Kräv rättvisemärkt elektronik!

Den 4 september publicerades en insändare som jag skrivit i DN där jag hänvisade till en artikel i Södra Afrika (OBS: länken visar bara en del av artikeln) som handlar om att kassiterit, kobolt och andra mineraler och metaller bryts av tvångs- och barnarbetare som knappt får någon lön i livsfarliga gruvor i östra Kongo och omkringliggande länder. Inte nog med det: Mineralfyndigheterna är den främsta anledningen till de otaliga krig i regionen som har skördat flest offer sen andra världskriget jämfört med andra konflikter. Lokala rebelledare och milisgrupper vill kontrollera gruvorna för att kunna sälja de dyrbara mineralerna och metallerna till – just det – oss. Kassiterit och kobolt är viktiga beståndsdelar när man producerar bärbar elektronik: Mobiltelefoner, laptops, digitalkameror, mp3-spelare o. dyl. Med andra ord: våra hi-tech-grejor bidrar till afrikaners lidande och död.
I min insändare uppmanade jag därför till att resurser ska spenderas på att identifiera varifrån metallen kommer ifrån när man producerar bärbar elektronik. Detta är svårt i dagsläget, det kongolesiska tennet som kommer från kassiterit smälts samman med tenn från t ex Brasilien som grävts fram under schysstare förhållanden. Men med ökad övervakning går det att spåra vilka mobiler och datorer som är garanterat fria från skit och som man kan sätta en fairtrade-logga på.

Ärligt talat trodde jag att jag mest skrek ut i tomma luften, jag har aldrig hört talas om några som krävt rättvisemärkt elektronik. Men nu har jag upptäckt att det finns fler än jag som uppmärksammat detta, bl a inga mindre än Sveriges Kristna Råd! Inför kyrkornas globala vecka som de anordnar 15-22 november har de startat en kampanj för rättvisemärkta mobiler.

De skriver några saker som jag inte visste innan, t ex att vi i Sverige köper 3 000 000 mobiler per år och att massor av de mobilerna inte återvinns, vilket är mycket farligt för miljön (en del av kampanjen går ut på att samla in massa mobiler för att återvinna dem).

Organisationen Global Reporting har också uppmärksammat frågan om rättvisemärkta mobiler, och internationellt finns organisationen Make IT Fair som brinner för den här frågan. Vi måste fortsätta uppmärksamma de miserabla förhållandena i Kongos gruvor – många personer känner inte till dem – så att rättvisemärkta mobiler och datorer blir verklighet en dag. Gud vet hur många av våra mobiler som bidragit till lidande. Eftersom 49 % av all världens kobolt finns i just Kongo är antalet förmodligen fruktansvärt högt.

En onsdagkvälls tankar om konflikt och media

Jag halvlyssnade på nåt kulturprogram på P1 när jag diskade idag. Ämnet var krig och konst. Högtflygande diskussioner om hur krig tar sig konstnärliga uttryck fördes. Jag lyssnade sådär halvkoncentrerat. Men så kom också frågan upp om vilka konflikter som inte syns på den konstnärliga arenan. Mina öron spetsades. Två länder nämndes: Kongo och Sri Lanka. Mina länder. Kongo där jag volontärat och Sri Lanka där jag diakonia-jobbat. I båda länderna har konflikten trappats upp den senaste tiden. Och det gör mig ont. Innan vansinnet bröt ut i Gaza var Kongo ganska ofta på medietapeten. Nu är det desto tystare men jag tror knappast det beror på att stridandet har avtagit. Nä, media har bara plats för en konflikt i taget.

Lite då och då nämns också inbördeskriget på Sri Lanka. Regeringstrupper som rycker framåt, ett gerillafäste som intas eller en bomb som sprängs. Oftast, eller rättare sagt i princip jämt, när medierna rapporterar om Sri Lanka står det längst ner i artikeln, alt. sägs lite i förbifarten innan nästa inslag kommer, att uppgifterna från regeringen, som man nyss redogjort för, inte har kunnat bekräftas från oberoende källor. Nej, för journalister är inte tillåtna i området där stridandet pågår. Så någon oberoende rapportering existerar inte.

När jag jobbade på Sri Lanka i somras försökte jag hålla mig någorlunda uppdaterad om läget genom att läsa (eller åtminstone ögna igenom) dagstidningarna som kom till kontoret. Men även där var det nästan uteslutande regeringens synvinkel som porträtterades. Och bilden som målades upp var: LTTE är svaga nu – gör vi bara en sista forcering kommer vi vinna det här kriget en gång för alla! Krigspropaganda på högsta nivå, med andra ord. För riktigt så enkelt är det ju självklart inte.

När det gäller yttrandefrihet och oberoende media är Sri Lanka verkligen ett mörker. Och värre blev det när chefredaktören på The Sunday Leader, Lasantha Wickramatunga, mördades på öppen gata i Colombo den 8:e januari. Några dagar senare publicerades hans sista ledare postumt. Han skriver med skrämmande klarsynthet. Han vet att när världen får läsa hans ord, kommer han inte längre finnas i livet. Så nu ska jag sluta uppta din koncentration och låta dig läsa hans ledare istället. Den är mycket bättre än mina blogginlägg. Läs den här.

Nu alltså.

Parallella världar

Nyss hemkommen från Kongo funderar jag över olika saker. På ett sätt är det väldigt lätt att skifta mellan två olika världar, samtidigt är det svårt. För fem dagar sedan var jag i ett land där miljontals människor lever på mindra än en dollar om dagen. För två dagar sedan köpte jag ett par nya träningsbyxor för 499 kr. 499 kr! Det är vad många kongoleser klarar sig på i flera månader. Kontrasterna blir så tydliga. Jag har inte svar på frågan om det var fel eller rätt att köpa just de här byxorna (de var sköna och bra, höll mig varm när jag var ute och sprang idag trots att det bara var 5 grader!). Men jag vet att för mig blir livet meningsfullt först när jag också prioriterar mina pengar och min tid till att skapa en bättre värld. När jag vet att en del av mina pengar går till att stödja människor som skapar utveckling för sig själva och sina medmänniskor i Kongo då kan också jag själv leva och känna att jag är en del av något större. En global gemeskap med alla inspirerande och kunniga människor som jag träffade i Kongo.

Nu har jag mött en samarbetsorganisation

Jag är i Kongo sedan en vecka och reser runt med en klass från Lidingö folkhögskola. Extremt härligt. Hittills har vi mest sett kyrkans projekt, de gör mycket!
Nu är vi i Kinshasa och har varit uppe på Diakoniakontoret och sedan träffat en av Diakonias samarbetsorganisationer. De heter Nelson Mandelas vänner! De jobbar med mänskliga rättigheter och ger rådgivning ute i byar och bostadsområden. Mest hndlar det om att registrera äktenskap vilket gör att kvinnorna har rättigheter. En liten insats som ger extrem stor skillnad för människor. Det var så roligt att höra vad de gör och det känns bra att se andra sidan, när man sitter och jobbar i Sverige mest hela tiden.
För övrigt är det ca 35 grader här...blir en stor skillnad mot Sverige!