Svenskt bistånd till skatteparadis

Det svenska biståndsorganet Swedfund har investerat svenska biståndspengar i företag som medvetet undviker att betala skatt i Tanzania, där företaget är verksamt.

En studie av ActionAid visar att en av Swedfunds investeringar har resulterat i företaget PanAfrica Energy, som utvinner och säljer fossilgas i Tanzania, och som har fört ut stora skattefria vinster ur landet till skatteparadis. Konsekvensen är att Tanzania inte får in skatt för de vinster landets fossilgas genererar. PanAfrica Energy har undkommit skatter för totalt 65 miljoner i Tanzania sedan 2004. För 65 miljoner hade 175 000 flickor kunnat gå i skola i Tanzania. Fallet med PanAfrica Energy är bara en del av ett mycket större problem.

Swedfunds uppdrag är att främja en långsiktigt hållbar utveckling genom att investera i företag i utvecklingsländer. På sin hemsida framhåller Swedfund särskilt att dessa investeringar är viktiga för att de genererar skatteintäkter i länderna.

Regeringen har på flera sätt förändrat förutsättningarna för biståndet. En tydlig inriktning är att kanalisera allt mer bistånd genom näringslivet. Regeringen anser att näringslivet har en viktig roll att spela för att skapa ekonomisk tillväxt och arbetstillfällen samt ge länder större skatteintäkter att bygga grundläggande välfärd för.

Det krävs ordentliga åtgärder för att se till att det fungerar som det är tänkt. Hjälp oss gärna att fånga biståndsministerns uppmärksamhet genom att sprida den här filmen.

Här har jag tidigare skrivit om Swedfund och om hur bolaget enligt oberoende bedömare har profit i fokus istället för fattigdomsbekämpning.

Stoppa H&M:s kapitalflykt

Som vi uppmärksammat tidigare har vi diakoniaaktivister fokus på kapitalflykt nu under sommaren. Action Aid uppmärksammar nu i en rapport att det svenska modeföretaget H&M har stulit en hel del från utvecklingslandet Bangladesh genom att undvika skatt. Trots att H&M:s vinst år 2008 var 21 miljarder kronor och Bangladesh är ett av företagets största inköpsländer betalade H&M bara 585 kronor i bolagsskatt till den bengaliska staten. I det minsta laget, med andra ord. ActionAid ger tips på hur man kan protestera mot detta oacceptabla beteende här.

Åtgärder mot kapitalflykt

Allt är inte nattsvart när det gäller kapitalflykt (se här vad det är och här vad det orsakar). Eftersom detta är ett problem som drabbar i-länder lika väl som u-länder, och eftersom kapitalflyktens effekter blev extra tydliga under finanskrisen, har västvärldens politiker börjat uppmärksamma det och ta krafttag mot det.

G20 sa 2009 att "perioden av banksekretess är över". Spanien som nu är ordförande i EU har valt att ha just skatteflykt som huvudfråga under ordförandeskapet. EU-kommisionen arbetar också mycket riktigt med ett meddelande om skatteflykt inför toppmötet i maj i år. Och den 10 februari i år antog EU-parlamentet en resolution (554 röster för, 46 mot och 71 avstod) som kräver automatiskt informationsutbyte på multinationell nivå, land för land-rapportering av företags vinster samt motarbetning av manipulerad prissättning.

Detta är ett stort framsteg. OECD har innan krävt bilateralt (tvåstatligt) informationsutbyte istället för multilateralt (allstatligt), vilket gynnat rika länder men missgynnat fattiga. På svenska innebär detta att Sverige förhandlar ensamt med skatteparadiset Jersey fram information och kan på så sätt stoppa svensk skatteflykt. Zimbabwe och Kongo får inte del av Sveriges information utan måste själva förhandla fram information, vilket tar mycket administrativa resurser - något som är närmast obefintligt i dessa länder. Att EU vill ha multilateral information gynnar inte bara Europa utan u-länderna.

Det finns dock mycket kvar att göra. Långt ifrån alla länder vill ha multilateralt informationsutbyte, och informationsutbyte i sig räcker inte ensamt. Diakonia vill ha mycket mer skärpta krav på skatteparadisen och på sikt avveckla dem, samt att i-länderna ger stöd åt u-länder så att de kan bekämpa kapitlflykt likaväl som vi kan.

