Ett brev till Sveriges politiker!

Hej!

Jag blir så arg och upprörd över det Sverige jag idag vaknar upp till. Egentligen vill jag mosa ner huvudet i kudden, somna om och låtsas som att allt är en dröm. Alternativt skulle jag nog vilja säga upp mitt medborgarskap. Men så inser jag att det inte hjälper de offer som en dag kommer att dö på grund av att ytterligare en vapenfabrik har byggs på vår planet och tillverkar ännu fler dödande vapen. Det sorgliga är att Sverige i hemlighet står bakom detta för att det ger fint klirr i kistan.

Men vart finns politikerna som kan stå rakryggade och stå för vad som sker? Inte politiker som säga att "vi kan inte arbeta med mänskliga rättigheter i Saudiarabien om vi inte först bygger en vapenfabrik till dem" (Ett resonemang som jag dessutom inte hänger med på, så ni får gärna förklara).

Vad som har hänt med Sveriges Politik för Global Utveckling (PGU) som säger att all Sveriges politik ska sträva åt samma håll: att minska fattigdom och stärka mänskliga rättigheter? Att hjälpa en av världens hårdaste diktaturer att producera egna missiler – är det att stärka respekten för mänskliga rättigheter? Varför har Sveriges vapenexport till diktaturer ökat lavinartat de senaste 10 åren?

Stå för att ni vill tjäna pengar på den mest skitiga verksamheten som finns eller res er och snälla gör nått åt saken! För ett Sverige som tiger och låtsas som att vi är någon typ god-moralisk-nation har jag tröttnat på.

Insamlingsgala i Uppsala på Earth Hour 31 mars!

Vi aktivister gillar galor. Inspirerade av alla andra gruppers fantastiska galerfarenheter har vi i Uppsalagruppen bestämt oss för att anordna en vi med. På Earth Hour. I mörker.

Allt är långt ifrån klart, men idéerna flödar: tänk er ett vanligt mingelscenario, med lotterier och aktiviteter som samlar in pengar parallellt med informationsbroschyrer om Diakonias miljöarbete. Duktiga musiker som spelar och smarta talare som föreläser. Och så PANG! Klockan 20:30 släcker vi alla lampor och alla elektroniska apparater, levande ljus tänds och sedan fortsätter galan i mörker.

Visst låter det spännande? Vi är toktaggade. Och Darth Vader är med oss!

Aktivist om aktivism

"Jag vill revoltera" -en av dikterna jag läste på Stockholmsaktivisternas event för Afrikas horn. 

Metal, gladpop och dans i altargången

Det finns många sätt att sprida information om Diakonia på. Igår kväll samlades ett 50-tal ungdomar i Redbergskyrkan (Göteborg) för att lyssna till AIWS, Vänsterkrok och Pampa - samt se mentalisten/sinnesmagikern Samuel Varg Thunberg uppträda. En mycket uppskattad kväll, som blev verklig tack vare Kristoffer och Jonathan, två eldsjälar som gjort det här fyra år i rad nu.

Jag hade förmånen att vara med i form av aktivist. Det blev kort info om kampanjen "Rättvisa i konflikt" och en liten insamling till Diakonias arbete. Även om det kanske inte kom in jättemånga kronor så blev det en kul kväll och det är tack vare personer som Jonathan och Kristoffer som det händer något i världen. Det är ju rent av Diakonias slogan: människor som förändrar världen.

Musik och Poesi kväll till förmån för Afrikas Horn, vilken fantastisk kväll!

Det blev en helt fantastisk kväll! Nu var det äntligen dags! Nu var stunden vi under höstterminen suttit och pratat fram och tillbaka om, planerat, tvivlat på, varit förväntansfulla inför, skrattat åt, känt både hopp och hopplöshet inför kommen. Den 12 januari klockan 18.30 öppnades dörrarna för stockholmsgruppens insamlingskväll i Immanuelkyrkan! Men vänta lite...det är värt att nämna hur saker och ting gick till innan det var dags!

