De senaste veckorna har varit väldigt intensiva – planering, möten, mail, samtal, resor, seminarier – allt i 150 km i timmen.
Det kan vara lätt att glömma varför man håller på med allt och hamna i en tävling mot sin egen kalender. Men så ibland glimrar det till och jag minns att jag faktiskt jobbar med det här för att jag tror att världen går att förändra. Och för att jag inspireras av alla andra som också tror det.
Här är några av den senaste veckans glimmertillfällen!
Glimmer 1
Jag mötte en grupp gymnasieelever från Vellinge förra veckan. De vill som projektarbete sprida information om utvecklingsfrågor och samla in pengar till Bangladesh. Idéer om hur har de gott av. Jag nämner att det i oktober är Världens barn och att de kanske vill samla in pengar då och de tänder direkt på det. Men de vill inte bara samla in i Vellinge på lördagen. Nej, de vill stå tre dagar i rad på olika orter på näset för att kunna få in mesta möjliga! Bösskramlingens dagar är inte förbi.
Det glimrar till av önskan att bidra!
Glimmer 2
Jag hade en lektion i utvecklingsteorier för MUL-klassen på Lidingö folkhögskola. Det är ett rätt så tungt ämne och efter en genomgång skulle studenterna i gruppen diskutera fördelar och nackdelar med olika utvecklingsstrategier. När de ska sätta igång säger en av studenterna till resten av gruppen:
- Kom nu, vi måste rädda världen!
Det glimrar till av beslutsamhet!
Glimmer 3
Jag har precis haft möte med några människor i Jönköping som vill starta en aktivistgrupp där. Efter att jag berättat tills jag blivit trött på min egen röst smiter jag på toa. När jag kommer tillbaka har de bestämt att de ska ses redan nästa vecka igen. De är peppade och har också hunnit prata om sin första aktion och möjliga skolbesök.
Det glimrar till av inspiration!
måndag 15 september 2008
Praktikrapport 14: "Shop 'til the producer drop"
Jag hade planerat. Som jag hade planerat! Lusläst guideboken, förhört vänner och bekanta, nagelfarit kartan. Allt för att lägga upp en strategi. En shoppingstrategi! Det är nämligen nödvändigt om man bara har en dag till godo i Colombo, för staden har inget naturligt centrum där allt finns samlat på liten yta. Därför behöver man veta vart man vill gå och kolla upp var det ligger, så man inte far fram och tillbaka som en jojo över hela staden. Strategin var upplagd, jag var taggad. Det återstod bara att vänta tills dagen skulle infinna sig. Så, helt oförberett och som en blixt från klar himmel, förstördes allt! Strategin, uppladdningen, glädjen - allt! På min avslutningslunch på kontoret, till och med.
Chefen hade kommit tillbaka från GLOPES-workshop (Global Political and Economic Structures) i Colombo och uppdaterade oss andra när vi avnjöt den sista lunchen med mig på kontoret. En av dagarna hade ägnats åt s.k. ekonomiska frizoner. För er läsare som inte vet vad en ekonomisk frizon är kan de sammanfattas med två ord: djävulens påfund! Vill ni fortfarande leva i lycklig ovisshet om dessa - sluta läs nu! Ovisshet kan vara befriande. Men helst vill jag ju att ni stannar kvar. För vetskapen om dessa måste komma ut. En ekonomisk frizon är en plats där staten har bestämt att företag kan etablera fabriker under fördelaktiga ekonomiska villkor, såsom skattebefrielse i 5 år. Företagen tjänar pengar, staten hoppas på investerare i landet och en hel hoper människor får jobb. Det låter ju toppen, eller hur?! Sanningen är dock en helt annan. Investerarna uteblir allt som oftast, eftersom när de 5 skattefria åren är till ända kan företaget dra till ett annat land och till en annan ekonomisk frizon och fortsätta sin utsugning där. Många människor får visserligen jobb, men till en urusla villkor - minimal lön, långa arbetsdagar och inga möjligheter att organisera sig för att kräva sina rättigheter. Företagen tjänar dock stora pengar och staten finputsar sina arbetslöshetssiffror. Det är nog inte Tomas Ledin som har rätt i detta fall, snarare Ebba Grön: "Staten och kapitalet sitter i samma båt. Men det är inte dom som ror, ror så svetten lackar"...
En stor del av Sri Lankas klädindustri är förlagd till dessa ekonomiska frizoner. Detta var ingen nyhet för mig. Men det blev liksom så verkligt när min chef pratade om det, som dagen innan hade besökt en zon (dock ej själva fabriken, det var av någon outgrundlig anledning förbjudet område) och jag hade huvudet fullt med shoppingstrategier. Helt plötsligt var det inte lika lockande att gå på min shoppingrunda längre.