Debatt om regeringens slakt av infobidraget till biståndsorganisationer

Jag röt till för ett tag sen om hur regeringen skär ner på informationsbidraget till biståndsorganisationer med 60 % på ett år samtidigt som svenska företag i u-länder får alltmer av biståndsbudgeten, och hur absurt detta är då biståndsorganisationer som bevakar att företag sköter sig i u-länder pga slakten av informationsbidraget nästan hamnar i konkurs. Det har blossat upp en debatt om detta i Dagen. Christian Holm, moderat riksdagsledamot i utrikesutskottet (som jag för övrigt träffat ett par gånger, en riktigt trevlig kille) försvarade nedskärningen 23 februari. Anders Malmstigen, biträdande generalsekreterare för Svenska Missionsrådet, Bo Forsberg, generalsekreterare för Diakonia och Niclas Lindgren, direktor för PMU (jag kallar dem fortsättningsvis i texten för de tre vise männen för att inte dryga ut texten onödigt mycket) svarade på Holms insändare den 2 mars. Den 10 mars svarade Holm i sin tur på deras debattartikel. Dags för mig att ge mig in i debatten (och som alltid, mina åsikter är inte med nödvändighet Diakonias officiella hållning).

Holm börjar med att hänvisa till hur en Dagenartikel om infobidragsnedskärningen (en riktigt intressant artikel för övrigt, läs den) skrev att detta skulle leda till urholkad biståndsvilja och minskad yttrandefrihet. ”Detta är märkliga påståenden då neddragningarna handlar om ett minskat anslag till biståndsorganisationers informations- och kommunikationsverksamhet i Sverige. Hur detta skulle kunna minska yttrandefriheten förblir en obesvarad gåta.” Nej, det är ingen gåta, när biståndsorganisationer får mindre resurser till att kritisera beslut av politker och företagare som missgynnar de fattiga kommer sådan kritik inte nå ut till lika många. Att sänka bidraget för en part i biståndsdebatten gör att demokratin blir sämre. Staten får en massiv del av skattepengarna, och företagen får allt mer, även från biståndsbudgeten, då är det i en demokrati även nödvändigt att ge något av skattepengarna till folk som kan kritisera dem, så att de kan ställas till svars av skattebetalare och konsumenter. Staten har förvisso inte förbjudit biståndsorganisationer att uttrycka kritik, men i denna värld krävs pengar för att nå ut med sådan kritik, därmed tystar man kritiker genom att ge dem mindre pengar.

Holm skriver: ”I de prioriteringar som regeringen tvingades göra tycker jag de har valt helt rätt – de fattiga. Det innebär exempelvis att i stället för att prioritera glassiga broschyrer, gratisseminarier och konferenskaffe på hemmaplan, lägger regeringen hellre biståndet på att mildra katastrofen i Haiti, motverka könsstympning av unga flickor eller hjälpa bönderna i Bangladesh som får sina skördar bortspolade för tredje året i rad.” Det är helt uppenbart att om inga pengar lades på broschyrer och annan information skulle biståndsorganisationerna gå i konkurs. Jag kan hålla med om att vissa sorters information är för lyxig. Men att dra all informationsverksamhet över en kam och påstå att allt skulle vara onödigt är befängt och ett slag i ansiktet på engagerade biståndsaktivister. Är denna blogg en glassig broschyr eller ett nödvändigt språkrör för att få ut information om vad som händer i biståndspolitiken? Om Holm tycker att mycket av informationsbidraget går till onödiga saker bör han lobba för en reform som ger organisationerna riktlinjer för hur information ska se ut – inte skära bort från hela informationsbidraget! För information behövs, det kan ingen förneka, vi skulle inte på långa vägar gett lika mycket till Haiti som vi gjort utan biståndsorganisationernas massiva informationampanj. För övrigt är infobidraget, som de tre vise männen skriver, en liten del av det totala biståndet men viktiga i biståndsorganisationernas verksamhet. Genom att stycka det vinner staten lite och organisationerna förlorar mycket.

Holm fortsätter: ”Vad som inte nämns i artikeln är att det även efter förändringarna finns resurser för organisationerna i det civila samhället att använda för informations- och kommunikationsverksamhet. Vad har yttrandefrihet för prislapp? Mig veterligen står det ingenting i Sveriges konstitution om att skattemedel ska vara kopplade till denna rättighet. Vilken annan bransch får skattemedel för att bedriva PR för sin verksamhet och oppositionspolitik mot regeringsbeslut, oavsett vilken regering som sitter?” Detta skrev Holm i en tidning som får statligt stöd och undertecknade med att beskriva sig tilhöra ett politiskt parti som får statligt stöd. Staten har i alla tider stött sektorer och organisationer som de anser nödvändiga i en demokrati, inte minst de som granskar makthavare. Detta gäller särskilt biståndsorganisationer, som till skillnad från företag som säljer varor och tjänster inte får någon inkomst för sin verksamhet utan är beroende av gåvor.

