Hans Rosling: Ge till de kristna organisationerna

Apropå katastrofen på Afrikas horn frågar en TV4-reporter Hans Rosling, professor i internationell hälsa: ”Hjälper vår hjälp?” varav Rosling svarar:

”Ja, de beprövade organisationerna är duktiga. Röda korset, Läkare utan gränser, Unicef och de missionsorganisationer och kristna organisationer som har varit på plats tidigare. De kanske inte är så stora men de som har varit på plats och som känner området som har en systerkyrka eller nåt sånt där, de är bra att hjälpa. Beprövade organisationer, de hjälper – Unicef är riktigt effektiva på sånt här, de vet vad kvinnor och barn behöver.”

Se hela intervjun här, den är sjukt inspirerande.

Svenskt bistånd till skatteparadis

Det svenska biståndsorganet Swedfund har investerat svenska biståndspengar i företag som medvetet undviker att betala skatt i Tanzania, där företaget är verksamt.

En studie av ActionAid visar att en av Swedfunds investeringar har resulterat i företaget PanAfrica Energy, som utvinner och säljer fossilgas i Tanzania, och som har fört ut stora skattefria vinster ur landet till skatteparadis. Konsekvensen är att Tanzania inte får in skatt för de vinster landets fossilgas genererar. PanAfrica Energy har undkommit skatter för totalt 65 miljoner i Tanzania sedan 2004. För 65 miljoner hade 175 000 flickor kunnat gå i skola i Tanzania. Fallet med PanAfrica Energy är bara en del av ett mycket större problem.

Swedfunds uppdrag är att främja en långsiktigt hållbar utveckling genom att investera i företag i utvecklingsländer. På sin hemsida framhåller Swedfund särskilt att dessa investeringar är viktiga för att de genererar skatteintäkter i länderna.

Regeringen har på flera sätt förändrat förutsättningarna för biståndet. En tydlig inriktning är att kanalisera allt mer bistånd genom näringslivet. Regeringen anser att näringslivet har en viktig roll att spela för att skapa ekonomisk tillväxt och arbetstillfällen samt ge länder större skatteintäkter att bygga grundläggande välfärd för.

Det krävs ordentliga åtgärder för att se till att det fungerar som det är tänkt. Hjälp oss gärna att fånga biståndsministerns uppmärksamhet genom att sprida den här filmen.

Här har jag tidigare skrivit om Swedfund och om hur bolaget enligt oberoende bedömare har profit i fokus istället för fattigdomsbekämpning.

EU missar biståndsmålen

En rapport som tagits fram av AidWatch som är en kampanj av nätverket Concord som inkluderar Diakonia fastslår att medan EU har tagit fram mål för hur mycket pengar de ska ge i bistånd för att uppnå milleniemålen har 13 länder inte ens uppnått delmålen för 2010. Sverige ger mest bistånd i EU - 1,12 procent av bruttonationalinkomsten (BNI) - men kritiseras av Concord för att mycket av de pengarna som kallas bistånd inte lämnar EU utan används till andra ändamål: flyktingmottagning, kostnader för utländska studenter och skuldavskrivning mm. Dessa ändamål är naturligtvis inte dåliga, men de ska inte användas som ursäkt till att ge mindre bistånd än man gjort om man verkligen gett 1,12 procent av BNI.

Läs rapporten här.

Inte värd tändstickan att bränna upp den med

För nån månad sen kom Linda Polmans bok "Kriskaravanen" som utan pardon kritiserar hur nödhjälp, dvs. bistånd efter krig eller katastrofer som det till Kongo eller Haiti, bedrivs. Jag har inte läst boken själv (och kommer inte göra det av skäl som ges nedan), dock några recensioner.

Aftonbladets recenscent Anders Johansson rycktes med i kritiken till den grad att han skrev "Lägg ner biståndet!" i marginalen efter att ha läst 41 sidor. Även om han inser att hon förtiger mycket som motsäger hennes tes är han uppenbart medhållande till hennes slutsats: "Hon börjar med Florence Nightingale och rör sig via Biafra, ­Live Aid, Rwanda med mera, till dagens Afghanistan, och hela tiden tänker man: total passivitet hade varit bättre än denna förödande 'hjälp'! I Rwanda lyckades omvärlden inte bara nonchalera ett folkmord; när man väl ryckte in var det mördarna, inte offren, man överöste med bistånd. Så att de kunde fortsätta mörda lite till." Polman visar på problematiken som uppstår när man ger nödhjälp till soldater och när soldater kontrollerar biståndet (vilket villkoret ofta är för att biståndsorganisationer är). Flyktingläger används som vilo- och rekryteringsläger för rebellmiliser. Polman, och Aftonbladets recenscent, menar att alternativet att inte göra någonting alltid måste få finnas.

