En dag i Tel Aviv - staden som aldrig sover

Idag lämnade vi det mysiga och originellt dekorerade hotellet New Imperial för att placera oss på ett nytt hotell något kvarter bort i Jerusalems Gamla Stan. Efter att ha lämnat av våra väskor (som visserligen blivit snäppet tyngre med de souvenirer vi köpt!) var vi nu påväg söderut mot Sderot. Efter en och en halv timmes resa är vi framme i Sderot, en stad nära gränsen till Gaza. Där möts vi av
Ronni, en av de människor som vardagligen lever under press.

Staden Sderot är fylld av bunkrar emot missiler och bomber ifrån Gaza. Vi besökte en park där man med mening format bunkrarna till lekfigurer så att barnen direkt kan springa in i bunkrarna så fort larmet går, vi såg även en skola som helt och hållet var gjord som en bunker så att barnen kan sitta kvar och "ostört" fortsätta med det dem gör.

Nu stod vi där, alla sexton, ett par meter bort ifrån gränsen. På andra sidan muren skymtade Gaza. Jag tror att vi alla tyckte det var väldigt underligt. Underligt att stå på en plats som man tidigare sett på TV och kanske till och med aldrig kunnat tänka sig att man någonsin skulle besöka.

Ronni som var vår guide i Sderot fick ännu en gång gruppen att ta sig en funderare om konflikten. Dels pratade Ronni om att man inte bör välja sida och att man måste förstå att alla kommer från olika bakgrunder.

Nästa och sista stopp för dagen var Tel Aviv. Plötsligt kommer vi till en stad med höga skyskrapor, hav, vit sand, solstolar, mode och uteserveringar. Den moderna storstaden blir en helt annan syn än den vi stött på de senaste dagarna. I Tel Aviv ser man även människor med olika bakgrunder som till exempel afrikaner och asiater.
I Jerusalem går man förbi en rabbin med stor svart hatt samtidigt som man i Tel Aviv sitter vid havet och ser ett homosexuellt par sitta och småprata och njuta av den otroliga utsikten. I kontrasternas land är det lätt att bli förvirrad.

Besök i Ramallah

Vi har haft ännu en innehållsrik dag med många möten och människor. Bland annat var vi på besök hos organisationen Al-Haq i staden Ramallah på Västbanken. En partnerorganisation till Diakonia. Al Haq bildades 1979 av palestinska jurister. De jobbar med mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt. Brott dokumenteras och man gör vad som är möjligt för att ställa de skyldiga till svars. De har kontakt med både FN och EU. Även svenska Migrationsverket har kontakt med Al Haq gällande situationen för palestinierna. Organisationens generalsekretetare som vi träffade var mycket besviken över att Sverige röstat nej till Palestina som medlemsstat i UNESCO. Han menar att på så sätt bidrar Sverige till att Israel kan fortsätta sin politik på samma sätt gällande de ockuperade områdena dvs Västbanken och Gaza. Han beskrev hur ockupationen påverkar palestinierna på så många sätt i deras dagliga liv. Muren innebär tex att familjer är splittrade på varsin sida om muren och har svårt att få tillstånd från myndigheterna att hälsa på varandra. Titta gärna in på organisationens hemsida www.alhaq.org
/Elisabet Brunnegård.

Sannerligen en väl- och känslofylld dag i Israel/Palestina

Idag är vi halvvägs genom vår resa, det är en underlig känsla. Det känns som om det var igår vi kom samtidigt som vi har hunnit med vad man kan förvänta sig på två veckor. Idag, likt alla de andra dagarna har varit innehållsrik, känslomässig och fylld av möten med människor.

Vi började med att åka till Hebron där vi mötte upp med Tomas som är följeslagare från SEAPPI. Han berättade Hebrons historia för oss. Hebron är den största staden på Västbanken och är sedan Osloavtalet uppdelad i två delar, H1 och H2. I H1 bor ca 140 000 palestinier och kontrolleras av palestinska myndigheter, och H2 styrs av israeliska myndigheter och har 30 000 palestinska invånare samt 500 israeliska bosättare i fyra olika bosättningar. Det bor även en del ideologiska bosättare från USA i H2. De amerikanska bosättarna har flyttat till Hebron för att återta "sitt" land, och de bryter inte bara mot folkrätten när de bygger sina hus på ockuperad mark som inte tillhör dem, utan de är även våldsamma.