Min sista dag och tillika dag för Colombo-shopping kom och jag bestämde mig trots allt för att åka till House of Fashion, ett ställe jag läst om i min guidebok som tydligen skulle sälja överskottskläder direkt från klädfabrikerna till "give a way-prices". Misstänkte att det skulle göra mig deprimerad, men jag åkte trots allt dit. Ville liksom kolla upp stället. Och min farhåga förverkligades. På de allra flesta kläderna var märkeslappen bortklippt, för att inte avslöja ursprunget. Som om klädmärket skämdes lite för att deras kläder kunde säljas så billigt (vilket de borde!). Ett H&M-plagg hade dock lappen kvar. Och en tröja med stort Levi's-tryck på bröstet går liksom inte att göra så mycket åt. Priset per plagg: 12-15 kr. Ja, detta var verkligen "give away-prices". Men om min guidebok beskrev det i positiva ordalag, gjorde det mig mest bara illamående. Alla andra handlade som galningar. Jag gick mest och funderade på hur sjuk denna världen kan vara ibland. Men kom trots allt ut därifrån med en skjorta i handen. Och en påse full med dåligt samvete. I efterhand har jag dock omvärderat min skjorta. Hellre att jag köper kläder där för enbart produktionskostnaden plus lite vinst för återförsäljaren, än att jag köper exakt samma kläder i Sverige och betalar massa hundralappar till företaget jag inte vill stödja.
Det är såna här gånger man blir så glad över positiva saker som sker. Såsom Dem Collective, ett klädföretag som producerar schyssta kläder på Sri Lanka och som jag kan köpa i Sverige till det pris som det faktiskt kostar att tillverka ett plagg. Och marknaden för ekologiska och shysst tillverkade kläder blir bara större och större. Heja!
Chefen hade kommit tillbaka från GLOPES-workshop (Global Political and Economic Structures) i Colombo och uppdaterade oss andra när vi avnjöt den sista lunchen med mig på kontoret. En av dagarna hade ägnats åt s.k. ekonomiska frizoner. För er läsare som inte vet vad en ekonomisk frizon är kan de sammanfattas med två ord: djävulens påfund! Vill ni fortfarande leva i lycklig ovisshet om dessa - sluta läs nu! Ovisshet kan vara befriande. Men helst vill jag ju att ni stannar kvar. För vetskapen om dessa måste komma ut. En ekonomisk frizon är en plats där staten har bestämt att företag kan etablera fabriker under fördelaktiga ekonomiska villkor, såsom skattebefrielse i 5 år. Företagen tjänar pengar, staten hoppas på investerare i landet och en hel hoper människor får jobb. Det låter ju toppen, eller hur?! Sanningen är dock en helt annan. Investerarna uteblir allt som oftast, eftersom när de 5 skattefria åren är till ända kan företaget dra till ett annat land och till en annan ekonomisk frizon och fortsätta sin utsugning där. Många människor får visserligen jobb, men till en urusla villkor - minimal lön, långa arbetsdagar och inga möjligheter att organisera sig för att kräva sina rättigheter. Företagen tjänar dock stora pengar och staten finputsar sina arbetslöshetssiffror. Det är nog inte Tomas Ledin som har rätt i detta fall, snarare Ebba Grön: "Staten och kapitalet sitter i samma båt. Men det är inte dom som ror, ror så svetten lackar"...
En stor del av Sri Lankas klädindustri är förlagd till dessa ekonomiska frizoner. Detta var ingen nyhet för mig. Men det blev liksom så verkligt när min chef pratade om det, som dagen innan hade besökt en zon (dock ej själva fabriken, det var av någon outgrundlig anledning förbjudet område) och jag hade huvudet fullt med shoppingstrategier. Helt plötsligt var det inte lika lockande att gå på min shoppingrunda längre.
Min sista dag och tillika dag för Colombo-shopping kom och jag bestämde mig trots allt för att åka till House of Fashion, ett ställe jag läst om i min guidebok som tydligen skulle sälja överskottskläder direkt från klädfabrikerna till "give a way-prices". Misstänkte att det skulle göra mig deprimerad, men jag åkte trots allt dit. Ville liksom kolla upp stället. Och min farhåga förverkligades. På de allra flesta kläderna var märkeslappen bortklippt, för att inte avslöja ursprunget. Som om klädmärket skämdes lite för att deras kläder kunde säljas så billigt (vilket de borde!). Ett H&M-plagg hade dock lappen kvar. Och en tröja med stort Levi's-tryck på bröstet går liksom inte att göra så mycket åt. Priset per plagg: 12-15 kr. Ja, detta var verkligen "give away-prices". Men om min guidebok beskrev det i positiva ordalag, gjorde det mig mest bara illamående. Alla andra handlade som galningar. Jag gick mest och funderade på hur sjuk denna världen kan vara ibland. Men kom trots allt ut därifrån med en skjorta i handen. Och en påse full med dåligt samvete. I efterhand har jag dock omvärderat min skjorta. Hellre att jag köper kläder där för enbart produktionskostnaden plus lite vinst för återförsäljaren, än att jag köper exakt samma kläder i Sverige och betalar massa hundralappar till företaget jag inte vill stödja.