De tre vise männen skriver: ”Holm säger att regeringen valt att prioritera de fattiga. Det påståendet rimmar illa med det faktum att den största biståndsökning som man beslutat om gått till riskkapitalfonden Swedfund vars anslag ökat med flera hundra miljoner kronor när alla andra fått nedskärningar. Det gör regeringen trots att Riksrevisionen och utvärderingsorganet SADEV kritiserat Swedfund för bristande resultat – att det handlar mer om lönsamhet än att stärka fattiga människors makt.” På detta vägrar Holm svara på den viktigast anklagelsen: att Swedfund får så mycket pengar trots att de blivit så hårt kritiserade, utan flyr undan med ett försök att anklaga organisationsledarna för sakfel: ”När det gäller Swedfund har de fått ett kapitaltillskott för 2010 med hundra miljoner, inte flera hundra miljoner.” Ja, men de tre vise männen nämnde inte år 2010. Regeringen har ökat Swedfunds kapitaltillskott under fler år än detta. Och om tillskottet är hundra miljoner på bara ett år kan man ana hur mycket det har varit totalt under mandatperioden. För övrigt är hundra miljoner exakt lika mycket som informationsbidraget var innan nedskärningen. Nu har man skurit bort sextio miljoner. Och gett hundra till ett illa kritiserat riskkapitalbolag som har tillväxt, inte fattigdomsbekämpning, i fokus.

Holms genomgående argument är att biståndsorganisationer egentligen inte bör klaga på minskat infobidrag eftersom bidraget är en oförtjänt bonus från första början som staten bestämmer över. De får bekosta informationen med givarnas pengar eller pengarna från Sida som inte är öromräkta till information: ”Att stödet minskar innebär inte att man inte kan bedriva opinionsbildning. För det första får man faktiskt fortfarande en ansenlig summa skattemedel att disponera för detta avseende och för det andra kan man göra en mindre insats själv som ger avkastning.” Holm skriver som sagt sakfelet att ingen annan verksamhet får bidrag från staten för PR för sin verksamhet och kritik mot politiker, det får organisaionerna själva samla in pengar till, infobidraget är inte någon rättighet. ”Att klaga över att anslaget till egen informationsverksamhet minskar är således inte bara okunnigt utan även själviskt.” Och ja, varför ger staten pengar till biståndsorganisationer överhuvudtaget? Varför inte luta ge alla sorters bidrag och istället sänka skatten så att enskilda individer kan skänka större frivilliga gåvor? Nu kommer vi in på partipolitik och ideologi, och det täner jag inte diskutera, men oberoende av detta finns fyra skäl till att inte sänka infobidraget:

1. Inte ens de mest biståndskitiska ledamöter (eller ja, kanske någon) menar att vi ska sluta ge bistånd. Sverige ska ge en procent av BNI (bruttonationalinkomsten) varje år, och även om man sänker den summan till 0,7 procent (som flera ledamöter vill) är det en ansenlig summa pengar som måste kanaliseras på något sätt. Och faktum är att biståndsorganisationer är ett av de effektivaste sättetatt kanalisera pengana på. Det finns mycket mindre risk för korruption och förskingringar än när man ger bilateralt (från stat till stat). Därför är infobidraget viktigt, eftersom…

2. Hela organisationernas verksamheter kommer påverkas negativt med sänkt infobidrag. Holm säger som sagt att organisationerna får förlita sig på givarnas pengar. Vilka givare? Med sänkt infobidrag kommer man nå ut till mycket färre människor. Infobidragsslakten kommer innebära större förluster för organisationerna än 60 miljoner iom. att man förlorar givare, både nutida (som blir sura över att de får mindre info om vart pengarna tar vägen) och framtida.

3. Mot det skulle man kunna invända det som Holm poängterar i texten, organisationen kan slussa andra Sidapengar till information. Detta skapar dock det som Holm vill undvika, lika mycket pengar till glassiga broschyrer, mindre till Haiti.

4. Slutligen vill jag hävda, visserligen utan att genomfört någon gallup men ändå, att majoriteten av skattebetalarna vill att deras skattepengar ska gå till biståndsorganisationer och att dessa ska få informationsbidrag så att de i sin tur kan få information om biståndet från fler håll än från politiker och företagare. Det är trots allt inte Holms egna pengar det handlar om utan medborgarnas. Vad tycker de om att bra fungerande biståndsorganisationer som kan redovisa goda resultat ute i fält får mindre pengar medan ett illa kritiserat rikskapital får nästan det dubbla av vad biståndsorganisationerna förlorar?

Avslutningsvis: Gratulera dig själv att du orkat läsa ända ner hit genom en klapp på axeln och valfritt stort bidrag till valfri biståndsorganisation med Sidastöd, märk gåvan med ”till information”.