Pengarna eller livet?

Veckan som gick tillbringade jag i Finland och tillsammans med 80 stycken andra världsförändrare (om man får kalla sig så?) och diskuterade hur vi får kvalitet och verklig förändring genom "Development Education" - d.v.s. information, utbildning, medvetandehöjande och kampanjande om globala utvecklingsfrågor. Det var en kurs anordnad av det europeiska nätverket Concord, och folk hade kommit från hela världen för att delta. Det var verkligen en helt makalös upplevelse att få träffa alla dessa människor som arbetar för en och samma sak - förändring genom kunskap.

Men veckan var inte bara fylld av inspiration. Ibland lyste även frustrationen igenom. Under en av diskussionerna om hur vi skapar långsiktig förändring utbrast min belgiska kollega: "Why is all the burden on us? What is the rest of the world doing?!". Vi andra nickade igenkännande.

Så länge världen ser ut som den gör, med extrem fattigdom och hunger sida vid sida om extrem rikedom och överflöd, är bistånd viktigt. Men det är inte den enda lösningen! Företag och stater måste också ta sitt ansvar. Så länge företagen producerar sina varor under horribla förhållanden och undgår att betala skatt i länderna de verkar genom att placera vinsterna i skatteparadis, kommer ojämlikheterna i världen att finnas kvar. Så länge stater uppmuntrar detta och dessutom inte betalar ut de pengar i bistånd som de lovar, kommer den extrema fattigdomen leva vidare.

För att förändra detta tror jag det är extremt viktigt att tala om för företagen vi nyttjar och våra folkvalda politiker vad vi tycker: Det är allas ansvar - stater, företag och organisationer - att sätta livet före pengarna. Därför drar Diakoniaaktivisterna i sommar ut på turné med vår utställning "Pengarna eller livet?", som handlar om svensk export och hur den ibland kränker mänskliga rättigheter och förvärrar fattigdom. Du kan vara med och påverka genom att ladda upp din bild på Diakonias facebooksida, så talar du om för vår handelsminister Ewa Björling att du vill att svenskt exportstöd ska främja mänskliga rättigheter och fattigdomsbekämpning.

När du gjort det kan du ju också passa på att sprida budskapet vidare till dina vänner. Piece of cake, ett knapptryck, klappat och klart. Tackelitack!

Svenskt bistånd till skatteparadis

Det svenska biståndsorganet Swedfund har investerat svenska biståndspengar i företag som medvetet undviker att betala skatt i Tanzania, där företaget är verksamt.

En studie av ActionAid visar att en av Swedfunds investeringar har resulterat i företaget PanAfrica Energy, som utvinner och säljer fossilgas i Tanzania, och som har fört ut stora skattefria vinster ur landet till skatteparadis. Konsekvensen är att Tanzania inte får in skatt för de vinster landets fossilgas genererar. PanAfrica Energy har undkommit skatter för totalt 65 miljoner i Tanzania sedan 2004. För 65 miljoner hade 175 000 flickor kunnat gå i skola i Tanzania. Fallet med PanAfrica Energy är bara en del av ett mycket större problem.

Swedfunds uppdrag är att främja en långsiktigt hållbar utveckling genom att investera i företag i utvecklingsländer. På sin hemsida framhåller Swedfund särskilt att dessa investeringar är viktiga för att de genererar skatteintäkter i länderna.

Regeringen har på flera sätt förändrat förutsättningarna för biståndet. En tydlig inriktning är att kanalisera allt mer bistånd genom näringslivet. Regeringen anser att näringslivet har en viktig roll att spela för att skapa ekonomisk tillväxt och arbetstillfällen samt ge länder större skatteintäkter att bygga grundläggande välfärd för.

Det krävs ordentliga åtgärder för att se till att det fungerar som det är tänkt. Hjälp oss gärna att fånga biståndsministerns uppmärksamhet genom att sprida den här filmen.

Här har jag tidigare skrivit om Swedfund och om hur bolaget enligt oberoende bedömare har profit i fokus istället för fattigdomsbekämpning.