Även recensionen i Göteborgsposten av Lars Åberg är positiv till boken och vill att vi tar den på allvar. "I sönderskjutna städer lever 'humanitärsamfundets' utsända jetset-liv. Många tror på välgörenhet. De känner sig moraliskt kallade och öppnar postgirokonton, de delar ut Biblar och tiotusen udda par skor eller filmar amputerade barn för att höja insamlingstemperaturen. Kalla den gärna en hyenekultur; den framstår i alla fall här som vedervärdig.
Gör biståndet mer skada än nytta? Vem och vad gynnas? Hur mycket svinn på vägen kan accepteras? Polmans bok kommer på svenska precis när sådana frågor åter aktualiserats."

Men sanningen är att vi inte ska ta Polmans bok på allvar, vilket recensionen i DN av Stefan de Vylder avslöjar. Han skriver att Linda Polmans bok är fullspäckad med grova sakfel, vilket med råge ”underminerar trovärdigheten”. Samtliga siffror som han har kunnat kontrollera visade sig vara helt felaktiga, även de som var relativt irrelevanta för bokens budskap. ”Det är genom skribenter som Linda Polman som vandringssägner sprids. Själv anger hon aldrig någon källa till sina mest uppseendeväckande utsagor, men journalister och bloggare kan nu hänvisa till Polman som källa när de vidarebefordrar tokigheterna.”

Ingen seriös människa kan efter att ha läst de Vylders sågning ta Linda Polman på allvar. Kriskaravanen är ett skämt och inte ens värd tändstickan som krävs att bränna upp den med – den behöver förstås inte komma till fel slutsats bara för att den innehåller kilovis med felaktigheter, men den tillför lika mycket till biståndsdebatten som Bamse i trollskogen.

För övrigt är det sant att nödhjälpsorganisationer många gånger betett sig riktigt illa, men de problem Polman tar upp ser ut att kunna lösas med ännu mer insatser och kontroller. Att inte göra någonting utan stå och titta på medan människor dör får aldrig bli ett alternativ.

Kapitalflykt dödar

Bilden ovan visar tredje världens monetära in- och utflöden. Som ni ser går mer pengar ut (till oss) än in. Den i särklass största delen av detta är kapitalflykt, de andra två amorteringar och räntebetalningar på u-ländernas skulder samt rika västerländska gubbars vinst på orättvis handel i dessa länder (som ensamt är ett större belopp än all världens bistånd - vi ger så otroligt mycket till de fattiga, eller hur?).

Det är inte underligt att ekonomen Raymond Baker kallade kapitalflykt för "det fulaste kapitlet i global ekonomi sedan slaveriet". Christian Aid skrev 2008:

The situation is stark and urgent. We predict that illegal, trade-related
tax evasion alone will be responsible for some 5.6 million deaths of young
children in the developing world between 2000 and 2015. That is almost 1,000 a
day. Half are already dead.

Kapitalflykt dödar. Vi måste se till att täppa igen utflödet från u-länderna så att inflödena kan få effekt så fort som möjligt.

Härnäst: Vad har man gjort - och vad mer bör göras?

Kapitalflykt - fattigdomsbekämpningens svarta hål

Dagen uppmärksammar problemet med kapitalflykt och intervjuar Penny Davies från Diakonia om frågan. På aktivisthelgen som var förra veckan berättade Penny om detta för oss, och temat för vår sommarutställning som vi ska föra med oss på festivaler och dylikt under sommaren kommer bli kapitalflykt. Det är nämligen ett gigantiskt hinder för fattigdomsbekämpningen och viktigt för biståndsorganisationer att ta upp - ungefär tio gånger mer pengar åker ut u-länderna än det bistånd som åker in. Det är uppenbart att om vi vill se milleniemålen gå i hamn och fattigdomen utrotas måste vi se till att ge mer än vi tar till u-länderna.

