Vi är Diakoniaaktivisterna. Vi lämnar avtryck och tror på att en bättre värld är möjlig. Tillsammans förändrar vi världen. Välkommen till vår blogg!

fredag 28 december 2007

Hur tjatig ska man vara?

Okej att man har bestämt sig för att försöka vara medveten om sina val och sin påverkan här i livet, men hur noga ska man vara och hur långt ska man gå när det gäller att påverka andra? Ska man ta alla chanser att få yttra sin åsikt om tingens ordning, eller finns det en gräns för hur tjatig man ska vara? Tänk dig till exempel…

Ni sitter runt ett dignande julbord fullt av prinskorv, köttbullar, sylta, skinka, tungrulle och andra spännande delar av ett djur. Upplyser du om köttproduktionens hutlösa koldioxidutsläpp eller tar du lite mera senap?
En släkting berättar sedan om att denne ”så himla billigt” hyrt en bil i jul, i vilken han/hon farit runt till släkt och vänner i hela landet under helgen. ”Mycket smidigare än det meckiga tåget.” Föreläser du om biltrafikens klimatpåverkan eller frågar du vilken mack bilen hyrts på?
Så börjar din syster prata om sin underbara weekendresa till Barcelona i november. Trevlig var den och biljetterna verkar inte ha kostat nästan någonting! Inleder du en diskussion om moralen i korta flygresor eller ber du att få se bilderna?
In kommer nu dina försenade kusiner som passar på att förevisa sina nyinhandlade reajackor. Galet billiga och snygga som tusan! Kommer några meningar om arbetsförhållanden och konsumentmakt att undslippa dig, eller hämtar du lite mer must?
När ni just gått över på godiset fäller din kusins nya respektive en ganska märklig, lite halvrasistisk kommentar om en familj i grannhuset. Ber du denne förklara sig närmare, beredd att gå hårt åt främlingsfientliga tendenser, eller byter du samtalsämne till något mindre känsligt?

Sådana här dilemman tycker jag mig stöta på hela tiden, men kanske framförallt under högtider som julen, då jag lämnar min gamla vanliga, relativt homogena umgängeskrets, där väldigt många redan tänker precis som jag. Hur ska jag då förhålla mig?

Jag kan avslöja att jag långt ifrån alltid påpekar det som skulle kunna påpekas, men har satt en minimiregel för mig själv: jag får inte vara tyst när min tystnad kan tolkas som bekräftelse på något uttalat som jag inte kan stå för. Om jag låter bli att bemöta en rasistisk kommentar känner jag att detta lätt kan tolkas som att jag instämmer, varför jag brukar försöka vara noga med att motsäga sådant, även när det innebär jobbig stämning.

Kanske betyder denna blygsamma minimiregel att jag uppför mig som en riktig mes, jag vet faktiskt inte. Egentligen måste det väl ändå betraktas som viktigare att förändra världen (helst fort) än att behålla köttfriden vid julbordet? Å ena sidan tror jag att det är lättare att få gehör när man är ”lagom radikal” än när man predikar revolution, och vem orkar med ett litet låtsashelgon som oombedd ska påpeka alla fel? Å andra sidan kanske vi inte hinner med lagom när världen ser ut som den gör?

tisdag 18 december 2007

Köpfri zon

Det bränner fortfarande sådär skönt i kinderna och jag känner mig nöjd med dagens insats. Jag har precis kommit hem efter vår och Speaks gemensamma julaktion med en köpfri zon mitt i Göteborgs julhysteri.

Efter att ha satt upp partytältet upptäckte vi ganska fort hur otacksamt det är att försöka få kontakt med människor som är så otroligt fokuserade på att köpa sina julklappar. Under de tre timmar vi stod och bjöd på kaffe och pepparkakor och delade ut schyssta julklappstips fick vi höra en hel del onödiga kommentarer. Men vi fick också växla några ord med dem som verkligen bryr sig. Någon ville köpa en get på en gång och en annan utbrast att utsläppsrätter är en fantastiskt bra julklapp. Han fick tydligen det själv förra året och blev hur glad som helst! Det är i sådana stunder som allting känns hoppfullt igen och man inte längre tänker på att tårna håller på att domna bort.