Det är såna här gånger man blir så glad över positiva saker som sker. Såsom Dem Collective, ett klädföretag som producerar schyssta kläder på Sri Lanka och som jag kan köpa i Sverige till det pris som det faktiskt kostar att tillverka ett plagg. Och marknaden för ekologiska och shysst tillverkade kläder blir bara större och större. Heja!
onsdag 3 september 2008
Praktikrapport 13: Ett partnerbesök eller "I have a dream"
Det borjade med en kvinna. En kvinna som insag att nagot maste goras och, till skillnad fran manga andra, faktiskt tog steget och verkligen gjorde nagonting. Hemma i sitt hus borjade hon erbjuda hjalp for kvinnor som utsatts for vald och sexuella overgrepp. Det ar langesen nu och kvinnan har aldrats. Men gloden finns dar an. Det som borjade i hennes hus den dar dagen ar idag en av Sri Lankas storsta organisationer med arbete over i princip hela landet: Women's Development Center. Det tog mig en hel dag att se deras arbete endast i Kandyomradet. Det var skola och rehabiliteringscenter for barn med utvecklingsstorning eller autism, mote med den 20-hovdade personalstyrkan och traningscenter for manniskor med nagon form av handikapp. Dessutom har WDC byggt upp ett natverk av kvinnogrupper over hela Sri Lanka, som genom mikrolan forbattrar kvinnors tillgang till inkomst och darmed status i samhallet. Efter tsunamin var WDC en av de forsta organisationerna att fardigstalla och overlamna nybyggda hus. En kvinnoorganisation som byggde hus vackte stor uppmarksamhet.
Det som dock berorde mig mest under min dag med WDC var kriscentrat utanfor Kandy. Dar bor kvinnor och barn som pa ett eller annat satt blivit utsatta for sexuellt vald. Fruar som misshandlats av sina man. Tjejer som valdtagits och pga stigmat i samhallet kring detta, blivit utstotta fran sin familj. Unga flickor som utsatts for incest. For 10 ar sedan bodde 30 kvinnor i centrat. Idag bor det 72 kvinnor och flickor dar. Sangplatserna borjar ta slut. 72 personer - 72 oden. Jag fick hora om 2. Tjejen som inte ens fyllt arton, men som dagen innan mitt besok blivit mamma till en liten flicka, som en foljd av en valdtakt. Och lilla M, som inte heller blev till genom en akt av karlek, som bott hela sitt 5-ariga liv pa centret. Mamman ar nu i Mellanostern for att tjana pengar. Fattigdomen ar grym som tvingar manniskor att valja mellan sina barn och en chans till inkomst.
Forutom att antalet boende okar hela tiden finns en annan skrammande trend. Fran att de flesta har varit vuxna kvinnor som blivit misshandlade av sina man, ar nu fler och fler i centrat unga flickor. 13-, 14-, 15-aringar som utnyttjas av nagon manlig familjemedlem. Oftast en morbror eller farbror. Men det ar inte forovaren som far ta straffet. Nej, det ar offret. Straff i form av att inte bli trodd pa, bli utestangd fran sin familj och sin omgivning. Rattsinstanserna hanvisar kvinnorna och flickorna till centrat. Staten erkanner och anvander sig (utnyttjar, om man sa vill) av centrat. Men ger inte ett ore i stod. Och personalen har svart att saga nej nar ratten hanvisar annu ett fall. For alternativet ar att kvinnan/flickan istallet blir placerad i ett fangelse. Ett brottsoffer - i fangelse! For vilket annat brott skulle det intraffa?
Vad vore livet for lilla M om inte WDC fanns? Skulle hon da kunna le, skratta och springa runt som hon gjorde den lilla stund jag fick traffa henne? Eller de andra 71 boende, hur skulle deras liv se ut? Eller alla kvinnor som fatt okad chans till inkomst genom kvinnogrupperna? Eller barnen med cp-skador som far tillgang till medicinsk hjalp, rehabilitering och skola? Tank vad som kan handa nar en person ser en orattvisa, blir upprord over saken och gor nagot at det!
Tillat mig dromma lite. En drom som kanske gransar till hybris. Men tank, ja tank, om nagon om 20-30 ar skriver i en blogg (eller vad man nu kommer anvanda sig av da): "Det borjade med en grupp studenter. Nagra unga svenskar som blivit trotta pa att miljoner och ater miljoner manniskor varlden over levde i fattigdom och som upprordes over politiken och strukturerna som lat de vara sa. Och som bestamde sig for att forsoka gora nagot at saken."
