Idag vaknade vi av en strålande sol ovanför Jaffaporten i gamla stan, Jerusalem. Det är en nästan overklig känsla att befinna sig i sådana historiska miljöer och samtidigt lära sig allt mer om den nutida situationen i det heliga landet. För det märks verkligen hur religionerna bokstavligt trängs bredvid varann. På marknaden ligger ikoner och kippor intill varann, på gatorna går en slöjbeklädd muslimsk kvinna förbi en grupp judar klädda med hattar och lockar och från taket av Swedish Christian Study Center ser vi den västra muren, klippmoskén och uppståndelsekyrkan tätt placerade.
Dagen har varit full med intryck och många känslor har väckts. Vi har besökt Diakonias regionkontor i Jerusalem och har fått inblick i hur den internationella humanitära rätten fungerar, villket hjälper oss att förstå varför Israels bosättningspolitik är illegal. Ibland när man nämner Israel/Palestina konflikten så riskerar man tyvärr att hamna i en evig debatt på religiösa och känslomässiga grunder vilket tar bort fokuset från det faktum att Israel bryter mot folkrätten.
Vi besökte FNs palestinska flyktingorgan UNRWA och fick sedan åka ut till Walajeh village, som är ett litet palestinsk samhälle. Walajeh kommer att drabbas hårt av den framväxande muren som slingrar sig fram i det palestinska landskapet och skär av kommunitionerna till deras arbetsplats, skola och sjukvård. Vi fick förmånen att träffa Omar, en pappa till tre små söner, den yngsta var bara två år. Omar och hans familj bor i ett hus som ligger på den linjen där muren vart tänkt att byggas. Han har hotats av de israeliska myndigheterna ett flertal gånger, de har bl. a. konfiskerat hans id-kort, vilket har gjort honom arbetslös. Att se en människa bli fråntagen sin inkomst, sin frihet och sin värdighet var väldigt jobbigt. Man såg verkligen den förtvivlan och maktlösheten han kände inför sin situation. Men Omar var också en modig man som också stod upp sin familj, sitt ursprung och sin värdighet. Efter att ha vunnit mot myndigheterna i rätten står hans hus kvar och muren måste byggas en bit bort. Straffet för Omar och hans familj är elektriskt stängsel runt deras trädgård och ett fortsatt indraget id-kort.
Under en telefonkonferens tidigare på dagen med Al Mezan, Diakoniapartner på Gaza, beskrev en sin situation så här; "It´s more a crisis of dignity than a crisis of food." Och den känslan av fråntagen värdighet är bestående under dagen.
Imorgon ska vi fokusera på judendomen och dess historia och det blir intressant. Tanken på att historien liknar nutiden är inte långt borta..
Visar inlägg med etikett Israel/Palestina. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Israel/Palestina. Visa alla inlägg
torsdag 1 december 2011
måndag 22 augusti 2011
I gränslandet mellan lekplats och slagfält
Plötsligt ringer telefonen:
– Army jeeps in Jayyous.
Det är inte ett oväntat samtal. Att israeliska soldater plötsligt och hotfullt demonstrerar sin närvaro i Jayyous är så vanligt att vi fått ett särskilt, förenklat rapportformat för detta från EAPPI-kontoret. Ett torrt sätt att beskriva en brutal verklighet, kanske. Likväl säger det något om situationen här. Vi sätter på oss våra västar med EAPPI-loggan på ryggen och går ut på huvudgatan med kameran i högsta hugg. Mitt på gatan står mycket riktigt fyra armébilar och ett tiotal soldater som i sin tur håller sina maskingevär i högsta hugg. Jag går fram till den närmsta soldaten och frågar vad de gör här. Han svarar att det har med säkerhet att göra, men att han inte kan berätta mer för mig.
Av en bekan
t i byn får vi veta att några yngre killar håller på att förhöras på ett internetcafé. Efter ett tag kommer en av dem ut och berättar att förhöret i stort sett handlade om huruvida de har facebook och hotmail. Jag funderar kring säkerhetsaspekten i detta förhör och motiveringen för att ta med sig sexton beväpnade soldater för att ställa den typen av frågor. Vi iakttar hur aktiviteten i byn ökar. Plötsligt är vartenda fordon som finns i hela byn ute på gatan, från åsnekärra till lastbil. Äldre män i traditionell klädsel promenerar oberört förbi ynglingarna med maskingevär. Jag kan inte förstå detta som annat än ett tyst motstånd. Invånarna i byn gömmer sig inte. De möter ockupanterna med rak rygg.
