Vi är Diakoniaaktivisterna. Vi lämnar avtryck och tror på att en bättre värld är möjlig. Tillsammans förändrar vi världen. Välkommen till vår blogg!

måndag 29 mars 2010

Att påminna och själv bli påmind

På lördagsmorgonen den 28 mars 2010 samlades vi för att äta frukost ihop. Trängdes gjorde vi i en liten mysig etta. Att ha en aktivistgrupp är väldigt mysigt. Vi skulle ut på stan, en aktion inför kvällens Earth Hour var planerad men inte riktigt organiserad än. Med frallor i magen, kartong, pennor och mer eller mindre galna tips inför den släckta timman kommer man långt. Förmiddagens Jönköpingsbor som lockats ut av marknaden på västra torget fick påminnas om att det skulle släckas mellan 20.30 - 21.30. Värmeljus och roliga tips delades ut och vi mötte många härliga människor och en och annan nyfiken hund.


Att själv påminna och uppmana folk kan ibland vara lätt. Att dessutom vara en i en grupp gör det hela ännu lättare. Efter att vi varit inne på Friskis & Svettis gick vi förbi en mamma och hennes dotter. Vi stannade och frågade om de ville ha ett värmeljus och kollade om de hört att det var Earth Hour på kvällen. Flickan sträckte sig och tog ett värmeljus och frågade ”Varför ska man släcka alla lampor då?”


Det tog några sekunder innan jag kom på vad jag skulle svara. Under de sekunderna slog tanken mig. Varför gör jag detta? Varför ska vi släcka lamporna?


En enkel fråga. En tjej som istället för att bara ta emot ljuset, nicka och säga att ”ja, de skulle släcka” eller skaka på huvudet och ignorera, ställde en enkel fråga. Precis rätt fråga. När jag så fick svara var det för mig inte mitt svar som var det viktiga utan hennes fråga. Vilken möjlighet det är att få vara med och påverka. Vilken glädje det är att få möta människor och vad utvecklande det är att få ställas till svars ibland. Att få stanna upp och i den enklaste av frågor få klarhet i varför man gör det man gör. Att påminna och att själv bli påmind!

fredag 26 mars 2010

Släcker du?

Fredagen 26 mars genomförde vi i stockholmsgruppen en mini-aktion med anledning av den stundande Earth Hour i morgon kväll. Vi var fyra aktivister som slöt upp på Södermalmstorg och försedde förbipasserande med ett värmeljus och ett meddelande med tips på vad de kunde hitta på i mörkret. Vi hade roligt, vårsolen lyste och folk hade precis fått helg, så det kanske bidrog till att vi ganska snabbt hade delat ut 60 ljus och nöjt kunde vända hemåt, jag för min del funderande på vad jag själv skulle hitta på under den mörka timman i morgon…

Några roliga kommentarer från människor:
Men det är ju fusk att tända ett ljus!
Jag har redan så många hemma! (det var förövrigt den i särklass vanligaste kommentaren)
Jag är från Norrland, men jag ska ringa hem till min familj och påminna dem!
Åhhh, så gulligt!

Skrivet av Karin Eriksson

torsdag 25 mars 2010

Kapitalflykt dödar


Bilden ovan visar tredje världens monetära in- och utflöden. Som ni ser går mer pengar ut (till oss) än in. Den i särklass största delen av detta är kapitalflykt, de andra två amorteringar och räntebetalningar på u-ländernas skulder samt rika västerländska gubbars vinst på orättvis handel i dessa länder (som ensamt är ett större belopp än all världens bistånd - vi ger så otroligt mycket till de fattiga, eller hur?).
Det är inte underligt att ekonomen Raymond Baker kallade kapitalflykt för "det fulaste kapitlet i global ekonomi sedan slaveriet". Christian Aid skrev 2008:
The situation is stark and urgent. We predict that illegal, trade-related
tax evasion alone will be responsible for some 5.6 million deaths of young
children in the developing world between 2000 and 2015. That is almost 1,000 a
day. Half are already dead.
Kapitalflykt dödar. Vi måste se till att täppa igen utflödet från u-länderna så att inflödena kan få effekt så fort som möjligt.
Härnäst: Vad har man gjort - och vad mer bör göras?

söndag 21 mars 2010

Vad är kapitalflykt?