Undrar var det blogginlagget skulle sluta?
Det som dock berorde mig mest under min dag med WDC var kriscentrat utanfor Kandy. Dar bor kvinnor och barn som pa ett eller annat satt blivit utsatta for sexuellt vald. Fruar som misshandlats av sina man. Tjejer som valdtagits och pga stigmat i samhallet kring detta, blivit utstotta fran sin familj. Unga flickor som utsatts for incest. For 10 ar sedan bodde 30 kvinnor i centrat. Idag bor det 72 kvinnor och flickor dar. Sangplatserna borjar ta slut. 72 personer - 72 oden. Jag fick hora om 2. Tjejen som inte ens fyllt arton, men som dagen innan mitt besok blivit mamma till en liten flicka, som en foljd av en valdtakt. Och lilla M, som inte heller blev till genom en akt av karlek, som bott hela sitt 5-ariga liv pa centret. Mamman ar nu i Mellanostern for att tjana pengar. Fattigdomen ar grym som tvingar manniskor att valja mellan sina barn och en chans till inkomst.
Forutom att antalet boende okar hela tiden finns en annan skrammande trend. Fran att de flesta har varit vuxna kvinnor som blivit misshandlade av sina man, ar nu fler och fler i centrat unga flickor. 13-, 14-, 15-aringar som utnyttjas av nagon manlig familjemedlem. Oftast en morbror eller farbror. Men det ar inte forovaren som far ta straffet. Nej, det ar offret. Straff i form av att inte bli trodd pa, bli utestangd fran sin familj och sin omgivning. Rattsinstanserna hanvisar kvinnorna och flickorna till centrat. Staten erkanner och anvander sig (utnyttjar, om man sa vill) av centrat. Men ger inte ett ore i stod. Och personalen har svart att saga nej nar ratten hanvisar annu ett fall. For alternativet ar att kvinnan/flickan istallet blir placerad i ett fangelse. Ett brottsoffer - i fangelse! For vilket annat brott skulle det intraffa?
Vad vore livet for lilla M om inte WDC fanns? Skulle hon da kunna le, skratta och springa runt som hon gjorde den lilla stund jag fick traffa henne? Eller de andra 71 boende, hur skulle deras liv se ut? Eller alla kvinnor som fatt okad chans till inkomst genom kvinnogrupperna? Eller barnen med cp-skador som far tillgang till medicinsk hjalp, rehabilitering och skola? Tank vad som kan handa nar en person ser en orattvisa, blir upprord over saken och gor nagot at det!
Tillat mig dromma lite. En drom som kanske gransar till hybris. Men tank, ja tank, om nagon om 20-30 ar skriver i en blogg (eller vad man nu kommer anvanda sig av da): "Det borjade med en grupp studenter. Nagra unga svenskar som blivit trotta pa att miljoner och ater miljoner manniskor varlden over levde i fattigdom och som upprordes over politiken och strukturerna som lat de vara sa. Och som bestamde sig for att forsoka gora nagot at saken."
Undrar var det blogginlagget skulle sluta?
onsdag 27 augusti 2008
Praktikrapport 12: Bakvända världen
Jaja, jag vet att varlden ar lite bakvand. De 500 rikaste personerna ager mer an de 416 miljoner fattigaste. Svalt orsakar 30.000 dodsfall varje dag, samtidigt som fetma pa vissa hall blivit en folksjukdom. Bakvant sa det forslar. Men strunt i det nu. For pa Sri Lanka har jag upptackt fler bakvanda saker:
- Nyckeln till min ytterdorr ska vridas at hoger for att lasa och vanster for att oppna. Bakvant!
- Den vanstra lysknappen i mitt rum tander den hogra lampan och vice versa. Bakvant!
- Frukt foredras garna i kombination med salt medan avokadon avnjuts med socker. Bakvant, ju! I min varld bor saltet halla sig sa langt borta fran frukten som mojligt men med gladje tas fram nar avokado ska inmundigas.
- Sist men inte minst: vanstertrafiken! Jajaja, jag vet... En hel hoper lander har vanstertrafik. Men anda. Det forvirrar mig! Jag vet aldrig at vilket hall jag ska titta nar jag ska ga over gatan. Bakvant!
Men sa finns det ocksa vissa bakvanda saker som ar positiva:
- Ata mat med handerna. Bakvant, men ooooh sa gott! Och ju mer du gojsar, desto godare blir det.
