Vi är Diakoniaaktivisterna. Vi lämnar avtryck och tror på att en bättre värld är möjlig. Tillsammans förändrar vi världen. Välkommen till vår blogg!

fredag 28 december 2007

Hur tjatig ska man vara?

Okej att man har bestämt sig för att försöka vara medveten om sina val och sin påverkan här i livet, men hur noga ska man vara och hur långt ska man gå när det gäller att påverka andra? Ska man ta alla chanser att få yttra sin åsikt om tingens ordning, eller finns det en gräns för hur tjatig man ska vara? Tänk dig till exempel…

Ni sitter runt ett dignande julbord fullt av prinskorv, köttbullar, sylta, skinka, tungrulle och andra spännande delar av ett djur. Upplyser du om köttproduktionens hutlösa koldioxidutsläpp eller tar du lite mera senap?
En släkting berättar sedan om att denne ”så himla billigt” hyrt en bil i jul, i vilken han/hon farit runt till släkt och vänner i hela landet under helgen. ”Mycket smidigare än det meckiga tåget.” Föreläser du om biltrafikens klimatpåverkan eller frågar du vilken mack bilen hyrts på?
Så börjar din syster prata om sin underbara weekendresa till Barcelona i november. Trevlig var den och biljetterna verkar inte ha kostat nästan någonting! Inleder du en diskussion om moralen i korta flygresor eller ber du att få se bilderna?
In kommer nu dina försenade kusiner som passar på att förevisa sina nyinhandlade reajackor. Galet billiga och snygga som tusan! Kommer några meningar om arbetsförhållanden och konsumentmakt att undslippa dig, eller hämtar du lite mer must?
När ni just gått över på godiset fäller din kusins nya respektive en ganska märklig, lite halvrasistisk kommentar om en familj i grannhuset. Ber du denne förklara sig närmare, beredd att gå hårt åt främlingsfientliga tendenser, eller byter du samtalsämne till något mindre känsligt?

Sådana här dilemman tycker jag mig stöta på hela tiden, men kanske framförallt under högtider som julen, då jag lämnar min gamla vanliga, relativt homogena umgängeskrets, där väldigt många redan tänker precis som jag. Hur ska jag då förhålla mig?

Jag kan avslöja att jag långt ifrån alltid påpekar det som skulle kunna påpekas, men har satt en minimiregel för mig själv: jag får inte vara tyst när min tystnad kan tolkas som bekräftelse på något uttalat som jag inte kan stå för. Om jag låter bli att bemöta en rasistisk kommentar känner jag att detta lätt kan tolkas som att jag instämmer, varför jag brukar försöka vara noga med att motsäga sådant, även när det innebär jobbig stämning.

Kanske betyder denna blygsamma minimiregel att jag uppför mig som en riktig mes, jag vet faktiskt inte. Egentligen måste det väl ändå betraktas som viktigare att förändra världen (helst fort) än att behålla köttfriden vid julbordet? Å ena sidan tror jag att det är lättare att få gehör när man är ”lagom radikal” än när man predikar revolution, och vem orkar med ett litet låtsashelgon som oombedd ska påpeka alla fel? Å andra sidan kanske vi inte hinner med lagom när världen ser ut som den gör?

tisdag 18 december 2007

Köpfri zon

Det bränner fortfarande sådär skönt i kinderna och jag känner mig nöjd med dagens insats. Jag har precis kommit hem efter vår och Speaks gemensamma julaktion med en köpfri zon mitt i Göteborgs julhysteri.

Efter att ha satt upp partytältet upptäckte vi ganska fort hur otacksamt det är att försöka få kontakt med människor som är så otroligt fokuserade på att köpa sina julklappar. Under de tre timmar vi stod och bjöd på kaffe och pepparkakor och delade ut schyssta julklappstips fick vi höra en hel del onödiga kommentarer. Men vi fick också växla några ord med dem som verkligen bryr sig. Någon ville köpa en get på en gång och en annan utbrast att utsläppsrätter är en fantastiskt bra julklapp. Han fick tydligen det själv förra året och blev hur glad som helst! Det är i sådana stunder som allting känns hoppfullt igen och man inte längre tänker på att tårna håller på att domna bort.

Utmana traditionen!

"Nästa år skippar vi julklapparna, va?!" har så länge jag kan minnas varit min farfars standardreplik efter att timmarna av julklappsutdelning gått till ända och vi går runt och tackar varandra och frågar om boken/skivan/tröjan/glasen var till belåtenhet. "Ja, farfar, det gör vi" brukade jag svara med vetskapen om att nästa år skulle julklappsberget vara större än aldrig förr. Så ifjol gick min familjs jultraditioner genom tidernas största förändring. Vi begränsade julklappsinköpen! (på min, minsta barnet i familjen, inrådan btw...) Mamma och pappa skulle endast köpa en klapp var till mig och mina syskon, och vi skulle gemensamt köpa en var till mamma och pappa. Inget till farfar, inget till farmor, inget till morbror och inget till kusin. När julaftonen kom var vi alla lite spända på hur kvällen skulle arta sig. Julklappsutdelningen i min familj har alltid tagit evigheter eftersom vi är en rim-älskande familj, och då tar det lite tid när man ska fundera och gissa på vad som kan vara i paketet. Vad skulle vi nu göra resten av kvällen? Julklappsutdelningen kom, och gick undan i aldrig skådad takt. Efteråt satt vi lite paffa i soffan. Klockan var bara åtta och vi var redan klara! Men så upptäckte vi att vi alla tyckte det var rätt skönt. Nu hade vi ju tid för att bara umgås ett tag.

I år var det självklart att vi skulle fortsätta denna julklappsbegränsade tradition. Vi har inte ens riktigt bestämt om vi ska köra på samma modell som ifjol eller på något annat sätt. Detta har resulterat i att jag inte har köpt en enda julklapp än. Och jag är inte ens bekymrad över detta faktum. Det ordnar sig nog när jag kommer hem och kan titta tillsammans med mina syskon. Sen är det ju bara ett plus att jag slipper gå på stan i ett julhysteriskt Göteborg.

I eftermiddag kommer vi aktivister i Göteborg tillsammans med Speak att ordna en köpfri zon i Brunnsparken mellan kl 16 och 19. Där finns fika, tips på schyssta julklappar och en omvändelsesäck där man kan få slänga sina julklappar så de går till bättre behövande. Välkommen att utmana traditionerna!

söndag 9 december 2007

Min kärlek till övergångsställen

Jag har kommit på en ganska knäpp grej, nämligen att jag älskar övergångsställen. Det är verkligen en njutning att få gå över dessa breda vita streck, och ibland kan jag komma på mig själv med att gå saktare för att detta härliga ska räcka längre.

