Vad jag önskar mig i julklapp

Ramlade över en dikt av Lina Ekdahl som jag bara måste få dela med mig av, med anledning av aktivistresan nyligen och dokumentären Gazas tårar som gick på SVT igår (som jag visserligen inte sett men som jag förstår framkallar allehanda känslor). Detta är vad jag önskar mig i julklapp:

Nu säger jag det för allra sista gången
Sluta nu
Om jag ser någon av er skjuta en gång till då blir det ingen efterrätt

Hör ni inte vad jag säger!

Då tar jag pistolerna
och gevären och granaterna och kanonerna.
Då kan ni inte ha dom
om ni bara håller på och skjuter på varandra hela tiden

Nu får det vara slut.

Jag bryr mig inte om vem det var som började.
Det spelar ingen roll.
Sluta döda nu.

Sluta kriga.
Nu räcker det.
Nu får det vara slut.

Titta här vad tråkigt det ser ut,
trasiga hus, ensamma barn, döda människor överallt.
Ingen mat finns det, allt är förstört.
Nu får det vara nog.
Nu får ni säga förlåt.
Gör det.
Säg förlåt till varandra.
Ja gärna.
Jag förlåter dig gärna säger man när någon säger förlåt.

Nu får vi hjälpas åt att bygga upp städerna,
ta hand om dom övergivna människorna.
läka såren
och aldrig, aldrig göra om sådana här dumheter igen.

Nu äter vi risalamalta.

("Konflikten är löst" av Lina Ekdahl)

We are not the dreamers!

Det har nu gått lite mer än en vecka sedan jag kom hem från resan med Diakoniaaktivisterna i Israel och Palestina, som ni kunnat läsa om här på bloggen. Så mycket intressanta samtal med inspirerande människor som vi hade under de där 10 dagarna får man jobba hårt för att få ihop under 10 år i Sverige!

När jag ser muren som bryter igenom landskapet på Västbanken, stänger in byar och hindrar bönder från att komma till sin mark är det lätt att bli nedslagen. Hur ska det någonsin kunna bli fred när det finns så mycket ilska och frustration? Och när jag åker runt i Sderot, en israelisk stad precis vid Gazaremsan, och ser busskurerna och lekparkerna som byggts som skyddsrum för att det alltid ska finnas någonstans att skydda sig från granatattackerna från Gaza som kan komma när som helst, tar hopplösheten gärna över. Hur ska människor någonsin kunna försonas när det finns så mycket rädsla?

Men samtidigt. En mur har aldrig och kommer aldrig någonsin att skapa fred. Separation är i
nte lösningen. Rädsla är inte svaret. Alla murar som människan har byggt upp har förr eller senare fallit. Och det kommer ske med muren på Västbanken också. Om det tar ett eller 100 år kan ingen säga, men förr eller senare faller den. Det är oundvikligt. Lite i taget hälls lite mer vatten i hinken för fred och när den väl svämmar över, då kommer ingen kunna hindra det. Se på vad som hänt i arabvärlden under det gångna året. Vem hade kunnat förutspå det för ett år sedan?

Nästan alla personer vi träffade under resan sa så kloka och inspirerande saker att hela resan blev en enda stor fontän av inspirerande citat. Och jag skulle vilja dela med mig av ett av dom, så här på sluttampen av året. Jag minns tyvärr inte vem som sa det... Det skulle kunna ha varit kvinnan på Diakonias partner Alternative Information Center. Eller kanske den fantastiska kvinnliga rabbinen Eliora. Eller Roni som vi träffade i Sderot. Men det spelar egentligen inte så stor roll. Det skulle kunna vara vem som helst. Med stark röst, lite irriterad sa denna någon: ”We are not the dreamers!” Det är inte vi, som tror att fred och rättvisa är möjlig, som är drömmare. Det är de som tror att förtryck och separation är lösning, som drömmer. Det är dom som är naiva. Inte vi.

Diakonia tjatar och tjatar om att det är människor som förändrar världen. Ibland är det svårt att tro på att förändring är möjlig. Att rättvisa är möjligt. Men resan fick mig, återigen, att verkligen förstå att alla människor runt om i världen som kämpar för en rättvisare värld verkligen åstadkommer något. Det kanske inte syns på en gång, men alla hjälps vi åt att fylla den där hinken för en rättvis och hållbar värld och förr eller senare kommer den att svämma över. Och då mina vänner, då blir det åka av!

