Mellanösterndag i Göteborg

Nyss hemkommen från en Mellanösterndag i Betlehemskyrkan, där delar av vår utställning nu befinner sig. Dagen kallades för Mellanösterndag, men handlade egentligen endast om Israel/Palestina, men inbjudna gäster från Bilda, SIRA (Swedish International Relief Association) som driver en skola i Betlehem för barn med inlärningssvårigheter, samt en palestinskfödd kvinna som nu jobbar på Lärarhögskolan i Stockholm. Vi var inte så många som var där och lyssnade, ca 25, men många verkade vara väldigt intresserade av och engagerade i Israel/Palestina-frågan. Medelåldern låg väl runt 50, så jag och Rebecca utmärkte oss inte bara pga våra Diakonia-tröjor. Jag blir alltid lika glad när jag inser att det faktiskt finns en hel massa engagerade 40-plusare också. Det är så lätt att tro att det bara är "vi unga" som vill förändra världen, när det mestadels bara är dom jag omger mig med.
Vi fick bra tillfälle att berätta lite om utställningen och om oss, vad vi gör och vilka vi är, och dom verkade gilla det vi gjorde. En äldre dam sa till mig att visst finns det hopp för världen när det finns så många engagerade unga. Definitivt!, sa jag och log.

Vi fick höra om många bra utbyten mellan Sverige och Palestina, som berörde mig. Desto mer ledsen blev jag när dom sa att möjligheterna för unga israeler och palestinier att träffas är desto mindre. Viljan finns där men hindren är många. Tanken på att det ibland är lättare för en palestinier att komma i kontakt med en svensk än med en israel gör mig så vansinnigt arg. Hur ska det kunna skapas fred om inte folk från båda sidorna får träffas och inse att dom på "andra sidan" är lika mycket människa som jag, inte bara terrorister eller ockupanter? Det finns dock undantag, t.ex. en organisation för föräldrar, palestinska och israeliska, som förlorat sina barn i konflikten. Sånt gör mig lika vansinnigt glad som jag förut var arg och gör att jag lätt kan stämma in i den äldre damens hoppfulla framtidstro.