Vad innebär då kapitalflykt, detta oerhörda problem som tar tio gånger mer av fattiga länder än vad de får i bistånd? Det är något komplicerat, men i runda slängar delas kapitalflykt upp i tre olika saker: Korruption, som utgör 5 % av den totala kapitalflykten, kriminell verksamhet (31 %) samt pengar från kommersiella transaktioner (64 %) eller med andra ord: skatteflykt. Nedan är en graf som illustrerar detta.





Skatteflykten i sin tur kan gå till på två sätt, antingen genom att vinsten placeras i s.k. skatteparadis eller att man utför "manipulerad internprissättning", vilket innebär att man inom ett multinationellt företag säljer en dyr vara till ett sjukt lågt pris eller en billig vara till ett sjukt högt och på det sättet minimerar skatteinbetalningarna. Det finns exempel på när man importerat plasthinkar för 973 USD/styck eller exporterat missilramper för 52 USD/styck.


Och vad är då ett skatteparadis? Det är helt enkelt ett ställe där man betalar minimal eller ingen skatt på inkomster och kapital, där ägarna hemlighålls och innehållet i transaktioner inte redovisas. Nästan alla skatteparadis är mikrostater som Monaco eller Bahamas eller små områden inom en stat som har andra skatteregler än staten de befinner sig i, t ex Jersey i Storbritannien eller Macao i Kina. Påfallande många skatteparadis ligger i Europa (och påfallande många av dem igger i Storbritannien), se bilden nedan.



Härnäst: Mer info om hur kapitalflykt är så förödande för fattiga länder.

lördag 20 mars 2010

Kapitalflykt - fattigdomsbekämpningens svarta hål

Dagen uppmärksammar problemet med kapitalflykt och intervjuar Penny Davies från Diakonia om frågan. På aktivisthelgen som var förra veckan berättade Penny om detta för oss, och temat för vår sommarutställning som vi ska föra med oss på festivaler och dylikt under sommaren kommer bli kapitalflykt. Det är nämligen ett gigantiskt hinder för fattigdomsbekämpningen och viktigt för biståndsorganisationer att ta upp - ungefär tio gånger mer pengar åker ut u-länderna än det bistånd som åker in. Det är uppenbart att om vi vill se milleniemålen gå i hamn och fattigdomen utrotas måste vi se till att ge mer än vi tar till u-länderna.

Men vad är kapitalflykt? Hur kan man stoppa det? Går någon något för att stoppa det? Det finns mycket att skriva om det här, men jag tror jag faktiskt spar mig till andra blogginlägg (ni har redan en hel del annat att läsa nedan). Men en rapport om detta som Diakonia skrivit finns här: http://www.diakonia.se/sa/node.asp?node=3114

tisdag 16 mars 2010

Debatt om regeringens slakt av infobidraget till biståndsorganisationer

Jag röt till för ett tag sen om hur regeringen skär ner på informationsbidraget till biståndsorganisationer med 60 % på ett år samtidigt som svenska företag i u-länder får alltmer av biståndsbudgeten, och hur absurt detta är då biståndsorganisationer som bevakar att företag sköter sig i u-länder pga slakten av informationsbidraget nästan hamnar i konkurs. Det har blossat upp en debatt om detta i Dagen. Christian Holm, moderat riksdagsledamot i utrikesutskottet (som jag för övrigt träffat ett par gånger, en riktigt trevlig kille) försvarade nedskärningen 23 februari. Anders Malmstigen, biträdande generalsekreterare för Svenska Missionsrådet, Bo Forsberg, generalsekreterare för Diakonia och Niclas Lindgren, direktor för PMU (jag kallar dem fortsättningsvis i texten för de tre vise männen för att inte dryga ut texten onödigt mycket) svarade på Holms insändare den 2 mars. Den 10 mars svarade Holm i sin tur på deras debattartikel. Dags för mig att ge mig in i debatten (och som alltid, mina åsikter är inte med nödvändighet Diakonias officiella hållning).

