2010 valår inte bara för oss

Alla som visste att det är kommun-, landstings- och riksdagsval den 19 september i år räcker upp en hand. Alla som visste att det är president- och parlamentsval i Sudan 11 april i år räcker upp en hand. Det är naturligtvis inget konstigt att vi känner till Sveriges val bättre, vi bor ju ändå här. Det svenska valet påverkar otvivelaktigt oss mer än valet i Sudan. Men samtidigt är det som sker i Sudan i april något vi bör fästa lika mycket uppmärksamhet vid än vårt eget val, om inte mer.

Det är nämligen det första flerpartivalet i landet på 25 år. För första gången på väldigt lång tid kan folket säga till vad de tycker. Om valet går bra kommer en folkomröstning nästa år avgöra om södra Sudan ska bli självständigt. Frågan om södra Sudans självständighet har varit orsaken till den ändlösa konflikten i landet, som inte minst påverkat befolkningen i Darfur katastrofalt. Om södra Sudan blir självständigt är chansen mycket stor för fred.

Det är därför oerhört viktigt att valet går bra och går rätt till. SIDA stöder FN:s demokratiarbete i landet som jobbar för fullt med att förse vallokaler med resurser och motverka korruption som skulle kunna förstöra valet. Demokrati bygger inte sig själv över en natt, utan måste stödjas på många olika sätt.

Diakonia jobbar visserligen inte i Sudan (än) men stöder demokratiprocesser på många andra håll i världen. Demokratisering är ett av Diakonias fem huvudområden. När du går till val den 19 september (eller ser på när andra gör det), ägna en tanke åt de miljarder människor som endast kan drömma om att göra något liknande; som inte får säga, tycka eller tro vad de vill och som lider under en maktgirig persons regim. Och följ med spänning vad som händer i Sudan. För trots hur mycket det svenska valet påverkar oss är det ett faktum att det sudanesiska valet påverkar långt många fler, och på långt mer radikala sätt.

Darfur

Världens grymhet och jävlighet bara kastar sig mot en ibland. Måndagkvällen var ett sådant tillfälle. I flera år har jag hört på nyheterna om situationen i Darfur, och förfärats. Jag har inte riktigt satt mig in i vad konflikten går ut på, men siffrorna talar ju sitt tydliga språk: 400.000 döda, 2,5 miljon drivna på flykt. Så sitter jag nu framför TV:n och tittar på ”Djävulen kom till häst”, en dokumentär om folkmordet i Darfur. Bilderna får mig att må illa. Människor som bränts eller misshandlats till döds (eller både och). Stora, öppna sår på ännu varma lik. Jag blir så arg så blodet kokar i mig. Vad är det som gör att människor kan begå sådana grymma dåd?

Ja, dödandet gör mig arg. Men det som gör mig vansinnig är att världssamfundet handfallen bara står och ser på. Trots att man vet vad som pågår. Och det värsta är att vi känner igen oss. Vi har varit här förut. Rwanda, Kosovo… och hela tiden säger vi ”Aldrig mer!”. Hur många gånger ska folkmord behöva ske innan vi lär oss av våra misstag? Jag sitter i min soffa och förfäras över hur fruktansvärd denna värld kan vara. I 1,5 timme sitter jag där med gråten i halsen. Så tar dokumentären slut och jag kastas tillbaka till min verklighet och byter kanal. Där frossas det i Victoria Beckhams nya liv i USA. Det är lika absurt som det (på nåt sjuk sätt) är skönt att slippa tänka på Darfur mer. Och genast inser jag att jag har blivit en av dom. En av dom som sitter tyst och ser på, trots att jag vet vad som pågår. Ja, jag vet. Skulle jag agera mot alla vidrigheter jag hör om vareviga dag skulle jag inte hinna med nåt annat. Då är det lättare att byta kanal och tänka på nåt annat.

Jag tänkte länge att det här inlägget aldrig skulle kunna sluta positivt. Att det skulle sluta i vrede och handfallenhet. Men jag sitter ju trots allt här och skriver på en blogg om situationen, det måste ju ändå räknas som något. Så till handling, mina vänner! Enligt denna artikel i DN benämner inte den svenska regeringen situationen i Darfur för folkmord (vilket t.o.m. USA gör...). Så varför inte berika mr Bildt och Reinfeldt men några extra mail i inboxen om förfrågningar om grunderna för Sveriges ställningstagande? Jag ska villigt erkänna att jag inte är superinsatt i frågan, men va katten. Måste man va så himla påläst för att kunna göra nåt? Dags att aktivista lite!