GOD JUL!
/Maria Gilljam, ungdomssekreterare Diakonia




Muren vid flyktinglägret Aida i Betlehem.


Roni berättar om livet i Sderot medan vi tittar in på Gazaremsan.



Lekplats och skyddsrum för barnen i Sderot.

Vi vägrar vara fiender!

(fredag 9 dec)

Med så många möten, människors levnadsöden och historier vi fått ta del av under de senaste dagarna, visste vi nog inte riktigt vad vi skulle förvänta oss eller orka förvänta oss av denna sista heldag på resan. Morgonen började med ytterligare ett besök på Diakonias regionkontor, idag för att träffa Cecilia Karlstedt, regionchef. Med stor entusiasm berättade Cecilia mer om Diakonias arbete i stort i regionen. Det största arbetet görs i Israel/Palestina men utöver det finns partners i Libanon, Irak och Egypten. Det har varit en oviss men spännande tid det senaste året mycket på grund av det som kommit att kallas den arabiska våren. Cecilia ser dock en global trend och pekar på exempel som demonstrationerna i Grekland och Ryssland. "Människor vill bli sedda och börjar tröttna på att inte bli hörda" säger hon. I förändringen syns möjligheter men även en viss ovisshet. Kommer fred? Demokrati? Det är många krafter och makter som vill ta del av förändringen och i detta är det viktigt att människor som arbetar för rättvisa finns med och påverkar. Efter både information och reflektion avrundades samtalet med frågor och tillsist angående synen på framtiden. "Vi måste ha hopp, att separera människor med murar är aldrig en hållbar lösning!"

Med Cecilias kvicka och engagerande ord i våra huvuden begav vi oss till "Tent of nations". Vårt sista fältbesök på denna resa. Ett besök som vi i förväg fått lite spännande information om, bland annat att visst fysiskt arbete möjligtvis skulle förekomma och att gummistövlar kunde vara bra att ha med. "Tent of nations" är ett arbete som en palestinsk familj startat i anslutning till sin gård omgiven av olivlundar. Vi blev väl mottagna av Dahoud och hans bror. På gården anordnas sommarläger för palestinska barn då man bland annat jobbar med kreativitet i form av målning, musik och teater. Ett viktigt arbete för att inspirera barnen till skapande och få dem att inte tappa hopp. Gården tar även emot internationella volontärer som är med i jordbruksarbetet och i de läger och projekt som arrangeras. En del stannar några dagar medan andra är där upp till ett år. Det som lett fram till allt detta engagemang bottnar i kampen om rätten att få bo kvar på sin mark något som familjen fortfarande kämpar hårt för. Marken har de ägt i flera generationer och trots att de har alla papper som bevisar deras äganderätt, vilket i sig är ovanligt, har de stött på stora problem från de Israeliska myndigheterna. Jag tror att vi alla överraskades av Dahouds hopp och hans tro på rättvisa och försoning, men också den otroliga kämparglöd som syntes i hans och hans brors ögon. Våra stövlar fick vi inte riktigt tillfälle att dra på oss, men en fin och mer symbolisk avslutning hade vi då vi hjälptes åt att plantera ett olivträd. De träd som planterats på marken generation efter generation. Plantering för framtiden. På väg från gården stannade jag till precis vid grinden och läste ännu en gång på en sten som vi alla lagt märke till på väg in. "We refuse to be enemies".

Efter avslutande reflektion tillsammans med Bo Forsberg, Diakonias generalsekreterare, avslutades kvällen på en mysig men något inpyrd restaurang som bjöd på god mat och musik som lockade vissa i gruppen till dans. I skrivande stund har några gått till sängs, vissa sitter i lobbyn vid den charmiga discojulgranen och glatt tjoande hörs från övervåningen där Lindiehopp och andra danser sägs läras ut. En fin avslutning på fantastiska dagar. Shalom Inshallah.

