Dag 14, söndagen den 8 februari

På schemat idag stod relax, shopping och forumteater. För många av oss har dagen inneburit ett bra tillfälle att handla på oss saker som minnen inför hemfärden. Det gavs också tillfälle att bygga en gnutta på brännan som hittills knappats infunnit sig, antingen vid poolen eller på Ouagadougous gator!

Grupp Niessega har idag gjort staden tillsammans en sista gång innan gruppens splittring. Dagen tillbringades med tolken Amido som lunchsällskap och personlig shoppingguide. Han och de andra tre tolkarna har inte bara hjälpt oss med den språkliga översättningen utan de har också tolkat den Burkinska kulturen.

Något som slagit oss sedan återkomsten från byarna är att skillnaderna mellan oss och våra tolkar inte är särskilt stora. Våra liv ser ganska lika ut, i alla fall om man jämför med tolkarnas liv och bybornas. Det är märkligt hur otroligt stora skillnaderna kan vara mellan människor som bor bara några timmar ifrån varandra. Tolkarna, som alla är unga studenter från huvudstaden, blev nästan lika förundrade som vi, över hur verkligheten i byarna ser ut. Som Kayaogruppens tolk Fanta uttryckte det: ”I will tell everyone I know about the reality of our country. I could never have imagined this and I will never forget it.”

Under Niessegagruppens lunch med Amido frågade de vad som är viktigast för honom att skicka med om sitt hemland till våra vänner i Sverige. Han svarade; ”Jag tänker Burkina Faso som en bil fylld med bränsle. Men Bilen har en dålig chaufför, som varken har körkort eller lyssnar på sina medpassagerare. Jag pratar inte om en enskild ledare utan om hela ledarskapet i landet ”.

Dagen fortsatte att fylla oss med tankar och funderingar då vi senare fick chansen att se en forumteater om klimatet i Burkina. Efter teatern fick publiken tillfälle att kommentera, agera och ge egna förslag på alternativa lösningar. Tolken Alidou höll sig som vanligt framme. Med våra kära tolkars hjälp hängde vi med skapligt i handlingen och merparten av oss lyckades hålla oss vakna…

Till slut kom så det slutgiltiga avskedet av våra nyfunna burkinabeiska vänner Diakoniapersonalen och tolkarna. Känslor av tacksamhet för en fantastisk tid, sorg över att lämna ett land och ett folk som satt tydliga spår och en stark förhoppning om att ses igen fyllde oss den sista natten under Burkina Fasos stjärnhimmel.

Sara och Liza

Burkinaresan, dag 13 Lördag 7/2

För de flesta av oss så innebar denna dag ”Hej då” till våra byar och de organisationer som vi hade varit hos i en vecka. Det var inte lätt att säga ”Hej då!”. Allra helst ville vi säga ”Vi syns snart igen!”. För oss som kommit tillbaka till Ouagadougou redan dagen före fanns det tid för att sova ut, landa och tänka på allt vi sett. Ta en runda på marknaden och vänta på de andra. Hur hade de haft det? Vad hade de gjort? Vilka hade de träffat?

Från olika håll kom grupperna tillbaka till huvudstaden och sammanstrålade på det katolska gästhemmet. Vilken glädje att se de andra! Vad svårt att berätta vad vi hade varit med om! Vi ville bubbla ur oss allt det fantastiska och tuffa som vi själva varit med om och samtidigt ville vi lyssna på vad de andra hade varit med om. Inte en självklar ekvation att lyckas lösa. Framförallt var vi alla ändå glada över att vara hela den stora gruppen tillsammans igen.

Vi hade utvärdering i våra bygrupper och sedan berättade vi något om vad vi gjort för hela den stora gruppen. Direkt efter det bar det av till Diakonias kontor i Ouaga. Det var där vi hade introduktionen till Burkina Faso för minst en månad sedan, kändes det som. Nu var det dags för utvärdering och tack.

Det var bara en fråga om timmar sedan vi sist såg den ur Diakoniapersonalen och den tolk som hade varit med oss i grupperna i byarna. Trots detta var den en otrolig glädje att träffa dem igen. Alla ansikten verkligen lyste av glädje.

Vi, de svenska deltagarna, sade några tankar om hela vistelsen i Burkina Faso. Likaså gjorde Diakonias personal och tolkarna. Något som blev väldigt tydligt var att alla var mycket nöjda med vistelsen och att alla hade lärt sig mycket och fått mycket att tänka mer på. Vi blev också påminda om att det inte var slutet, utan en början: vi ska ju hem och berätta och påverka! Visa för fler att allt hör ihop: utsläpp, klimat, utveckling, levnadsvillkor, folks vardag!

Det hela avslutades ute på gården med snittar, grillspett och några sista glas pressad mango, mums!

Senare på kvällen smakade vi på huvudstadens kulturliv. Vi var ute och dansade. Även nu var tolkarna och Diakonias personal med oss. Tiden gick fort och oj, vad vi dansade. Det hann bli söndag med god marginal innan vi lämnade dansgolvet.

/ Ulrika & Samuel

Burkina Faso-resan: 5 dagar i Niangoloko

Niangoloko 2/2 - 6/2

Vi i grupp fyra, det vill säga Samuel, Christine, Ellinor, Malin och Ingela, var de som fick äran att resa längst av alla. I en trång jeep färdades vi en hel dag innan vi var framme i Niangoloko, som väl är mer ett samhälle än en stad… Där möttes vi av Diakonias partnerorganisation TON, och så inleddes fyra dygns intensivt ”lära kännande” och kunskapande!

