Min kärlek till övergångsställen

Jag har kommit på en ganska knäpp grej, nämligen att jag älskar övergångsställen. Det är verkligen en njutning att få gå över dessa breda vita streck, och ibland kan jag komma på mig själv med att gå saktare för att detta härliga ska räcka längre.

Vad är så speciellt med övergångsställen kan man ju då fråga sig? Jo, tänk dig situationen. Där kommer lilla jag från ena hållet. Från andra hållet kommer en (i förhållande till mig) gigantisk framrullande maskin. Det är nu det blir spännande, för vi vill båda samma sak: vi vill passera samma lilla bit asfalt, samtidigt. Kraftmätningen börjar - vi spänner ögonen i varandra och undrar vem som ska stanna för vem. Vem ska vinna kampen om asfaltsbiten?

Det är här njutningen kommer in, för jag vinner jämt. Det är alltid jättemaskinen som stannar, och låter lilla mig få asfaltsbiten först. Inte för att jag är störst, starkast eller hade elakast ögon, utan för att det är min rätt. Och det är en underbar känsla! Jag får som jag vill, inte för att jag med min storlek och styrka tvingat till mig det, utan för att det är min rätt.

Så borde livet alltid vara. De stora och starka borde varje gång de har fel, stanna för de små och svaga, när de har rätt. Tyvärr funkar det inte alltid så. Ganska ofta tycker jag att det verkar som att den som är stor roffar åt sig från den som är liten, trots att den inte har rätt till det. Men inte på övergångsställena! Där råder inte den starkes lag, utan rättens. Med min och andra engagerades hjälp kan övergångsställets lag spridas oxå till resten av världen.