En dag på CBR

Projektdag började med att vi åkte till CBR´s kontor och träffade en trevlig person som heter walid och jobbar som Director Manager för CBR i Ramallah. CBR står för "Community Based Rehabilitation" och är en partnerorganisation till Diakonia som bland annat jobbar med att försöka ändra samhällets syn och attityd till funktionshindrade. Synen på funktionshindrade som straff från Gud finns kvar och skapar problem för hela familjen. Vem vill gifta in sig i en familj som blivit straffad från Gud? Det hade varit den internationella dagen för funktionshindrade i veckan och vi hamnade mitt i den årliga protestmarschen där vi tillsammans marscherade med 300 stycken funktionshindrade, anhöriga och andra engagerade för deras rättigheter. Det finns bra lagar för funktionshindrade i Palestina men tyvärr följs de inte eftersom att pengarna inte räcker så långt. I slutet av vår marsch överlämnades ett brev till premiärministern. Vi hann även att besöka en flickskola som engagerade sig i frågan och vi fick även förmånen att göra några hembesök hos människor med olika funktionshinder. Det var lite overkligt att befinna sig i palestinska hem och diskutera svåra frågor och vi önskar att vi hade kunnat förstå varandra utan att behöva någon tolk. Det blev ibland svårigheter med språket att vi inte kunde kommunicera på ett djupare plan. Vi hade sammanfattningsvis, en fantastisk dag, både rolig och svår. Vi blev verkligen berörda av de livsberättelser vi fick ta del av.

Made in Palesine

Dagen började med en tidig frukost på hotellet i Tel Aviv. Vi hoppade sedan på bussen och styrde kosan mot Ramallah. Idag har i varit uppdelade i tre olika grupper. Vår grupp besökte "Made in Palestine", en mässa för unga entreprenörer anordnad av Al Nayzak (en av Diakonias partnerorganisationer).

Det var helt fantastiskt att se och höra de unga entusiastiska människorna berätta om sina innovationer. Det var allt ifrån en mjukvara för att förbättra kommunikationen mellan olika delar av den palestinska myndigheten och en applikation för att stänga av eller sätta på husets elektriska apparater till en interaktiv turistguide för de palestinska områdena.

De som deltar i mässan med sina innovationer är samtidigt med i en tävling, där priset är en summa pengar och en plats i den regionala tävlingen för hela Mellanöstern. Men kanske viktigare är det kontaktnät som skapas under mässan och möjligheten att marknadsföra sin produkt. Även om idéerna är bra så finns risken att de inte realiseras eftersom det, på grund av det osäkra ekonomiska och politiska läget, saknas investerare i Palestina.

Förutom att fungera som en guide för dessa unga studenter så är även ett av Al Nayzaks mål att försöka locka fler barn och unga till att intressera sig av ämnen som matematik, fysik och kemi. Det verkar vara lite liknande i Palestina som i Sverige, att naturvetenskapliga ämnen inte är så poppis bland skolelever. Organisationen försöker få de vetenskapliga ämnena att bli mer experimentella och interaktiva för att göra det roligare. Något vi såg på mässan var vetenskapliga spel som man både kan lära sig och ha roligt med!

Ett viktigt syfte med Al Nayzaks arbete är att de innovationer som skapas är lösningar på problem som studenterna ser i sitt samhälle och sin omgivning. På så sätt kan samhällsproblem lösas samtidigt som studenterna utvecklas personligen och ökar sina kunskaper.

Höjdpunkten på mässan var stunden då vinnaren skulle utses. Prominenta gäster hade bjudits in, bland annat den palestinske premiärministern Salam Fayyad. Även Diakonias generalsekreterare Bo Forsberg var inbjuden och talade om hur viktigt det är med ett levande företagsklimat för demokrati och mänskliga rättigheter. När han sa att Diakonia finns med i deras strävan för en fri och demokratisk stat utbröt spontana applåder. Att någon utifrån finns med i detta arbete verkar vara oerhört viktigt för palestinierna.

Alla dessa entreprenörer som var med i tävlingen, mer än hälften kvinnor, jobbar tyvärr i motvind. Det är svårt att hitta investerare och marknader för sina produkter. Ändå lyckas de utveckla och realisera sina idéer. Det ger hopp om framtiden!

