Vi är Diakoniaaktivisterna. Vi lämnar avtryck och tror på att en bättre värld är möjlig. Tillsammans förändrar vi världen. Välkommen till vår blogg!

fredag 30 april 2010

Carrotmob, eller morotsmaffian!

Konsumentrörelsen Carrotmob startade i San Francisco 2009 och har fått stor internationell genomslagskraft. Över 50 event har körts runtom i världen och onsdag den 28 april hade morotsmaffian nått Stockholm!

Närmare bestämt var det matvarubutiken Good Store på Södermalm som fick besök av en stor grupp konsumenter som valde att handla just där. Eventet hade föregåtts av en tävling där flera matbutiker hade haft budgivning om vem som ville lägga störst andel av den ökade omsättningen på energibesparande åtgärder i sin butik, och Good Store tog alltså hem segern med löfte om 30 procent. Initiativtagare till carrotmob Stockholm var Föreningen Medveten Konsumtion och Minplanet.se.

Jag tyckte carrotmob var en superbra idé när jag fick höra talas om det! Verkligen ett sätt att utöva positiv konsumentmakt. Makt kan ju klinga lite negativt annars. Men hellre morötter än pekpinnar eller piskor!

Eftersom jag bor i närheten av Good Store så var det lätt för mig att slinka förbi och stilla min aptit och nyfikenhet! Det var ungefär lika delar av varje som fick mig att gå de extra metrarna för att handla just där.

Jag möttes av: mycket folk både i butiken, och utanför på gatan. Jag fick: trevlig och snygg (!) personal och butik, kvalitetsmatvaror och ett band som spelade schysst musik till shoppandet.

Mest nöjd var jag med att upptäcka att det finns ekologiska popcorn! Som jag inte har provsamkat än. Men jag tror de är extra goda:-)

Karin Eriksson, aktivist i Stockholm

tisdag 27 april 2010

Världsbanken stödjer Kapitalflykt

I det senaste numret av Sidas tidning OmVärlden (nr 2 2010) beskrivs på sidan 21 hur Världsbanken mer och mer lånar ut pengar till utvecklingsländer genom det privata näringslivet, bl.a. till finansieringsorganet IFC (vars chef för övrigt är svensken Lars Thunell). IFC:s investeringar har ökat massivt på senare tid och 2008 omsatte de 120 miljarder kronor, fyra gånger vad Sverige ger i bistånd. Det är pengar som gått till företag och banker som använder sig av skatteparadis.

Skatteparadisen orsakar som jag redan skrivit om massivt lidande och skatteflykt är en av de största anledningarna till att utvecklingen står stilla eller går neråt i utvecklingsländer. Att IFC, som ger sken av att vilja hjälpa u-länder, därför medverkar till skatteflykt är därför skandalöst. I OmVärlden-artikeln citeras IFC:s presstalesman: "Det är så klart ett problem, men det är så situationen ser ut i många av utvecklingsländerna. Det finns utrymme för förbättringar och IFC har en roll att spela här. Men intiativet behöver komma från regeringar."

Antingen är det en felcitering eller så är det den dåligaste bortförklaringen som någonsin gjorts. "Så länge inte regeringarna inte stoppar oss är vi tvungna att suga ut de fattiga. Tyvärr, det är så situationen ser ut. Vi kan ju inte satsa på företag och banker som inte använder sig av skatteparadis, för regeringarna tvingar ju oss inte!"

tisdag 20 april 2010

Scouter är smartare än politiker

Igår for jag och Carro från Uppsalagruppen till världsmetropolen Österhåla, förlåt, Östervåla. SMU:s scoutförening hade bjudit in oss för att prata om valfritt ämne, och vi valde att prata om klimatet (kapitalflykt var något komplicerat). När vi började med att fråga vad de visste om klimatförändringen sa 95 % av barnen att de inte hade en aning om vad det var. Vilken tur att vi hade kommit!

Vi körde en liten powerpoint som försökte förklara detta ganska komplicerade ämne på ett enkelt sätt, och därefter fick barnen rita hur de kunde motverka växthuseffekten. Avslutningsvis körde vi en lek där barnen uppdelade i tre lag skulle ta sig över till andra sidan av en å där det fanns krokodiler (jag och Carro) genom att använda sig av plattor. "Syftet", sa vi "är att ALLA ska ta sig över till andra sidan. Varenda kotte." Ett lag hade två plattor, det andra fem och det tredje fjorton. När leken var över klagade laget med två plattor medan det vinnande laget var överförtjusta. Men var syftet att ens eget lag skulle ta sig över snabbast? Barnen tänkte efter. Nej, det var det ju inte. Så körde vi om, leken när alla barnen delade på alla plattor. Genast kunde alla lag ta sig över samtidigt.

Plötsligt förstod barnen att om man delar på resurserna och fördelar ansvar så blir det bättre för alla. Målet är att inte själv ta sig över först utan att alla ska ta sig över. Vi sa att nu var de smartare än politikerna som befann sig i Köpenhamn förra året.

tisdag 13 april 2010

Inte värd tändstickan att bränna upp den med

För nån månad sen kom Linda Polmans bok "Kriskaravanen" som utan pardon kritiserar hur nödhjälp, dvs. bistånd efter krig eller katastrofer som det till Kongo eller Haiti, bedrivs. Jag har inte läst boken själv (och kommer inte göra det av skäl som ges nedan), dock några recensioner.