- Nar jag kommer till ”mitt” fruktstand pa marknaden for att kopa frukt, blir jag istallet bjuden. ”Har, prova den har mangon, den ar god! Om du inte gillar den har jag den har ocksa, den ar lite surare. Eller banan idag, kanske? Vill du smaka sot, sur eller rod?” Bakvant men oerhort trevligt. Och formodligen ratt lonsamt eftersom jag gar pa tricket och kommer hem med frukt for ett helt kompani.
- Nyckeln till min ytterdorr ska vridas at hoger for att lasa och vanster for att oppna. Bakvant!
- Den vanstra lysknappen i mitt rum tander den hogra lampan och vice versa. Bakvant!
- Frukt foredras garna i kombination med salt medan avokadon avnjuts med socker. Bakvant, ju! I min varld bor saltet halla sig sa langt borta fran frukten som mojligt men med gladje tas fram nar avokado ska inmundigas.
- Sist men inte minst: vanstertrafiken! Jajaja, jag vet... En hel hoper lander har vanstertrafik. Men anda. Det forvirrar mig! Jag vet aldrig at vilket hall jag ska titta nar jag ska ga over gatan. Bakvant!
Men sa finns det ocksa vissa bakvanda saker som ar positiva:
- Ata mat med handerna. Bakvant, men ooooh sa gott! Och ju mer du gojsar, desto godare blir det.
- Nar jag kommer till ”mitt” fruktstand pa marknaden for att kopa frukt, blir jag istallet bjuden. ”Har, prova den har mangon, den ar god! Om du inte gillar den har jag den har ocksa, den ar lite surare. Eller banan idag, kanske? Vill du smaka sot, sur eller rod?” Bakvant men oerhort trevligt. Och formodligen ratt lonsamt eftersom jag gar pa tricket och kommer hem med frukt for ett helt kompani.
söndag 17 augusti 2008
Praktikrapport 11: Rationalitet
Nanting har slagit mig har pa Sri Lanka. Vid ett flertal ganger har jag kommit fram till en och samma slutsats – Nar allt kommer omkring, ar manniskan trots allt en ratt rationell varelse. Och darmed har jag nu forflyttat mig ut pa hal sociologisk is... Om sanningshalten i detta pastaende tvista de larde och lar sa gora ett tag till, oavsett mina blygsamma slutsatser i detta bloginlagg.
Hur manga ganger har man inte hort det forut, ja kanske till och med tankt det sjalv? ”Alltsa, fattiga manniskor, dom ar ju bara dumma, lata och giriga! Har skanker vi vara surt forvarvade pengar och dom vill bara ha mer och mer”. Men bakom vad som kan tolkas som dumhet/lathet/girighet, star ganska ofta en rationell forklaring och kikar fram. Dock kravs det lite kunskap (men ofta bara lite!) for att se den. Tillat mig exemplifiera.
Misstankt dumhet/lathet/girighet 1: Tsunamidrabbade slutade ga till risfalten och kravde istallet mer hjalp fran bistandsorganisationerna.
Rationell forklaring: Ja – for att det lonade sig! Tyvarr var manga organisation (ofta de stora, internationella sadana) allt for snabba i att bista med hjalp utan en ordentlig kontroll om denna manniska verkligen var tsunamidrabbad alt. var den som var i storst behov av hjalp. Kan bara forestalla mig situationen: oandliga behov, X antal dollar att spendera inom X antal manader, bristfallig kunskap om lokala forhallanden och en regering som inte har koll pa laget. Klart som katten det ibland kanske gick lite for fort... Vilket resulterade i att vissa (hor och hapna!) struntade i att ga upp i ottan, ta sig till faltet (till fots, eventuell cykel var formodligen bortspolad), jobba hart hela dagen i varmen och komma hem trott och med liten dagsvinst for att upptacka att grannen, som varit hemma hela dagen, tjanat mer tack vare nagon organisation. Lathet? Nej, rationellt beteende.
Misstankt dumhet/lathet/girighet 2: En partner till Diakonia genomforde program i grundlaggande halsa och hygien i en tsunamidrabbad by, i samband med att man byggt brunnar och toaletter dar. Varfor? tankte jag. Har dom inte den kunskapen redan? Ar dom dumma?
Rationell forklaring: Nej, dom ar inte dumma. Men situationen efter tsunamin sag helt annorlunda ut an innan. Da hade byn varit utspridd pa ett stort omrade och man hade kunnat utfora sina behov och slanga sitt skrap (oftast biologiskt nedbrytbart) lite varstans utan nagra negativa konsekvenser. Efter tsunamin byggdes husen upp i anslutning till varandra, vilket gjorde att de inte kunde fortsatta med de gamla vanorna langre. Och darfor behovde lara sig hur de skulle hantera sopor, vatten, kiss och bajs. Tank dig sjalv om du skulle flytta ut till en by utan el, rinnande vatten och sophamtning. Skulle du klara dig utan att forst fa forklarat och visat hur du ska leva? Just det.