Vi iakttar även att pojkarna i byn börjar smyga omkring bakom gathörn och ovanpå tak med stenar i händerna. Soldaten jag pratade med tidigare kommer fram till mig. Han pekar mot pojkarna och säger:
– Titta på dem. De kommer kasta sten på oss och vi har inte gjort något.
Soldaterna sätter sig i jeeparna och kör några hundra meter bort. Vi följer efter. De positionerar sig på nytt med sina tunga vapen i högsta beredskap. En ung man från byn blir förhörd. Vi observerar. Småpojkarna lurar bakom hörnen. Sen kör de vidare och spelar upp samma scen igen ytterligare ett hundratal meter bort. Vi följer efter. Och så vidare. Längst vägen träffar vi pojkar och en del flickor i åldrarna 6 år och uppåt. De har samma upprymda ansiktsuttryck som barn som leker spännande lekar som ”Ge mig en vink” eller ”Röda-vita rosen”. Skillnaden med den här ”leken” är att motståndarlaget har ljudbomber, tårgas och gummikulor att ta till, och maskingevär om det skulle gå riktigt illa. Vi träffar även vuxna, som inser allvaret i situationen. En kvinna gestikulerar upprört att vi ska fotografera soldaterna. En man säger:
– Ser ni vår situation? Soldaterna kommer in här när de vill och utsätter våra barn för så mycket våld. Säg åt dem att flytta sin lekplats någon annanstans!
Detta pågår i cirka två timmar. Den här gången blir det ingen tårgas och bara några få stenar kastas. Ingen arresteras. Inga hus genomsöks. Inga långa förhör genomförs. Soldaterna frågar inte efter någon särskild person. Så vad var det frågan om? Soldaten jag pratade med kallar det säkerhet.
Breaking the Silence, en organisation som samlar in vittnesmål från israeliska militärveteraner, kallar det att visa närvaro. Detta är inte ett begrepp de själva kommit på; att visa närvaro i det ockuperade palestinska området är en vedertagen metod inom den israeliska militären, med syfte att sprida rädsla.[1] Dessa insatser föregås sällan av information om pågående terroristverksamhet på platsen ifråga. Platserna väljs istället ut tillsynes slumpmässigt. Att visa närvaro kan innebära allt från att köra in med några militärjeepar i en by dagtid (vilket man från militärens sida vet ofta leder till stenkastning)[2] till att massarrestera alla personer inom ett visst åldersspann[3] eller välja ut slumpmässiga hus att vandalisera.[4] Liknande manövrar kan även genomföras i träningssyfte för nya rekryter. Civila palestinier som såklart upplever situationen som högst autentisk används för att träna israeliska lumparkillar att bemöta framtida potentiella krigssituationer.[5]
Dessa besök med syfte att sprida rädsla och påminna palestinierna om ockupationsmaktens närvaro är som ett ständigt hot i utkanten av synfältet i Jayyous. Barnen som växer upp här är vana vid att se tunga vapen, och de vet någonstans att israeliska soldater kan arrestera deras föräldrar, äldre syskon eller dem själva när som helst. Många av dem har blivit väckta mitt i natten av soldater och fått sina hem upprivna. Den insatsstyrka som besökte Jayyous förra veckan representerar allt detta. Jag kan omöjligt hålla med soldaten om att de ”inte gjort något”.
Sandra Rudholm
Jayyous, augusti 2011
[1] http://www.breakingthesilence.org.il/wp-content/uploads/2011/02/Occupation_of_the_Territories_Eng.pdf sid 29
[2] http://www.breakingthesilence.org.il/wp-content/uploads/2011/02/Occupation_of_the_Territories_Eng.pdf sid 40
[3] http://www.breakingthesilence.org.il/wp-content/uploads/2011/02/Occupation_of_the_Territories_Eng.pdf sid 41
torsdag 4 augusti 2011
Normalt under ockupation
En förmiddag träffar jag och min följeslagarkollega en sjubarnsfamilj. Det är liv och rörelse, alla pratar i munnen på varandra, vill låna min kamera och pratar ivrigt med mig på arabiska. Jag gör en mental anteckning om att ta fler arabiskalektioner. Så småningom börjar mamman i familjen berätta om när hennes åttaårige son, Ahmad, kom i närkontakt med israeliska soldater i april i år. Ahmad var ute och lekte med en kompis i närheten av en tillfällig israelisk vägspärr i utkanten av byn där han bor. Kanske tyckte soldaterna att de var för nära? De började jaga pojkarna, som sprang hem. Ahmad sprang in i sitt hus och stängde dörren. En av soldaterna kom efter, fick tag på Ahmad och höll honom i ett strypgrepp. Kompisen hade hämtat Ahmads mamma som kom springande lagom för att se sin åttaårige son i soldatens grepp. Efter den här traumatiska händelsen förlorade Ahmad delar av sin talförmåga. Han kunde inte få fram alla ljud och kunde inte längre formulera ord.
