Det där med att mötas

Förutom att bli pilot och kobonde som liten ville jag ju oxå ha ett kul jobb där jag fick resa. Ibland får man som man vill och denna vecka är jag på World Social Forum [WSF] i Belem, Brasilien.

Här träffas världen (dock inte så stor del av Afrika) och - precis som media visar - dansar och ler. Förutom det rynkar den oxå sina pannor och undrar hur en annan värld ska bli möjlig.

I år handlar många seminarier om den finansiella krisen; hur ska den mötas? Många har oxå det perspektivet att krisen ger dem möjlighet att säga "Vad var det jag sa? Kapitalismen är ond och måste dö." (Citat.)

Under flera av dessa seminarier har jag känt hjärtat sjunka och tänkt att inte blir det civila samhället som tar oss ur finanskrisen - vi kommer aldrig att kunna enas om hur det ska gå till. Jag förstår verkligen den indiske forskaren som riktigt spottar fram ordet "development"och menar att utveckling, profit och kapitalism har tagit byarnas vatten, mark och möjlighet att leva. Lika mycket vet jag dock att ganska få av oss som mår rätt gött i marknadsekonomin kommer se det som ett realistiskt alternativ att byta ut den.

Här finns ett djupt gap mellan min verklighet och den som presenteras, och jag tror att det är ett problem.

Och inte bara detta - enligt alla jag har pratat med är Lula en sopa och Chavez Latinamerikas räddning. Vem visste det? Min bild, copy pastead från svensk media var en annan.

Så vilka slutsatser drar vi ifrån detta?

Flera. T ex att förändra världen kan vara ett meckigt göra. Och att globaliseringen må vara stor, men världen är större.

Sist men inte minst konstaterar jag dock att det där med att mötas, det är inte så dumt. Visst vore det sweet om WSF slutade med en gemensam plan över 23 steg till en förändrad värld, men som sagt; det är meckigt. Däremot tror jag att mötena kommer minska det där gapet och göra vår världsförbättring bättre.

En onsdagkvälls tankar om konflikt och media

Jag halvlyssnade på nåt kulturprogram på P1 när jag diskade idag. Ämnet var krig och konst. Högtflygande diskussioner om hur krig tar sig konstnärliga uttryck fördes. Jag lyssnade sådär halvkoncentrerat. Men så kom också frågan upp om vilka konflikter som inte syns på den konstnärliga arenan. Mina öron spetsades. Två länder nämndes: Kongo och Sri Lanka. Mina länder. Kongo där jag volontärat och Sri Lanka där jag diakonia-jobbat. I båda länderna har konflikten trappats upp den senaste tiden. Och det gör mig ont. Innan vansinnet bröt ut i Gaza var Kongo ganska ofta på medietapeten. Nu är det desto tystare men jag tror knappast det beror på att stridandet har avtagit. Nä, media har bara plats för en konflikt i taget.

Lite då och då nämns också inbördeskriget på Sri Lanka. Regeringstrupper som rycker framåt, ett gerillafäste som intas eller en bomb som sprängs. Oftast, eller rättare sagt i princip jämt, när medierna rapporterar om Sri Lanka står det längst ner i artikeln, alt. sägs lite i förbifarten innan nästa inslag kommer, att uppgifterna från regeringen, som man nyss redogjort för, inte har kunnat bekräftas från oberoende källor. Nej, för journalister är inte tillåtna i området där stridandet pågår. Så någon oberoende rapportering existerar inte.

När jag jobbade på Sri Lanka i somras försökte jag hålla mig någorlunda uppdaterad om läget genom att läsa (eller åtminstone ögna igenom) dagstidningarna som kom till kontoret. Men även där var det nästan uteslutande regeringens synvinkel som porträtterades. Och bilden som målades upp var: LTTE är svaga nu – gör vi bara en sista forcering kommer vi vinna det här kriget en gång för alla! Krigspropaganda på högsta nivå, med andra ord. För riktigt så enkelt är det ju självklart inte.

När det gäller yttrandefrihet och oberoende media är Sri Lanka verkligen ett mörker. Och värre blev det när chefredaktören på The Sunday Leader, Lasantha Wickramatunga, mördades på öppen gata i Colombo den 8:e januari. Några dagar senare publicerades hans sista ledare postumt. Han skriver med skrämmande klarsynthet. Han vet att när världen får läsa hans ord, kommer han inte längre finnas i livet. Så nu ska jag sluta uppta din koncentration och låta dig läsa hans ledare istället. Den är mycket bättre än mina blogginlägg. Läs den här.