Holm börjar med att hänvisa till hur en Dagenartikel om infobidragsnedskärningen (en riktigt intressant artikel för övrigt, läs den) skrev att detta skulle leda till urholkad biståndsvilja och minskad yttrandefrihet. ”Detta är märkliga påståenden då neddragningarna handlar om ett minskat anslag till biståndsorganisationers informations- och kommunikationsverksamhet i Sverige. Hur detta skulle kunna minska yttrandefriheten förblir en obesvarad gåta.” Nej, det är ingen gåta, när biståndsorganisationer får mindre resurser till att kritisera beslut av politker och företagare som missgynnar de fattiga kommer sådan kritik inte nå ut till lika många. Att sänka bidraget för en part i biståndsdebatten gör att demokratin blir sämre. Staten får en massiv del av skattepengarna, och företagen får allt mer, även från biståndsbudgeten, då är det i en demokrati även nödvändigt att ge något av skattepengarna till folk som kan kritisera dem, så att de kan ställas till svars av skattebetalare och konsumenter. Staten har förvisso inte förbjudit biståndsorganisationer att uttrycka kritik, men i denna värld krävs pengar för att nå ut med sådan kritik, därmed tystar man kritiker genom att ge dem mindre pengar.

Holm skriver: ”I de prioriteringar som regeringen tvingades göra tycker jag de har valt helt rätt – de fattiga. Det innebär exempelvis att i stället för att prioritera glassiga broschyrer, gratisseminarier och konferenskaffe på hemmaplan, lägger regeringen hellre biståndet på att mildra katastrofen i Haiti, motverka könsstympning av unga flickor eller hjälpa bönderna i Bangladesh som får sina skördar bortspolade för tredje året i rad.” Det är helt uppenbart att om inga pengar lades på broschyrer och annan information skulle biståndsorganisationerna gå i konkurs. Jag kan hålla med om att vissa sorters information är för lyxig. Men att dra all informationsverksamhet över en kam och påstå att allt skulle vara onödigt är befängt och ett slag i ansiktet på engagerade biståndsaktivister. Är denna blogg en glassig broschyr eller ett nödvändigt språkrör för att få ut information om vad som händer i biståndspolitiken? Om Holm tycker att mycket av informationsbidraget går till onödiga saker bör han lobba för en reform som ger organisationerna riktlinjer för hur information ska se ut – inte skära bort från hela informationsbidraget! För information behövs, det kan ingen förneka, vi skulle inte på långa vägar gett lika mycket till Haiti som vi gjort utan biståndsorganisationernas massiva informationampanj. För övrigt är infobidraget, som de tre vise männen skriver, en liten del av det totala biståndet men viktiga i biståndsorganisationernas verksamhet. Genom att stycka det vinner staten lite och organisationerna förlorar mycket.




Holm fortsätter: ”Vad som inte nämns i artikeln är att det även efter förändringarna finns resurser för organisationerna i det civila samhället att använda för informations- och kommunikationsverksamhet. Vad har yttrandefrihet för prislapp? Mig veterligen står det ingenting i Sveriges konstitution om att skattemedel ska vara kopplade till denna rättighet. Vilken annan bransch får skattemedel för att bedriva PR för sin verksamhet och oppositionspolitik mot regeringsbeslut, oavsett vilken regering som sitter?” Detta skrev Holm i en tidning som får statligt stöd och undertecknade med att beskriva sig tilhöra ett politiskt parti som får statligt stöd. Staten har i alla tider stött sektorer och organisationer som de anser nödvändiga i en demokrati, inte minst de som granskar makthavare. Detta gäller särskilt biståndsorganisationer, som till skillnad från företag som säljer varor och tjänster inte får någon inkomst för sin verksamhet utan är beroende av gåvor.

De tre vise männen skriver: ”Holm säger att regeringen valt att prioritera de fattiga. Det påståendet rimmar illa med det faktum att den största biståndsökning som man beslutat om gått till riskkapitalfonden Swedfund vars anslag ökat med flera hundra miljoner kronor när alla andra fått nedskärningar. Det gör regeringen trots att Riksrevisionen och utvärderingsorganet SADEV kritiserat Swedfund för bristande resultat – att det handlar mer om lönsamhet än att stärka fattiga människors makt.” På detta vägrar Holm svara på den viktigast anklagelsen: att Swedfund får så mycket pengar trots att de blivit så hårt kritiserade, utan flyr undan med ett försök att anklaga organisationsledarna för sakfel: ”När det gäller Swedfund har de fått ett kapitaltillskott för 2010 med hundra miljoner, inte flera hundra miljoner.” Ja, men de tre vise männen nämnde inte år 2010. Regeringen har ökat Swedfunds kapitaltillskott under fler år än detta. Och om tillskottet är hundra miljoner på bara ett år kan man ana hur mycket det har varit totalt under mandatperioden. För övrigt är hundra miljoner exakt lika mycket som informationsbidraget var innan nedskärningen. Nu har man skurit bort sextio miljoner. Och gett hundra till ett illa kritiserat riskkapitalbolag som har tillväxt, inte fattigdomsbekämpning, i fokus.

