Vi är Diakoniaaktivisterna. Vi lämnar avtryck och tror på att en bättre värld är möjlig. Tillsammans förändrar vi världen. Välkommen till vår blogg!

måndag 30 november 2009

Jag tror att jag är nåt

Igår kväll satt jag euforisk bland en stor samling lika euforiska människor på Södra Teatern. På scenen stog Emil Jensen, förhoppningsvis lika lycklig som vi. Nu kanske du tänker att det är ju kul att jag går på konsert men vad har det med aktivism och en rättvis värld att göra? Ganska mycket, faktiskt. Emil Jensen måste vara den artist som bäst säger och sjunger det som Diakonia och Diakoniaaktivisterna gör. För er som ännu inte känner till Emil – sluta läsa här nu och gå in på hans hemsida, blogg och lyssna på Spotify omedelbart. Efter föreställningen satt jag och kollade på en dokumentär om när Emil var ute på sin cykelturné genom Sverige. Han drabbades av en massa bra saker men också en hel del skit – svenskt sommarväder och att bli nerslagen av nazister bland annat. När Emil får frågan om allt engagemang han har (han aktivistar inom klimat, rättvisa, jämställdhet, asylpolitik, antirasism för att nämna några) så säger han allt det han egentligen vill är att människor ska uppleva att de ÄR någon. Att de betyder något. För om jag ÄR någon så är ju också min granne det, och Amir som är ensamkommande flyktingbarn, och troligen även Marie som är bonde i Burkina Faso, liksom Shobuja som ror en båt i Bangladesh. Och om jag är viktig är ju också de det. Det verkar så enkelt. Vad världen behöver är helt enkelt en ordentlig självförtroendeboost! Ett sätt att få det är att lyssna på Emils musik. Ett annat är att faktiskt börja göra något som betyder något för andra, det innebär ju per definition att du faktiskt ÄR någon. Och det är fantastiskt skönt att vara någon! Det är inte en alltför vågad gissning att detta är en anledning att Diakonias aktivistgrupper växer så det knakar. För det är ju ännu roligare att vara någon tillsammans med andra sköna människor som också är någon.
Och jag är säker på att du också är nåt!

söndag 29 november 2009

hög TID för KLIMATRÄTTVISA

...så löd texten på lakanet Lundaktivisterna rullade upp på torget. Vilken också fick stadstrafiken att sakta ned farten.
Gångare väcktes ur vardagstankarna då våra klockor pep och ringde för att påkalla deras uppmärksamhet.

Mitt i kvällsruschen i ljuset från mataffären stod vi och pratade med folk om de kommande klimatförhandlingarna och samlade in namn till Count down to Copenhagen.
Många passerade oss men långt långt många fler än jag förväntat mig stannade upp, lyssnade och skrev på - för klimaträttvisa.

En glad aktivistgrupp rullade en timme senare ihop plakatet, tog det obligatoriska gruppfotot och gick mycket nöjda hem efter sin första aktion.

lördag 28 november 2009

Aktivism framför datorn

Ena dagen aktivistas det på spårvagnar i Göteborg. En dag inom en snar framtid kommer det aktivistas och demonstreras så det står härliga till (på ett föredömligt fredligt sätt) på en gata i Köpenhamn. Och en lördagseftermiddag som denna aktivistas det lite framför datorn. I alla fall i mitt hem.

