Första dan i Almedalen

Jag var förväntansfull att vara här men lite osäker på vad jag skulle vänta mig. Vilka skulle vara där? Vad pratar man om? Vad har man på sig?
Med mig var Cissi från Stockholmsgruppen som visade sig vara en Almedalsveteran så hon skingrade dimman. Sent på natten anslöt Frida från Jönköpingsgruppen.
I morse strålade solen och gav vi oss ner på stan och var med på Diakonias seminarium om Kapitalflykt. Penny från Diakonias kontor presenterade en rapport om det och sedan diskutera några politiker och Sidas generalsekreterare. Kapitalflykt är verkligen en viktig fråga för utveckling som inte uppmärksammats särskilt mycket. Hoppas att det blir mer av det nu.
Efter det drog vi på de snygga klockkostymerna och gick omkring i hamnen och samlade namnunderskrifter för Diakonias klimatkampanj. Jag och Cissi blev även intervjuade av finsk tv.
Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag blev utfrågad om klimat i internationella heta stolen. Han var helt överens med oss om att finansiering för klimatfinansiering ska göras utöver biståndsbudgeten. Härligt! Hoppas att han kan övertyga resten av alliansen om det också!

Vår första Almedalsdag kan sammanfattas med sol, massor av seminarier att försöka välja bland, intresserade människor och ganska många stora, lurviga varma hundar.

Dagen är inte slut – ikväll ska vi gå på Rättvisemärkts mingel och smaka på goda schyssta snacks…

Tror du på mänskligheten?

Jag har för första gången varit i Stockholms konserthus! Inte särskilt märkvärdigt kan tyckas. Och nej, det är det faktiskt inte. Inte alls, om jag ska vara ärlig. Men tillfället som förde mig dit var sannerligen märkvärdigt. Häftigt och känslosamt. Glädjande och förhoppningsfullt.

Som numera Diakonia-anställd fick jag chansen att överta en biljett till utdelningen av litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, ALMA-priset. Och anledningen till det var att pristagaren var Tamer Institute, en av Diakonias partner i Palestina, så några på kontoret hade fått inbjudningar. Tamers barnlitteratursprogram fyller en mycket betydelsefull roll i ett samhälle där våld är vardag. Genom översättning och distribution av barnböcker på arabiska, läs- och skrivgrupper och mycket annat får de palestinska barnen chans att möta en annan värld. En värld utan bomber och granater. Pippi, Mio min Mio och Alfons har hittat hem även på Västbanken och i Gaza.

Det var en häftig känsla att sitta mitt bland personer som varit med och startat upp verksamheten och stöttat den till att bli vad den är idag. Stoltheten och glädjen var påtaglig. Glädjen för deras skull, för att ett litet barnboksprojekt har vuxit så pass att de där och då fick ta emot världens största barnlitteraturpris. Men också min egen glädje och stolthet över att få arbeta åt en sådan fantastisk organisation som kan göra detta möjligt. En organisation som faktiskt gör skillnad.

En av kvinnorna som tog emot priset ursäktade sig för att hon ville läsa upp något som kanske inte var riktigt passande. Och så läste hon en dikt skriven av en 13-årig palestinsk tjej. Den var skriven på ett så moget och vackert sätt att jag förvånades över att författaren var så ung. Ja, den var vacker, men också sorgsen och grym.

En strof löd: I no longer believe in humanity.

13 år gammal. Och redan tappat tron på mänskligheten. Då är det något fel på världen. Allvarligt fel.

Tamer Institute kan inte bringa fred i Israel och Palestina. Men de kan i alla fall ge barn verktygen för att kunna uttrycka de känslor som bubblar och rör om i deras själar. Och inte minst stimulera deras fantasi.

När jag tänker efter tror jag faktiskt inte att det går att förgöra människor som har fantasin nära till hands.

Klockan bara rusar fram

Löparfesten Vårruset turnerar nu landet runt, den 26 maj var det Stockholms tur att vara värd och hela 15000 tjejer samlades. Vi i Stockholmsgruppen tog naturligtvis tillfället i akt, gled i våra kära klockdräkter och spred ut oss över startområdet.

Att springa klädd så här var helt klart en ny upplevelse. Det är inte allför lätt att röra sig genom folkhav när man är dubbelt så bred som i vanliga fall. Ska man springa om någon blir det till att springa i sidled för att kunna passera. Att använda armarna gick ju inte heller, så nog tog det mer i benen än vad jag hade tänkt mig, tur att klockorna inte väger mer! Men här klagas inte, jag slapp ju frysa i alla fall, och var så varm och go om magen hela loppet!

Efter målgången varvade vi picknick med att traska runt och samla namnunderskrifter. Många glada och intresserade skrev gärna på, bland dem både Peter Siepen och Blossom Tainton. Dessutom lyckades vi få Peter Siepen, som var konfrancier för evenemanget, att läsa upp vårt budskap i högtalarna – snacka om bra! Mycket bra aktion – nöjd var ordet (trots en del träningsvärk dagen efter)!

(Skriven av Sara Wallin publicerad av Ellie)

Anti-Klimax/t?

