Inte värd tändstickan att bränna upp den med

För nån månad sen kom Linda Polmans bok "Kriskaravanen" som utan pardon kritiserar hur nödhjälp, dvs. bistånd efter krig eller katastrofer som det till Kongo eller Haiti, bedrivs. Jag har inte läst boken själv (och kommer inte göra det av skäl som ges nedan), dock några recensioner.

Aftonbladets recenscent Anders Johansson rycktes med i kritiken till den grad att han skrev "Lägg ner biståndet!" i marginalen efter att ha läst 41 sidor. Även om han inser att hon förtiger mycket som motsäger hennes tes är han uppenbart medhållande till hennes slutsats: "Hon börjar med Florence Nightingale och rör sig via Biafra, ­Live Aid, Rwanda med mera, till dagens Afghanistan, och hela tiden tänker man: total passivitet hade varit bättre än denna förödande 'hjälp'! I Rwanda lyckades omvärlden inte bara nonchalera ett folkmord; när man väl ryckte in var det mördarna, inte offren, man överöste med bistånd. Så att de kunde fortsätta mörda lite till." Polman visar på problematiken som uppstår när man ger nödhjälp till soldater och när soldater kontrollerar biståndet (vilket villkoret ofta är för att biståndsorganisationer är). Flyktingläger används som vilo- och rekryteringsläger för rebellmiliser. Polman, och Aftonbladets recenscent, menar att alternativet att inte göra någonting alltid måste få finnas.

Även recensionen i Göteborgsposten av Lars Åberg är positiv till boken och vill att vi tar den på allvar. "I sönderskjutna städer lever 'humanitärsamfundets' utsända jetset-liv. Många tror på välgörenhet. De känner sig moraliskt kallade och öppnar postgirokonton, de delar ut Biblar och tiotusen udda par skor eller filmar amputerade barn för att höja insamlingstemperaturen. Kalla den gärna en hyenekultur; den framstår i alla fall här som vedervärdig.
Gör biståndet mer skada än nytta? Vem och vad gynnas? Hur mycket svinn på vägen kan accepteras? Polmans bok kommer på svenska precis när sådana frågor åter aktualiserats."

Men sanningen är att vi inte ska ta Polmans bok på allvar, vilket recensionen i DN av Stefan de Vylder avslöjar. Han skriver att Linda Polmans bok är fullspäckad med grova sakfel, vilket med råge ”underminerar trovärdigheten”. Samtliga siffror som han har kunnat kontrollera visade sig vara helt felaktiga, även de som var relativt irrelevanta för bokens budskap. ”Det är genom skribenter som Linda Polman som vandringssägner sprids. Själv anger hon aldrig någon källa till sina mest uppseendeväckande utsagor, men journalister och bloggare kan nu hänvisa till Polman som källa när de vidarebefordrar tokigheterna.”

Ingen seriös människa kan efter att ha läst de Vylders sågning ta Linda Polman på allvar. Kriskaravanen är ett skämt och inte ens värd tändstickan som krävs att bränna upp den med – den behöver förstås inte komma till fel slutsats bara för att den innehåller kilovis med felaktigheter, men den tillför lika mycket till biståndsdebatten som Bamse i trollskogen.

För övrigt är det sant att nödhjälpsorganisationer många gånger betett sig riktigt illa, men de problem Polman tar upp ser ut att kunna lösas med ännu mer insatser och kontroller. Att inte göra någonting utan stå och titta på medan människor dör får aldrig bli ett alternativ.

Haiti behöver bistånd - inte mer lån

Haitis enorma skulder är en av orsakerna till att landet innan katastrofen var ett av världens fattigaste. Hälften av skulderna är hos internationella organ som Sverige har inflytande i. Diakonia har nu i ett brev till finansminister Anders Borg och biståndsminister Gunilla Carlsson uppmanat ministrarna till att Sverige ska verka för att avskriva Haitis skulder och att se till att nödhjälpen från IMF kommer i form av bistånd och inte lån, som det nu planeras, då Haiti inte på långa vägar har råd att betala sin nödhjälp själv.

Läs mer här.

Jordbävningsfrustration

Återigen ser vi katastrofbilder i TV, tidningar, på webplatser, hör förtvivlade röster på radio. Och återigen är det några av världens allra fattigaste människor som drabbas hårdast. Det är nästan så jag får en klump av dåligt samvete i magen. Dåligt samvete över att det alltid är "dom" som drabbas. Aldrig "vi". Alltid dom som kämpar för att få livet att gå ihop, aldrig jag som lever i överflöd. Det är väl rätt irrationellt att få dåligt samvete över något som jag inte alls har varit med och påverkat, eller kunnat påverka. Men i så fall är jag irrationell. Det är litegrann som vissa vänner eller bekanta som alltid verkar råka illa ut. Gång på gång. Får sparken, en närstående dör, blir deprimerad, får någon obotlig sjukdom... Vissa personer verkar nästan vara olycksmagneter. Och det känns så orättvist. Kan inte olyckan sprida sig lite mer jämnt? Kan inte vi här i Sverige också råka ut för en ordentlig katastrof, så något annat olycksmagnetsland får slippa?

I rapporteringen kring jordbävningskatastrofen nämns nu att världens länder lärde sig en del från tsunamin för fem år sedan, och att man nu jobbar mycket mer samordnat. Något som är avgörande om man vill få till en långsiktigt hållbar återuppbyggnad. Men det måste vara en oerhörd utmaning när behoven är så enorma, tiden så knapp och statsapparaten så svag. De som jobbade i de tsunamindrabbade områdena 2005 kan nog intyga det. Även biståndsminister Gunilla Carlsson tar upp vikten av samordning i en artikel i gårddagens DN (som jag inte lyckas hitta på dn.se och därmed tyvärr inte kan länka till), och att inte göra något förhastat utan istället försöka se vad just Sverige kan bidra med. Något jag tycker är ganska bra. Viljan att hjälpa är bra, men det räcker tyvärr inte alltid i situationer som denna. Insatserna måste också bestå av kompetent, erfaren personal som är kunniga i sin uppgift och om kontexten. Och det måste också vara en mening i varför just de åker dit för att göra just denna uppgift. Men sen säger hon något lustigt. Rent av lite korkat, om du frågar mig. Hon säger att vi inte kan ha folk som åker ner "bara för att det är roligt". Nej, det ska vi naturligtvis inte ha. Men vad tror hon egentligen? Exakt vilka är det hon menar åker för att jobba i katastrofområden bara för att det är roligt? Vilka är det som tycker att det är "roligt" att slita dygnet runt i ruiner med horder av döda, eller skadade och förtvivlade människor runt omkring sig? Vilka tycker det är skojigt att aldrig känna att man gör tillräckligt, att aldrig kunna tillfredsställa de enorma behoven? Tillåt mig tvivla på att hon kan hitta en enda. Tillåt mig vara övertygad i att de som åker gör det för att de är kompetenta och har en genuin vilja att stötta i återuppbyggnaden.

Men det är en skicklig retorik hon för, vår käre biståndsminister. Hon får det att låta om om bistånd förut bara varit blajblaj men att det nu ska bli ordning på torpet. Att hon är den disciplinerade läraren som ska få bukt på sina stökiga elever. Skicklig retorik. Men sanningshalten bakom den betvivlar jag starkt.