Men vad är kapitalflykt? Hur kan man stoppa det? Går någon något för att stoppa det? Det finns mycket att skriva om det här, men jag tror jag faktiskt spar mig till andra blogginlägg (ni har redan en hel del annat att läsa nedan). Men en rapport om detta som Diakonia skrivit finns här: http://www.diakonia.se/sa/node.asp?node=3114

Debatt om regeringens slakt av infobidraget till biståndsorganisationer

Jag röt till för ett tag sen om hur regeringen skär ner på informationsbidraget till biståndsorganisationer med 60 % på ett år samtidigt som svenska företag i u-länder får alltmer av biståndsbudgeten, och hur absurt detta är då biståndsorganisationer som bevakar att företag sköter sig i u-länder pga slakten av informationsbidraget nästan hamnar i konkurs. Det har blossat upp en debatt om detta i Dagen. Christian Holm, moderat riksdagsledamot i utrikesutskottet (som jag för övrigt träffat ett par gånger, en riktigt trevlig kille) försvarade nedskärningen 23 februari. Anders Malmstigen, biträdande generalsekreterare för Svenska Missionsrådet, Bo Forsberg, generalsekreterare för Diakonia och Niclas Lindgren, direktor för PMU (jag kallar dem fortsättningsvis i texten för de tre vise männen för att inte dryga ut texten onödigt mycket) svarade på Holms insändare den 2 mars. Den 10 mars svarade Holm i sin tur på deras debattartikel. Dags för mig att ge mig in i debatten (och som alltid, mina åsikter är inte med nödvändighet Diakonias officiella hållning).

Holm börjar med att hänvisa till hur en Dagenartikel om infobidragsnedskärningen (en riktigt intressant artikel för övrigt, läs den) skrev att detta skulle leda till urholkad biståndsvilja och minskad yttrandefrihet. ”Detta är märkliga påståenden då neddragningarna handlar om ett minskat anslag till biståndsorganisationers informations- och kommunikationsverksamhet i Sverige. Hur detta skulle kunna minska yttrandefriheten förblir en obesvarad gåta.” Nej, det är ingen gåta, när biståndsorganisationer får mindre resurser till att kritisera beslut av politker och företagare som missgynnar de fattiga kommer sådan kritik inte nå ut till lika många. Att sänka bidraget för en part i biståndsdebatten gör att demokratin blir sämre. Staten får en massiv del av skattepengarna, och företagen får allt mer, även från biståndsbudgeten, då är det i en demokrati även nödvändigt att ge något av skattepengarna till folk som kan kritisera dem, så att de kan ställas till svars av skattebetalare och konsumenter. Staten har förvisso inte förbjudit biståndsorganisationer att uttrycka kritik, men i denna värld krävs pengar för att nå ut med sådan kritik, därmed tystar man kritiker genom att ge dem mindre pengar.

Holm skriver: ”I de prioriteringar som regeringen tvingades göra tycker jag de har valt helt rätt – de fattiga. Det innebär exempelvis att i stället för att prioritera glassiga broschyrer, gratisseminarier och konferenskaffe på hemmaplan, lägger regeringen hellre biståndet på att mildra katastrofen i Haiti, motverka könsstympning av unga flickor eller hjälpa bönderna i Bangladesh som får sina skördar bortspolade för tredje året i rad.” Det är helt uppenbart att om inga pengar lades på broschyrer och annan information skulle biståndsorganisationerna gå i konkurs. Jag kan hålla med om att vissa sorters information är för lyxig. Men att dra all informationsverksamhet över en kam och påstå att allt skulle vara onödigt är befängt och ett slag i ansiktet på engagerade biståndsaktivister. Är denna blogg en glassig broschyr eller ett nödvändigt språkrör för att få ut information om vad som händer i biståndspolitiken? Om Holm tycker att mycket av informationsbidraget går till onödiga saker bör han lobba för en reform som ger organisationerna riktlinjer för hur information ska se ut – inte skära bort från hela informationsbidraget! För information behövs, det kan ingen förneka, vi skulle inte på långa vägar gett lika mycket till Haiti som vi gjort utan biståndsorganisationernas massiva informationampanj. För övrigt är infobidraget, som de tre vise männen skriver, en liten del av det totala biståndet men viktiga i biståndsorganisationernas verksamhet. Genom att stycka det vinner staten lite och organisationerna förlorar mycket.