Misstankt dumhet/lathet/girighet 3: Trots att folk ar trotta pa kriget, ansluter unga manniskor till LTTE och kriget kan fortsatta. Dumt...
Rationell forklaring: Ja, det kan ju tyckas vara dumt. Men vad ar alternativet for dessa unga manniskor? Stanna kvar i sin by/stad dar ytterst sma jobbmojligheter finns? Skulle inte tro det. Ga med i LTTE och du far mat, boende och (kanske framfor allt) en tillhorighet. Skyll inte pa individerna, skyll pa fattigdomen. Forbattra villkoren for unga manniskor att fa jobb och en vardig tillvaro och LTTE kommer fa det mycket svarare att rekrytera.
Sa nasta gang du tycker att ett beteende kan verka lite dumt/lataktigt/girigt – stanna upp, tank efter och var lite fragvis, sa far du sakert en rationell forklaring.
Hur manga ganger har man inte hort det forut, ja kanske till och med tankt det sjalv? ”Alltsa, fattiga manniskor, dom ar ju bara dumma, lata och giriga! Har skanker vi vara surt forvarvade pengar och dom vill bara ha mer och mer”. Men bakom vad som kan tolkas som dumhet/lathet/girighet, star ganska ofta en rationell forklaring och kikar fram. Dock kravs det lite kunskap (men ofta bara lite!) for att se den. Tillat mig exemplifiera.
Misstankt dumhet/lathet/girighet 1: Tsunamidrabbade slutade ga till risfalten och kravde istallet mer hjalp fran bistandsorganisationerna.
Rationell forklaring: Ja – for att det lonade sig! Tyvarr var manga organisation (ofta de stora, internationella sadana) allt for snabba i att bista med hjalp utan en ordentlig kontroll om denna manniska verkligen var tsunamidrabbad alt. var den som var i storst behov av hjalp. Kan bara forestalla mig situationen: oandliga behov, X antal dollar att spendera inom X antal manader, bristfallig kunskap om lokala forhallanden och en regering som inte har koll pa laget. Klart som katten det ibland kanske gick lite for fort... Vilket resulterade i att vissa (hor och hapna!) struntade i att ga upp i ottan, ta sig till faltet (till fots, eventuell cykel var formodligen bortspolad), jobba hart hela dagen i varmen och komma hem trott och med liten dagsvinst for att upptacka att grannen, som varit hemma hela dagen, tjanat mer tack vare nagon organisation. Lathet? Nej, rationellt beteende.
Misstankt dumhet/lathet/girighet 2: En partner till Diakonia genomforde program i grundlaggande halsa och hygien i en tsunamidrabbad by, i samband med att man byggt brunnar och toaletter dar. Varfor? tankte jag. Har dom inte den kunskapen redan? Ar dom dumma?
Rationell forklaring: Nej, dom ar inte dumma. Men situationen efter tsunamin sag helt annorlunda ut an innan. Da hade byn varit utspridd pa ett stort omrade och man hade kunnat utfora sina behov och slanga sitt skrap (oftast biologiskt nedbrytbart) lite varstans utan nagra negativa konsekvenser. Efter tsunamin byggdes husen upp i anslutning till varandra, vilket gjorde att de inte kunde fortsatta med de gamla vanorna langre. Och darfor behovde lara sig hur de skulle hantera sopor, vatten, kiss och bajs. Tank dig sjalv om du skulle flytta ut till en by utan el, rinnande vatten och sophamtning. Skulle du klara dig utan att forst fa forklarat och visat hur du ska leva? Just det.
Misstankt dumhet/lathet/girighet 3: Trots att folk ar trotta pa kriget, ansluter unga manniskor till LTTE och kriget kan fortsatta. Dumt...
Rationell forklaring: Ja, det kan ju tyckas vara dumt. Men vad ar alternativet for dessa unga manniskor? Stanna kvar i sin by/stad dar ytterst sma jobbmojligheter finns? Skulle inte tro det. Ga med i LTTE och du far mat, boende och (kanske framfor allt) en tillhorighet. Skyll inte pa individerna, skyll pa fattigdomen. Forbattra villkoren for unga manniskor att fa jobb och en vardig tillvaro och LTTE kommer fa det mycket svarare att rekrytera.
Sa nasta gang du tycker att ett beteende kan verka lite dumt/lataktigt/girigt – stanna upp, tank efter och var lite fragvis, sa far du sakert en rationell forklaring.
torsdag 14 augusti 2008
halvtidsrapport: Scoutlägret Adventure
Scoutlägret Adventure är i full gång. Jag har lämnat lägret på grund av en seg förkylning som inte uppskattade en halvblöt scoutmiljö, tråkigt men så är det.