Det var mycket som upprörde när vi gick igenom Hebron. De tomma gatorna som en gång var fullt av liv och Hebrons största och viktigaste handelsgata, men som stängts av den israeliska militären och som nu mest liknar en del av en spökstad. Hur gatorna likt apartheid systemet var uppdelat i israelisk/palestinsk och hur palestinier inte har tillgång till hela staden och hur mycket som blir så fruktansvärt krångligt för dem på grund av israeliska bestämmelser. Men det som upprörde allra mest var när vi såg gallerburar som byggts på palestiniers fönster, och hur det låg stenar som bosättare kastat på dessa, men inte bara det, utan vi fick även höra att som följeslagare i Hebron är det en stor uppgift att finnas där för palestinska skolbarn till och från skolan, så att bosättare inte ska kasta sten på dem. För att klargöra, vuxna människor kastar sten på barn. Jag blir så upprörd att jag inte vet vart jag ska ta vägen! Jag bryr mig inte om vad än anledningen är, men att kasta sten på barn är att sjunka så lågt man någonsin kan sjunka. Var är deras medmänsklighet, empati och allmänt hyfs, men framförallt hur ser deras gudsbild ut?

Efter en omtumlande förmiddag åkte vi till Betlehems universitet för att träffa en lärare som arbetar där, en professor i mikrobiologi som blivit arresterad flera gånger om för sitt engagemang på den palestinska sidan. Vi satt och samtalade med honom och några av hans studenter som berättade om sina liv och hur det är att vara ung och studerande i det ockuperade palestinska området.

Vår långa dag fortsatte sedan med ett besök hos en av Diakonias samarbetspartners, Sabeel. Sabeel är en organisation är ett ekumeniskt center för palestinsk befrielseteologi i Jerusalem som vill göra Guds ord relevant i det samhälle och i den samtid som är nu. Vi träffade en man som berättade om organisationen men som också berättade sin personliga historia och hur han upplevt och hanterat konflikten. Det var ett gott möte som vi lägger i banken med personliga berättelser.

Efter en god middag åkte vi tillbaka till Bildas studiecenter i Jerusalem där vi mötte en man och en kvinna från "parent's circle" som är en organisation som gör det möjligt för israeler och palestinier som förlorat en nära i konflikten att sitta ner och berätta sin historia och lyssna på andras. Att höra den här palestinska kvinnan som förlorat två bröder och den här israeliska mannen som förlorat sin 14-åriga dotter kalla varandra bror och syster och säga att "vi har alla samma färg på blodet, våra tårar är desamma och vår sorg är lika stor" gav oss hopp, och en tro på att fred och försoning och kärlek och ja, hopp faktiskt är möjligt. Det var en sån fantastisk förmån att få höra deras berättelser och se att det finns människor som tror på något annat än våld och som vill se "den andra sidans" mänsklighet.

Det har varit en lång lång dag som ni ser, det är många tankar som snurrar samtidigt som hjärnan känns som mos. Men jag lägger mig med en känsla av att situationen inte är bläcksvart, så länge det finns människor som kämpar som de människor som vi har mött idag, så finns det hopp.

En annorlunda andra advent i Betlehem

Dagarna här går väldigt fort och är väldigt långa på samma gång. Det händer så otroligt mycket och mina känslor pendlar hela tiden. Idag har varit en sådan dag.

Vi var uppe i ottan för att ta oss till Betlehem och vara med Erika på EAPPI vid checkpointen. Bara att vara uppe tidigt är en omvälvande upplevelse för mig, men det är ingenting emot att vara med och titta på deovärdiga förhållanden som människor måste vara med om för att ta sig till sitt arbete. Checkpointen öppnar 04.00 och då är många redan där eftersom de får jobb dag för dag och måste vara på plats tidigt för att få arbeta. Sedan vallas människor i trånga gångar för att sedan behöva gå igenom metalldetektor och när man väl kommit igenom det så behöver man visa arbetsintyg och id-kort och låta scanna av sin hand. Ovärdigt.

Att vara med och se detta gjorde mig väldigt arg, frustrerad, ledsen. Det enda som gav lite tröst är att höra EAPPI berätta om hur de arbetar där och på många andra ställen i Palestina. Jag är väldigt imponerad av allt de gör. Om du vill ha mer info, så kolla deras svenska hemsida här.

Efter detta hårda uppvaknande var vi i Betlehem. O Betlehem du lilla stad är en ganska stor stad med mina mått mätt och framförallt en väldigt härlig sådan. Jag och många med mig var förvånade över hur härlig staden var och hur gott det var att vara där. Efter att ha smyg-shoppat lite gick vi till en luthersk kyrka och firade gudstjänst på arabiska. Trots att vi bara kunde få ut några få ord från predikan ("Jesus", "också" och "äta" bland annat) så kände jag mig ganska som hemma. Det var ganska samma som hemma. Framförallt nattvarden var helt naturlig att dela med mina arabisktalande systrar och bröder. Kyrkkaffet var dock lite annorlunda. Arabiskt kaffe och mingel. I like!