Det handlades och det bakades, det skrevs ut papper och affischer, bössbanderoll och lappar,det packades och det kördes fram och tillbaka. Stativ, ljus och skimrande blå Diakonia kärror fraktades och lastades av utanför Immanuelkyrkans entré, det var en regnig och grå dag, mörkret föll snabbt över himlen men detta motiverade oss bara ännu mer för det ända vi hade tankarna var : "Det här ska vi klara" "Vi ska liva upp den gråa kvällen" "Nu gäller det" "Det är inget att vara nervös för", det kommer gå bra" Vi peppade varandra, stöttade varann och var till hands för varann när det än gällde!

Kvällens program innehöll musik, poesi, tal, café och lotteri. Studenterna från Betel introducerade kvällen med riktigt cool levande musik, de visade var de gick för och representerade Betels Folhögskola väldigt väl! Därefter fick vi höra inspirerande poesi av ingen mindre än diakoniaaktivisten Ingrid Nilsson! Ingrid fick mig (och jag tror även många andra) att tänka på att vi människor kan påverka och att det helt enkelt är vi som bär ansvaret till att göra världen till en bättre plats att leva på! Efter Ingrid var det dags för bandet A Treehouse Wait att dra igång! Bandet bjöd på lugnande och harmonisk musik, jag minns hur avslappnande jag tyckte det var när de repade i salen medan vi sprang runt och försökte hinna ikapp tiden!

Ekologiskt fika såldes hela kvällen lång!

Ingrid Nilsson sänker inte armen för en rättvisare värld!

A TreeHouse Wait

Nu var det dags för göteborgarna att ta över scenen, bandet Obliq kom med deras coola rockiga stil och visade deras starka sida! Gbg har skills helt enkelt! Efter Obliq fick vi lyssna på spoken word från Daniel Elala och med sin originella stil och inspiration drog han med oss in sin poetiska värld, Daniel Elala hade en hip hop touch i det hela och även han fick oss att tänka till om livet, på samhället, Sverige, världen, orättvisor och lycka, inspirerande moment! Prisutedlningen var härnäst och det blev glada miner hos vinnarna, gratulerar än en gång till er! Sist men inte minst kom bandet Zakala Musica och tog oss till Kongo med deras kongolesiska rytmer! Det bjöds på dans och trummor och plötsligt började stockholmsktivisterna att dansa, vi fick även se några modiga gäster skaka loss:)!

         Bild: http://afroviking.com/2012/01/13/diakonias-stodgala-for-afrikas-horn/

Under kvällen informerade även diakoniaaktivisten Karin, jag (suzanne), diakoniaaktivisten Elmi och Diakonias generalsekreterare Bo Forsberg om hur läget står till på Afrikas Horn. Elmi berättade om sina erfarenheter som anställd för unicef och unesco i Somalia och Bo Forsberg drog en stark och slående historia om en kvinnas liv i Kenya!

Kl. 1 på natten kunde vi glädja oss åt att våra 19.413 kr snart skulle bli ivägskickade och nådda till behövande på Afrikas Horn! Efter plockande och diskande tog vi våra ryggsäckar och jackor och mat, kakrester och annat smått och gott som var kvar och vände ryggen till lokalen och Immanuelkyrkan med leende på läpparna. Vi kunde kända oss nöjda, vi kunde känna oss stolta över oss själva. Vi människor kan göra skillnad!

Tack till alla band som spelade, poeterna och alla ni som medverkande, tack till Gummessons bokhandel och afroviking.com  och tack till Diakonia! Stort tack till alla er som kom och stöttade kvällen, NI har gjort skillnad!

Vad jag önskar mig i julklapp

Ramlade över en dikt av Lina Ekdahl som jag bara måste få dela med mig av, med anledning av aktivistresan nyligen och dokumentären Gazas tårar som gick på SVT igår (som jag visserligen inte sett men som jag förstår framkallar allehanda känslor). Detta är vad jag önskar mig i julklapp:

Nu säger jag det för allra sista gången
Sluta nu
Om jag ser någon av er skjuta en gång till då blir det ingen efterrätt

Hör ni inte vad jag säger!