Nu alltså.

Burkina i kalendern

Nu åker jag och 15 aktivister, 3 styrelsemedlemmar och en kollega till Burkina Faso. Vi ska studera klimatförändringar, utveckling och mycket annat. Men framför allt ska vi lära känna människor och deras liv. Hur är det att vara burkinabe igentligen? Förhoppningsvis kommer vi också lande på en och annan schysst konsert med västafrikanska rytmer....
Vår ambition är att berätta om det här på bloggen. Begränsad tillgång till både internet och el kan säkert sätta en hel del hinder i vägen, men förr eller senare så kommer det ploppa upp en massa inlägg här från en annan verklighet.

Aktivist 24-7. Med rätt att påverka.

Det gäller att ha sina aktivist-känselspröt fullt aktiverade. Ständigt. Annars kan ett tillfälle för påverkan lätt slinka mellan fingrarna.

- Men, du är väl så här politiskt intresserad? sa helt plötsligt kursaren bredvid mig, efter några glas vin på studenthaket.
- Ja, jo, det är jag väl.
Ska vi verkligen ta den här diskussionen nu? tänkte jag i mitt stilla sinne.
- Jag är inte det. Fast jag skulle gärna vilja vara.
Å så berättade hon om hur hon vid ett riksdagsval hade haft partiledarnas söthet som kriterium. Ett kriterium så gott som något. Hon röstade i alla fall.
- Men, vad tycker du då? fortsatte hon.
AHA! Ett tillfälle för påverkan. Att få upplysa några människor om saker som de förmodligen inte vet.
- Ja, asså, jag är ju inte engagerad i nåt politiskt parti, började jag. Men jag har ju en hel del åsikter om politiska frågor. Mest dom som rör globala grejer. Det är lite det jag brinner för. Är ni helt säkra på att ni vill gå in på det här? Jag kan bli rätt speedad, förvarnade jag.
- Ja! Vi vill veta!
Ja, men då så. Kör i vind! Jag började så smått med att informera om att Sverige, trots alla fina ord om mänskliga rättigheter, är världens största vapenexportör, räknat i per capita. Mina kursare förvandlades från flabbande luftbandsmedlemmar till fågelholkar. Trodde mig knappt. Jo, sa jag. Gick därifrån vidare till EU:s jordbrukssubventioners påverkan på bönder i fattiga länder. Fick även in lite problematisering, olika intressen som strider mot varandra, lite fördelar och nackdelar med bistånd och min ilska över "klappaosspåaxelnochkännaossnöjdamedosssjälva-solidariteten. "Jag är givmild! Och solidarisk med de fattiga. Men bara när det passar mig." Pang tjong! Som ett smäck, satt det.

Tror inte att jag härmed har format Sveriges nya partiledare. Men några frön har i alla fall såtts. Och jag fick åter den självklara och fantastiska känslan av att ha valt helt rätt här i livet.
Aktivist 24-7. Med rätt att påverka.

Ministermöte

Så. Sista namnunderskriften insamlad,
sista tumavtrycket fastsatt på kavajen.
Dags för ett besök på finansdepartementet!

Både spännande och lite småläskigt det hela tyckte jag,
skönt att vara med mest som ung och söt aktivist bredvid Penny, Magnus och Julia från Diakonias huvudkontor, tre som kan det hela!

Min bild av att uppvakta ministrar handlade nog mycket om tomma fraser och många leenden framför smattrande kameror. Men det blev typ tvärtom...

Kavajen var menad för Anders Borg,
men han är väldigt upptagen mitt i finanskrisen.
Det är nog egentligen Mats Odell också,
men han lät oss träffa honom ändå!

En annan minister alltså, med lite annan storlek än lille Anders Borg. Men om Samuel får på sig kavajen så skulle nog Odell få det också, tänkte Julia.



































En kavaj
och 2783 namn, det ni!




Att komma in på finansdepartementet kändes lite som att komma in i ett bankvalv. En säkerhetsvakt bakom tjockt glas kollar våra legitimationer, sedan måste någon inifrån komma och hämta oss.

Men där inne var det mer hemtrevligt,
vi satt i en soffgrupp och ministern lyssnade när Magnus och Penny presenterade vad Diakonia tycker: att de länder som lånar pengar av IMF ska ha större frihet att satsa på sjukvård och utbildning. Mats Odell höll med och sa att Sverige har puffat på IMF mer och mer åt det hållet, och att Diakonia har gjort ett viktigt jobb som har drivit frågan.


Penny, Julia, Mats Odell och jag.