Var in på Rena kläders hemsida i torsdags och såg deras vykortskampanj till textilföretag, med anledning av deras nya rapport Hem ljuva hem. Jag slängde iväg ett förifyllt vykort till Hemtex. Ni vet det där företaget som alltid verkar ha utförsäljning, som om de ska lägga ner. Frågorna handlade om arbetsvillkor, miljöarbete och sånt. Och redan igår fick jag svar. Svaret var nog dock lika förformulerat som mitt vykort (de har väl förmodligen fått ett antal redan), och gav inga förvånande svar. Code of Conduct, rätt att organisera sig fackligt, bla bla, inget barnarbete, minimilöner bla bla. Same old same old. Jag kollade runt lite på deras hemsida, ögnade igenom den till skyarna upphöjda Uppförandekoden och författade sedan ett följebrev med några ytterligare frågor. Om de har produktion i Kina, hur kan de då ställa krav på att arbetarna ska få organisera sig fackligt? Oberoende fackförbund är ju inte tillåtna där. Om de ställer krav på minimilön till sina underleverantörers arbetare, kan de då på något sätt försäkra sig om att det faktiskt går att leva på den lönen? Minimilöner ger som bekant oftast ett minimiliv. Inte möjlig att leva på helt enkelt. Och om de i sin uppförandekod inte tillåter längre än 60-timmarsveckor, ser de då också till att de ger tillräckligt långa deadlines till deras underleverantörer för att hinna tillverka beställningen utan att de ska bli tvungna att tumma på det kravet? Ser med spänning fram mot svaret. Får se om det kommer lika snabbt som det förra.

Så hurra för aktivism framför datorn! Livet blir liksom lite härligt när man kan påverka åtminstone litelitegranna utan att behöva lyfta på rumpan från sin sköna fåtölj.

onsdag 25 november 2009

Tack alla spårvagnstrafikanter!


Tack resenärer att ni har bestämt er att åka kollektivt ljöd sången från ett gäng diakoniaaktivister på spårvagnar och bussar lördagen den 14 november i centrala Göteborg.      

Med en gitarr och iförda klockdräkter från klimatkampanjen "Countdown to Copenhagen" for vi runt i kollektivtrafiken för att sjunga diakoniaaktivisternas glada tacksång. Tysta gick vi på spårvagnarna som vilka resenärer som helst och när dörrarna stängdes bröt sången ut.

För att rädda oss på jorden behövs det fler som ni.  Tack att ni bryr er om vårt klimat och jordens folk, tack att just du åker vagn! 
 En del resenärer satt och log för sig själva och andra började klappa i takt, sången avslutades alltid med en varm applåd och vi applåderade tillbaka.

Folk behöver uppmuntran då de reser klimatsmart och det bästa stället att sprida glädje måste vara i kollektivtrafikens stress. Glada och exalterade över göteborgarnas reaktioner hoppade vi från vagn till vagn, in på centralstationen, in i ett tåg som snart skulle avgå och tillbaka ut i västtrafiken igen. Kommentarer som "buskul" på bred skånska och "tack, jag blev alldeles tårögd" fick oss att vilja göra detta varenda lördag framöver!

tisdag 24 november 2009

Namninsamling på stan

Mörkret hade lagt sig över staden när vi under gårdagens Diakoniaträff gav oss ut på stadens gator för att samla in namnunderskrifter. Klimattoppmötet i Köpenhamn närmar sig och ett rättvist klimatavtal skulle sitta på sin plats. Vi tänkte därfär använda denna måndagkväll till att fråga stadens invånare om de tycker som vi. Åttiotre göteborgare höll med om att detta var något viktigt. Endel var insatta och tyckte det var helgalet att länder som Indien skulle behöva betala för de utsläpp som vi i de rika länderna orsakat. Vissa sa att de verkligen inte brydde sig medan andra ville veta mer. En kvinna sa att det Reinfelt egentligen behöver är en dask i stjärten. Nu postar vi vykorten till Stockholm och hoppas att de lyssnar.

fredag 20 november 2009

Diakonia "enögt" i Israel/Palestina-konflikten?

Kunde inte bärga mig från att skriva om Diakonias eventuella partiskhet i konflikten i mellanöstern igen. Siewert Öholm har skrivit ett inlägg där han utan pardon beskyller Diakonias arbete i Israel/Palestina vara helt och hållet propalestinskt och antiisraeliskt. Han beskriver det som "enögt".