Man kan ju inte komma hem från Betlehem utan att ha sett var man enligt traditionen säger att Jesus föddes. Så det gjorde vi. Det var mer en turistupplevelse än en andlig för mig. Det känns ändå fint att ha varit där. Här bugar vi oss in genom porten till kyrkan:Här lyssnar vi intresserat på vad vår guide har att säga om kyrkan:Här säger traditionen att Jesus föddes:

Efter det åt vi billig och god falafel på stan, shoppade ännu fler sjalar innan vi åkte vidare. Då åkte vi för att titta på konst på muren. Muren är byggd för Israels säkerhet. Det som gör det märkligt är (bland annat) att den står på palestinsk mark. Inte på den gröna linjen, som är gränsen mellan Israel och Palestina, utan ofta en bra bit in på palestinsk mark. Det är inte okej! Här skiftar mina känslor mellan förvåning över att det faktiskt händer och ilska över att det händer. Jag kan liksom inte riktigt ta in att det står en mur mellan människor. Men jag vet att det gör det. Jag har sett det.

När vi hade inte bara tittat på konsten utan också skapat lite egen åkte vi till herdanas äng, alltså där man tänker sig att herdarna fick det glada budskapet om att Jesus var född. Visste vi att det finns tre sådana ängar. Man har alltså lite olika bild av var det hände. Vi var alltså vid en av dem. Efter glitter-chocken i födelsekyrkan var det väldigt befriande att komma till grottan där man sa att herdarna var. Det var en grotta. Inget glittrande. En julkrubba i trä och lite bänkar. Där satt vi och hade en fin stund tillsammans, sjungande Stilla natt.

Så för att summera:

Lång dag. Mycket känslor. Bra dag.

Utbldning i stället för hat och stenkastning

Idag inledde vi med dagen med en rundvandring i Gamla stan i Jerusalem. Bland annat så gick vi fram till Västra muren. Innan man får komma fram där så måste man gå igenom en säkerhetskontroll fär de tittar i ens väska, och det här med säkerhetskontroller verkar vara något som genomsyrar hela samhället här. Igår fick vi passera en säkerhetskontroll när vi gick in i en affär.

Efter en god lunch lyssnade vi på en föreläsning Yazid Said, som doktorerade i Islam.Han ansåg att man inte kommr att kunna lösa konflikten här på natiolnell nivå, utan att det snare måste tll en teologisk disskution med representatnter från de olika grupperna.

När han pratat färdigt satte vi oss i bussen för att åka till Betlehem och besöka ett flyktingläger där.Detta flyktingläger har funnits sedan kriget 1948 och liknar mer en stasdel än ett läger.Vi besökte Najid som arbetar på Fenix resorrce center. Centret skapade för att vara en resurs för det som bor i lägret, och har sedan deet bildades rivits och ateruppbyggts tre gånger av den Israeliska armen.Centret har bland annat en gymnastiksal, en trädgård, två lokaler som de boende i lägret kan hyra, ett kök som man beställa mat ifrån och ett videoprogekt, där ungdomar får göra sina egna filmer.Najid är en väldigt inspirerande person. Han pratade väldigt mycket om hur viktigt det är för honom att behålla hoppet och att han gör allt han kan för att förändra sin egen situation. Bland annat pratade han om att han hade uppmuntrat alla sina barn att utbilda sig på univrsitetet, trots att muren gör det svårt för de boende i lägret att ta sig till de ställen där arbeten finns.Han har valt ett konstruktivt sätt att arbeta för en förändring, han väljer människovärde och folkbilding istället för stenkastning och hat.

Shabbat shalom

I Jerusalem är religionen alltid närvarande på ett sätt som man inte är vad vid i Sverige. I staden, som på olika sätt är helig och betydelsefull för judar, kristna och muslimer, blir tron synlig genom olika attribut. På gatorna ser man ultraortodoxa judar i långa kappor, hattar och lockar, nunnor och hör böneutrop från moskéerna flera gånger om dagen.

Dagens fokus för oss på resan har varit judendomen (de två följande dagarna ska vi lära oss mer om islam och kristendomen) och under förmiddagen besökte vi Yad Vashem som är ett museum till minne av förintelsen. Där fanns en stor utställning som berättade om nazisternas förtryck och illdåd mot judarna som kostade 6 miljoner judar livet.