Vad är så speciellt med övergångsställen kan man ju då fråga sig? Jo, tänk dig situationen. Där kommer lilla jag från ena hållet. Från andra hållet kommer en (i förhållande till mig) gigantisk framrullande maskin. Det är nu det blir spännande, för vi vill båda samma sak: vi vill passera samma lilla bit asfalt, samtidigt. Kraftmätningen börjar - vi spänner ögonen i varandra och undrar vem som ska stanna för vem. Vem ska vinna kampen om asfaltsbiten?

Det är här njutningen kommer in, för jag vinner jämt. Det är alltid jättemaskinen som stannar, och låter lilla mig få asfaltsbiten först. Inte för att jag är störst, starkast eller hade elakast ögon, utan för att det är min rätt. Och det är en underbar känsla! Jag får som jag vill, inte för att jag med min storlek och styrka tvingat till mig det, utan för att det är min rätt.

Så borde livet alltid vara. De stora och starka borde varje gång de har fel, stanna för de små och svaga, när de har rätt. Tyvärr funkar det inte alltid så. Ganska ofta tycker jag att det verkar som att den som är stor roffar åt sig från den som är liten, trots att den inte har rätt till det. Men inte på övergångsställena! Där råder inte den starkes lag, utan rättens. Med min och andra engagerades hjälp kan övergångsställets lag spridas oxå till resten av världen.

fredag 30 november 2007

Vi måste utmana de som trycker ner oss!

Helgen var fylld av möten.

Först var jag på Rätt Vis Helg i Linköping och träffade nästan hundra unga människor från olika organisationer som vill göra något för att skapa en bättre värld. Mäktigt! Läs med om helgen på ikon: http://www.ikon1931.se/news/?newsID=703.
Själv stod jag tillsammans med några till och bjöd på Rättvisemärkt choklad, bananer och apelsiner på Hemköp i Linköping. Vi bjöd oss själva lite grann också… och Hemköp hade bara Anthon Bergs rättvisemärkta. Snacka om god aktivitet.

Sen åkte jag till Tierp som ligger mellan Gävle och Uppsala. Där hade jag tillsammans med två Diakoniaaktivister en workshop om situationen i världen för nästan hundra konfirmander. När jag tänker på den potential som finns i dem blir jag nästan snurrig. Ett litet samhälle med 100 unga människor. Var och en av dem har potential att förändra världen, åtminstone en liten bit av den. Summan blir enorm. Att få inspirera dem är så häftigt. I en gruppdiskussion kom de på massor av saker man kan göra för att förbättra världen. En grupp med bara tjejer diskuterade jämställdhet och utveckling men också sin egen situation i Sverige. Deras viktigaste tips var: Vi måste utmana de som trycker ner oss! Vi ska sluta acceptera killar som inte respekterar oss. De sa det så lugnt och sakligt men det hördes att tjejerna talade av erfarenhet. Det blev stort när vi kunde se likheterna i att kvinnors styrka lever till minskad HIV-spridning och mer utveckling i fattiga länder liksom det leder till ett värdigt liv för alla i Sverige. Jämställdhet gör verkligen världen rikare!

torsdag 29 november 2007

Darfur

Världens grymhet och jävlighet bara kastar sig mot en ibland. Måndagkvällen var ett sådant tillfälle. I flera år har jag hört på nyheterna om situationen i Darfur, och förfärats. Jag har inte riktigt satt mig in i vad konflikten går ut på, men siffrorna talar ju sitt tydliga språk: 400.000 döda, 2,5 miljon drivna på flykt. Så sitter jag nu framför TV:n och tittar på ”Djävulen kom till häst”, en dokumentär om folkmordet i Darfur. Bilderna får mig att må illa. Människor som bränts eller misshandlats till döds (eller både och). Stora, öppna sår på ännu varma lik. Jag blir så arg så blodet kokar i mig. Vad är det som gör att människor kan begå sådana grymma dåd?

Ja, dödandet gör mig arg. Men det som gör mig vansinnig är att världssamfundet handfallen bara står och ser på. Trots att man vet vad som pågår. Och det värsta är att vi känner igen oss. Vi har varit här förut. Rwanda, Kosovo… och hela tiden säger vi ”Aldrig mer!”. Hur många gånger ska folkmord behöva ske innan vi lär oss av våra misstag? Jag sitter i min soffa och förfäras över hur fruktansvärd denna värld kan vara. I 1,5 timme sitter jag där med gråten i halsen. Så tar dokumentären slut och jag kastas tillbaka till min verklighet och byter kanal. Där frossas det i Victoria Beckhams nya liv i USA. Det är lika absurt som det (på nåt sjuk sätt) är skönt att slippa tänka på Darfur mer. Och genast inser jag att jag har blivit en av dom. En av dom som sitter tyst och ser på, trots att jag vet vad som pågår. Ja, jag vet. Skulle jag agera mot alla vidrigheter jag hör om vareviga dag skulle jag inte hinna med nåt annat. Då är det lättare att byta kanal och tänka på nåt annat.

Jag tänkte länge att det här inlägget aldrig skulle kunna sluta positivt. Att det skulle sluta i vrede och handfallenhet. Men jag sitter ju trots allt här och skriver på en blogg om situationen, det måste ju ändå räknas som något. Så till handling, mina vänner! Enligt denna artikel i DN benämner inte den svenska regeringen situationen i Darfur för folkmord (vilket t.o.m. USA gör...). Så varför inte berika mr Bildt och Reinfeldt men några extra mail i inboxen om förfrågningar om grunderna för Sveriges ställningstagande? Jag ska villigt erkänna att jag inte är superinsatt i frågan, men va katten. Måste man va så himla påläst för att kunna göra nåt? Dags att aktivista lite!

torsdag 15 november 2007

Varning för filosofi

Till alla er som vill läsa om fräcka rädda-världen aktioner - sluta läs! Här blir inget sånt.

Vårt sista inlägg var visst 2 november, mitt sista inlägg var i slutet på oktober. Anledningen till det är inte att mitt liv är händelselöst och grått; det har hänt många skrivvärda saker sen sist. Jag har t.ex. träffat Diakoniaanställda från Sri Lanka och Burma, varit med på möte då vi lärt oss om fattigdom och klimat och för tusan, jämställdhetsissues envisas med att störa mig varje dag. Men ändå inga inlägg.

Anledningen är tid. Det förstås, jag kan ju inte svara för övriga bloggare - deras liv kanske helt enkelt är händelselösa och gråa. Eller är det inte så. Kanske skriver de oxå uppsats, eller jobbar för glatta livet.

Om du nu börjat fundera över vad poängen med det här inlägget kan tänkas vara måste jag göra dig besviken, jag har nämligen inte hunnit tänka ut någon. Däremot har jag hunnit komma på några funderingar...

Prioriterar man verkligen rätt? Är det verkligen viktigare att jag får g på min uppsats än att jag engagerar mig för världen? Och för mig, är det viktigare för mig att jag klarar min termin än att jag gör saker för andra?