Stockholmsaktivisterna samlades glada och smått nervösa vid Uppslapendeln i fredags eftermiddag för att sjunga tacksång till "CO2llektivtrafikanterna". När vi väl hade fått på oss klockdräkterna släppte hämningarna lite och när vi tagit de första tonerna och tågade fram med baner och allt längs perången var nervositeten som bortblåst och det var bara roligt! Vår lilla flickkör, med vad vi trodde skulle låta som ganska sköra röster, hördes stark och klar.
Vi möttes av både leenden, fniss, förvånade och förbryllade blickar. Majoriteten verkade positiva till det bemötande de fick av oss. En man log stort och sa stolt "var så god!" till vårat tackande och en annan knäppte kort och filmade oss en snutt från tåget. Vi delade ut många Countdown to CO2penhagen-flyers till nyfikna resenärer. Så pågick det utan problem ett bra tag. Första tåget åkte iväg, vi tog en halstabletts-paus och började sedan sjunga för nästa tågs resenärer.

Det flöt på lika bra som första omgången tills det plötsligt annonseras ur högtalaren att det skett en olycka mellan Stockholm och Uppsala och all norr gående tågtrafik var stillastående... Stämningen förbyttes i en handvändning. Irriterade och stressade människor klev av tåget i riktning mot annat färdmedel och någon annonserade att kollektivtrafik suger och en annan att denna skulle ta taxi till Uppsala... Stockholmsaktivisterna upplevde ett antiklimax och till viss del kanske man skulle kunna kalla det en anti-klimat stämning. Med detta beslutade vi att avbryta aktionen med inställningen att ta upp kampen en annan dag.

Tågsång dagen lång!

Hälsningar från Uppsalagruppen som varit igång ordentligt i helgen!

Det började tidigt i fredags morse. Hyllningssånger till tågpendlare stod på programmet för eftermiddagen, och Radio Uppland undrade vad det kunde vara och hade bjudit in oss för att förklara under morgonprogrammet. Så efter en (för oss studenter i alla fall...) tidig väckning var vi på plats i studion och fick berätta om att vi vill uppmuntra alla de som åker tåg istället för bil och att man på det sättet kan hjälpa till att minska CO2-utsläppen och rädda klimatet. Sen fick radiolyssnarna i Uppsala vara med om samma sak som Jönköpingsborna förra veckan: höra Diakonia-aktivisternas tacksång!

Tack resenärer
för att ni har bestämt er
att åka kollektivt
För att rädda oss
på jorden
behövs det fler som ni
Tack för att ni åker från
Stockholm till Uppsala
Tack att just du åker tåg!

Den fick också en massa tågpendlare höra i fredags. Man kunde gå på tåget i Stockholm, och få en tacksång, och sedan gå av tåget i Uppsala, och få en till tacksång. Om man åkte till Skövde kunde man till och med bli bjuden på bullar!

Vi fick många leenden, ett och annat muttrande, flera applåder och stöd från oväntat håll: Uppsalas taxichaufförer hade hört om oss på radion och skrev gärna på vår namninsamling. Det blev många underskrifter för en rättvisare klimatpolitik!

Vad är klockan? Det är hög tid för klimaträttvisa!

Så har våren äntligen kommit till Stockholm! Runt slottet samlades skidsugna stockholmare för att njuta av Royal Palace Sprint i solskenet och Diakonia var på plats på Mynttorget. Nu var det dock inte skidorna som lockat oss dit utan EU-nämndens sammanträde, där man bland annat skulle avhandla regeringens klimatpropostition. Iförda klockdräkterna och med foldrar och infoblad från Diakonias klimatkampanj inväntade vi mötesdeltagarna. Vi vill att Sverige gör mer än regeringen i propositionen åtar sig både på hemmaplan och utomlands och hjälper utvecklingsländerna med mer finansiellt stöd utöver biståndspengar.

Runt Mynttorget ekade våra väckarklockor och manade på folk att inse att det är hög tid för klimaträttvisa! En man svarade på frågan om ett rättvist klimatavtal med: Jag har inte tid. Jag bor i Nässjö. Alla vet vi ju att Nässjö ligger i en klimatfri zon! Ett annat roligt svar på samma fråga är kostymnissen som med en suck sa: Åh, vad härligt… Vi stod en timme utanför byggnaden och när vi till slut packade ihop kände vi oss ändå nöjda. Reinfeldt, Borg, Bildt och Malmström passerade oss och mottog Diakonias infoblad. En lyckad aktion med andra ord!

Vi har börjat Countdown to Copenhagen!

För mer info om Diakonias klimatkampanj, se http://www.diakonia.se/.

Bön om galningar

Gode Gud! Sänd oss några galningar!
Såna som engagerar sig totalt, såna som glömmer sig själva,
såna som förstår att älska med handlingar och inte med ord,
såna som överlämnar sig ända till slutet.
Vi behöver galningar.
Ostämda, lidelsefulla personer som kan
kasta sig ut i fattigdomens för varje dag alltmer okända och osäkra djup;
de som kan acceptera den anonyma massan, utan önskan att utnyttja dem som taburett;
de som inte använder nästan för egen räkning.

Vi behöver verkligen galningar Gud!
Galningar i det närvarande nuet,
förälskade i livet,
den fattiges befriare,
älskare av freden,
fria från andra engagemang,
övertygade om att aldrig begå förräderi,
föraktande sin egen bekvämlighet eller sitt liv,
kapabla att acceptera vilka uppgifter som helst,
att bege sig vart som helst när plikten kallar och vara fria och lydiga på samma gång.
Spontana och uthålliga, glada, mjuka och starka.

Ge oss galningar, Herre!


Bönen kommer från Latinamerika och är hämtad ur Stora Bönboken (2002) som getts ut av Libris förlag i Örebro. Redaktör är Sune Fahlgren.