En kväll med rättigheter

I går kväll satt hela gruppen på ombudsresa till Peru, tillsammans med de vi på biståndssvenska kallar för "rättighetsbärarna". Rättighetsbärarna är de där människorna som Diakonias arbete handlar om, men som vi inte alltid ser så klart framför oss. Vi satt på plaststolar i en vid cirkel i en liten lada. Medan vi talade gick solen ner och mörkret föll. De människor vi mötte var människor som flytt från inbördeskriget i bergen för 10-20 år sedan men aldrig riktigt hittat in i ett nytt liv vid kusten. Det var kvinnliga lantarbetare som jobbar på de stora industrijordbruk som växer upp i den nyliberala myllan i den konstbevattnade ökenjorden. Det var transsexuella som kämpar för respekt för sina rättigheter. Det var människor som arbetade med handikappade barn. Alla talade om den gemensamma erfarenheten av den stora jordbävningen för några år sedan.

Är mänskliga rättigheter en lyx som borde underordnas behovet av mat och tak över huvet, är sexuella rättigheter mindre viktiga än rätten till sjukvård eller rimlig lön?

Efter kvällens samtal blev det uppenbart att inga mänskliga rättigheter är en lyx. Inga är mindre viktiga. Allt handlar om människor som kämpar för värdighet i sina liv, människor som för en rättmätig kamp för att få leva sina liv på ett sätt som är rimligt.

Ordet rättighetsbärare fick en fördjupad innebörd för mig. Rättigheter är något som bärs, som man måste hålla i, lyfta med möda och med stolthet.