Hur tjatig ska man vara?

Okej att man har bestämt sig för att försöka vara medveten om sina val och sin påverkan här i livet, men hur noga ska man vara och hur långt ska man gå när det gäller att påverka andra? Ska man ta alla chanser att få yttra sin åsikt om tingens ordning, eller finns det en gräns för hur tjatig man ska vara? Tänk dig till exempel…

Ni sitter runt ett dignande julbord fullt av prinskorv, köttbullar, sylta, skinka, tungrulle och andra spännande delar av ett djur. Upplyser du om köttproduktionens hutlösa koldioxidutsläpp eller tar du lite mera senap?
En släkting berättar sedan om att denne ”så himla billigt” hyrt en bil i jul, i vilken han/hon farit runt till släkt och vänner i hela landet under helgen. ”Mycket smidigare än det meckiga tåget.” Föreläser du om biltrafikens klimatpåverkan eller frågar du vilken mack bilen hyrts på?
Så börjar din syster prata om sin underbara weekendresa till Barcelona i november. Trevlig var den och biljetterna verkar inte ha kostat nästan någonting! Inleder du en diskussion om moralen i korta flygresor eller ber du att få se bilderna?
In kommer nu dina försenade kusiner som passar på att förevisa sina nyinhandlade reajackor. Galet billiga och snygga som tusan! Kommer några meningar om arbetsförhållanden och konsumentmakt att undslippa dig, eller hämtar du lite mer must?
När ni just gått över på godiset fäller din kusins nya respektive en ganska märklig, lite halvrasistisk kommentar om en familj i grannhuset. Ber du denne förklara sig närmare, beredd att gå hårt åt främlingsfientliga tendenser, eller byter du samtalsämne till något mindre känsligt?

Sådana här dilemman tycker jag mig stöta på hela tiden, men kanske framförallt under högtider som julen, då jag lämnar min gamla vanliga, relativt homogena umgängeskrets, där väldigt många redan tänker precis som jag. Hur ska jag då förhålla mig?

Jag kan avslöja att jag långt ifrån alltid påpekar det som skulle kunna påpekas, men har satt en minimiregel för mig själv: jag får inte vara tyst när min tystnad kan tolkas som bekräftelse på något uttalat som jag inte kan stå för. Om jag låter bli att bemöta en rasistisk kommentar känner jag att detta lätt kan tolkas som att jag instämmer, varför jag brukar försöka vara noga med att motsäga sådant, även när det innebär jobbig stämning.

Kanske betyder denna blygsamma minimiregel att jag uppför mig som en riktig mes, jag vet faktiskt inte. Egentligen måste det väl ändå betraktas som viktigare att förändra världen (helst fort) än att behålla köttfriden vid julbordet? Å ena sidan tror jag att det är lättare att få gehör när man är ”lagom radikal” än när man predikar revolution, och vem orkar med ett litet låtsashelgon som oombedd ska påpeka alla fel? Å andra sidan kanske vi inte hinner med lagom när världen ser ut som den gör?