Tyvärr ville inte Mats Odell ta emot kavajen, "den är ju till Anders Borg", och inte de insamlade namnen heller. Det fick bli en sekreterare som tog emot namnlistorna för att lämna dem till Anders Borg senare. Det kändes lite synd, jag hade ju hoppats få se kavajen på en minister! Men man vet ju aldrig, kanske Anders Borg blir lite nyfiken när han hör talas om kavajen och bestämmer sig för att prova?

Så inte så många kameraklick,
men en Odell som verkar tycka som vi.
Vi hoppas han kommer ihåg det, även när kampanjen tar slut.
För Diakonia kommer fortsätta att pusha för en rättvisare värld,
och för att Sverige ska dra sitt strå till stacken, eller hur?

Namninsamlingar

Under en insamling av namn ges tillfälle att skärskåda svensken. Klassiska undanflykter, genuint intresse, de som har tid, de som går en omväg runt. Och de mest intressanta, de som inte alls bryr sig om vad vi står och samlar in namn till, men bara vill prata.

Många vågar nog inte tro på vad en mängd namn kan göra, för när tog media senast upp en namninsamling med ett lyckat resultat? Kanske gäller det överhuvudtaget, hur många negativa nyheter konsumerar vi inte per positiv nyhet? Vi i Borås har iallafall bestämt oss för att en namninsamling kan göra skillnad, därför har vi flera gånger varit ute på stan och samlat underskrifter, runt en timma per gång, med tanken att många små insatser är lättare att genomföra än en stor. Och förhoppningsvis har vi fått fler att börja tänka till.

Allra roligast vore, om nu Anders Borg gör något vettigt av det här, att alla de som skrivit under på något sätt får veta det. Hopp och framtidstro är bra grejor. Inte HIV

Dom fyra sista

Jag hade nog inte riktigt förstått. Jag kände till hur lagstiftningen i Sverige såg ut - men förstått? Nej, det hade jag nog inte.

Vad svenska politiker än må säga på deras klappa-oss-själva-på-ryggen-tal runt om i världen när de frenetiskt viftar med människorrättsflaggan, kvarstår följande faktum: I Sverige har inte alla människor lika rätt till vård. Papperslösa har inte rätt till annat än akut vård, och även då måste de betala kostnaden ur egen ficka. "Dom fyra sista", det är vad det handlar om. 6 siffror i sitt personnummer istället för 10. Utan dom, ingen sjukvård.

Rosengrenska är en stiftelse som arbetar för gömda flyktingars rätt till sjukvård, bland annat genom en mottagning där läkare och sjuksköterskor arbetar ideellt för att ge vård till dessa människor. Några av oss i Göteborgsgruppen åkte dit för att göra ett studiebesök. Vi kom till en helt annan värld. En smockfull lokal med människor från alla möjliga delar av världen. Och ett gäng sjuksköterskor, läkare, psykologer, jurister, tandläkare, tolkar, kökspersonal... Och så Anne. Eldsjälen. Spindeln i nätet. Rosengrenskas enda anställda, som inte kunde prata med oss längre än 10 minuter i sträck innan någon kom och knackade henne på axeln och ville fråga om något. Hon berättar för oss om människa efter människa, som flytt från tortyr eller dödshot, fått nej från Migrationsverket men fortfarande befinner sig i Sverige, av rädsla för att återvända till hemlandet. Vi sitter som 4-åringar runt föräldern som läser godnattsaga. Lyssnar spänt, rädda för missa ett enda ord. Frågar, förfäras och försöker förstå, men får inte ihop det. Hur kan Sverige i ena stunden kalla sig för försvarare av de mänskliga rättigheterna och i andra vägra människor sjukvård? För att de har 6 siffror istället för 10. Obegripligt.

Rosengrenskas mål är att avskaffa sig själva. Bra mål, för de ska egentligen inte behöva finnas. Men jag undrar om dom verkligen skulle försvinna om lagen ändrades. För många som var på mottagningen fyller nog Rosengrenska ett socialt syfte såväl som ett medicinskt. Behovet att träffa människor, bli lyssnad på, bli betrodd, det kommer finnas kvar även om den utan "dom fyra sista" också får rätt till vård.

Efter någon timme åker vi tillbaka till våra respektive hem. Tillbaka till verkligheten. Vår verklighet. Nu förstår jag ynka lite mer om vad lagstiftningen innebär. Men hur Sverige kan vägra sjuka människor vård, det kommer jag aldrig någonsin förstå.

Läs mer om Rosengrenska här och om Rätt till vård-initiativet här