Då tar jag pistolerna
och gevären och granaterna och kanonerna.
Då kan ni inte ha dom
om ni bara håller på och skjuter på varandra hela tiden

Nu får det vara slut.

Jag bryr mig inte om vem det var som började.
Det spelar ingen roll.
Sluta döda nu.

Sluta kriga.
Nu räcker det.
Nu får det vara slut.

Titta här vad tråkigt det ser ut,
trasiga hus, ensamma barn, döda människor överallt.
Ingen mat finns det, allt är förstört.
Nu får det vara nog.
Nu får ni säga förlåt.
Gör det.
Säg förlåt till varandra.
Ja gärna.
Jag förlåter dig gärna säger man när någon säger förlåt.

Nu får vi hjälpas åt att bygga upp städerna,
ta hand om dom övergivna människorna.
läka såren
och aldrig, aldrig göra om sådana här dumheter igen.

Nu äter vi risalamalta.

("Konflikten är löst" av Lina Ekdahl)

We are not the dreamers!

Det har nu gått lite mer än en vecka sedan jag kom hem från resan med Diakoniaaktivisterna i Israel och Palestina, som ni kunnat läsa om här på bloggen. Så mycket intressanta samtal med inspirerande människor som vi hade under de där 10 dagarna får man jobba hårt för att få ihop under 10 år i Sverige!

När jag ser muren som bryter igenom landskapet på Västbanken, stänger in byar och hindrar bönder från att komma till sin mark är det lätt att bli nedslagen. Hur ska det någonsin kunna bli fred när det finns så mycket ilska och frustration? Och när jag åker runt i Sderot, en israelisk stad precis vid Gazaremsan, och ser busskurerna och lekparkerna som byggts som skyddsrum för att det alltid ska finnas någonstans att skydda sig från granatattackerna från Gaza som kan komma när som helst, tar hopplösheten gärna över. Hur ska människor någonsin kunna försonas när det finns så mycket rädsla?

Men samtidigt. En mur har aldrig och kommer aldrig någonsin att skapa fred. Separation är i
nte lösningen. Rädsla är inte svaret. Alla murar som människan har byggt upp har förr eller senare fallit. Och det kommer ske med muren på Västbanken också. Om det tar ett eller 100 år kan ingen säga, men förr eller senare faller den. Det är oundvikligt. Lite i taget hälls lite mer vatten i hinken för fred och när den väl svämmar över, då kommer ingen kunna hindra det. Se på vad som hänt i arabvärlden under det gångna året. Vem hade kunnat förutspå det för ett år sedan?

Nästan alla personer vi träffade under resan sa så kloka och inspirerande saker att hela resan blev en enda stor fontän av inspirerande citat. Och jag skulle vilja dela med mig av ett av dom, så här på sluttampen av året. Jag minns tyvärr inte vem som sa det... Det skulle kunna ha varit kvinnan på Diakonias partner Alternative Information Center. Eller kanske den fantastiska kvinnliga rabbinen Eliora. Eller Roni som vi träffade i Sderot. Men det spelar egentligen inte så stor roll. Det skulle kunna vara vem som helst. Med stark röst, lite irriterad sa denna någon: ”We are not the dreamers!” Det är inte vi, som tror att fred och rättvisa är möjlig, som är drömmare. Det är de som tror att förtryck och separation är lösning, som drömmer. Det är dom som är naiva. Inte vi.

Diakonia tjatar och tjatar om att det är människor som förändrar världen. Ibland är det svårt att tro på att förändring är möjlig. Att rättvisa är möjligt. Men resan fick mig, återigen, att verkligen förstå att alla människor runt om i världen som kämpar för en rättvisare värld verkligen åstadkommer något. Det kanske inte syns på en gång, men alla hjälps vi åt att fylla den där hinken för en rättvis och hållbar värld och förr eller senare kommer den att svämma över. Och då mina vänner, då blir det åka av!

GOD JUL!
/Maria Gilljam, ungdomssekreterare Diakonia




Muren vid flyktinglägret Aida i Betlehem.


Roni berättar om livet i Sderot medan vi tittar in på Gazaremsan.



Lekplats och skyddsrum för barnen i Sderot.