Inte heller någon snitsig avslutning blir det. Jag har, om ni inte fattat det, annat att göra.

fredag 2 november 2007

Parallella världar


Nyss hemkommen från Kongo funderar jag över olika saker. På ett sätt är det väldigt lätt att skifta mellan två olika världar, samtidigt är det svårt. För fem dagar sedan var jag i ett land där miljontals människor lever på mindra än en dollar om dagen. För två dagar sedan köpte jag ett par nya träningsbyxor för 499 kr. 499 kr! Det är vad många kongoleser klarar sig på i flera månader. Kontrasterna blir så tydliga. Jag har inte svar på frågan om det var fel eller rätt att köpa just de här byxorna (de var sköna och bra, höll mig varm när jag var ute och sprang idag trots att det bara var 5 grader!). Men jag vet att för mig blir livet meningsfullt först när jag också prioriterar mina pengar och min tid till att skapa en bättre värld. När jag vet att en del av mina pengar går till att stödja människor som skapar utveckling för sig själva och sina medmänniskor i Kongo då kan också jag själv leva och känna att jag är en del av något större. En global gemeskap med alla inspirerande och kunniga människor som jag träffade i Kongo.

söndag 28 oktober 2007

Grymma tanter

En torsdageftermiddag häromveckan strax före Diakoniamötet ägnade jag och Calle oss åt att strosa omkring lite i Uppsala stad. När vi kom fram till Stora Torget fick jag syn på några svartklädda (ursäkta uttrycket men de var faktiskt) tanter som placerat sig i ett hörn av torget tillsammans med ett och annat brinnande ljus. Min första reaktion var ärligt talat att avfärda dem som någon skojig sekt, men då fångades min blick av en stor banderoll med texten ”Stoppa muren!”. Hm?

När vi gick fram till dem visade de sig tillhöra Kvinnor i svart, ett internationellt nätverk för fred. De delade ut lappar som uppmanade till att avbryta ockupationen av Palestina, och berättade mer än gärna om Israels brott mot FN-resolutioner.
- Jaha, vad bra! Ska ni stå här många torsdagar framöver eller? frågade jag lite förvånat, eventuellt ganska påverkad av mina egna fula fördomar om vad tanter brukar ägna sig åt på vardagseftermiddagarna. (Virka, fika, spela bingo... Ni fattar.) På detta svarade en av tanterna leende:
- Vi har stått här en timme varje torsdag i flera år. Vi hoppas att någon läser våra lappar.

Grymma tanter, eller hur? Grejen är att detta fantastiska, envisa och långsiktiga engagemang känns så otroligt fjärran från mitt eget. Lägga en timme i veckan under flera år på att stå vid en banderoll, utan att se någon direkt och tydlig förändring som kommer av detta eviga stående? Verkar inte så troligt att jag skulle ägna mig åt det. Och kanske är det lite synd? Kanske borde jag försöka lära mig något av detta tålmodiga, envisa?

Det ska jag fundera på. Under tiden konstaterar jag igen, grymma tanter. Och för er som känner till mitt (ändå ganska tålmodiga!) jämställdhetsengagemang och undrar varför jag bloggar om en kvinnoföreningen citerar jag nu: ”Män och kvinnor är välkomna att stå med oss i en manifestation för fred och rättvisa.” (Min kursivering.)

Ps. Mer information om Kvinnor i svart finns på www.fredskontakt-uppsala.net
Pss. Bor du i Uppsala är ett tips det föredrag Kvinnor för fred anordnar nu på onsdag 18:30. ”Vill de verkligen ha fred?” om Israel/Palestina. Återigen, se hemsidan.

torsdag 25 oktober 2007

Nu har jag mött en samarbetsorganisation

Jag är i Kongo sedan en vecka och reser runt med en klass från Lidingö folkhögskola. Extremt härligt. Hittills har vi mest sett kyrkans projekt, de gör mycket!
Nu är vi i Kinshasa och har varit uppe på Diakoniakontoret och sedan träffat en av Diakonias samarbetsorganisationer. De heter Nelson Mandelas vänner! De jobbar med mänskliga rättigheter och ger rådgivning ute i byar och bostadsområden. Mest hndlar det om att registrera äktenskap vilket gör att kvinnorna har rättigheter. En liten insats som ger extrem stor skillnad för människor. Det var så roligt att höra vad de gör och det känns bra att se andra sidan, när man sitter och jobbar i Sverige mest hela tiden.
För övrigt är det ca 35 grader här...blir en stor skillnad mot Sverige!

Våga vara nöjd?

Förnöjsamhet, tänk om man skulle ta och gör det till sitt personliga mantra... Att våga vara nöjd. Inte så lätt alla gånger i vårt ekorrhjulsnurrande konsumtionssamhälle, där förnöjsamheten blir skrämmande, utskrattad och rent av farlig. För tänk (Gud förbjude!) om alla en dag skulle vara nöjda och säga "Nej, nu har jag nog shoppat färdigt för ett tag. Jag har tillräckligt med kläder, min lägenhet behöver ingen renovering eller nya gardiner, jag klarar mig med de tekniska prylar jag redan har. Nu är jag nöjd!" Alla tillväxtmässande ekonomer och politiker skulle i förtvivlan slita sitt hår! Vart skulle samhället ta vägen om dess medborgare var nöjda?

Jag har nyligen kommit ut från skolan efter en föreläsning om etisk konsumtion med Stefan Edman, biolog, författare och "miljöväckarklocka" och tankarna i huvudet börjar så smått att rulla. Han pratade om att miljöfrågan, och därmed i någon mån allas våra liv, bara kan komma framåt med hjälp av två åror - tekniken och etiken. Annars snurrar vi bara runt. Endast ny, miljövänlig teknik hjälper inte, vi måste också se över våra liv. Bli lite nöjda. Kanske gå lite mer på teater, konserter och bio istället för att köpa nya kläder stup i kvarten och ta en sista-minuten till Spanien så fort andan faller på. Mer tjänster, mindre prylar helt enkelt. För då har vi fortfarande nåt att lägga alla våra pengar på, samhällens hjul kan fortsätta snurra och miljön mår bra. Alla vinner.

Men jag kan inte sluta fundera på vad som skulle hända om jag tog makten över mina pengar. Om jag vågade jobba mindre så jag enbart tjänade så mycket pengar som jag behöver för att klara mitt uppehälle. Inte ett uppehälle i fattigdom, men inte heller i lyx.
Om jag vågade vara nöjd...

torsdag 18 oktober 2007

Världsfattigdomsdagen = Aktionsdag

I tisdagskväll träffades vi och tillverkade plakat och "valurna" som kom till användning under gårdagens aktion i Göteborg. Vi var ett gäng Diakoniaaktivister som höll till utanför Valand från klockan 12 til klockan 18. Utrustade med plakat med budskapen "Utrota fattigdomen nu!" och "Halvvägs till att Millenniemålen ska vara uppfyllda - dags att sätta fart!" stod vi och delade ut vita armband till förbipasserande. Ca 700 armband lyckades vi göra oss av med - en rätt okej insats måste man säga!