Holm fortsätter: ”Vad som inte nämns i artikeln är att det även efter förändringarna finns resurser för organisationerna i det civila samhället att använda för informations- och kommunikationsverksamhet. Vad har yttrandefrihet för prislapp? Mig veterligen står det ingenting i Sveriges konstitution om att skattemedel ska vara kopplade till denna rättighet. Vilken annan bransch får skattemedel för att bedriva PR för sin verksamhet och oppositionspolitik mot regeringsbeslut, oavsett vilken regering som sitter?” Detta skrev Holm i en tidning som får statligt stöd och undertecknade med att beskriva sig tilhöra ett politiskt parti som får statligt stöd. Staten har i alla tider stött sektorer och organisationer som de anser nödvändiga i en demokrati, inte minst de som granskar makthavare. Detta gäller särskilt biståndsorganisationer, som till skillnad från företag som säljer varor och tjänster inte får någon inkomst för sin verksamhet utan är beroende av gåvor.

De tre vise männen skriver: ”Holm säger att regeringen valt att prioritera de fattiga. Det påståendet rimmar illa med det faktum att den största biståndsökning som man beslutat om gått till riskkapitalfonden Swedfund vars anslag ökat med flera hundra miljoner kronor när alla andra fått nedskärningar. Det gör regeringen trots att Riksrevisionen och utvärderingsorganet SADEV kritiserat Swedfund för bristande resultat – att det handlar mer om lönsamhet än att stärka fattiga människors makt.” På detta vägrar Holm svara på den viktigast anklagelsen: att Swedfund får så mycket pengar trots att de blivit så hårt kritiserade, utan flyr undan med ett försök att anklaga organisationsledarna för sakfel: ”När det gäller Swedfund har de fått ett kapitaltillskott för 2010 med hundra miljoner, inte flera hundra miljoner.” Ja, men de tre vise männen nämnde inte år 2010. Regeringen har ökat Swedfunds kapitaltillskott under fler år än detta. Och om tillskottet är hundra miljoner på bara ett år kan man ana hur mycket det har varit totalt under mandatperioden. För övrigt är hundra miljoner exakt lika mycket som informationsbidraget var innan nedskärningen. Nu har man skurit bort sextio miljoner. Och gett hundra till ett illa kritiserat riskkapitalbolag som har tillväxt, inte fattigdomsbekämpning, i fokus.

Holms genomgående argument är att biståndsorganisationer egentligen inte bör klaga på minskat infobidrag eftersom bidraget är en oförtjänt bonus från första början som staten bestämmer över. De får bekosta informationen med givarnas pengar eller pengarna från Sida som inte är öromräkta till information: ”Att stödet minskar innebär inte att man inte kan bedriva opinionsbildning. För det första får man faktiskt fortfarande en ansenlig summa skattemedel att disponera för detta avseende och för det andra kan man göra en mindre insats själv som ger avkastning.” Holm skriver som sagt sakfelet att ingen annan verksamhet får bidrag från staten för PR för sin verksamhet och kritik mot politiker, det får organisaionerna själva samla in pengar till, infobidraget är inte någon rättighet. ”Att klaga över att anslaget till egen informationsverksamhet minskar är således inte bara okunnigt utan även själviskt.” Och ja, varför ger staten pengar till biståndsorganisationer överhuvudtaget? Varför inte luta ge alla sorters bidrag och istället sänka skatten så att enskilda individer kan skänka större frivilliga gåvor? Nu kommer vi in på partipolitik och ideologi, och det täner jag inte diskutera, men oberoende av detta finns fyra skäl till att inte sänka infobidraget:

1. Inte ens de mest biståndskitiska ledamöter (eller ja, kanske någon) menar att vi ska sluta ge bistånd. Sverige ska ge en procent av BNI (bruttonationalinkomsten) varje år, och även om man sänker den summan till 0,7 procent (som flera ledamöter vill) är det en ansenlig summa pengar som måste kanaliseras på något sätt. Och faktum är att biståndsorganisationer är ett av de effektivaste sättetatt kanalisera pengana på. Det finns mycket mindre risk för korruption och förskingringar än när man ger bilateralt (från stat till stat). Därför är infobidraget viktigt, eftersom…

2. Hela organisationernas verksamheter kommer påverkas negativt med sänkt infobidrag. Holm säger som sagt att organisationerna får förlita sig på givarnas pengar. Vilka givare? Med sänkt infobidrag kommer man nå ut till mycket färre människor. Infobidragsslakten kommer innebära större förluster för organisationerna än 60 miljoner iom. att man förlorar givare, både nutida (som blir sura över att de får mindre info om vart pengarna tar vägen) och framtida.

3. Mot det skulle man kunna invända det som Holm poängterar i texten, organisationen kan slussa andra Sidapengar till information. Detta skapar dock det som Holm vill undvika, lika mycket pengar till glassiga broschyrer, mindre till Haiti.

