Härska genom att söndra

Rakt österut går färden. Famnade av Andernas massiv når vi krönet på nästan 5.000 meters höjd. Vårt mål är staden La Oroya belägen pa 4 500 meter. Har stöttar Diakonias partnerorganisation Cooperation byns invånare i sin kamp mot gruvbolaget och även den egna regeringen. Staten och kapitalet visar här sitt grymma ansikte. La Oroya har exploaterats av utländska gruvföretag med statens goda minne under ett antal år. Idag klassas staden som en av de 10 mest förorenade städerna i världen när det gäller blyföroreningar. Det har påvisats förhöjda halter av bland annat bly hos barn och ungdomar. De intilliggande bergen är till skillnad från dem vi sett under vår färd helt befriade från växtlighet. Floden, som tidigare rymde fisk och annat liv, forsar nu fram som en brun oaptitlig ström. Föroreningarna finns både i mark, vatten och luft.

Under tidigare år har gruvbolaget hela tiden tagit ut en överproduktion ur gruvan men inte under “de goda prisernas dagar” investerat för framtiden. När sedan lönsamheten minskade fick man svårigheter med finansieringen.

För att kunna fortsätta exploateringen måste hela staden flyttas. (jmf Kiruna) Förhandlingar med lokalbefolkningen har pågått men bolaget, med statens goda minne, vad vi kunde förstå, gör allt för att splittra befolkningen. Här förekommer mutor, hot och våldsinslag som medel för att inte behöva låta den demokrati vi svenskar anser vara en självklarhet komma i funktion. I staden finns en enighet om fortsatt gruvdrift (vilka andra alternativ finns om man vill bo kvar?), men invånarna har rättmätiga krav som de vill ha tillgodosedda. Så får kampen för mänskliga rättigheter ett ansikte där Diakonia finns med genom sin samarbetspartner i denna sega och tuffa kamp som i olika skepnader utkämpas runt om i vår värld.

Med sorg, smärta och trötthet efter denna höghöjdsupplevelse sätter vi oss i bussen för att under fem timmar förflyttas tillbaka via den till bristningsgränsen kurvfyllda väg vi ett antal timmar tidigare transporterats uppför.

I den efterföljande bearbetningen av mötet med ett antal i invånare i La Oroya snurrar tankarna på hur du och jag kan finnas med i denna och andra kamper för överlevnad som utkämpas i avlägset belägna städer, samhällen och byar. Dit där Let`s dance-publiken aldrig tittar in. Dit inte bonden som söker fru åker och letar. Men dit dina och mina pengar, förböner och engagemang på märkliga vägar når.

Gusten Anderzèn, iakttagare fredag den 5 mars.

Ett stort steg för rättsäkerheten i Peru

Efter en god frukost hade gruppen (Diakonias ombudsresa till Latinamerika) en snabb genomgång av dagens tema: Mänskliga rättigheter. Den hölls av Diakonias landrepresentant i Peru: Magnus Hallbåter. Därifrån vidare till vårt andra hem, bussen, för ett besök hos partnerorganisationen Coordinare Nacional. Det blev ett mycket intressant samtal i fyra grupper. En grupp samtalade med den katolska organisationen CEAS. Det var intresant att höra representanten berätta om arbetet och att samarbetet med de evangeliska kyrkorna går bra, i alla fall på central nivå. En annan grupp informerades om processerna runt ex-president Fujimori, där Diakonia via sina partnerorganisationer APRODEH och IDL verkat för att få en rättegång till stånd. Detta har lett till att Fujimori fälldes för brott mot mänskliga rättigheter och nu avtjänar 25 år i fängelse. Ett stort steg för rättsäkerheten i Peru. Samtalet under lunchen var verkligen livligt efter alla intryck av mötet med några av Perus mest drivna MR-advokater.

Eftermiddagen ägnades åt ett besök på Nationalmuseeum där vi såg en fotoutställning med bilder från inbördeskriget 1980-2000. En utställning som inte lämnade någon oberörd. Bilderna var mycket starka. Ett obegripligt krig där ingen visste vem som var vän eller fiende.

Iréne Ambjörn, Lima

En kväll med rättigheter

I går kväll satt hela gruppen på ombudsresa till Peru, tillsammans med de vi på biståndssvenska kallar för "rättighetsbärarna". Rättighetsbärarna är de där människorna som Diakonias arbete handlar om, men som vi inte alltid ser så klart framför oss. Vi satt på plaststolar i en vid cirkel i en liten lada. Medan vi talade gick solen ner och mörkret föll. De människor vi mötte var människor som flytt från inbördeskriget i bergen för 10-20 år sedan men aldrig riktigt hittat in i ett nytt liv vid kusten. Det var kvinnliga lantarbetare som jobbar på de stora industrijordbruk som växer upp i den nyliberala myllan i den konstbevattnade ökenjorden. Det var transsexuella som kämpar för respekt för sina rättigheter. Det var människor som arbetade med handikappade barn. Alla talade om den gemensamma erfarenheten av den stora jordbävningen för några år sedan.

