Dela!

Häromveckan genomförde jag tillsammans med Calle den eventuellt läskigaste muntliga framställningen i mitt liv. Tanken var att vi i en församling skulle berätta om situationen i Israel/Palestina utifrån våra upplevelser under resan till Mellanöstern i somras. Och läskigt kändes det eftersom detta är en fasligt infekterad fråga där vi nu skulle komma att göra ett lite ovanligt inlägg.

Inte kändes det bättre då vi under planeringen (som förstås genomfördes ungefär en månad i förväg) kunde konstatera att vi aldrig skulle kunna känna oss nöjda med det här föredraget. Det vi egentligen ville uppnå var att stoppa konflikten och skapa fred för alltid - ett mål vi under utvärderingen eventuellt skulle finna att vi inte uppnått.

Dagen för framträdandet kom. Och gick. Efteråt inträffade det jag hade befarat: vår insats var genomförd men ockupationen var fortfarande ett faktum. Men (jepp, här kommer inläggets twist) saken var faktiskt den att jag ändå kände mig lite nöjd. Vi hade inte:
- levererat ett perfekt föredrag
- presenterat alla vinklar och vrår som borde ha presenterats
- löst det hela
Däremot hade vi faktiskt:
- sett till så att några fler visste lite mer
- erbjudit en annan tolkning än den som ofta ges

Och så tror jag att det måste funka. Om inte vi (och då syftar jag inte på Calle och mig, utan även på t.ex. dig), som i alla fall vet lite grann om någon fråga, ser till att berätta om det, vem ska då göra det? Om bara de som vet allt vågar ge sig ut för att dela med sig av sin kunskap blir det inte mycket delat.