Diakonia på tredje plats i biståndsdebatten

Det är sjukt roligt att se att Magnus Walan, ansvarig för samhällskontakt på Diakonias policy- och opinionsavdelning, är enligt biståndstidningen OmVärlden den tredje mest inflytelserika personen i svensk biståndsdebatt, efter biståndsminister Gunilla Carlsson och professorn och föreläsaren Hans Rosling. Personer som Walan petar ner på listan är bland annat Carl Bildt och Margot Wallström! Motiveringen lyder:

Från sin förhållandevis anonyma position som lobbyansvarig på Diakonia, biståndorganisationen för fem svenska kyrkor, har Magnus Walan blivit en opinionsbildare av enorm betydelse för den svenska biståndsdebatten. Arbetet mot svensk vapenexport, globala handelsfrågor och biståndsbudgeten är centrala frågor. Politiker och journalister som har honom i luren nästan dagligen undrar hur tiden räcker till. Andra biståndsorganisationer tittar med viss avundsjuka på Diakonia och pratar om att de borde "göra en Walan".

Wow! Grattis Magnus!

Redskapen ligger vid våra fötter - varför plockar vi inte upp dem?

Jag bara måste få dela med mig av detta fantastiska inlägg skrivet av Emelie Hallberg på bloggen Utrota hungern.

Igår skrev jag på hungeruppropet på 1billionhungry.org och kollade på det här klippet. När jag såg mannen i klippet få ett smått utbrott började jag le.

En del av mig tänker att det där leendet kom för att jag blev glad att se någon som bryr sig. Någon som faktiskt tar till sig det här och vill göra något åt det. Men en annan del av mig tänker att leendet var mer distanserande. För vill ni veta en sak? Jag är inte så där arg över att människor är undernärda och dör pga av svält. Jag skäms lite över det, men det är sant. Kan jag bara...

låta bli att ta det så personligt

tränga undan att det är mina medmänniskor, med samma värde och rättigheter som jag, som svälter

fortsätta betrakta siffrorna som siffror och inte människor

beundra de som faktiskt gör något

...så kan jag intala mig att det inte är mitt ansvar. Jag kan låta bli att vidta åtgärder för att vända upp och ner på de felaktiga strukturer som finns i samhället.

Men sanningen är att det är mitt ansvar. Så länge jag är en priviligerad västerlänning som faktiskt har mat på bordet (och, shame on me, slänger mat på regelbunden basis) så har jag makten att göra något åt det. Jag har pengar på kontot. Det är inte mycket med svenska mått mätt, men det är tillräckligt för att göra skillnad. Jag kan inte ensam ge hela världen mat, men jag kan ge det till betydligt fler än jag tror. Dessutom kan jag, utan att behöva ge ett enda öre, gå in på thehungersite.com varenda dag och klicka på knappen. Det ser inte mycket ut för världen, men jag tror att varje människa räknas.

Inte bara det, jag kan sprida budskapet. Jag har en dator. Jag har en blogg. Jag har ett facebook-konto. Jag har flera mailadresser och fler vänner än jag ibland inser. Jag har talanger och intressen. Jag kan sätta press på politiker. Jag kan sätta press på företag. Jag kan skriva på upprop. Jag kan skriva massor av blogginlägg med fakta om vad som funkar, hur man effektivast bekämpar hunger. Jag kan länka till biståndsorganisationer och upprop på facebook. Jag kan skriva musik. Jag kan diskutera med mina vänner. Jag har alla möjligheter att protestera, peppa och bilda opinion.

Jag tror att det ser ungefär likadant ut för de flesta som läser på den här sidan. Vi har resurser. Vi har kunskap. Det vi saknar är motivationen som får oss att fortsätta kämpa långsiktigt. Problemet är inte att vi inte kan, problemet är att vi väljer att låta bli.

Jag är fortfarande inte helt säker på hur det var med det där leendet. Om jag försökte skjuta bort ansvaret från mig, eller om jag faktiskt blev glad över att han bryr sig. Men oavsett vilket vet jag att det är upp till mig att sluta passivt beundra de som gör något och bli lika arg själv. Det räcker inte att några enskilda människor kämpar, vi måste alla stå tillsammans om vi ska få slut på den här galenskapen. För - som jag antar att du vet vid det här laget - ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Så jag tänker gå in på Detta kan du göra och välja ut minst två saker jag ska göra konsekvent från och med nu. Jag skulle vilja peppa dig att göra samma sak. För det är vårt ansvar. Och våra handlingar gör skillnad. Det är dags att bli arga och plocka upp redskapen.