I måndags sammanstrålade fem aktivister på lägerområdet i Tiveden: Lisa, Gudrun, Johan, Johanna och jag (Christine). Vår utställning bor i ett gammalt tält (inte vårt partytält) som säkerligen var vitt en gång i tiden, men nu är mer beige/grå/brunt. Men det har sin charm. Vädret är omväxlande, ena stunden sol och varmt, sedan ösregn, sedan sol och sedan blåsigt och kallt. Vilket medför att vi springer ut och in med lyckohjulet…
På förmiddagarna har vi en workshop som scouterna kan välja att komma på. Onsdagens var mycket lyckad med ett gött gäng diskussionssugna ungdomar! På eftermiddagarna finns vi tillgängliga i tältet och visar med glädje upp vårt ursnygga thivoli. Jag tror att de andra kommer ha det oerhört bra nu resten av lägret för det verkar finnas en hel del som är intresserade av vad vi håller på med!
Vi har även extraknäckt som indianer, under en spårning. Det här med kontakter - ett givande och ett tagande. Men vi tycker ju om äventyr och så fort de nämnt ordet indian och gett oss ansiktsfärg så vi spädde på alla tänkbara fördomar om hollywood-indianer och la till ännu mer (för vi är väl medvetna om att bastkjol nog inte tillhörde gemene indians klädnad).
Medan jag är hemma och vilar upp mig, så har de andra det antagligen hur bra som helst i Tiveden!
På förmiddagarna har vi en workshop som scouterna kan välja att komma på. Onsdagens var mycket lyckad med ett gött gäng diskussionssugna ungdomar! På eftermiddagarna finns vi tillgängliga i tältet och visar med glädje upp vårt ursnygga thivoli. Jag tror att de andra kommer ha det oerhört bra nu resten av lägret för det verkar finnas en hel del som är intresserade av vad vi håller på med!
Vi har även extraknäckt som indianer, under en spårning. Det här med kontakter - ett givande och ett tagande. Men vi tycker ju om äventyr och så fort de nämnt ordet indian och gett oss ansiktsfärg så vi spädde på alla tänkbara fördomar om hollywood-indianer och la till ännu mer (för vi är väl medvetna om att bastkjol nog inte tillhörde gemene indians klädnad).
Medan jag är hemma och vilar upp mig, så har de andra det antagligen hur bra som helst i Tiveden!
Praktikrapport 10: Safety first!
Nej, inte “For Sri Lanka i tiden” – har ar “Safety first” presidentens motto. Fint va? For saker vill val alla vara. Vad innebar det for sri lankesen da? Ska val erkanna att jag inte ar expert i fragan efter en ynka manad i landet. Men det som ganska snart blir uppenbart ar att det i runda slangar innebar – checkpoints!
Dessa kontroller ar uppstallda med jamna mellanrum utefter vagarna, oftast pa vag in/ut ur en lite storre stad. Och alltid finns det nagon anledning att satta upp nagra extra for att kolla folk lite noggrannare. Nyss var det SAARC-motet i Colombo. Da stangdes vissa gator av helt under langre eller kortare perioder. En resa pa 40 minuter tog plotsligt 2 timmar och folk hade svart att ta sig till jobbet. Men strunt i det – Safety first!
Nu har alla poliser, polishundar, vagsparrar och visiteringsbas flyttat till Kandy. Den arliga festivalen/karnevalen/hogtiden Perahera gor att sakerhetsnivan har gatt upp till max. Safety first! Kring tre-tiden pa eftermiddagen borjar gator stangas av och sakerhetskontroller sattas upp. Att rora sig i stan efter det ar ett aventyr och framat 6-tiden blir det smatt omojligt pga allt folk som ar dar for att se den spektakulara processionen. Har man tur blir man bara kroppsvisiterad tva ganger. Och har ar det inte fraga om nagon enkel, snabb koll. Nej nej. Nu snackar vi patvingad tafsning pa hogsta niva. Safety first! Det galler att svalja sin prydhet for har klams och kanns det bade har och dar. Tack och lov visiteras kvinnor av kvinnliga poliser och man av manliga. Dock maste kvinnorna ga in i ett bas for visitering. Att ta pa en kvinnas kropp sadar ar alltsa lite for mycket tabu for att kunna visas oppet.
Nar Perahera ar over (vilket jag borjar langta lite till nu, sa man kan rora sig normalt i stan igen. Och tuktukforarna slutar krava nastan dubbelt sa mycket som vanligt) vantar lokalval i nagra av distrikten. Sa da invaderas dessa omraden av checkpoints. Det finns ju som sagt alltid nagon stans dar det behovs kollas lite extra. Safety first!