För de personer som inte hade alltför bråttom förbi fanns det även möjlighet att skicka ett vykort till vår biståndsminister - Gunilla Carlsson (inte många som visste vad hon hette!). Detta var en del av kampanjen "Put your money where your mouth is" som riktar sig till Världsbanken. Kampanjen pågår runt om i Europa och vill påverka våra biståndsministrar att påverka Världsbanken att arbeta på ett justare sätt. T.ex. genom att investera i förnyelsebar energi istället för i fossila bränslen. Mer om kampanjen finns att läsa på hemsidan www.worldbankcampaigneurope.org - där kan man även passa på att själv tycka till i frågan. Under de timmar vi stod på stan igår lyckades vi få in 388 påskrivna vykort som vi ska se till att Gunilla Carlsson får på sitt bord. Inte illa!

Vi blev även påhälsade av både Metro och av GP, vilket ju gav en extra kick! Går man in på www.gp.se får man se en vitklädd Gudrun. Att reportaget säger att vårt syfte var att "uppmärksamma människor på världsfattigdomen och FN:s millenniemål" känns dock lite sådär. Så kan det gå när man inte får nån chans att läsa igenom texten... Förstår faktiskt inte var hon fick den formuleringen ifrån. Kanske var det den halvdana texten som gjorde att vi inte fick plats i pappers-GP... Tyvärr kunde jag inte heller hitta ens en liten notis i Metro. Det gör mig lite besviken, då de ju faktiskt var där och snackade med oss och fotade!

Nåväl, jag ska inte låta några usliga tidningar göra mig mindre nöjd med vår insats igår! Vi pratade faktiskt med massor av folk! och 388 påskrivna vykort som sagt. -You've got mail Gunilla Carlsson! (snart)


Uppsalaaktionen visualiserad







Eftersom bildverktyget behagade strula igårkväll kommer här nu lite komplettering till förra inlägget: bilder! Ta en titt på oss i full gång...

onsdag 17 oktober 2007

Aktion på FN:s världsfattigdomsdag

Mihihiiii! När jag nu sitter och tänker tillbaka på dagens aktion blir jag nästan lite sådär pirrig i magen som man kan bli när man står och försöker berätta för lunchsugna gångtrafikanter om millenniemål och fattigdom. Dagens aktion är avklarad och vi känner oss nöjda!

Omgivna av fina skyltar om FN:s världsfattigdomsdag och iklädda söta banderoller som gjorde att vi alla symboliserade varsitt millenniemål stod vi idag vid lunchtid på ett torg i Uppsala och delade ut vita band. Tack vare grym förstärkning från Speak lyckades vi karaktärisera alla åtta målen och på mindre än en timme bli av med 500 band med tillhörande broschyrer!

Så vad handlade aktionen om? Jo, idag är det FN:s världsfattigdomsdag, vilket vi valt att uppmärksamma genom att stå på stan, dela ut vita band med texten ”Utrota fattigdomen nu” och informera om millenniemålen. Saken är nämligen den att noll av de åtta millenniemål som formulerades på FN:s toppmöte år 2000, kommer att uppfyllas till det utsatta året 2015 med den takt som vi håller idag. Dags för politiska kraftansträngningar alltså! Tycker i alla fall vi, och nu hoppas vi att ett antal Uppsalabor också tycker det.

Trots pressmeddelandeutskick till fyra olika lokala medier dök inte någon upp på aktionen. Jag väljer att tolka det som att de gärna hade kommit, men att det hände så många andra helt galet intressanta saker idag, att de inte hann med oss. Politiska löften, svält och skola för alla… Man får ju förstå att det inte är saker som kan prioriteras.

Tack alla Speakare och Diakoniaaktivister för väl genomförd aktion!

Ps. Vill du veta mer om millenniemålen? www.millenniemalen.se Ds.

måndag 8 oktober 2007

Varför demokrati?

Hela denna vecka, och lite till, sänder SVT en dokumentärserie i 10 delar som heter Varför demokrati? Detta är ett samarbete med Metro International, BBC och andra public service-företag.
Igår såg jag första programmet som hette Rösta på mig där man fick följa tre kinesiska 8åringar som med olika taktik drev sina kampanjer för att bli vald till klassens ordningsman. Det är deras första möte med begreppet demokrati. De coachas, peppas och drillas av sina föräldrar för att bli så populära och framgångsrika som möjligt. Men de hittar också på egna små knep.
De värvar supportrar och medhjälpare, utnyttjar varandras svagheter och attackerar varandras brister. Det blir mycket förtal, arrogans, stolthet, tårar och sårade egon. Men ville de verkligen ”folkets” bästa? Klassens väl drunknade i den egna agendan. De prioriterade främst att ta upp sina motståndares brister, sedan att framhålla sig själv i god dager och sist, om alls, att tala om vad klassen skulle få ut av det hela om de blev valda. Det var intressant att dra paralleller till vuxenvärlden och genom barnens banala valkampanj drogs verklighetens demokratiproblem till sin spets.
Jag rekommenderar verkligen att ni om ni har tid kollar på någon av de kommande dokumentärerna (eller alla). Kvällens program heter På jakt efter revolution.

Läs mer om detta i Metro eller på http://www.svt.se/


Apropå demokrati eller bristen därav, berättade Julia just för mig om tre IT-killar som startat en internetkampanj för folket i Burma. De beskriver det själva som ett ideellt initiativ av en grupp privatpersoner som ska fungera som en manifestation och insamling för ett fritt och demokratiskt Burma. Genom rekommendationer från SIDA och Svenska Burmakommissionen ska de skänka alla insamlade pengar till Diakonias arbete i Burma. Detta är människor som använder sin kompetens och vilja att påverka för att kanalisera sitt missnöje med situationen i världen till förändring. Detta är Människor som förändrar världen! Använd den talang eller intresse du har, gör det du är bra på; bygg en hemsida, skriv en låt, blogga, prata etc. för att förändra världen. Svårare än så behöver det inte vara.

Gå in på http://www.friaburma.nu/

onsdag 3 oktober 2007

Äntligen höststart för Sthlmsaktivisterna

I måndags hade vi vår första träff i Sthlmsgruppen, en infokväll för intresserade. Vi var ett ganska så lagom stort gäng som samlades i Andreaskyrkan. Några var vänner eller vänner till vänner, några SPEAKare, ett par som hittat oss på hemsidan och så några vetteraner. Det är speciellt roligt att det finns folk som läser om oss på hemsidan och hittar oss helt på egen hand och vågar sig till en infoträff helt ensamma. Jag ser fram emot höstens diakoniaaktiviteter och att få lära känna er som är nya i gruppen.