Lian Sakhong och situationen i Burma

I måndags besöktes Diakonias aktivistgrupp i Uppsala av Lian Sakhong. Sakhong var en av ledarna under studentupproren 1988 när tusentals dödades av militärregimen. Han satt tre gånger i fängelse och fick utstå tortyr på grund av sin frihetskamp. I början av 90-talet lyckades han fly till Sverige och är sedan dess bosatt i Uppsala. Han har rest mycket världen över och talat om religion, politik och mänskliga rättigheter i Burma.

Sakhong talade med oss om hur militärjuntan förtrycker landets etniska och religiösa minoriteter. De högsta ledarna inom militären tillhör folkgruppen myanmar, och genom uppkalla nationen efter dem själva, förbjuda alla språk utom myanmar och göra buddhismen till statsreligion diskriminerar man landets många minoriteter.

Men det finns hopp! Sakhong själv utgör ett imponerande exempel på Burmas starka motståndskraft som vägrar acceptera orättvisor. För några år sedan tog han emot Martin Luther King-priset och han är till stor inspiration för tusentals människor som engagerar sig för ett fritt och rättvist Burma.

Möte med Diakonia i Jerusalem

Jag sitter hemma framför datorn. I fredags lämnade jag Israel och Palestina bakom mig. Det är inte helt lätt att byta fokus, att hitta ett nytt fokus. Det är inte helt lätt att byta värld över en natt, från en där tidningar och människor talar omen helge med demonstrationer till en annan där det basoneras ut att Sverige krossats i hockey. Tänker tillbaka på ett möte med en kvinna som arbetar på Diakonias regionkontor i östra Jerusalem.

Mitt emot mig sitter en kvinna. När jag ber henne berätta om sig själv ler hon och säger. ”Först och främst är jag Palestinier”. Safa´ Abu Assab arbetar som Programme Manager för Diakonias Palestine Civil Society Programme. Vi ses på hennes arbetsrum på regionkontoret i Beit Hanina, Jerusalem.

De stolta ögonen fortsätter berätta att hon är Jerusalembo, muslim och en visionär, en drömmare. Förutom jobbet på Diakonia är Safa mitt uppe i avslutandet av sina studier, forskning inom internationella relationer och specifikt människor i krig.

”Det finns så många som dör i krig som vi aldrig vet av. Det gör mig arg, det vill jag förändra!”

Safa har ett otroligt engagemang för sitt yrke och det går inte att inte bli inspirerad. Vi pratar om samarbetet med lokala organisationer i Israel och Palestina. Flera av samarbetena har pågått sedan innan Safa började jobba med Diakonia för 12 år sedan. Hon berättar att hon försöker hålla kontakt även med de projekt som fasats ut under hennes tid. Det är tydligt att det är viktigt för henne att samarbetet inte går ut på en pengagivare och en mottagare. Det ska vara mer än så. Ett ömsesidigt givande och tagande. Det hoppas hon kunna driva allt mer.

Safa har arbetat för Diakonia inom olika områden och länder. Hon är otroligt glad över sitt arbete i denna region och som nu fokuseras på Israel och de Palestinska områdena. Hon är nu, tillsammans med organisationen, mitt i den region som världen följt med stora ögon den senaste tiden. En region där stora förändringar sker och framtiden tycks dölja nya möjligheter. Det är många som ska tycka och tänka kring framtiden här, Safa och många med henne hoppas på ett genomslag för det som bland andra Diakonia jobbar och brinner för. Demokrati, Mänskliga rättigheter men framförallt Rättvisa.

”Jag har jobbat här i 12 år. Nu känns det som om vi är inne i en mycket spännande tid. Det är en otrolig förmån att få vara en del av detta!”

Fredrika, diakoniaaktivist Jönköping

Äntligen bilder från föreläsningen : "Vem tjänar på konflikten i Kongo?" !