På eftermiddagen samma dag träffar vi tjugoårige Jamal som precis kommit hem från ett och ett halvt år i israeliskt fängelse. Han sitter omgiven av sin familj. Grannar kommer och går för att hälsa honom välkommen hem. Jag frågar hur han mår och han bara ler och skakar på huvudet. Han berättar obehagliga detaljer om tillvägagångssättet vid arresteringen, som skedde nattetid. Jamal berättar vidare om de förhörsmetoder som han varit utsatt för; vid ett tillfälle kom en person från underrättelsetjänsten och uppgav sig för att vara advokat från en frivilligorganisation i syfte att få honom att erkänna brott. Slutligen berättar han om förhållanden i fängelset som i hans fall innebar tio personer i samma rum, utan möjligheter att kontakta sin familj. På vägen därifrån pratar jag med en bekant från byn. ”Jag hoppas att han är okej”, säger jag. ”Ett och ett halvt år i fängelse är normalt”, svarar han. ”Jag känner en kille i Jayyous som suttit sju år i fängelse. Han undviker folk och vill inte prata med någon eller dansa på bröllop. Men ett eller två år är normalt, det har nästan alla här gjort.”
Nästa dag träffar jag Atef som är femton år gammal. Han berättar med tyst men stadig röst om vad som hände för en vecka sen. Han var ute med sin kusin på eftermiddagen när en israelisk militärbil körde fram till dem. Soldaterna frågade om han kände till någon som kastade sten i byn där han bor. Han sa att han inte gjorde det. Soldaterna sa att han ljög och tog med honom till en militärinrättning för förhör. Hela vägen dit hade han ögonbindel på sig. Han blev kvarhållen i cirka sex timmar och släpptes ut vid midnatt utanför byn för att gå hem till fots till sin oerhört oroliga familj. Familjen misstänker att det egentligen handlade om en bestraffning för att de har fortsatt valla sina får på ett område som har beslagtagits av den israeliska regeringen.
De tre familjer som jag mötte på två dagar har något gemensamt, inte bara med varandra utan med många familjer på Västbanken. Trakasserier från israeliska soldater och godtyckliga arresteringar är vanligt förekommande, och cirka 20% av Palestinas totala befolkning hade suttit i fängelse år 2005.[1] I oktober 2010 satt 5847 palestinier i israeliskt fängelse – vilket innebär en halvering jämfört med tidigare år.[2] År 2010 arresterades minst 286 barn.[3] Att palestinier över huvud taget sitter i israeliska fängelser strider mot den fjärde Genèvekonventionen. [4]Den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem konstaterar i en färsk rapport dessutom att minderåriga arresteras, förhörs och fängslas utan att ta hänsyn till de särskilda rättigheter som tillkommer personer i deras ålder. Exempelvis har en familjemedlem rätt att närvara vid förhören och hänsyn ska tas till hur barnets utveckling påverkas av arrestering, förhör och fängslande.[5] Rätten till en advokat uppfylls inte alltid vid förhör, varken för vuxna eller barn.[6] Fallen prövas inte i civila domstolar utan i militära. Våld, hot och trakasserier ingår i metoderna för att förhöra såväl vuxna som minderåriga och påtvingande erkännanden är vanligt förekommande. [7] Både personer jag pratat med i Jayyous och rapporter från MR-organisationer vittnar om att unga människor tvingas skriva under bekännelser på hebreiska, vilket är ett språk de inte förstår.[8]
Med medicinsk och psykologisk hjälp har åttaårige Ahmad så småningom fått tillbaka sin talförmåga. Han busar med sina syskon under tiden vi besöker hans familj. Jag tänker att Ahmad kommer växa upp och att han kommer vänja sig alltmer vid de israeliska soldaternas närvaro i hans liv. Så småningom kommer han sluta vara rädd för dem. Det är högst troligt att han kommer att komma i närkontakt med dem igen. Kanske blir han arresterad och förd med ögonbindel till en militärinrättning nästa gång. Kanske hamnar han i fängelse gången efter det.