Holms genomgående argument är att biståndsorganisationer egentligen inte bör klaga på minskat infobidrag eftersom bidraget är en oförtjänt bonus från första början som staten bestämmer över. De får bekosta informationen med givarnas pengar eller pengarna från Sida som inte är öromräkta till information: ”Att stödet minskar innebär inte att man inte kan bedriva opinionsbildning. För det första får man faktiskt fortfarande en ansenlig summa skattemedel att disponera för detta avseende och för det andra kan man göra en mindre insats själv som ger avkastning.” Holm skriver som sagt sakfelet att ingen annan verksamhet får bidrag från staten för PR för sin verksamhet och kritik mot politiker, det får organisaionerna själva samla in pengar till, infobidraget är inte någon rättighet. ”Att klaga över att anslaget till egen informationsverksamhet minskar är således inte bara okunnigt utan även själviskt.” Och ja, varför ger staten pengar till biståndsorganisationer överhuvudtaget? Varför inte luta ge alla sorters bidrag och istället sänka skatten så att enskilda individer kan skänka större frivilliga gåvor? Nu kommer vi in på partipolitik och ideologi, och det täner jag inte diskutera, men oberoende av detta finns fyra skäl till att inte sänka infobidraget:

1. Inte ens de mest biståndskitiska ledamöter (eller ja, kanske någon) menar att vi ska sluta ge bistånd. Sverige ska ge en procent av BNI (bruttonationalinkomsten) varje år, och även om man sänker den summan till 0,7 procent (som flera ledamöter vill) är det en ansenlig summa pengar som måste kanaliseras på något sätt. Och faktum är att biståndsorganisationer är ett av de effektivaste sättetatt kanalisera pengana på. Det finns mycket mindre risk för korruption och förskingringar än när man ger bilateralt (från stat till stat). Därför är infobidraget viktigt, eftersom…

2. Hela organisationernas verksamheter kommer påverkas negativt med sänkt infobidrag. Holm säger som sagt att organisationerna får förlita sig på givarnas pengar. Vilka givare? Med sänkt infobidrag kommer man nå ut till mycket färre människor. Infobidragsslakten kommer innebära större förluster för organisationerna än 60 miljoner iom. att man förlorar givare, både nutida (som blir sura över att de får mindre info om vart pengarna tar vägen) och framtida.

3. Mot det skulle man kunna invända det som Holm poängterar i texten, organisationen kan slussa andra Sidapengar till information. Detta skapar dock det som Holm vill undvika, lika mycket pengar till glassiga broschyrer, mindre till Haiti.

4. Slutligen vill jag hävda, visserligen utan att genomfört någon gallup men ändå, att majoriteten av skattebetalarna vill att deras skattepengar ska gå till biståndsorganisationer och att dessa ska få informationsbidrag så att de i sin tur kan få information om biståndet från fler håll än från politiker och företagare. Det är trots allt inte Holms egna pengar det handlar om utan medborgarnas. Vad tycker de om att bra fungerande biståndsorganisationer som kan redovisa goda resultat ute i fält får mindre pengar medan ett illa kritiserat rikskapital får nästan det dubbla av vad biståndsorganisationerna förlorar?

Avslutningsvis: Gratulera dig själv att du orkat läsa ända ner hit genom en klapp på axeln och valfritt stort bidrag till valfri biståndsorganisation med Sidastöd, märk gåvan med ”till information”.


fredag 12 mars 2010

Diakoniaaktivist goes hip hop: Make IT Fair Rap

Ni har väl inte glömt att elektronikindustrin är en grogrund för orättvis handel, att mobiler och datorer produceras under hemska förhållanden och bidrar till kriget i östra Kongo, men att det finns många sätt att motverka det på? Här är en liten film som friskar upp minnet (den finns även på youtube (i bättre kvalitet)):


tisdag 9 mars 2010

Västvärlden ger inget bistånd och har aldrig gjort det

Följande är en debattartikel jag fick in i Dagen. Klicka på bilden eller här för att läsa vad som står.


