Nu är det en vecka sedan vi kom hem från Frizon. Sommarens äventyr är över, och när man åker tunnelbana på morgonen märks det att Stockholmarna har återvänt till verkligheten, tempot är tillbaka. Som vanligt känns det både skönt och sorgligt när sommaren går mot sitt slut.
Jag som jobbat på Diakonia första sommaren har haft en festivalsommar av sällan skådat slag. Summa summarum känner jag mig mycket nöjd. Festivalerna har varit olika, men bra. Vi har mött mycket människor, haft många korta diskussioner och några långa om Israel/Palestina, skuldavskrivningar, utsikterna att nå millennimålen, olika märken av rättvisemärkt choklad och mycket annat.
Nu i augusti är läget lite lugnare för Diakonias aktivister men i september drar det igång igen med loklagruppsträffar och informationsaktiviteter. Då återklommer vi även här på bloggen.