Utmana traditionen!

"Nästa år skippar vi julklapparna, va?!" har så länge jag kan minnas varit min farfars standardreplik efter att timmarna av julklappsutdelning gått till ända och vi går runt och tackar varandra och frågar om boken/skivan/tröjan/glasen var till belåtenhet. "Ja, farfar, det gör vi" brukade jag svara med vetskapen om att nästa år skulle julklappsberget vara större än aldrig förr. Så ifjol gick min familjs jultraditioner genom tidernas största förändring. Vi begränsade julklappsinköpen! (på min, minsta barnet i familjen, inrådan btw...) Mamma och pappa skulle endast köpa en klapp var till mig och mina syskon, och vi skulle gemensamt köpa en var till mamma och pappa. Inget till farfar, inget till farmor, inget till morbror och inget till kusin. När julaftonen kom var vi alla lite spända på hur kvällen skulle arta sig. Julklappsutdelningen i min familj har alltid tagit evigheter eftersom vi är en rim-älskande familj, och då tar det lite tid när man ska fundera och gissa på vad som kan vara i paketet. Vad skulle vi nu göra resten av kvällen? Julklappsutdelningen kom, och gick undan i aldrig skådad takt. Efteråt satt vi lite paffa i soffan. Klockan var bara åtta och vi var redan klara! Men så upptäckte vi att vi alla tyckte det var rätt skönt. Nu hade vi ju tid för att bara umgås ett tag.

I år var det självklart att vi skulle fortsätta denna julklappsbegränsade tradition. Vi har inte ens riktigt bestämt om vi ska köra på samma modell som ifjol eller på något annat sätt. Detta har resulterat i att jag inte har köpt en enda julklapp än. Och jag är inte ens bekymrad över detta faktum. Det ordnar sig nog när jag kommer hem och kan titta tillsammans med mina syskon. Sen är det ju bara ett plus att jag slipper gå på stan i ett julhysteriskt Göteborg.

I eftermiddag kommer vi aktivister i Göteborg tillsammans med Speak att ordna en köpfri zon i Brunnsparken mellan kl 16 och 19. Där finns fika, tips på schyssta julklappar och en omvändelsesäck där man kan få slänga sina julklappar så de går till bättre behövande. Välkommen att utmana traditionerna!

söndag 9 december 2007

Min kärlek till övergångsställen

Jag har kommit på en ganska knäpp grej, nämligen att jag älskar övergångsställen. Det är verkligen en njutning att få gå över dessa breda vita streck, och ibland kan jag komma på mig själv med att gå saktare för att detta härliga ska räcka längre.

Vad är så speciellt med övergångsställen kan man ju då fråga sig? Jo, tänk dig situationen. Där kommer lilla jag från ena hållet. Från andra hållet kommer en (i förhållande till mig) gigantisk framrullande maskin. Det är nu det blir spännande, för vi vill båda samma sak: vi vill passera samma lilla bit asfalt, samtidigt. Kraftmätningen börjar - vi spänner ögonen i varandra och undrar vem som ska stanna för vem. Vem ska vinna kampen om asfaltsbiten?

Det är här njutningen kommer in, för jag vinner jämt. Det är alltid jättemaskinen som stannar, och låter lilla mig få asfaltsbiten först. Inte för att jag är störst, starkast eller hade elakast ögon, utan för att det är min rätt. Och det är en underbar känsla! Jag får som jag vill, inte för att jag med min storlek och styrka tvingat till mig det, utan för att det är min rätt.

Så borde livet alltid vara. De stora och starka borde varje gång de har fel, stanna för de små och svaga, när de har rätt. Tyvärr funkar det inte alltid så. Ganska ofta tycker jag att det verkar som att den som är stor roffar åt sig från den som är liten, trots att den inte har rätt till det. Men inte på övergångsställena! Där råder inte den starkes lag, utan rättens. Med min och andra engagerades hjälp kan övergångsställets lag spridas oxå till resten av världen.