Sverige stoltserar ofta med att vi ger en procent av bruttonationalinkomsten (BNI) i bistånd. Och visst, det är mer än vad de flesta länder ger. Få når upp till FN:s vädjan om 0,7 procent av BNI. Tyskland till exempel ger 0,37 procent och USA 0,16. Men samtidigt är det missvisande att påstå att vi ger mycket i bistånd. Sanningen är att vi inte ger något bistånd alls.


Ett argument mot bistånd som ofta används är att det finns många exempel på länder som fått miljarder i bistånd men där tillväxt uteblivit. Flera biståndskritiska artiklar, bloggposter och böcker har påpekat detta. Biljoner kronor har betalats i bistånd under årens lopp, ändå har tillväxten i stort sett stått still i Afrika söder om Sahara (SSA) med flera länder. Det man då inte tänker på är att bistånd är en av flera monetära strömmar mellan nord och syd. Och faktum är att det är en oerhört liten sådan.

2008 gick 36 miljarder dollar i bistånd till SSA. Lika mycket pengar betalade regionen till den rika världen i räntor och avbetalningar och genom de vinster utländska företag som jobbar där kammade hem. Så här har det alltid varit, miljarder har strömmat åt ”fel håll” i form av skulder, orättvis handel och arbetskraft (många välutbildade u-landsinvånare flyttar till väst). Sammanlagt övergår dessa summor biståndet till u-länderna. Inte undra på att de inte utvecklas.

Kampanjen Helpsweden.org har försökt uppmärksamma detta men det är fortfarande många som inte vet om det och det är allt för ofta frånvarande i biståndsdebatten. Egentligen är det underligt att man även oberoende av kunskapen om att de fattiga ger mer till oss än vi till dem försvarar att vi ger en procent av BNI. Den rika världen där Sverige ingår innehar 20 procent av jordens befolkning men förbrukar 80 procent av dess resurser. En ynka procent av vårt rikedomsberg är inte mer än en droppe i havet jämfört med tredje världens alla behov, ja, inte ens det med tanke på att den procenten äts upp igen.

Sanningen är att vi behöver ge minst 10 procent av BNI för att biståndet ska få någon effekt, helst 20 procent. Detta måste naturligtvis innebära rejäla nedskärningar på lyx, kultur och annat vi egentligen inte behöver, det vore befängt att hävda att vi kan utjämna klyftorna i världen utan att försaka något själva.

Dock är ett sådant statligt tionde inte särskilt realistiskt i dag, inget av de politiska blocken har det på sin agenda och det lär ta lång tid innan de har det, om de någonsin kommer att ha det. Det vi kan göra i dag är att köpa Rättvisemärkt för att motverka orättvis handel, trycka på politikerna att avskriva den fattiga världens skulder, själva ge så mycket vi bara kan och be för de fattiga. Samt vara medvetna om detta när folk säger att bistånd inte fungerar.

lördag 6 mars 2010

Härska genom att söndra

Rakt österut går färden. Famnade av Andernas massiv når vi krönet på nästan 5.000 meters höjd. Vårt mål är staden La Oroya belägen pa 4 500 meter. Har stöttar Diakonias partnerorganisation Cooperation byns invånare i sin kamp mot gruvbolaget och även den egna regeringen. Staten och kapitalet visar här sitt grymma ansikte. La Oroya har exploaterats av utländska gruvföretag med statens goda minne under ett antal år. Idag klassas staden som en av de 10 mest förorenade städerna i världen när det gäller blyföroreningar. Det har påvisats förhöjda halter av bland annat bly hos barn och ungdomar. De intilliggande bergen är till skillnad från dem vi sett under vår färd helt befriade från växtlighet. Floden, som tidigare rymde fisk och annat liv, forsar nu fram som en brun oaptitlig ström. Föroreningarna finns både i mark, vatten och luft.

Under tidigare år har gruvbolaget hela tiden tagit ut en överproduktion ur gruvan men inte under “de goda prisernas dagar” investerat för framtiden. När sedan lönsamheten minskade fick man svårigheter med finansieringen.