Är mänskliga rättigheter en lyx som borde underordnas behovet av mat och tak över huvet, är sexuella rättigheter mindre viktiga än rätten till sjukvård eller rimlig lön?

Efter kvällens samtal blev det uppenbart att inga mänskliga rättigheter är en lyx. Inga är mindre viktiga. Allt handlar om människor som kämpar för värdighet i sina liv, människor som för en rättmätig kamp för att få leva sina liv på ett sätt som är rimligt.

Ordet rättighetsbärare fick en fördjupad innebörd för mig. Rättigheter är något som bärs, som man måste hålla i, lyfta med möda och med stolthet.

Tusen och åter tusen människor ställer samma fråga

Vad tror du att kvinnor i en fattig förort till Lima frågar oss besökare?
- Jo, de undrar vad vi anser om de länder som inte stod upp för ett progressivt klimatavtal i Köpenhamn?
Vi var snabbt överens om att många av de frågor vi kämpar för är lika och vi är invävda i liknande kamp för en rättvis utveckling och ömsesidigt beroende, trots att vi lever under ganska olika förhållanden. Det känns betryggande att veta att runt om i världen finns det tusen och åter tusen människor som ställer samma fråga, och vi som var del av de 100 000 personerna i manifestationerna i Köpenhamn i december motsvarar antagligen endast en bråkdel av de som stödjer radikala åtaganden runt om i världen, även i en förort till Lima. De är väl medvetna om den påverkan som en anonym västerländsk livsstil skapat.

Diversitet var annars ett ord som användes för att beskriva Peru vid dagens introduktion till Diakonias arbete. Något som stämmer för både ekosystem, kultur och geografi – och dessa är intrikat sammanvävda. Men det är en diversitet satt under hot från många håll.

En mycket givande inzoomning om Diakonias nya strategi för att möta biståndsprioriteringar i form av plattformar inledde dagen – med peruanska prioriteringar som gender, MR, demokrati och socio-ekonomisk utveckling inklusive miljö. Dessa teman speglas även i resans upplägg för denna vecka i Peru.

Idag var fokus gender – men med kopplingar till alla de övriga områdena. ”Fattigdomen i Peru har ett kvinnligt ansikte” sa företrädaren för en av Diakonias partners och hänvisade till den machokultur, diskriminering och utmaningar som möter en stor del av Perus befolkning dagligen. Fattigdom i form av många lager av diskriminering, inte minst gäller det dem som står upp för förändring. Men de starka, agitoriska och kämpande kvinnornas tro på förändring gick inte att ta miste på, inte heller de resultat som exempelvis nätverket för kvinnliga myndighetspersoner resulterat i: 2 616 stycken kvinnor finns nu på ledande positioner på distriktsnivå, 441 på provinsnivå och 1 som regional ordförande. I större delen av de 23 regionerna finns liknande nätverk för kvinnligt ledarskap, kunskapsutbyte och utbildning tack vare stöd från bland andra Diakonia.

Våra partnerorganisationer Flora Tristan och Calandria bidrog med sina erfarenheter om organisering av kvinnor och kvinnligt deltagande, bland annat i lokala budgetprocesser, medan ett 15-tal mindre medlemsorganisationer mötte oss i norra Limas utkanter. En kvinna från Cuzco som var medlem i nätverket och företrädare för ursprungsbefolkningens landsbygdskvinnor talade om de jordskred som nyligen skedde i regionen som moder jords hämnd för det vi utsätter henne för. Det är rättigheter och verktyg vi behöver för att hantera detta, inte nödlindring. Andra talade om det faktum att ca 20 procent av befolkningen är undernärd och i vissa regioner lever 75-80 procent av människorna på gränsen till extrem fattigdom – detta i ett land som internationellt klassas som ett medelinkomstland.

Trots framgångar verkar det långt kvar att färdas för att nå rättvisa och jämlikhet. Imorgon ger vi oss ut på färd genom öknen längs Stilla havet.

Ingela Svedin

Diakonias ombudsresa flyttar in på Aktivistbloggen

Just nu pågår de sista förberedelserna inför Diakonias ombudsresa till Bolivia och Peru. Några av er är kanske förvånade över att Petter Jakobsson, som jobbar med ombud och församlingar på Diakonia, bloggar här på Aktivistbloggen om ombudsresan. Men vi som åker till Latinamerika har fått löfte att synas här från och till de närmaste veckorna. Min signatur kommer att finnas på alla inläggen även om det är olika resenärer som skriver om våra upplevelser.
Vi som reser är femton personer mellan 27 och 70 år. Vi kommer att besöka Diakonias partnerorganisationer i Bolivia och Peru och vi kommer att fokusera på klimatpåverkan i dessa länder.