Öholm kritiserar först att Diakonia distribuerat Pippi Långstrump-böcker till palestinska barn. Därefter beskyller han organisationen för att "Under flera år [...] systematiskt indoktrinerat svenska grupper från främst frikyrkor, till total aningslöshet inför konfliktens orsaker." Diakonia vill även "förringa judarnas lidande och även omvärldens antisemitism som motiv till den israeliska staten" genom att jämföra förintelsen med Al Nakba. Öholm anklagar också Diakonia för att under sina resor generellt bara ta kontakt med palestinier "och i Israel de politiskt korrekta i den israeliska utomparlamentariska vänsteroppositionen." Avslutningsvis kritiseras Diakonia för att lyssna på FN-organet UNOCHA, att aldrig uppmärksamma palestinska självmordsbombare och antisemitism och att hela tiden skylla allt på Israel, måla upp israeler som orättfärdiga och vilja ställa dem inför rätta för brott mot mänskliga rättigheter och inte lyssna på dem.

Konstruktiv kritik av Diakonias arbete är jag inte emot, men det här är inte konstruktivt kritik. Jag skulle inte vilja hålla med Lilith som till inlägget skrivit kommentaren "När det gäller enögdhet i Israel/Palestinadebatten finns det ingen eller inget som slår Siewert", men jag håller faktiskt med henne. Det är ingen hemlighet att Siewert Öholm är proisrael och alltid analyserar konflikten ur israeliskt perspektiv. Och då är det inte konstigt att han anklagar Diakonia för att indoktrinera svenskar fel orsaker till konflikten, för den sanna orsaken är förstås palestinierna, Israel är oskyldigt! Det är inte konstigt att han anser att kontakt med UNOCHA och beskyllning mot israeler för att vara orättfärdiga och bör ställas inför rätta är fel, UNOCHA är ju inte proisraeliskt, och israeler kan ju inte begå brott mot mänskliga rättigheter, de är ju oskyldiga! Menar Öholm att vi inte ska anklaga israeler som begår brott mot mänskliga rättigheter för att ha begått brott mot mänskliga rättigheter för att de är israeler?

Det skulle bli ohållbart om Diakonia hade kontakter med nationalister som hela tiden sätter käppar i hjulet för freden, oavsett om de är palestinier eller israeler. Diakonia har inte kontakt med vare sig Hamas eller israeler som vill fortsätta ockupera palestiniernas område, eftersom deras idéer inte leder till fred. Diakonia har kontakt med fler israeler än vänsteroppositionen, men gemensamt för alla är att de vill ha en hållbar fred och är beredda att göra uppoffringar för att få det.

Jämförelsen med förintelsen och Al Nakba är oproportionelig, jag skulle inte göra den jämförelsen. Jag vet inte vem som har sagt det och hur han/hon menade, men jag tror knappast att syftet var att bagatellisera förintelsen utan snarare peka på att även de som utsatts för avskyvärda saker kan utsätta andra för avskyvärda saker. Tvångsdeportation är aldrig rätt.

Slutligen vill jag som kristen beklaga mig över att Öholm anser att ett enögt proisraeliskt synsätt på ett krig är Bibliskt. Den kristna sionismen har bara funnits i cirka 100 år, men många troende har för sig att det är äkta kristendom att bete sig så här.

Uppdatering 25/11: Siewert Öholm visade sig ljuga när han skrev att Diakonia inte träffade några israeliska politiker förutom "den utomparlamentariska vänsteroppositionen".