Var du inte med på infoträffen? - Frukta icke!
Du är fortfarande välkommen!
Vi träffas i Andreaskyrkan varannan måndagkväll kl.18.30 (jämna veckor) och vi ser fram emot att se dig där :)

tisdag 2 oktober 2007

Den optimala hållbara konsumtionen

Nu ska jag konsumera på ett hållbart sätt. Jag ska köpa julklapp till min syster. Det är verkligen tidigt att köpa julklapp men det beror på att vi ska använda den redan i början av november. Funderar på att försöka konsumera hållbart överlag när det gäller presenter framöver.
Jag ska köpa en danskurs till oss så att vi kan skaka loss när min syster hälsar på. Jag tror att det är en present som är vänlig mot miljö, människor och klimat. Varför:


Det är ingen pryl som kan ha tillverkat av något ämne som skadar naturen.
Det är inget som transporterats = inga koldioxidutsläpp.
Den kräver inte massa onödiga, miljöfarliga förpackningar eller omslagspapper som man ändå slänger sedan.
Den ger lön till en danslärare och några musiker, men troligen ingen stor vinst som går till någon rik knösus.
Man blir glad av att dansa!
Man bränner några kalorier också!
Lokalen har ingen airkondition = ingen överdriven energiåtgång + det blir varmt och känns lite som om man var i något varmt afrikanskt land!
Man kan åka dit med cykel eller kollektivtrafik = inga onödiga avgaser smutsar ner stan.

Summa summarum, den ultimata hållbara miljö- och människovänliga presenten, tror jag.

Fundera över vad du brukar ge folk i present. Ger du bort en massa koldioxidutsläpp, eller besprutningsmedel, eller dåliga arbetsvillkor till dina vänner och familj? Inte så snällt, kanske!
Det finns schyssta alternativ – köp rättvisemärkta rosor, eller varför inte plocka en egen bukett vid vägkanten. Tillverka egna kort av miljövänligt papper. Köp rättvise- och kravmärkt choklad eller snygga ekologiska kläder. Det finns massa olika märken nu! Eller gör som jag, ge en upplevelse som ni gör tillsammans.

Kom ihåg - det bästa du kan ge är vänskap, kärlek och en kram!

fredag 28 september 2007

Diakonia på Crossnet

Nästa vecka kommer Crossnet att ha tema: världen. Det kommer då att finnas en liten artikel som kommer handla lite om Diakonia. Detta händer genom en intervju som skedde efter att jag blivit uppringd av en kille som kommit i kontakt med Diakonia genom att vi varit och undervisat på StepOut-kurs. Man kan redan nu gå in på crossnet.se och klicka sig fram till tema-sidan. Men det är alltså först nästa vecka som Diakonias namn kommer synas där.

tisdag 25 september 2007

Vi kräver insyn!

Världens första Diakonia-Uppsala-aktivistgrupps-aktion har nu genomförts! Igår eftermiddag stod några av oss utanför Naturkompaniet i Uppsala och delade ut informationsblad om hur svårt det varit för Rena Kläder att få något grepp om under vilka arbetsförhållanden Fjällrävens produkter tillverkas. Just igår släpptes nämligen en rapport om tre svenska klädföretags etiska arbete – en rapport Fjällräven inte velat delta i.
Tidigare på dagen hade Henrik, som genom Svenska Kyrkans Unga är engagerad i Rena Kläder och också var den som anordnade aktionen, varit inne på Naturkompaniet och överlämnat ett exemplar av rapporten samt en utdelningslapp. Själv funderade jag lite nyfiket vad de anställda i butiken tänkte när majoriteten av deras kunder just denna stund kom in i butiken läsandes på en liten lapp med rubriken ”Fjällräven Underkänt”…

Spännande under aktionen var att studera olika sätt att förmå förbipasserande att verkligen ta emot vår lappar. Minst tre olika stilar kunde konstateras:
- Stil 1: Le stort, placera sig på behörigt avstånd från den eventuella mottagaren och mycket artigt fråga ”Får jag ge dig en sådan här?” och försiktigt föra lappen i riktning mot personen. Underförstått budskap: ”Jag vill hemskt gärna ge dig en lapp och jag kommer bli jätteledsen om du inte tar emot den.” Resultat: Ganska bra!
- Stil 2: Le lite lagom, placera sig på den exakta punkt där mottagaren (i det här fallet finns inget val) tänkt ta sig förbi dig och väldigt hurtigt säga ”Varsågod!” samtidigt som lappen liksom snärtas fram. Underförstått budskap: ”Du kommer inte förbi utan att ta den, det blir smärtfriast för oss båda om du bara gör det.” Resultat: Också bra!
- Stil 3: Få ett telefonsamtal, placera sig bakom en stor blomkruka och föra ett samtal under i princip hela aktionen. Underförstått budskap: "Mina medaktörer är lite pinsamma." Resultat: Sådär.

100 lappar delades ut, några små korta diskussioner fördes och förhoppningsvis kan detta vara ett steg mot att få Fjällräven och andra företag att bli mer öppna för oberoende kontroller. Nästa gång du vill handla en sån där söt ryggsäck, passa på att fråga lite hur den egentligen tillverkats.

Ps. Läs mer och ladda ner rapporten på www.renaklader.org Ds.

fredag 21 september 2007

VAR MED OCH FÖRÄNDRA VÄRLDEN!

Mikael är med i Diakonias aktivstgrupp. På bilden ser du hur han får ett tacksamhetsarmband av Diakonias partner som arbetar med konfliktlösning i Kenya.
Vill du också göra något åt läget i världen?

Välkommen till vår informationsträff om Diakonias aktivistgrupp i Stockholm 1 oktober 18.30

Diakonias aktivistgrupp inbjuder till information och engagemang

Kom till vår informationsträff och få reda på:
- Vad är Diakonia?
- Vad gör en aktivistgrupp?
- Hur kan vi påverka?

Välkommen den 1 oktober kl. 18.30!
Plats: Andreaskyrkan, Högbergsg. 31, T-bana Slussen

/Diakoniaaktivisterna Sthlm

För mer information om Diakonia och aktivistgrupper se
www.diakonia.se.
För frågor om träffen kontakta Sara på
saranillapersson@yahoo.se,
0709-82 15 17.

Regeringen tar biståndspengar till annat

Nu har regeringen presenterat sin budget och det visar sig att de kommer att "fuska" med biståndet.

Regeringen säger att de vill höja kvaliteten i biståndet, och det är så klart jättebra. Men hur ska det gå till när man fortsätter ta pengar ur biståndsbudgeten till annat?

En procent av Sveriges inkomster går till bistånd. Det är 32 miljarder. Av dessa tas 2,5 miljarder till flyktingmottagning och 500 miljoner till skuldavskrivningar.

Det är så klart otroligt viktigt att anvätta pengar till flyktingmottagning, jag är den första att skriva under på en human flyktingpolitik och bra villkor för de som söker asyl i Sverige. Men, för den sakens skull så kan man inte ta biståndspengar till det. De måste gå till att utrota fattigdomen, där det behövs som mest.
Skulderna ska också avskrivas men jag tycker att Sverige har råd att göra det utan att norpa av biståndsbudget. Det blir ju som att ge bistånd till oss själva, verkar konstigt för mig.