4. Slutligen vill jag hävda, visserligen utan att genomfört någon gallup men ändå, att majoriteten av skattebetalarna vill att deras skattepengar ska gå till biståndsorganisationer och att dessa ska få informationsbidrag så att de i sin tur kan få information om biståndet från fler håll än från politiker och företagare. Det är trots allt inte Holms egna pengar det handlar om utan medborgarnas. Vad tycker de om att bra fungerande biståndsorganisationer som kan redovisa goda resultat ute i fält får mindre pengar medan ett illa kritiserat rikskapital får nästan det dubbla av vad biståndsorganisationerna förlorar?

Avslutningsvis: Gratulera dig själv att du orkat läsa ända ner hit genom en klapp på axeln och valfritt stort bidrag till valfri biståndsorganisation med Sidastöd, märk gåvan med ”till information”.

Västvärlden ger inget bistånd och har aldrig gjort det

Följande är en debattartikel jag fick in i Dagen. Klicka på bilden eller här för att läsa vad som står.

Sverige stoltserar ofta med att vi ger en procent av bruttonationalinkomsten (BNI) i bistånd. Och visst, det är mer än vad de flesta länder ger. Få når upp till FN:s vädjan om 0,7 procent av BNI. Tyskland till exempel ger 0,37 procent och USA 0,16. Men samtidigt är det missvisande att påstå att vi ger mycket i bistånd. Sanningen är att vi inte ger något bistånd alls.

Ett argument mot bistånd som ofta används är att det finns många exempel på länder som fått miljarder i bistånd men där tillväxt uteblivit. Flera biståndskritiska artiklar, bloggposter och böcker har påpekat detta. Biljoner kronor har betalats i bistånd under årens lopp, ändå har tillväxten i stort sett stått still i Afrika söder om Sahara (SSA) med flera länder. Det man då inte tänker på är att bistånd är en av flera monetära strömmar mellan nord och syd. Och faktum är att det är en oerhört liten sådan.

2008 gick 36 miljarder dollar i bistånd till SSA. Lika mycket pengar betalade regionen till den rika världen i räntor och avbetalningar och genom de vinster utländska företag som jobbar där kammade hem. Så här har det alltid varit, miljarder har strömmat åt ”fel håll” i form av skulder, orättvis handel och arbetskraft (många välutbildade u-landsinvånare flyttar till väst). Sammanlagt övergår dessa summor biståndet till u-länderna. Inte undra på att de inte utvecklas.

Kampanjen Helpsweden.org har försökt uppmärksamma detta men det är fortfarande många som inte vet om det och det är allt för ofta frånvarande i biståndsdebatten. Egentligen är det underligt att man även oberoende av kunskapen om att de fattiga ger mer till oss än vi till dem försvarar att vi ger en procent av BNI. Den rika världen där Sverige ingår innehar 20 procent av jordens befolkning men förbrukar 80 procent av dess resurser. En ynka procent av vårt rikedomsberg är inte mer än en droppe i havet jämfört med tredje världens alla behov, ja, inte ens det med tanke på att den procenten äts upp igen.

Sanningen är att vi behöver ge minst 10 procent av BNI för att biståndet ska få någon effekt, helst 20 procent. Detta måste naturligtvis innebära rejäla nedskärningar på lyx, kultur och annat vi egentligen inte behöver, det vore befängt att hävda att vi kan utjämna klyftorna i världen utan att försaka något själva.

Dock är ett sådant statligt tionde inte särskilt realistiskt i dag, inget av de politiska blocken har det på sin agenda och det lär ta lång tid innan de har det, om de någonsin kommer att ha det. Det vi kan göra i dag är att köpa Rättvisemärkt för att motverka orättvis handel, trycka på politikerna att avskriva den fattiga världens skulder, själva ge så mycket vi bara kan och be för de fattiga. Samt vara medvetna om detta när folk säger att bistånd inte fungerar.