måndag 16 november 2009

Så stoppar du Afrikas mobilkrig

Nu har jag berättat lite om hur din mobil/mp3-spelare/digitalkamera/laptop/annan bärbar elektronik kan ha producerats under hemska förhållanden och bidragit till krig. Förhoppningsvis tycker ni detta är oacceptabelt och vill hjälpa till att stoppa detta. Men hur gör man då? Här är lite tips:
  • Påverka politiker och företagare. Det är de som har den största makten, vid sidan om konsumenterna, att påverka detta. Skriv insändare och brev, gå med i demonstrationer, var högljudd och envis så lyssnar de förhoppningsvis. Vi har redan lyckats få igenom rättvisemärkt kaffe och bananer – nu är det dags för elektronik!
  • Kolla efter innan du köper elektronik. Vissa företag är mer måna om var mineralerna och metallerna kommer ifrån än andra. En rapport (den finns i kortfattad version här) från makeITfair, Swedwatch och Fair Trade Center studerade fyra svenska mobilopperatörers etiska krav på mobiler, och det visade sig att Tre saknar etisk uppförandekod och att Tele2 förvisso har en men som saknar förbud mot tvångsarbete och barnarbete (!). Företag som Nintendo, Sony och Microsoft har kritiserats för att de knappt tar någon hänsyn till människa och miljö när de producerar sina spelkonsoler. Jag kan rada upp flera andra företag som inte är så noga med att ta hänsyn till det här (Apple, LG, Motorola, m fl) men min poäng är att om du vill köpa elektronik – kontrollera först noga företaget som producerar den.
  • Köp TCO-märkt. Ett bra sätt att veta om produkten tagit hänsyn till arbetarnas villkor är att se om den är TCO-märkt. TCO är först och främst en miljömärkning som ser till att utsläppen under produktionen av elektronikvaran varit låga, att inga giftiga ämnen släppts ut i naturen etc, man ser även till att strålningen i t ex mobiltelefoner är låg. Men för att en produkt ska få märkningen måste den ha utvunnits under schyssta arbetsvillkor, TCO skriver på sin hemsida: "För att få TCO-märket ska varumärkesinnehavaren arbeta aktivt med att förbättra arbetsförhållandena vid tillverkningen av produkten. Det inkluderar frågor som fackliga rättigheter, arbetstid, skälig lön och tvångs- och barnarbete." TCO är det närmaste rättvisemärkt elektronik vi kan komma idag. Dock är utbudet ganska litet än så länge (nästan uteslutande datorskärmar), så vi konsumenter måste fortsätta ställa krav på producenterna.
  • Köp begagnat eller inte alls. Ett effektivt sätt att inte blanda sig i all den blodsutgjutelse som sker i elektronikindustrin. Mycket av den elektronik folk gör sig av med funkar utmärkt. Genom att öka second hand-marknaden när det gäller mobiler minskar antalet som köper metaller och mineraler från orättvisemärkta, krigsdrabbade gruvor. Och självklart kan man leva mobilfri. Mp3-spelare och digitalkamera är det uppenbart att man kan bojkotta.
  • Återvinn!! Släng aldrig någonsin e-avfall i soptunnan, elektronik innehåller mängder med miljöfarliga gifter. När du återvinner elektroniken kan metallerna och mineralerna också användas i ny elektronik och håller industrin borta från DR Kongo.
  • Sprid information. Detta är den viktigaste punkten. Som sagt har vi konsumenter väldigt stor makt, och grunden till problemen i elektronikgruvorna är att så få känner till dem. Folk verkar tro att mobiler växer på träd. Jag har gjort mitt bästa för att sprida information om detta här på bloggen, nu är det din tur. Till din hjälp kan du fördjupa dig i ämnet på Kyrkornas globala veckas fördjupningssida samt hämta fakta från Fair Trade Center, makeITfair och Swedwatch. Se också filmerna Grand Theft Congo och Blood Coltan. Och framför allt: engagera dig lokalt i kampanjen för konfliktfria mobiler! Vi är i detta nu mitt inne i Kyrkornas globala vecka som uppmärksammar detta, se här vilka evenemang som sker i din närhet.

lördag 14 november 2009

Jazzigt värre!


I fredags så inbjöds Diakoniaaktivisterna i Stockholm till ett Jazzcafé i Andreaskyrkan. Inte för att spela, för det är vi inte direkt bra på, men för att prata om Diakonia och om Himlen har ett tak. Vill inte direkt skryta men det är något som vi är bra på.
Det kom cirka 40 personer till kvällen och vi fick nog allas namnunderskrifter till Countdownkampanjen. Vi sålde även några rättvisa julklappar samt "värvade" en mycket engagerad pensionär til vår aktivistgupp. Om inte annat så har vi en härlig supporter!
Det var en lyckad kväll med mycket bra musik.

onsdag 11 november 2009

En mur är bara en bro på högkant...