Fair fashion?

Igårkväll invigdes utställningen ""Fair fashion?" på Världskulturmuséet i Göteborg, en utställning om den globala klädindustrins baksidor. Några av oss från aktivistgruppen var där och kollade in modeshowen och lyssnade på rättvis spoken word-DJ. Personligen var jag inte särskilt imponerad av showen, blev mest bara irriterad på att tjejerna skulle vara så himla sexiga och killarna så coola (jag hoppas det fanns någon slags tanke med det, men jag tvivlar...), och att en av tjejerna envisades med att dra upp sin redan korta klänning alldeles för långt, stup i kvarten. Det jag däremot blev mäkta imponerad över var den massiva folkmassan som hade anlänt. Hela entrén till muséet var smockat med folk! Varhelst man kunde se minsta gnutta av "scenen" (som inte heller hade anordnats på bästa sätt, men strunt i det) stod och satt människor i långa rader. DET var imponerande! Det händer grejer på klädfronten, det kan man ju lungt konstatera. En utställning som för några år sedan förmodligen inte ens skulle bli av, eller gömmas undan på något litet alternativt museum någonstans, görs nu på ett av Göteborgs största museum och drar galet mycket folk. I like!

lördag 15 september 2007

Mellanösterndag i Göteborg

Nyss hemkommen från en Mellanösterndag i Betlehemskyrkan, där delar av vår utställning nu befinner sig. Dagen kallades för Mellanösterndag, men handlade egentligen endast om Israel/Palestina, men inbjudna gäster från Bilda, SIRA (Swedish International Relief Association) som driver en skola i Betlehem för barn med inlärningssvårigheter, samt en palestinskfödd kvinna som nu jobbar på Lärarhögskolan i Stockholm. Vi var inte så många som var där och lyssnade, ca 25, men många verkade vara väldigt intresserade av och engagerade i Israel/Palestina-frågan. Medelåldern låg väl runt 50, så jag och Rebecca utmärkte oss inte bara pga våra Diakonia-tröjor. Jag blir alltid lika glad när jag inser att det faktiskt finns en hel massa engagerade 40-plusare också. Det är så lätt att tro att det bara är "vi unga" som vill förändra världen, när det mestadels bara är dom jag omger mig med.
Vi fick bra tillfälle att berätta lite om utställningen och om oss, vad vi gör och vilka vi är, och dom verkade gilla det vi gjorde. En äldre dam sa till mig att visst finns det hopp för världen när det finns så många engagerade unga. Definitivt!, sa jag och log.

Vi fick höra om många bra utbyten mellan Sverige och Palestina, som berörde mig. Desto mer ledsen blev jag när dom sa att möjligheterna för unga israeler och palestinier att träffas är desto mindre. Viljan finns där men hindren är många. Tanken på att det ibland är lättare för en palestinier att komma i kontakt med en svensk än med en israel gör mig så vansinnigt arg. Hur ska det kunna skapas fred om inte folk från båda sidorna får träffas och inse att dom på "andra sidan" är lika mycket människa som jag, inte bara terrorister eller ockupanter? Det finns dock undantag, t.ex. en organisation för föräldrar, palestinska och israeliska, som förlorat sina barn i konflikten. Sånt gör mig lika vansinnigt glad som jag förut var arg och gör att jag lätt kan stämma in i den äldre damens hoppfulla framtidstro.

Ett första litet pre-möte

Så har det hänt, några Uppsalabor har träffats lite snabbt och man kan nog säga att ett första Diakoniamöte ägt rum. Trots att vi mest gick på en debatt tillsammans och efteråt pratade ihop oss om var vi ska träffas den 20 september (då det riktiga första mötet inträffar) borde det väl räknas?

Debatten i fråga handlade om handel; ska den vara fair eller fri? Intressant att höra insatta och duktiga människor diskutera, även om det vara lite väl mycket ”det ligger förstås något i det du säger…” för att det skulle bli riktigt spännande. Debattören som propagerade för frihandel kom absolut med argument jag inte tänkt på överhuvudtaget, men min tro på Rättvisemärkt som ett bra sätt att förändra världen har dock inte rubbats. Tänk bara vilket grymt sätt det är att upplysa företag om att vi konsumenter vill se ansvarstagande när vi väljer en dyrare produkt som garanterar mänskliga rättigheter! Dessutom fick vi höra att Rättvisemärkta produkter nu utgör hela en procent av världsmarknaden (av de produkter som finns Rättvisemärkta alltså). Det låter kanske lite, men det måste handla om jättemycket pengar och därmed jättemånga människor som påverkas på ett positivt sätt.

Dessutom… Är det fler än jag som har den där känslan av att det liksom ”rör på sig” vad gäller varor och ansvar för hur de produceras? Tänk bara för typ två år sedan, såg man Rättvisemärkt någonstans då? Hade H&M en ekologisk kollektion? Pratade Anders & Måns om indiers arbetsförhållanden? När man frågade om barnarbete i en klädaffär, visste de ens vad man pratade om? Det händer grejer…

Hurra för konsumentmakt!

måndag 10 september 2007

Vi är tillbaka

Efter nästan en månads tystnad är vi tillbaka! I helgen träffades 22 glada och fredliga Diakoniaaktivister till terminsstart. Vi umgicks, åt, dansade (multikulticluben på Södra Bar går inte av för hackor) och planerade terminen som ligger framför. Det är mycket spännande i görningen; klimat och fattigdom kommer att vara ett fokus under terminen. Det finns också kampanjer att delta i, skolor som vill ha besök, MR-dagarna och mycket annat. Jag blev jättepeppad och jag tror att de flesta blev det. Nu sitter jag ju t.ex. här och tänker på det istället för att planera den lektion jag snart ska ha på en folkhögskola... blir väl lite nattjobb!

Uppsalagruppen startar snart! Den 20 september är det en öppen träff - om du är ung Uppsalabo sugen på att förändra världen - kom dit vetja! Se mer på www.diakonia.se.

Även Stockholmsgruppen kommer snart att ha en infoträff - håll utkik här.

Bloggen kommer att finnas kvar även efter sommaren. Vi vill skriva om vad vi gör, tillståndet i världen, godaste rättvisemärkta chokladen och annat som far genom huvudet.

söndag 19 augusti 2007

Festivalsommaren är över

Nu är det en vecka sedan vi kom hem från Frizon. Sommarens äventyr är över, och när man åker tunnelbana på morgonen märks det att Stockholmarna har återvänt till verkligheten, tempot är tillbaka. Som vanligt känns det både skönt och sorgligt när sommaren går mot sitt slut.
Jag som jobbat på Diakonia första sommaren har haft en festivalsommar av sällan skådat slag. Summa summarum känner jag mig mycket nöjd. Festivalerna har varit olika, men bra. Vi har mött mycket människor, haft många korta diskussioner och några långa om Israel/Palestina, skuldavskrivningar, utsikterna att nå millennimålen, olika märken av rättvisemärkt choklad och mycket annat.