För att kunna fortsätta exploateringen måste hela staden flyttas. (jmf Kiruna) Förhandlingar med lokalbefolkningen har pågått men bolaget, med statens goda minne, vad vi kunde förstå, gör allt för att splittra befolkningen. Här förekommer mutor, hot och våldsinslag som medel för att inte behöva låta den demokrati vi svenskar anser vara en självklarhet komma i funktion. I staden finns en enighet om fortsatt gruvdrift (vilka andra alternativ finns om man vill bo kvar?), men invånarna har rättmätiga krav som de vill ha tillgodosedda. Så får kampen för mänskliga rättigheter ett ansikte där Diakonia finns med genom sin samarbetspartner i denna sega och tuffa kamp som i olika skepnader utkämpas runt om i vår värld.

Med sorg, smärta och trötthet efter denna höghöjdsupplevelse sätter vi oss i bussen för att under fem timmar förflyttas tillbaka via den till bristningsgränsen kurvfyllda väg vi ett antal timmar tidigare transporterats uppför.

I den efterföljande bearbetningen av mötet med ett antal i invånare i La Oroya snurrar tankarna på hur du och jag kan finnas med i denna och andra kamper för överlevnad som utkämpas i avlägset belägna städer, samhällen och byar. Dit där Let`s dance-publiken aldrig tittar in. Dit inte bonden som söker fru åker och letar. Men dit dina och mina pengar, förböner och engagemang på märkliga vägar når.

Gusten Anderzèn, iakttagare fredag den 5 mars.

Huvudet är fullt av intryck och jag har svårt att sortera

Sista dagen i Lima och första gången som jag bloggar(!) Imorgon börjar den långa resan hem till Jakan. Huvudet är för tillfället fullt av intryck och jag har svårt att sortera. Några möten har dock fastnat mer än andra. Här kommer ett axplock.

I byn Khapi på 3 400 m ö h i Bolivia, vid berget Illimani, träffar vi byborna som visar oss runt. Prydliga odlingar med majs, krispig sallad, lök och zucchini. Ett sinnrikt bevattningssystem delas med intilliggande byar. Vattnet har dock blivit ett problem eftersom vattenkällan, glaciären högre upp på berget, minskar i omgång. Diakonia stöttar organisationen Agua Sustenable som driver miljöfrågor och har uppmärksammat de miljöproblem som Khapi och andra bergsbyar står inför.

I Lima besöker vi en fotoutställning på Museo Nacional som belyser den våldsamma perioden 1980-2000 då ett inbördeskrig härjade mellan gerillan Lysande Stigen och regeringstrupper. Ohyggliga foton på mänskligt lidande. Det foto jag fastnar för är inte brutalt i den meningen att det visar fysiskt våld. Fotot är taget bakifrån och föreställer en liten familj; mamma, pappa och litet barn, två väskor, och de går försiktigt framåt. De har flytt våldet uppe i bergen för att hitta en fristad i stora staden. Vad väntar dem? Kan de någonsin återvända hem till bergsbyn? Hur gick det sedan?

Vi fick besöka ett nätverk som Diakonia stöder som arbetar med mänskliga rättigheter. Flera av organisationerna stöttar just internflyktingar; utsatta människor som fotot ovan beksriver. Diakonia har även stöttat organisationerna APRODE och IDL som bidragit med juridisk expertis vid Sanningskommissionens arbete i Peru. (Den peruanska staten tillsatte en sanningskommission 2001-2003 för att ställa ansvariga inför rätta mot brott mot de mänskliga rättigheterna under inbördeskriget). Organisationerna ovan har samlat in bevis och vittnesmål inför rättegångarna. Diakonia får vara med och stötta de mest utsatta, dem som ingen lyssnar till i första hand.

Två exempel som fastnat på min näthinna.

Under resans gång har jag lyssnat till flera intressanta genomgångar av Fredrik, Magnus, Rocio och Marianne och lärt mig jättemycket om Bolivia och Peru. Vi har verkligen kompetent personal ute i regionerna.

Lördag eftermiddag. Ska ta en sista tur i Lima, 8-miljonerstaden. Vi har åkt mycket buss vid besöken och trafiken här i Lima är häftig. Puls och fantasi. Det gäller att hålla tempo och ta för sig. Kul tycker jag.

Slut på meddelandet.

