Vi är Diakoniaaktivisterna. Vi lämnar avtryck och tror på att en bättre värld är möjlig. Tillsammans förändrar vi världen. Välkommen till vår blogg!

torsdag 20 november 2008

Dom fyra sista

Jag hade nog inte riktigt förstått. Jag kände till hur lagstiftningen i Sverige såg ut - men förstått? Nej, det hade jag nog inte.

Vad svenska politiker än må säga på deras klappa-oss-själva-på-ryggen-tal runt om i världen när de frenetiskt viftar med människorrättsflaggan, kvarstår följande faktum: I Sverige har inte alla människor lika rätt till vård. Papperslösa har inte rätt till annat än akut vård, och även då måste de betala kostnaden ur egen ficka. "Dom fyra sista", det är vad det handlar om. 6 siffror i sitt personnummer istället för 10. Utan dom, ingen sjukvård.

Rosengrenska är en stiftelse som arbetar för gömda flyktingars rätt till sjukvård, bland annat genom en mottagning där läkare och sjuksköterskor arbetar ideellt för att ge vård till dessa människor. Några av oss i Göteborgsgruppen åkte dit för att göra ett studiebesök. Vi kom till en helt annan värld. En smockfull lokal med människor från alla möjliga delar av världen. Och ett gäng sjuksköterskor, läkare, psykologer, jurister, tandläkare, tolkar, kökspersonal... Och så Anne. Eldsjälen. Spindeln i nätet. Rosengrenskas enda anställda, som inte kunde prata med oss längre än 10 minuter i sträck innan någon kom och knackade henne på axeln och ville fråga om något. Hon berättar för oss om människa efter människa, som flytt från tortyr eller dödshot, fått nej från Migrationsverket men fortfarande befinner sig i Sverige, av rädsla för att återvända till hemlandet. Vi sitter som 4-åringar runt föräldern som läser godnattsaga. Lyssnar spänt, rädda för missa ett enda ord. Frågar, förfäras och försöker förstå, men får inte ihop det. Hur kan Sverige i ena stunden kalla sig för försvarare av de mänskliga rättigheterna och i andra vägra människor sjukvård? För att de har 6 siffror istället för 10. Obegripligt.

Rosengrenskas mål är att avskaffa sig själva. Bra mål, för de ska egentligen inte behöva finnas. Men jag undrar om dom verkligen skulle försvinna om lagen ändrades. För många som var på mottagningen fyller nog Rosengrenska ett socialt syfte såväl som ett medicinskt. Behovet att träffa människor, bli lyssnad på, bli betrodd, det kommer finnas kvar även om den utan "dom fyra sista" också får rätt till vård.

Efter någon timme åker vi tillbaka till våra respektive hem. Tillbaka till verkligheten. Vår verklighet. Nu förstår jag ynka lite mer om vad lagstiftningen innebär. Men hur Sverige kan vägra sjuka människor vård, det kommer jag aldrig någonsin förstå.

Läs mer om Rosengrenska här och om Rätt till vård-initiativet här

onsdag 19 november 2008

Hurra!

Måste bara meddela att jag idag äntligen gjort min läxa, som vår aktivistgrupp gav sig själv efter en spännande kväll om fiskeindustrin. Här kommer den rafflande berättelsen om en lyckad shoppingtur:

Jag har länge gått och tjurat över att vår lokala matbutik inte har odlad, ekologisk laxfilé i sitt sortiment, i synnerhet när de profilerar sig som väldigt mycket eko och rättvismärkt. Och i synnerhet eftersom jag vet att den stora konkurrentkedjan har ekologisk, fryst lax i sitt sortiment, av sitt eget märke (efter besök hos mor och far, vi har ingen sådan butik i vårt område). Idag drog det äntligen ihop sig till konfrontation...

Jag skulle bestämt ha lax och smög runt i butiken länge och väl för att lyckas haffa person-som-troligen-är-chef istället för typisk-praktikant eller något-trumpna-kassörskan. Jag lyckades få tag på honom vid fiskdisken och frågade efter ekologisk laxfilé. Han visade mig både kall- och varmrökt ekologisk lax, men jag skulle ju inte ha rökt lax. Han föreslog istället den ekologiska torsken som kommit, men jag skulle ju inte ha torsk. Han sa då att de nog inte hade ekologisk laxfilé, även om de generellt är väldigt duktiga på ekologiskt och rättvisemärkt (vilket de faktiskt är). Han sa att han inte ens visste om det fanns. Jo, sa jag, konkurrenten har minsann ekologisk laxfilé, visserligen av sitt eget märke, men något måste ju finnas. (Hurra för konkurrens =) )Vid det här laget hade även något-trumpna-kassörskan anslutit sig och sa att det ska vi kolla upp. Person-som-troligen-är-chef sa: Tack för tipset! Och det verkade som att han menade det.