Idag har vi även haft det stora nöjet att få lyssna till Göran Larsson berätta om judendomen och kopplingar mellan judendomen och kristendomen.

Den kunskap vi fått från Görans föreläsning fungerade som en väldigt bra introduktion till det vi skulle få vara med om under kvällen och som gjorde väldigt stort intryck på många av oss. Klockan fem i fyra (en timme innan solen går ner) inföll sabbaten idag i Jerusalem. Under sabbaten som varar från fredag kväll till lördag kväll är judarna lediga, samlas i synagogan för bön och äter en måltid tillsammans. Vi besökte en konservativ synagoga och blev guidade genom sabbatsbönen av Rabbi Eliora Herfroy Mischler, en kvinna i 30-års åldern från Frankrike som fått en katolsk uppväxt. Eliora berättade för oss hur hon under hennes forskning om förintelsen upptäckte namn på hennes släktingar i register från koncentrationsläger. Hon som redan tidigare men då utan att veta om sitt ursprung intresserat sig för judendomen fick nu en förklaring till varför hon dragits till judendomen. Bönen i synagogan hölls av en avslappnad amerikansk rabbin som medan han sjöng olika psalmer på hebreiska vaggade sin dotter till sömns.

Efter bönen åt vi tillsammans Rabbi Eliora fantastikt god sabbatsmåltid som inleddes med bön och att vi drack vin och delade bröd tillsammans. Under kvällen blev vi påminda om hur viktiga moment i den kristna tron såsom dopet, konfirmationen och nattvarden har sin grund i den judiska traditionen.

Redan så här efter andra dagen på resan slås vi av vilka otroligt fascinerande människor vi har privilegiet att få möta.

Första dagen i motsättningarnas och falafens land!

Idag vaknade vi av en strålande sol ovanför Jaffaporten i gamla stan, Jerusalem. Det är en nästan overklig känsla att befinna sig i sådana historiska miljöer och samtidigt lära sig allt mer om den nutida situationen i det heliga landet. För det märks verkligen hur religionerna bokstavligt trängs bredvid varann. På marknaden ligger ikoner och kippor intill varann, på gatorna går en slöjbeklädd muslimsk kvinna förbi en grupp judar klädda med hattar och lockar och från taket av Swedish Christian Study Center ser vi den västra muren, klippmoskén och uppståndelsekyrkan tätt placerade.

Dagen har varit full med intryck och många känslor har väckts. Vi har besökt Diakonias regionkontor i Jerusalem och har fått inblick i hur den internationella humanitära rätten fungerar, villket hjälper oss att förstå varför Israels bosättningspolitik är illegal. Ibland när man nämner Israel/Palestina konflikten så riskerar man tyvärr att hamna i en evig debatt på religiösa och känslomässiga grunder vilket tar bort fokuset från det faktum att Israel bryter mot folkrätten.

Vi besökte FNs palestinska flyktingorgan UNRWA och fick sedan åka ut till Walajeh village, som är ett litet palestinsk samhälle. Walajeh kommer att drabbas hårt av den framväxande muren som slingrar sig fram i det palestinska landskapet och skär av kommunitionerna till deras arbetsplats, skola och sjukvård. Vi fick förmånen att träffa Omar, en pappa till tre små söner, den yngsta var bara två år. Omar och hans familj bor i ett hus som ligger på den linjen där muren vart tänkt att byggas. Han har hotats av de israeliska myndigheterna ett flertal gånger, de har bl. a. konfiskerat hans id-kort, vilket har gjort honom arbetslös. Att se en människa bli fråntagen sin inkomst, sin frihet och sin värdighet var väldigt jobbigt. Man såg verkligen den förtvivlan och maktlösheten han kände inför sin situation. Men Omar var också en modig man som också stod upp sin familj, sitt ursprung och sin värdighet. Efter att ha vunnit mot myndigheterna i rätten står hans hus kvar och muren måste byggas en bit bort. Straffet för Omar och hans familj är elektriskt stängsel runt deras trädgård och ett fortsatt indraget id-kort.

Under en telefonkonferens tidigare på dagen med Al Mezan, Diakoniapartner på Gaza, beskrev en sin situation så här; "It´s more a crisis of dignity than a crisis of food." Och den känslan av fråntagen värdighet är bestående under dagen.

Imorgon ska vi fokusera på judendomen och dess historia och det blir intressant. Tanken på att historien liknar nutiden är inte långt borta..