Nu i augusti är läget lite lugnare för Diakonias aktivister men i september drar det igång igen med loklagruppsträffar och informationsaktiviteter. Då återklommer vi även här på bloggen.

lördag 11 augusti 2007

Nu regnar det...

Nu regnar det….
Det var fredag morgon och vi tittade ut genom fönstret. Jo, det låg regn i luften, som en tjock heltäckande filt bredde molnen ut sig över himlen. Och mycket riktigt kom skurarna efter någon timme och avlöste varandra. Försökte se detta från den positiva sidan: i och med regnet försökte många ta skydd någonstans där det fanns tak. Välrdens tält där vi sitter är ypperligt för folk som söker regnskydd, framförallt pga cafét som finns där. Men så finns ju också vi där. Så, fler kommer in i tältet vid regn, och fler tar en runda förbi oss och tittar lite och tatuerar sig lite eller spelar lite på labyrinten. It´s a win win situation nästan.
En intressant tanke som vi stötte på häromdagen kom från en bibelskole-lärare. Han filosoferade utifrån en bibeltext huruvida man ska strida för sina rättigheter. Egentligen är jag fel att skriva om samtalet för jag hörde det bara i efterhand, men, någonstans står det om att blablabla. Han ansåg helt att vi här i Sverige "kan" strida för andras rättigheter, men filosoferade kring det där just med att strida själv.
Själv lyssnade jag på en debatt om gender och varför det är så få tjejer som står på musikscenerna. Kort sammanfattning av vad vi bör: ändra rollerna redan i förskolan (måste killarna alltid vara dem som spelar gitarren?), tjejer måste ta sitt ansvar att använda sina gåvor de fått och inte backa i blyghet, killar sluta ge gliringar när en tjej ska va med i bandylaget eller spela trummor i popbandet och ge uppmuntran istället, ta upp frågan i församlingen så att det aktivt kommer på agendan en diskussion om hur man kan få jämställdhet över de deltagande.
Och så var det också dags för Joakim W att anlända och tala om Israel/Palestina. Trots en lite otacksam tid precis före kvällsmötet då många vill vara i tid och få bra platser, kom det drygt 50 pers som aktivt satte sig och lyssnade och ett 20 tal fikade eller allmänt hängde i tältet. Och efteråt var det ett tiotal som stannade och diskuterade med Joakim och ställde frågor och faktiskt stannade över en timme till. Kul. Det var mäktigt när Joakim skulle säga sin sista mening i föreläsningen, sekunderna innan så tystnade allt omkringliggande dunk, folk som diskuterade saker vid sidan om tystnade, symaskinerna slutade vibrera, "det är de människorna, de som inte vill att folk ska dödas för att man själv ska få det bättre ställt, det är dem människorna vi ber till Gud om ska få hjälp att finnas på båda sidor för att få arbeta för fred och kärlek." (obs, ungefärligt citat)
Ja, nu blir det ett långt inlägg märker jag. Vill bara passa på att hälsa Julia välkommen som anslöts igår kväll. Och att uppmärksamma killarna som kom och spelade labyrinten igår kväll med sin egen stil. De ville fortfarande ta den närmaste vägen till "farmor" och liksom hoppade med kulan över hålet, det gick ibland och ibland inte. Men de fattade fortfarande vad vi ville säga med spelet, för första gången de lyckades få bollen över hålet ropade de förtjust "vi lyckades smita förbi vakterna"! Roligt.

fredag 10 augusti 2007

Festivalen är i gång

Så var festivalen igång!
Efter att ha klurat lite med hur vår utställning skulle upp, blev vårt tält riktigt fint och trivsamt. Och redan första kvällen, i onsdags, kom flera nyfikna ungdomar in och läste på utställningen och testade både labyrint och gnuggisar. Jag undrar om det inte faktiskt spreds ett rykte om de där gnuggisarna för de går åt som smör i solen.
Men den första ”riktiga” festivaldagen var ju igår, torsdag, och vi fick hälsa Elin välkommen till vårt lilla gäng (jag, mikael, liv).
Vår första gäst var en kille som visste ganska mycket fakta och jag kände mig faktiskt ganska ställd då han kunde så många namn på människor och vapenvilor och hela tiden frågade ”varför?”. Det var inget annat att göra än att erkänna att jag faktiskt inte visste svaren på det han frågade, och hjärtligt bjuda in honom att komma och lyssna på Joakim W som ska komma och tala ikväll. En annan gäst var en ungdomsledare som kom med sina kids och sa till oss ”berätta för dem om Diakonia”, och det gjorde vi minsann.
Det känns bra att få ha vår utställning i Världens Tält i år. Det känns som att det blir lite lättare för folk att våga komma och titta och fråga och testa grejorna vi har, jämfört med att ha utställningen utomhus. Det är också många som kommer och sitter på vår kudd-grupp.
Liv, Mikael och jag hade ett litet seminarium/samtal igår kväll, om att engagera sig. Det kom 13 stycken sugna tonåringar som ville få tips om hur man kan engagera sig, och Liv pratade också om varför man bör engagera sig. Mikael hörde några prata efteråt och vårt betyg blev att det var trivsamt. Kul. Vi fick också två eventuella nya medlemmar var till Göteborgsgruppen och Sthlmsgruppen. Också kul.
Ja, vår känsla när vi gick hem till Götabro för att sova på natten, alldeles genomskrattade i våra kroppar efter en timme med improteater, var ”vilken härlig och bra dag det har varit!”

måndag 6 augusti 2007

norrland utan internet

Urkult var en go festival, mitt i skogen... inget internet, inte ens mobiler fungerade. Men en härlig Norrlandsupplevelse. Festivalen befolkades av alternativrörelsen när den är som bäst. Fullt av sjalar, dreads och radikala perspektiv på världen. Vi hade många bra diskussioner om situationen i Israel/Palestina, bistånd och läget i världen med deltagarna, som ofta var politiskt engagerade. Dessutom lyssnade vi på härlig musik - allt ifrån svenska snuskvisor på tramporgel till senegalesiska rytmer. Våra grannar på campingen var rätt bra på att spela djembe de med och brukade sätta igång sin konsert när det var slut inne på festivalområdet (de höll igån i några timmar tills det ljusnade..) Så sova har vi inte gjort överdrivet mycket.

På torsdag drar vi vidare till Frizon, en kristen festival utanför Örebro. Med internet...

onsdag 1 augusti 2007

på väg igen...

Nu åker vi igen, denna gången ska vi till Urkult och lyssna på folk- och världsmusik! Kolla mer på www.urkult.se. Vi hoppas att vi kan få tillgång till internet där och hör av oss så snart vi kan.