Lena Björk

fredag 5 mars 2010

Ännu en namnlista

Den 6 mars är det tre år sedan Yu-mi Hwang, anställd på Samsung, dog av leukemi 22 år gammal pga. de dåliga arbetsförhållandena. Tusentals anställda på Samsung utsätts för farliga kemikalier som kan leda till cancer och andra sjukdomar. GoodElectronics och andra organisationer uppmanar alla som ogillar detta och vill att Samsung ska förbättra villkoren för de anställda att skriva på en namnlista som ska skickas till Sydkoreas president, Samsungs VD m.fl. Gå in och skriv på här: http://www.petitiononline.com/s4m5ung/petition-sign.html

Ett stort steg för rättsäkerheten i Peru

Efter en god frukost hade gruppen (Diakonias ombudsresa till Latinamerika) en snabb genomgång av dagens tema: Mänskliga rättigheter. Den hölls av Diakonias landrepresentant i Peru: Magnus Hallbåter. Därifrån vidare till vårt andra hem, bussen, för ett besök hos partnerorganisationen Coordinare Nacional. Det blev ett mycket intressant samtal i fyra grupper. En grupp samtalade med den katolska organisationen CEAS. Det var intresant att höra representanten berätta om arbetet och att samarbetet med de evangeliska kyrkorna går bra, i alla fall på central nivå. En annan grupp informerades om processerna runt ex-president Fujimori, där Diakonia via sina partnerorganisationer APRODEH och IDL verkat för att få en rättegång till stånd. Detta har lett till att Fujimori fälldes för brott mot mänskliga rättigheter och nu avtjänar 25 år i fängelse. Ett stort steg för rättsäkerheten i Peru. Samtalet under lunchen var verkligen livligt efter alla intryck av mötet med några av Perus mest drivna MR-advokater.

Eftermiddagen ägnades åt ett besök på Nationalmuseeum där vi såg en fotoutställning med bilder från inbördeskriget 1980-2000. En utställning som inte lämnade någon oberörd. Bilderna var mycket starka. Ett obegripligt krig där ingen visste vem som var vän eller fiende.

Iréne Ambjörn, Lima

torsdag 4 mars 2010

En kväll med rättigheter

I går kväll satt hela gruppen på ombudsresa till Peru, tillsammans med de vi på biståndssvenska kallar för "rättighetsbärarna". Rättighetsbärarna är de där människorna som Diakonias arbete handlar om, men som vi inte alltid ser så klart framför oss. Vi satt på plaststolar i en vid cirkel i en liten lada. Medan vi talade gick solen ner och mörkret föll. De människor vi mötte var människor som flytt från inbördeskriget i bergen för 10-20 år sedan men aldrig riktigt hittat in i ett nytt liv vid kusten. Det var kvinnliga lantarbetare som jobbar på de stora industrijordbruk som växer upp i den nyliberala myllan i den konstbevattnade ökenjorden. Det var transsexuella som kämpar för respekt för sina rättigheter. Det var människor som arbetade med handikappade barn. Alla talade om den gemensamma erfarenheten av den stora jordbävningen för några år sedan.

Är mänskliga rättigheter en lyx som borde underordnas behovet av mat och tak över huvet, är sexuella rättigheter mindre viktiga än rätten till sjukvård eller rimlig lön?

Efter kvällens samtal blev det uppenbart att inga mänskliga rättigheter är en lyx. Inga är mindre viktiga. Allt handlar om människor som kämpar för värdighet i sina liv, människor som för en rättmätig kamp för att få leva sina liv på ett sätt som är rimligt.

Ordet rättighetsbärare fick en fördjupad innebörd för mig. Rättigheter är något som bärs, som man måste hålla i, lyfta med möda och med stolthet.

onsdag 3 mars 2010

Tusen och åter tusen människor ställer samma fråga

Vad tror du att kvinnor i en fattig förort till Lima frågar oss besökare?
- Jo, de undrar vad vi anser om de länder som inte stod upp för ett progressivt klimatavtal i Köpenhamn?
Vi var snabbt överens om att många av de frågor vi kämpar för är lika och vi är invävda i liknande kamp för en rättvis utveckling och ömsesidigt beroende, trots att vi lever under ganska olika förhållanden. Det känns betryggande att veta att runt om i världen finns det tusen och åter tusen människor som ställer samma fråga, och vi som var del av de 100 000 personerna i manifestationerna i Köpenhamn i december motsvarar antagligen endast en bråkdel av de som stödjer radikala åtaganden runt om i världen, även i en förort till Lima. De är väl medvetna om den påverkan som en anonym västerländsk livsstil skapat.