Första dan i Almedalen

Jag var förväntansfull att vara här men lite osäker på vad jag skulle vänta mig. Vilka skulle vara där? Vad pratar man om? Vad har man på sig?
Med mig var Cissi från Stockholmsgruppen som visade sig vara en Almedalsveteran så hon skingrade dimman. Sent på natten anslöt Frida från Jönköpingsgruppen.
I morse strålade solen och gav vi oss ner på stan och var med på Diakonias seminarium om Kapitalflykt. Penny från Diakonias kontor presenterade en rapport om det och sedan diskutera några politiker och Sidas generalsekreterare. Kapitalflykt är verkligen en viktig fråga för utveckling som inte uppmärksammats särskilt mycket. Hoppas att det blir mer av det nu.
Efter det drog vi på de snygga klockkostymerna och gick omkring i hamnen och samlade namnunderskrifter för Diakonias klimatkampanj. Jag och Cissi blev även intervjuade av finsk tv.
Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag blev utfrågad om klimat i internationella heta stolen. Han var helt överens med oss om att finansiering för klimatfinansiering ska göras utöver biståndsbudgeten. Härligt! Hoppas att han kan övertyga resten av alliansen om det också!

Vår första Almedalsdag kan sammanfattas med sol, massor av seminarier att försöka välja bland, intresserade människor och ganska många stora, lurviga varma hundar.

Dagen är inte slut – ikväll ska vi gå på Rättvisemärkts mingel och smaka på goda schyssta snacks…

Praktikrapport 5: Konsten att ropa hej (i rätt tid) och att mäta biståndsresultat

I måndags förra veckan trodde jag att jag lärt mig när man kan ropa hej. Det verkade ju som att allt var klart. Papprena skulle bara faxas till Stockholm, så var saken biff. Men nu, en vecka senare, har fortfarande inga papper dykt upp. Jag är tillbaka på svensk mark och i väntans tider. Återigen sväljer jag mitt hej och undrar när jag kan ropa fram det nästa gång.

Under tiden bekantar jag mig med partnerorganisationer, projekt och rapporteringssystem. Diakonias partners har drivit ett gediget återuppbyggnadsarbete efter tsunamin på Sri Lanka och nu ska de ca 15 organisationernas projekt slutrapporteras till finansiären Radiohjälpen. Och jag inser att det här med rapporter och att mäta biståndsresultat inte är så himla enkelt (om jag nu nån gång trott det). Visst, att räkna aktiviteter är ingen konst. Si och så många kvinnor har fått stöd till att starta inkomstgenererande verksamheter. Si och så många barn har fått terapeutiskt stöd för att bearbeta sina trauman. Si och så många familjer har fått sina hus reparerade. Gott så. Men sen då? Vad har dessa aktiviteter och insatser gjort för skillnad i samhället? Vad är det som är annorlunda idag jämfört med för 3 år sedan? Hur mäter man det, endast ett halvår efter projektens avslutande? Just nu är det mest bara frågor som ploppar upp i huvudet. Och så kommer det nog vara så länge jag sitter i ett regnigt Stockholm. Jag hoppas och tror att svaren kommer när jag är på plats på Sri Lanka.

Nu har jag mött en samarbetsorganisation

Jag är i Kongo sedan en vecka och reser runt med en klass från Lidingö folkhögskola. Extremt härligt. Hittills har vi mest sett kyrkans projekt, de gör mycket!
Nu är vi i Kinshasa och har varit uppe på Diakoniakontoret och sedan träffat en av Diakonias samarbetsorganisationer. De heter Nelson Mandelas vänner! De jobbar med mänskliga rättigheter och ger rådgivning ute i byar och bostadsområden. Mest hndlar det om att registrera äktenskap vilket gör att kvinnorna har rättigheter. En liten insats som ger extrem stor skillnad för människor. Det var så roligt att höra vad de gör och det känns bra att se andra sidan, när man sitter och jobbar i Sverige mest hela tiden.
För övrigt är det ca 35 grader här...blir en stor skillnad mot Sverige!

Regeringen tar biståndspengar till annat

Nu har regeringen presenterat sin budget och det visar sig att de kommer att "fuska" med biståndet.

Regeringen säger att de vill höja kvaliteten i biståndet, och det är så klart jättebra. Men hur ska det gå till när man fortsätter ta pengar ur biståndsbudgeten till annat?

En procent av Sveriges inkomster går till bistånd. Det är 32 miljarder. Av dessa tas 2,5 miljarder till flyktingmottagning och 500 miljoner till skuldavskrivningar.

Det är så klart otroligt viktigt att anvätta pengar till flyktingmottagning, jag är den första att skriva under på en human flyktingpolitik och bra villkor för de som söker asyl i Sverige. Men, för den sakens skull så kan man inte ta biståndspengar till det. De måste gå till att utrota fattigdomen, där det behövs som mest.
Skulderna ska också avskrivas men jag tycker att Sverige har råd att göra det utan att norpa av biståndsbudget. Det blir ju som att ge bistånd till oss själva, verkar konstigt för mig.