En vandaliserad moské...

...så lyder en rapport från organisationen Al-haq, som dokumenterar kränkningar mot internationell humanitär rätt på de ockuperade palestinska områdena. Vi var sex ur gruppen som idag fick följa Mohammad Va'ai, fältarbetare från Al-haq, under en arbetsdag. Från Västbankens storstad Ramallah på väg norr ut, i stundtals lite för pirriga hastigheter slogs vi av det vackra, bergiga och olivträdsbeklädda landskapet utanför bilrutan.

Vårt första stopp gjorde vi i den palestinska byn Burkin som rapporterat brott utförda av bosättare från den Israeliska bosättningen Ariel ca fem km därifrån. I byn visade en man oss en bil och en traktor som bränts och ett meddelande på hebreiska som klottrats på moskéns dörr.

Ett annat stopp gjorde vi på en stenfabrik som vid flera tillfällen hotats av rivningsorder från Israeliska myndigheter. Fabriken ligger på Västbanken, på palestinsk mark, men inom det område som Israel kontrollerar helt. Detta gör att de palestinska ägarna måste söka tillstånd för fabriken, vilket de inte beviljats trots att fabriken funnits där sedan länge. Vi fick dessutom besöka en skola som låg "vägg i vägg" med en annan bosättning. Här är det mest påtagliga problemet avfallsvatten som leds ut från bosättningen och då och då översvämmar delar av skolområdet. Mohammads, och Al-haqs, uppdrag är alltså att rapportera kränkningar som dessa så att dokumentationen är uppdaterad och att omvärlden kan ta del av vad som händer.

Jobbet som fältarbetare måste vara krävande och stundtals frustrerande, då vi bara under denna dag fått ta del av flera gripande historier. Vardagslivet i dessa byar begränsas så tydligt av bosättningarnas närvaro. Bosättningar som enligt internationell humanitär rätt är olagliga. Mohammad har jobbat för Al-haq i snart 1,5 år och trots tunga och ofta upprepade berättelser ser han sin uppgift som viktig. Mötet med människor och att få berätta deras berättelser.

En dag i Tel Aviv - staden som aldrig sover

Idag lämnade vi det mysiga och originellt dekorerade hotellet New Imperial för att placera oss på ett nytt hotell något kvarter bort i Jerusalems Gamla Stan. Efter att ha lämnat av våra väskor (som visserligen blivit snäppet tyngre med de souvenirer vi köpt!) var vi nu påväg söderut mot Sderot. Efter en och en halv timmes resa är vi framme i Sderot, en stad nära gränsen till Gaza. Där möts vi av
Ronni, en av de människor som vardagligen lever under press.

Staden Sderot är fylld av bunkrar emot missiler och bomber ifrån Gaza. Vi besökte en park där man med mening format bunkrarna till lekfigurer så att barnen direkt kan springa in i bunkrarna så fort larmet går, vi såg även en skola som helt och hållet var gjord som en bunker så att barnen kan sitta kvar och "ostört" fortsätta med det dem gör.

Nu stod vi där, alla sexton, ett par meter bort ifrån gränsen. På andra sidan muren skymtade Gaza. Jag tror att vi alla tyckte det var väldigt underligt. Underligt att stå på en plats som man tidigare sett på TV och kanske till och med aldrig kunnat tänka sig att man någonsin skulle besöka.

Ronni som var vår guide i Sderot fick ännu en gång gruppen att ta sig en funderare om konflikten. Dels pratade Ronni om att man inte bör välja sida och att man måste förstå att alla kommer från olika bakgrunder.

Nästa och sista stopp för dagen var Tel Aviv. Plötsligt kommer vi till en stad med höga skyskrapor, hav, vit sand, solstolar, mode och uteserveringar. Den moderna storstaden blir en helt annan syn än den vi stött på de senaste dagarna. I Tel Aviv ser man även människor med olika bakgrunder som till exempel afrikaner och asiater.
I Jerusalem går man förbi en rabbin med stor svart hatt samtidigt som man i Tel Aviv sitter vid havet och ser ett homosexuellt par sitta och småprata och njuta av den otroliga utsikten. I kontrasternas land är det lätt att bli förvirrad.