Fotnot: Namnen på personerna i texten är fingerade.
[2]http://www.manskligarattigheter.gov.se/php/rapporter/documents/Mellan%F6stern%20och%20Nordafrika/Palestinska%20omr%E5dena%2C%20MR-rapport%202010.pdf sid 5
[4] 4:e Genèvekonventionen, art 76. http://www.icrc.org/ihl.nsf/full/380
tisdag 19 juli 2011
Handlar det verkligen om säkerhet?
– Ahlan wa-sahlan! Välkomna till Jayyous! Kom och drick en kopp te hos mig.
I den gemytliga byn Jayyous på norra Västbanken är människor generösa med kaffe och te, vänliga ord och berättelser från sina liv. Jag slås av hur fort människor börjar berätta om svåra saker de varit med om. Kanske är det för att de är väl medvetna om vilken roll de ekumeniska följeslagarna har, efter följeslagarprogrammets mångåriga närvaro i byn. De vet att vi är en kanal ut till världen och är måna om att ta tillfället att berätta sin historia. Varje nytt möte bjuder på ännu en berättelse: berättelsen om kusinen som får sitt fängelsestraff förlängt gång på gång utan att han eller någon annan får veta varför, berättelsen om mannen som blev misshandlad av bosättare medan militären stod och såg på, berättelsen om marken man äger men inte har tillåtelse att beträda, berättelsen om de hundraåriga olivträden man förlorade när muren byggdes. Dessa berättelser växer ut som grenar från en och samma stam.
Jayyous är ett jordbrukssamhälle och därför handlar många av de angelägna livsberättelserna här om markegendom och möjligheten att utföra sitt arbete, det vill säga bruka sin mark. Förr om åren var byn ett rikt område på grund av sin bördiga mark. Frukter och grönsaker från Jayyous exporterades till grannländer, till Israel och till större palestinska städer som Nablus. Enda sedan Israel ockuperade Västbanken år 1967 har människorna här fått sin rörelsefrihet begränsad genom vägspärrar. Dessa ökade markant i antal efter den andra intifadan, för cirka tio år sedan, och år 2003 byggdes en mur rakt igenom Jayyous markområden. Ni känner säkert till att motiveringen för att bygga den (tillfälliga!) så kallade säkerhetsmuren var att skydda Israel mot självmordsbombare. Dock går muren på många platser långt utanför den Gröna linjen, vilket är den internationellt vedertagna gränsen. I Jayyous fall avviker muren från den Gröna linjen så pass att cirka 8600 dunam hamnat på den västra sidan av muren. Muren skiljer med andra ord inte Jayyousborna från Israel utan från sin egen mark.
Abu Azz
am är en gladlynt herre som är aktiv i kommittén för landegendom. Hans kommentar om hur muren slingrar sig ifrån den Gröna Linjen och in på den mark hans familj ägt i generationer levereras med ett leende och en menande blick:
– Handlar det verkligen om säkerhet, eller handlar det om att stjäla mark?
På grund av att muren inte löper längst Israels gränser utan inne på ockuperad mark har FN:s internationella brottsmålsdomstol i ett rådgivande yttrande förklarat muren som olaglig enligt folkrätten. För invånarna i Jayyous betyder denna olagliga mur att merparten av byns jordbruksmark, inklusive 50 000 frukt- och olivträd, samt byns sex grundvattendiken som används för bevattning helt plötsligt befinner sig bakom ett högt elstängsel. Sedan muren byggdes behöver man särskilda besökstillstånd för att beträda sin mark – tillstånd som är både komplicerade och dyra att få. Vem som har möjlighet att få ett sådant tillstånd är oförutsägbart. Abu Azzam berättar:
– Det finns folk som är avlidna som har tillstånd, folk som är nyfödda som har tillstånd, folk som
bor utomlands som har tillstånd. Jag som har ärvt den här marken och arbetat på den hela mitt liv, jag får tillstånd för tre månader i taget och måste hela tiden ansöka om förlängning.