Trots att jag ar langt ifran fortjust i Perahera-visiteringarna ar det anda en sak som pa nagot absurt vis glader mig: jag kollas lika mycket som alla andra. I vanliga checkpoints langs bilvagar (eller tag fran Galle till Kandy i tid for SAARC-motet) ar det ingen som bryr sig om mig. Mina medresenarer far se sina vaskor genomkollade och ID-kort granskade. Jag gar fri. Men inte under Perahera. Safety first! Including tourists.
Fast jo, forresten. En sak skiljer sig. Jag behover inte visa ID-kort som alla andra. Innan jag akte hit var jag pa ett Sri Lanka-seminarium pa universitetet i Goteborg. En lankesisk professor talade bland annat om konsekvenserna av att inte ha ett ID-kort. Nu borjar jag fatta vad han pratade om. Har du inget ID-kort kan du inte ta dig nagonstans i landet. Du skulle inte slappas igenom sakerhetskontrollen. Vilka ar det da som saknar ID-kort? Tja, t.ex. tamilska teplantagearbetare, som ”importerades” av engelsmannen fran Indien for att bygga upp teindustrin. Vissa av dom saknar fortfarande Sri Lankesiskt medborgarskap, trots att de bott har i generationer. Himla smidigt satt att halla dom kvar pa plantagen och sakerstalla billig arbetskraft.
Ja, sakerhet ar en svar fraga. Vem definierar den? Vem eller vad ska skyddas? Och fran vem?...
Dessa kontroller ar uppstallda med jamna mellanrum utefter vagarna, oftast pa vag in/ut ur en lite storre stad. Och alltid finns det nagon anledning att satta upp nagra extra for att kolla folk lite noggrannare. Nyss var det SAARC-motet i Colombo. Da stangdes vissa gator av helt under langre eller kortare perioder. En resa pa 40 minuter tog plotsligt 2 timmar och folk hade svart att ta sig till jobbet. Men strunt i det – Safety first!
Nu har alla poliser, polishundar, vagsparrar och visiteringsbas flyttat till Kandy. Den arliga festivalen/karnevalen/hogtiden Perahera gor att sakerhetsnivan har gatt upp till max. Safety first! Kring tre-tiden pa eftermiddagen borjar gator stangas av och sakerhetskontroller sattas upp. Att rora sig i stan efter det ar ett aventyr och framat 6-tiden blir det smatt omojligt pga allt folk som ar dar for att se den spektakulara processionen. Har man tur blir man bara kroppsvisiterad tva ganger. Och har ar det inte fraga om nagon enkel, snabb koll. Nej nej. Nu snackar vi patvingad tafsning pa hogsta niva. Safety first! Det galler att svalja sin prydhet for har klams och kanns det bade har och dar. Tack och lov visiteras kvinnor av kvinnliga poliser och man av manliga. Dock maste kvinnorna ga in i ett bas for visitering. Att ta pa en kvinnas kropp sadar ar alltsa lite for mycket tabu for att kunna visas oppet.
Nar Perahera ar over (vilket jag borjar langta lite till nu, sa man kan rora sig normalt i stan igen. Och tuktukforarna slutar krava nastan dubbelt sa mycket som vanligt) vantar lokalval i nagra av distrikten. Sa da invaderas dessa omraden av checkpoints. Det finns ju som sagt alltid nagon stans dar det behovs kollas lite extra. Safety first!
Trots att jag ar langt ifran fortjust i Perahera-visiteringarna ar det anda en sak som pa nagot absurt vis glader mig: jag kollas lika mycket som alla andra. I vanliga checkpoints langs bilvagar (eller tag fran Galle till Kandy i tid for SAARC-motet) ar det ingen som bryr sig om mig. Mina medresenarer far se sina vaskor genomkollade och ID-kort granskade. Jag gar fri. Men inte under Perahera. Safety first! Including tourists.
Fast jo, forresten. En sak skiljer sig. Jag behover inte visa ID-kort som alla andra. Innan jag akte hit var jag pa ett Sri Lanka-seminarium pa universitetet i Goteborg. En lankesisk professor talade bland annat om konsekvenserna av att inte ha ett ID-kort. Nu borjar jag fatta vad han pratade om. Har du inget ID-kort kan du inte ta dig nagonstans i landet. Du skulle inte slappas igenom sakerhetskontrollen. Vilka ar det da som saknar ID-kort? Tja, t.ex. tamilska teplantagearbetare, som ”importerades” av engelsmannen fran Indien for att bygga upp teindustrin. Vissa av dom saknar fortfarande Sri Lankesiskt medborgarskap, trots att de bott har i generationer. Himla smidigt satt att halla dom kvar pa plantagen och sakerstalla billig arbetskraft.
Ja, sakerhet ar en svar fraga. Vem definierar den? Vem eller vad ska skyddas? Och fran vem?...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
