träffade nästan hundra unga människor från olika organisationer som vill göra något för att skapa en bättre värld. Mäktigt! Läs med om helgen på ikon: http://www.ikon1931.se/news/?newsID=703.
Själv stod jag tillsammans med några till och bjöd på Rättvisemärkt choklad, bananer och apelsiner på Hemköp i Linköping. Vi bjöd oss själva lite grann också… och Hemköp hade bara Anthon Bergs rättvisemärkta. Snacka om god aktivitet.

Sen åkte jag till Tierp som ligger mellan Gävle och Uppsala. Där hade jag tillsammans med två Diakoniaaktivister en workshop om situationen i världen för nästan hundra konfirmander. När jag tänker på den potential som finns i dem blir jag nästan snurrig. Ett litet samhälle med 100 unga människor. Var och en av dem har potential att förändra världen, åtminstone en liten bit av den. Summan blir enorm. Att få inspirera dem är så häftigt. I en gruppdiskussion kom de på massor av saker man kan göra för att förbättra världen. En grupp med bara tjejer diskuterade jämställdhet och utveckling men också sin egen situation i Sverige. Deras viktigaste tips var: Vi måste utmana de som trycker ner oss! Vi ska sluta acceptera killar som inte respekterar oss. De sa det så lugnt och sakligt men det hördes att tjejerna talade av erfarenhet. Det blev stort när vi kunde se likheterna i att kvinnors styrka lever till minskad HIV-spridning och mer utveckling i fattiga länder liksom det leder till ett värdigt liv för alla i Sverige. Jämställdhet gör verkligen världen rikare!

Vi är tillbaka

Efter nästan en månads tystnad är vi tillbaka! I helgen träffades 22 glada och fredliga Diakoniaaktivister till terminsstart. Vi umgicks, åt, dansade (multikulticluben på Södra Bar går inte av för hackor) och planerade terminen som ligger framför. Det är mycket spännande i görningen; klimat och fattigdom kommer att vara ett fokus under terminen. Det finns också kampanjer att delta i, skolor som vill ha besök, MR-dagarna och mycket annat. Jag blev jättepeppad och jag tror att de flesta blev det. Nu sitter jag ju t.ex. här och tänker på det istället för att planera den lektion jag snart ska ha på en folkhögskola... blir väl lite nattjobb!

Uppsalagruppen startar snart! Den 20 september är det en öppen träff - om du är ung Uppsalabo sugen på att förändra världen - kom dit vetja! Se mer på www.diakonia.se.

Även Stockholmsgruppen kommer snart att ha en infoträff - håll utkik här.

Bloggen kommer att finnas kvar även efter sommaren. Vi vill skriva om vad vi gör, tillståndet i världen, godaste rättvisemärkta chokladen och annat som far genom huvudet.