Nu ger vi oss ut på vägen...

måndag 23 juli 2007

klimat och bajamaja

Bilen och klimatet
Igår kom Sara tillbaka med bilen från lägret och jag mötte upp vid jobbet och åkte och lämnade tillbaka den. Det är ju lite lurigt det här med att åka på sommarturné med en bil när man är en biståndsorganisation. Vi informerar för att förbättra livet för utsatta människor - samtidigt kör vi bil dit vi ska och släpper ut massa koldioxid, som ju försämrar livet för redan utsatta människor. Lite lurigt... Anledningen att vi åker bil (och inte tåg) är att vi har en stor utställning i ett släp, och det behövs ju en bil som drar det... Och dumt nog finns det inga bilar att hyra som är både miljöbil och har dragkrok, så den möjligheten försvann. Jag har ni kompromissat och köpt klimatneutralisering för den sträcka vi kört. Till scoutlägret gjorde vi av med ca 140 l bensin, ja la till 110 l för vi var ju i Hultsfred tidigare i sommar. Så här blir det:
250 l bensin = 553 CO2
Det kostar 0,33 kr/kg och summan för oss blev alltså 241 kr.
Detta kan man köpa på Statoils hemsida även om man kör med sin egen bil samt för uppvärmning och allt möjligt. Visserligen vet jag att handeln med utsläppsrätter inte fungerar optimalt och att det finns problem med investingsprojekten som pengarna handlar i men i brist på möjlighet att undvika utsläpp så känns det ändå bättre än inget alls.

Och så bajamajan...
Mina kära kollegor på Jiingi hade kvar min dator sedan jag lämnat lägret för att kunna blogga m.m. Igår på kontoret så startade jag den, och gissa vilkan hemsida de lagt in som startsida åt mig...Haha! Så nu kan jag det mesta om bajamajor, jag kan tänka mig många sämre startsidor faktiskt.

Nästa vecka åker vi till Folkmusikfestivalen Urkult med vår utställning så snart är det dags för tält, sovsäck och bajamaja igen!

lördag 21 juli 2007

100-årsfest

Efter att ha tömt utställningstälten och fått ner alla grejorna i släpet, sitter vi nu trötta, men nöjda på café källan och tar igen oss. Det var 100 år sedan det första scoutlägret hölls i England och det ska inte gå obemärkt förbi. Klockan tio började hela lägrets 20.000 scouter trumma på grytor och annat de hittade och det var mäktigt att stå i mitten och bara fyllas av dånet. Vi vet inte riktigt vad som väntar resten av dagen men det ska bli kul att få vara med och fira scoutings första hundra år. I morgon åker vi hem igen och jag kan bara konstatera att det har varit en helt fantastisk vecka här på Jiingijamborii!

fredag 20 juli 2007

Sista workshopen är gjord!

Då var vi klara med alla våra workshop! Det känns bra, idag hade vi helt underbara scouter, de var engagerade och helt fantastiska att få jobba med. Bättre avslutning kunde vi knappt få. När vi gick för att äta lunch gjorde vi en snabb överslagsräkning som sa att vi under veckan har träffat 420 scouter plus alla som kommit in i vårt tält under spontantiden och det har också varit en hel del kanske 600. Så vi känner oss nöjda med oss själva och klappar oss lite på axeln.
Även om inte lägret tar slut förän på söndag så packar vi ikväll ihop våra grejer. Det är tråkigt att vi inte ska få träffa en ny bunt med scouter imorgon men samtidigt väldigt skönt eftersom jag känner mig lite sliten och en sovmorgon skulle inte vara helt fel.

Torsdag 19/7

Dagen började med att jag och Sara höll workshops för några scoutpatruller som Sara känner flera av ledarna till (hon känner verkligen alla här, det är kul). Erik och Lisa höll i den andra gruppen scouter. Tyvärr har Erik tappat rösten och kan knappt prata så han fick vara hjälpreda idag. På nästa workshop var det inte lika många scouter så då hade vi dem som en grupp. Under spontan tiden i eftermiddags kom jag fram till att jag blivit bättre på att göra tatueringarna utan att några bokstäver faller av. De flesta verkat tycka att våra gnuggisar är en mycket rolig idé.

Idag har det varit väldigt skönt väder, det har blåst men inte varit så hett som innan. Vädret har dessutom varit någorlunda stabilt hela dagen vilket jag uppskattar för vädret har varit väldigt konstigt de andra dagarna. Ena minuten har det varit strålande sol och i nästa molnigt och kallt. Men i allmänhet tycker jag att vi har haft tur med vädret.

onsdag 18 juli 2007

från en som åkt hem

Nu har jag lämnat lägret, lite sorgligt för vi hade så väldigt kul! Ikväll var det en stor happening för alla på hela lägret (typ 20 000 pers) och jag undrar lite vad som hände.... Det är roligt med drop-in-tiden på eftermiddagarna, det kommer scouter som vi pratar lite med, och många har så himla bra kommentarer och frågor. Man vill bara krama dem allihopa. En kille som var 11 år var inne och pratade med Lisa härom dan. Han hade sån grym koll, skulle inte förvåna mig om han blir utrikesminister en vacker dag.

tisdag 17 juli 2007

mitt i lägret

Andra dagen av aktiviteter börjar ta slut. Jag känner mig trött och hungrig men ändå väldigt nöjd med dagen. Vi har träffat 12 patruller med scouter under dagen som fått prova på våran workshop. Det har varit roligt och jag tror att även scouterna har tyckt det. Jag tror även att de lärt sig något om ickevåld och att vi faktiskt har kunna beröra barn och ungdomar och fått dem att tänka kring världsförbättrarfrågor, vilket är vårt stora syfte.
Kulspelet är en succe. (För alla som har varit med och gjort det, bra jobbat!) Många provar på det under eftermiddagarna då vi har våra droppin-aktiviteter.
Det går ju inte att rapportera utan att skriva nåt om vädret, vi vaknade till ösregn, blixt och dunder sen har det varit jättefint och solen skiner från en blå himmel! Toppen!
Nu stänger vi igen för dagen, och vilar upp oss inför en ny dag imorgon då vi ska träffa 12 nya patruller.

lördag 14 juli 2007

Nu är vi på plats!

Diakonias sommarturné har nu kommit till scoutlägret Jiingijamborii. Det finns förväntan i luften…
2 700 funktionärer har redan varit här ett tag och jobbar som allt från dasstömmare till pilgrimer. Vi från Diakonia är här med vår utställning om Israel/Palestina och för att hålla workshops om icke-våld.
Idag har det vällt in scouter hela dagen, över 16 000 ska på plats idag och det är häftigt att se hur en hel liten scoutstad växer upp. Vi förbereder oss och gör fint i utställningen samt jobbar på att bli så där scoutigt smutsiga under naglarna…

torsdag 21 juni 2007

Välkommen till oss!

Här kommer vi berätta hur det går för Diakonias festivalturné i sommar.
Den 13 juli lanseras den här bloggen på riktigt - då är vi på plats på det stora scoutlägret jiingijamborii och väntar på 18000 scouter!
Kom tillbaka då!