Jag tackade och gick mot kassan. När jag stod och drömde mig bort i kön, med ögonen på någon avlägsen tidning som av någon anledning verkade ha ett papper från rättvisemärkt choklad på utsidan (?), står någon plötsligt bakom mig och halvropar: Hallå! Något-trumpna-kassörskan står där och ber om ursäkt för att hon skrämde mig, men hon hade sprungit och kollat upp laxen och sett att det fanns ekologisk laxfilé, två-pack. I frysen, frågade jag. Nej, att få hem, sa nu-snabba-och-inte-alls-trumpna-kassörskan. Vad bra! utbrast jag. Tack!

Så kunde jag gå hem nöjd och glad, efter att förvånad ha insett hur otroligt lätt det är att påverka ibland - och hur välvilliga butiker kan vara (och hur otrumpen en till synes trumpen kassörska kanske egentligen är). Det som jag varit så irriterad på så länge togs tag i direkt med hjälp av en fråga och lite väl vald (konkurrent-)information. Hurra!

Nu återstår bara att se när laxen finns i frysen...

Rolig läxa - prova du oxå!

Hälsar Josefin, som idag också kunde glädjas åt de, för butiken, nya inslagen rättvisemärkt vaniljsocker, rättvisemärkta avokadosar och ett utökat rättvisemärkt-te-sortiment, samt en i höst installerad kaffemaskin med rättvisemärkt kaffe i butiken, ifall man blir fikasugen när man handlar!

Hurra! =)

måndag 17 november 2008

Kul!

Anders Borgs kavaj då:













Anders Borgs kavaj nu:














Förhoppningsvis får vi se den på honom, vid överlämningen den 1:a december. Hoppas den passar.

fredag 14 november 2008

Jag måste få dela med mig. I tisdags tog jag, Lisa och Frida tåget till Lerum för att träffa ett helt gäng konfirmander. Jag kände mig trött och hängig i höstmörkret och var inte alls upplagd för att engagera och informera konfirmander om hiv/aids.
Men vilken trevlig eftermiddag det blev. 35 konfirmander och dess ledare lyssnade intresserat på oss och deltog i våra övningar. En dag som kändes lång och tröttsam förvandlades till en inspirerade eftermiddag där vi fick dela med oss av vad vi hade och svara på frågor från ett gäng tonåringar.
Så med detta lilla inlägg vill jag bara uppmuntra alla att gå ut och informera det kan ju vara helt sjukt givande!

tisdag 4 november 2008

Fascination, förälskelse, förfäran, förhoppning, förtvivlan, förväntan, förändring?

Jag har varit i Guatemala och upplevt allt mellan hopp och förtvivlan. Jag fick träffa helt sensationella människor som välkomnade mig och studenterna jag reste med på ett otroligt varmt sätt. Samma människor berättade om de fruktansvärda grymheter de utsatts för. Fascinerande att man kan vara så fantastiskt vänlig och omtänksam efter att vara med om så mycket grymheter.

Mayabefolkningen i Guatemala har diskriminerats i hundratals år, allt sedan Spaniens invasion (det som i Europeiska historieböcker kallas ”erövringen”). De har tvingats från sin mark och försörjning in i slavliknande arbetsförhållanden. Under ett 36 år långt inbördeskrig har de hotats, angripits och drivits på flykt av militären. De har levt gömda i bergen utan mat eller tak över huvudet. De har torterats och lämnats åt sitt öde.
Men, de har inte kuvats. Människorna jag fick träffa har överlevt krig, förtryck och folkmord. Och nu vill de ha rättvisa.

Trots att det är tolv år sedan fredsavtalet skrevs i Guatemala har inte rättvisa skipats. Förövarna har inte dömts. Offren har inte fått upprättelse.

De människor jag träffade är överlevande, vittnen som kämpar för att ställa ansvariga politiker och militärer till svars för de brott de begått. Alla säger samma sak:
- Vi kommer aldrig att sluta kämpa.
Engagemanget är stort och bergfast.

De ber oss minnas deras historia och berätta den vidare. Det är det minsta vi kan göra. Där med vittnena i byn Xix i Guatemalas berg inser jag hur orättvis världen är och önskar att jag kunde skaka den rätt. Nu på en gång. Omedelbart!
Jag kommer aldrig att glömma Don Tibursio och de andra vittnena som berättade sina historier för mig. De hjälper mig förstå hur fel det är i världen. Men också vilken otrolig styrka och kraft som bor i en människa. De gör mig ödmjuk men också motiverad.

lördag 1 november 2008

Hjälp Fredrik!

2009 närmar sig med stormsteg. Och därmed Sveriges ordförandeskap i EU. En chans för detta lilla land i norr att påverka Europas dagordning lite extra.

Jag tror att herr Reinfeldt kan behöva lite hjälp på traven för att föra upp de riktigt viktiga frågorna, som klimatfrågan och millenniemålen, till samtal. Så ta tillfället i akt att ge vår statsminister en liten knuff i röven här.

Att kampanjen är så snyggt förpackad gör en ju lite extra glad. Heja den som kläckte den idén! Du missade väl inte filmklippet?