I Jayyous har cirka en tredjedel av bönderna tillstånd att gå igenom jordbruksgrinden för att komma till den sidan av muren där marken finns. Att få tillstånd att ta med sig en traktor eller nödvändiga redskap är svårt. Lägg till detta att din mark enligt israelisk lag kan exproprieras om den inte har brukats på tre år. Hundratals farmare på Västbanken skymtar i maktlöshet hur deras mark förfaller på andra sidan muren.
I den gemytliga byn Jayyous på norra Västbanken är människor generösa med kaffe och te, vänliga ord och berättelser från sina liv. Jag slås av hur fort människor börjar berätta om svåra saker de varit med om. Kanske är det för att de är väl medvetna om vilken roll de ekumeniska följeslagarna har, efter följeslagarprogrammets mångåriga närvaro i byn. De vet att vi är en kanal ut till världen och är måna om att ta tillfället att berätta sin historia. Varje nytt möte bjuder på ännu en berättelse: berättelsen om kusinen som får sitt fängelsestraff förlängt gång på gång utan att han eller någon annan får veta varför, berättelsen om mannen som blev misshandlad av bosättare medan militären stod och såg på, berättelsen om marken man äger men inte har tillåtelse att beträda, berättelsen om de hundraåriga olivträden man förlorade när muren byggdes. Dessa berättelser växer ut som grenar från en och samma stam.
Jayyous är ett jordbrukssamhälle och därför handlar många av de angelägna livsberättelserna här om markegendom och möjligheten att utföra sitt arbete, det vill säga bruka sin mark. Förr om åren var byn ett rikt område på grund av sin bördiga mark. Frukter och grönsaker från Jayyous exporterades till grannländer, till Israel och till större palestinska städer som Nablus. Enda sedan Israel ockuperade Västbanken år 1967 har människorna här fått sin rörelsefrihet begränsad genom vägspärrar. Dessa ökade markant i antal efter den andra intifadan, för cirka tio år sedan, och år 2003 byggdes en mur rakt igenom Jayyous markområden. Ni känner säkert till att motiveringen för att bygga den (tillfälliga!) så kallade säkerhetsmuren var att skydda Israel mot självmordsbombare. Dock går muren på många platser långt utanför den Gröna linjen, vilket är den internationellt vedertagna gränsen. I Jayyous fall avviker muren från den Gröna linjen så pass att cirka 8600 dunam hamnat på den västra sidan av muren. Muren skiljer med andra ord inte Jayyousborna från Israel utan från sin egen mark.
Abu Azz
am är en gladlynt herre som är aktiv i kommittén för landegendom. Hans kommentar om hur muren slingrar sig ifrån den Gröna Linjen och in på den mark hans familj ägt i generationer levereras med ett leende och en menande blick:– Handlar det verkligen om säkerhet, eller handlar det om att stjäla mark?
På grund av att muren inte löper längst Israels gränser utan inne på ockuperad mark har FN:s internationella brottsmålsdomstol i ett rådgivande yttrande förklarat muren som olaglig enligt folkrätten. För invånarna i Jayyous betyder denna olagliga mur att merparten av byns jordbruksmark, inklusive 50 000 frukt- och olivträd, samt byns sex grundvattendiken som används för bevattning helt plötsligt befinner sig bakom ett högt elstängsel. Sedan muren byggdes behöver man särskilda besökstillstånd för att beträda sin mark – tillstånd som är både komplicerade och dyra att få. Vem som har möjlighet att få ett sådant tillstånd är oförutsägbart. Abu Azzam berättar:
– Det finns folk som är avlidna som har tillstånd, folk som är nyfödda som har tillstånd, folk som
bor utomlands som har tillstånd. Jag som har ärvt den här marken och arbetat på den hela mitt liv, jag får tillstånd för tre månader i taget och måste hela tiden ansöka om förlängning.
I Jayyous har cirka en tredjedel av bönderna tillstånd att gå igenom jordbruksgrinden för att komma till den sidan av muren där marken finns. Att få tillstånd att ta med sig en traktor eller nödvändiga redskap är svårt. Lägg till detta att din mark enligt israelisk lag kan exproprieras om den inte har brukats på tre år. Hundratals farmare på Västbanken skymtar i maktlöshet hur deras mark förfaller på andra sidan muren.
måndag 16 maj 2011
Möte med Diakonia i Jerusalem
Jag sitter hemma framför datorn. I fredags lämnade jag Israel och Palestina bakom mig. Det är inte helt lätt att byta fokus, att hitta ett nytt fokus. Det är inte helt lätt att byta värld över en natt, från en där tidningar och människor talar omen helge med demonstrationer till en annan där det basoneras ut att Sverige krossats i hockey. Tänker tillbaka på ett möte med en kvinna som arbetar på Diakonias regionkontor i östra Jerusalem.