Luften var fuktig och varm, och det var väldigt mycket grönare än i de norra delarna av landet. Det fanns ganska gott om odlingar och för tillfället verkade inte vattentillgången vara ett akut problem. Inte långt borta bröt spektakulära berg av det platta landskapet.

”Vår” by, där vi sov två trygga och varma nätter, heter Yenderê. Den ligger cirka åtta km från gränsen till Elfenbenskusten. Bybornas nyfikenhet var stor och fnittret låg över nejden de första timmarna av vår vistelse. Men sedan var vi inte så intressanta, trots allt, och det var ju lite skönt! Dock var det flera små barn som började gråta om vi kom för nära dem och deras mammor inte var i närheten… Först sista dagen insåg vi att om vi gett dem våra medhavda presenter direkt då vi kom så hade vi nog fått leka mer med barnen – som var MÅNGA!

Yenderê är en prydlig och välordnad by och det finns en djupborrad brunn med vatten. El såg vi dock inte till. Frukostarna bestod av majsgröt och risgröt (en gryta från varje hus i byn, och man var oartig om man inte smakade på allas bidrag…) med lokalt framställd honung. Mums!

Efter de två nätterna i byn sov vi i ”stan”, alltså i samhället Niangoloko, för att även få prova på det livet. Där bodde vi hos medarbetare på TON. Det gav oss bra tillfälle att prata om organisationens verksamhet och förstå mer.

Diakonias stöd till TON sker inom ramen för det regionala programmet för mänskliga rättigheter och demokrati. Med stödet från Diakonia jobbar TON för att förhindra och förebygga trafficking av barn och ungdomar till grannlandet Elfenbenskusten.

Vi fick själva uppleva de informationskampanjer TON gör i byarna, i form av forumteater. Svårt för oss att hänga med i svängarna när dialogen var på dioula, men det gjorde resten av publiken: av kanske 150 åskådare var nog hälften barn, och de satt stilla och lyssnade i 2½ timme! Genom humor når TON ut med budskapen om traffickingproblemet och hur viktigt det är att barnen går i skolan.

Vi blev alla djupt imponerade av TONs seriösa arbete och sättet att göra problemanalyser för att sedan anpassa sitt arbete för att de skulle bli så effektivt som möjligt. Verksamheten är väl förankrad i lokalsamhället. Överallt dit vi kom refererades det till TON och hur viktigt organisationens arbete är.

Läs mer om TONs arbete på Diakonias webbplats: http://www.diakonia.se/sa/node.asp?node=2829

En liten fundering vi fick var dock om det är så att TON är för bra och effektiva, och att detta gör att en del lokala myndigheter lutar sig tillbaka och lämnar över ansvaret… Där finns det ju en fara, för det civila samhället ska ju komplettera myndigheter och demokratiska strukturer, inte ersätta dem. Dock ska det sägas att det inte bara var i Niangoloko som kommunala tjänstemän och politiker beskrev sig som helt utan resurser. Den decentraliseringsprocess som pågår i Burkina har inneburit att ansvar fördelats ut på kommunerna, men några resurser verkar inte ha följt med utan det är upp till kommunerna att ordna intäkter på eget vis. Problematiskt eftersom man samtidigt ska etablera lokala demokratiska strukturer…

Nu börjar Burkina-resan om!

15 aktivister har nu kommit hem från Burkina - fyllda av intryck, ny kunskap och massor av bevis på att klimatförändringen har med (o)rättvisa att göra! Eftersom vi var med om otroligt spännande saker vill vi berätta om dem. Men eftersom vi inte hade internet och el i Burkina så kunde vi inte göra det live.
Därför börjar resan om nu här på bloggen. Idag är det dag 1 och ett antal dagar framöver kommer det att ploppa upp en resereflektioner här!

Gruppen som blev kvarlämnad

Vi har nu varit i Burkina Faso i 6 dagar. Vi stormtrivs!!

Till och med igâr har hela gruppen tillsammans besökt olika projekt i norra delen av landet. Vi har mött mânga engagerade människor som med smâ medel skapar stora förändringar. Vi har även träffat kungen av Yatenga!!!! :)

3/4 av gruppen âkte igâr tillbaka till huvudstaden, Ouagadougou. Vâr grupp blev lämnade kvar i Gourcy. Imorgonbitti âker vi ut till en liten by där vi ska leva med familjer. Här kommer vi att fâ lära oss om deras vardag och fâ en möjlighet att förstâ deras verklighet.

Detta är bara ett smakprov av vâr resa, det kommer mer......

Sara och Ulrika

Burkina i kalendern

Nu åker jag och 15 aktivister, 3 styrelsemedlemmar och en kollega till Burkina Faso. Vi ska studera klimatförändringar, utveckling och mycket annat. Men framför allt ska vi lära känna människor och deras liv. Hur är det att vara burkinabe igentligen? Förhoppningsvis kommer vi också lande på en och annan schysst konsert med västafrikanska rytmer....
Vår ambition är att berätta om det här på bloggen. Begränsad tillgång till både internet och el kan säkert sätta en hel del hinder i vägen, men förr eller senare så kommer det ploppa upp en massa inlägg här från en annan verklighet.