Aftonbladets recenscent Anders Johansson rycktes med i kritiken till den grad att han skrev "Lägg ner biståndet!" i marginalen efter att ha läst 41 sidor. Även om han inser att hon förtiger mycket som motsäger hennes tes är han uppenbart medhållande till hennes slutsats: "Hon börjar med Florence Nightingale och rör sig via Biafra, ­Live Aid, Rwanda med mera, till dagens Afghanistan, och hela tiden tänker man: total passivitet hade varit bättre än denna förödande 'hjälp'! I Rwanda lyckades omvärlden inte bara nonchalera ett folkmord; när man väl ryckte in var det mördarna, inte offren, man överöste med bistånd. Så att de kunde fortsätta mörda lite till." Polman visar på problematiken som uppstår när man ger nödhjälp till soldater och när soldater kontrollerar biståndet (vilket villkoret ofta är för att biståndsorganisationer är). Flyktingläger används som vilo- och rekryteringsläger för rebellmiliser. Polman, och Aftonbladets recenscent, menar att alternativet att inte göra någonting alltid måste få finnas.

Även recensionen i Göteborgsposten av Lars Åberg är positiv till boken och vill att vi tar den på allvar. "I sönderskjutna städer lever 'humanitärsamfundets' utsända jetset-liv. Många tror på välgörenhet. De känner sig moraliskt kallade och öppnar postgirokonton, de delar ut Biblar och tiotusen udda par skor eller filmar amputerade barn för att höja insamlingstemperaturen. Kalla den gärna en hyenekultur; den framstår i alla fall här som vedervärdig.
Gör biståndet mer skada än nytta? Vem och vad gynnas? Hur mycket svinn på vägen kan accepteras? Polmans bok kommer på svenska precis när sådana frågor åter aktualiserats."


Men sanningen är att vi inte ska ta Polmans bok på allvar, vilket recensionen i DN av Stefan de Vylder avslöjar. Han skriver att Linda Polmans bok är fullspäckad med grova sakfel, vilket med råge ”underminerar trovärdigheten”. Samtliga siffror som han har kunnat kontrollera visade sig vara helt felaktiga, även de som var relativt irrelevanta för bokens budskap. ”Det är genom skribenter som Linda Polman som vandringssägner sprids. Själv anger hon aldrig någon källa till sina mest uppseendeväckande utsagor, men journalister och bloggare kan nu hänvisa till Polman som källa när de vidarebefordrar tokigheterna.”

Ingen seriös människa kan efter att ha läst de Vylders sågning ta Linda Polman på allvar. Kriskaravanen är ett skämt och inte ens värd tändstickan som krävs att bränna upp den med – den behöver förstås inte komma till fel slutsats bara för att den innehåller kilovis med felaktigheter, men den tillför lika mycket till biståndsdebatten som Bamse i trollskogen.

För övrigt är det sant att nödhjälpsorganisationer många gånger betett sig riktigt illa, men de problem Polman tar upp ser ut att kunna lösas med ännu mer insatser och kontroller. Att inte göra någonting utan stå och titta på medan människor dör får aldrig bli ett alternativ.

onsdag 7 april 2010

Åtgärder mot kapitalflykt

Allt är inte nattsvart när det gäller kapitalflykt (se här vad det är och här vad det orsakar). Eftersom detta är ett problem som drabbar i-länder lika väl som u-länder, och eftersom kapitalflyktens effekter blev extra tydliga under finanskrisen, har västvärldens politiker börjat uppmärksamma det och ta krafttag mot det.

G20 sa 2009 att "perioden av banksekretess är över". Spanien som nu är ordförande i EU har valt att ha just skatteflykt som huvudfråga under ordförandeskapet. EU-kommisionen arbetar också mycket riktigt med ett meddelande om skatteflykt inför toppmötet i maj i år. Och den 10 februari i år antog EU-parlamentet en resolution (554 röster för, 46 mot och 71 avstod) som kräver automatiskt informationsutbyte på multinationell nivå, land för land-rapportering av företags vinster samt motarbetning av manipulerad prissättning.

Detta är ett stort framsteg. OECD har innan krävt bilateralt (tvåstatligt) informationsutbyte istället för multilateralt (allstatligt), vilket gynnat rika länder men missgynnat fattiga. På svenska innebär detta att Sverige förhandlar ensamt med skatteparadiset Jersey fram information och kan på så sätt stoppa svensk skatteflykt. Zimbabwe och Kongo får inte del av Sveriges information utan måste själva förhandla fram information, vilket tar mycket administrativa resurser - något som är närmast obefintligt i dessa länder. Att EU vill ha multilateral information gynnar inte bara Europa utan u-länderna.

Det finns dock mycket kvar att göra. Långt ifrån alla länder vill ha multilateralt informationsutbyte, och informationsutbyte i sig räcker inte ensamt. Diakonia vill ha mycket mer skärpta krav på skatteparadisen och på sikt avveckla dem, samt att i-länderna ger stöd åt u-länder så att de kan bekämpa kapitlflykt likaväl som vi kan.