Diversitet var annars ett ord som användes för att beskriva Peru vid dagens introduktion till Diakonias arbete. Något som stämmer för både ekosystem, kultur och geografi – och dessa är intrikat sammanvävda. Men det är en diversitet satt under hot från många håll.

En mycket givande inzoomning om Diakonias nya strategi för att möta biståndsprioriteringar i form av plattformar inledde dagen – med peruanska prioriteringar som gender, MR, demokrati och socio-ekonomisk utveckling inklusive miljö. Dessa teman speglas även i resans upplägg för denna vecka i Peru.

Idag var fokus gender – men med kopplingar till alla de övriga områdena. ”Fattigdomen i Peru har ett kvinnligt ansikte” sa företrädaren för en av Diakonias partners och hänvisade till den machokultur, diskriminering och utmaningar som möter en stor del av Perus befolkning dagligen. Fattigdom i form av många lager av diskriminering, inte minst gäller det dem som står upp för förändring. Men de starka, agitoriska och kämpande kvinnornas tro på förändring gick inte att ta miste på, inte heller de resultat som exempelvis nätverket för kvinnliga myndighetspersoner resulterat i: 2 616 stycken kvinnor finns nu på ledande positioner på distriktsnivå, 441 på provinsnivå och 1 som regional ordförande. I större delen av de 23 regionerna finns liknande nätverk för kvinnligt ledarskap, kunskapsutbyte och utbildning tack vare stöd från bland andra Diakonia.

Våra partnerorganisationer Flora Tristan och Calandria bidrog med sina erfarenheter om organisering av kvinnor och kvinnligt deltagande, bland annat i lokala budgetprocesser, medan ett 15-tal mindre medlemsorganisationer mötte oss i norra Limas utkanter. En kvinna från Cuzco som var medlem i nätverket och företrädare för ursprungsbefolkningens landsbygdskvinnor talade om de jordskred som nyligen skedde i regionen som moder jords hämnd för det vi utsätter henne för. Det är rättigheter och verktyg vi behöver för att hantera detta, inte nödlindring. Andra talade om det faktum att ca 20 procent av befolkningen är undernärd och i vissa regioner lever 75-80 procent av människorna på gränsen till extrem fattigdom – detta i ett land som internationellt klassas som ett medelinkomstland.

Trots framgångar verkar det långt kvar att färdas för att nå rättvisa och jämlikhet. Imorgon ger vi oss ut på färd genom öknen längs Stilla havet.

Ingela Svedin

måndag 1 mars 2010

Skriv på protestlista mot Sveriges handel med Libyen!


I början av förra månaden skrev Maria G. ett inlägg som ni kanske minns där hon uppmärksammade ett program från SVT:s Korrespondenterna (programmet går att se på SVT Play) som undersökte hur Sverige numera, till skillnad från förr i tiden, handlar hejvilt med de mest hänsynslösa diktaturerna och MR-kränkande staterna.

Hon skrev: ”Programmet visar handelsminister Ewa Björling som är på promotingresa till Libyen tillsammans med några svenska företag. Svenska Rymdbolaget är ett av dem, som är lite sugna på att sälja luftburen övervakningsutrustning till den libyiska regeringen, så de bättre ska kunna övervaka flyktingarna som försöker fly till Europa från deras stränder. Snällt av dom. Och Ewa lovar hjälpa dem med direktkontakter till den libyiska militären. Snällt av henne.”

Händelsen passerade utan något mer än en notis i tidningarna, med undantag från Korrespondenterna förstås. Jag har nu snappat upp en namnlista på Namnlista.se där man kan protestera mot detta avskyvärda beteende som FN och människorättsorganisationer kritiserar Sverige massivt för. Skriv på!

Ombudsresan i Lima

Sovmorgon och inget måste. Innan träff klockan 10:00 hade några hunnit med en tur till utsikten över stranden. Vädret var fuktigt och varmt och luften var full av syre. Vi tog det lugnt idag. Några låg utsträckta på sängen, några tittade på ”inka market”, några drack extra kaffe och läste bok. Efter fantastisk lunch, med ceviche och piscosour, åkte vi på sightseeing. Mycket koloniala byggnader, som krävt sitt värv, och en gammal katedral San Fransisco, med trånga katakomber med skelett från mängder av gravar. Kvällen delade upp gruppen i en sakral och en profan grupp, där den ena gruppen firade en gudstjänst i en jesuitkyrka. God natt och tack för idag!

Jakob Magnusson