Mitt emot mig sitter en kvinna. När jag ber henne berätta om sig själv ler hon och säger. ”Först och främst är jag Palestinier”. Safa´ Abu Assab arbetar som Programme Manager för Diakonias Palestine Civil Society Programme. Vi ses på hennes arbetsrum på regionkontoret i Beit Hanina, Jerusalem.
De stolta ögonen fortsätter berätta att hon är Jerusalembo, muslim och en visionär, en drömmare. Förutom jobbet på Diakonia är Safa mitt uppe i avslutandet av sina studier, forskning inom internationella relationer och specifikt människor i krig.
”Det finns så många som dör i krig som vi aldrig vet av. Det gör mig arg, det vill jag förändra!”
Safa har ett otroligt engagemang för sitt yrke och det går inte att inte bli inspirerad. Vi pratar om samarbetet med lokala organisationer i Israel och Palestina. Flera av samarbetena har pågått sedan innan Safa började jobba med Diakonia för 12 år sedan. Hon berättar att hon försöker hålla kontakt även med de projekt som fasats ut under hennes tid. Det är tydligt att det är viktigt för henne att samarbetet inte går ut på en pengagivare och en mottagare. Det ska vara mer än så. Ett ömsesidigt givande och tagande. Det hoppas hon kunna driva allt mer.
Safa har arbetat för Diakonia inom olika områden och länder. Hon är otroligt glad över sitt arbete i denna region och som nu fokuseras på Israel och de Palestinska områdena. Hon är nu, tillsammans med organisationen, mitt i den region som världen följt med stora ögon den senaste tiden. En region där stora förändringar sker och framtiden tycks dölja nya möjligheter. Det är många som ska tycka och tänka kring framtiden här, Safa och många med henne hoppas på ett genomslag för det som bland andra Diakonia jobbar och brinner för. Demokrati, Mänskliga rättigheter men framförallt Rättvisa.
”Jag har jobbat här i 12 år. Nu känns det som om vi är inne i en mycket spännande tid. Det är en otrolig förmån att få vara en del av detta!”
Fredrika, diakoniaaktivist Jönköping
Mitt emot mig sitter en kvinna. När jag ber henne berätta om sig själv ler hon och säger. ”Först och främst är jag Palestinier”. Safa´ Abu Assab arbetar som Programme Manager för Diakonias Palestine Civil Society Programme. Vi ses på hennes arbetsrum på regionkontoret i Beit Hanina, Jerusalem.
De stolta ögonen fortsätter berätta att hon är Jerusalembo, muslim och en visionär, en drömmare. Förutom jobbet på Diakonia är Safa mitt uppe i avslutandet av sina studier, forskning inom internationella relationer och specifikt människor i krig.
”Det finns så många som dör i krig som vi aldrig vet av. Det gör mig arg, det vill jag förändra!”
Safa har ett otroligt engagemang för sitt yrke och det går inte att inte bli inspirerad. Vi pratar om samarbetet med lokala organisationer i Israel och Palestina. Flera av samarbetena har pågått sedan innan Safa började jobba med Diakonia för 12 år sedan. Hon berättar att hon försöker hålla kontakt även med de projekt som fasats ut under hennes tid. Det är tydligt att det är viktigt för henne att samarbetet inte går ut på en pengagivare och en mottagare. Det ska vara mer än så. Ett ömsesidigt givande och tagande. Det hoppas hon kunna driva allt mer.
Safa har arbetat för Diakonia inom olika områden och länder. Hon är otroligt glad över sitt arbete i denna region och som nu fokuseras på Israel och de Palestinska områdena. Hon är nu, tillsammans med organisationen, mitt i den region som världen följt med stora ögon den senaste tiden. En region där stora förändringar sker och framtiden tycks dölja nya möjligheter. Det är många som ska tycka och tänka kring framtiden här, Safa och många med henne hoppas på ett genomslag för det som bland andra Diakonia jobbar och brinner för. Demokrati, Mänskliga rättigheter men framförallt Rättvisa.
”Jag har jobbat här i 12 år. Nu känns det som om vi är inne i en mycket spännande tid. Det är en otrolig förmån att få vara en del av detta!”
Fredrika, diakoniaaktivist Jönköping
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