I måndags var det 20år sedan Berlinmuren föll. En helt ny värld med en massa nya möjligheter öppnades för tusentals människor. En helt ny frihet började ta form i människors liv. Det firas med glädje och stolhet. Det gamla hårda livet är för dessa människor ett minne blott.

13år efter Berlinmurens fall började man bygga en ny mur, i en annan del av världen. Denna mur står stadigt än idag och fortsätter att växa och stärkas. Det hårda livet är en verklighet varje dag för flera tusentals människor som berörs av denna mur och dess upprätthållare.

En mur har två sidor och de liv som levs på vardera sida av muren påverkas av dess existens. De påverkas ofta på olika sätt och vissa mer än andra, men påverkas gör de i vilket fall som hellst. När kan en ny värld med nya möjligheter öppnas och en ny frihet börja ta form för människorna som lever i Israel och Palestina? Hur länge ska vi behöva vänta på att denna mur ska falla? Hur gör man en sanning av Emil Jensens insiktfulla ord "En mur är bara en bro på högkant"?

Att förändra strukturer tar tid. I Berlin väntade man 28 år.
Diakonia jobbar på det här och de gör ett bra jobb tycker jag.
Vill du veta mer om hur Diakonia jobbar och hur de förhåller sig till Israel och Palestina läs mer här:
http://www.diakonia.se/sa/node.asp?node=295

söndag 8 november 2009

Våra mobiler produceras under hemska förhållanden

Som om det inte räckte med att de metaller och mineraler som används i bärbar elektronik förvärrar och förlänger konflikterna i östra DR Kongo, utvinns de under vansinniga förhållanden. Gruvarbete är ett av de tyngsta och farligaste jobb som finns, men i Kongo, Zambia och andra afrikanska länder jobbar människor utan någon som helst skyddsutrustning. Lönen är minimal, oftast tjänar man 1-2 dollar om dagen. Tvångsarbete är mycket utbrett – och barnarbete förstås. 50 000 barn arbetar bara med att bryta kobolt, en metall som används i mobilbatterier, ännu fler utvinner andra sorts mineraler. Barn är eftertraktade, de äter mindre och behöver därmed mindre lön, och de kommer in i trånga pass i gruvorna.


När barn arbetar i gruvorna kan de inte gå i skolan och lär därför syssla med gruvarbetet resten av sina liv. Detta kastar in kongoleserna i en cykel av fattigdom, beroende av elektronikindustrin. På grund av att säkerhetsrustning saknas är skador och dödsfall mycket utbrett i gruvorna, särskilt bland barnarbetarna.

Det blir inte mycket bättre när metallerna och mineralerna ska sättas ihop till en mobil. Hälften av världens mobiler produceras i, just det, Kina. Där finns lagar om att arbetare inte ska jobba under orimliga förhållanden men de följs inte och staten gör inte särskilt mycket för att kontrollera att de följs. Det är väldigt vanligt att en elektronikarbetare arbetar tio till tolv timmar om dagen sex till sju dagar i veckan och tjänar runt fyra kronor i timmen (det är mycket lite även med kinesiska mått mätt). Om de gör något misstag eller klagar på arbetstempot riskerar de avdrag på lönen eller till och med sparken. De kan inte protestera tillsammans eftersom oberoende fackföreningar är förbjudna i Kina.

Även om de kinesiska arbetarna inte har det lika bedrövligt som afrikanerna som gav dem råmaterialet att arbeta med så är det oacceptabla förhållanden som vi konsumenter inte kan tolerera. Det håller priserna på mobilerna, mp3-spelarna, kamerorna och datorerna nere, visst, men är vi inte beredda att betala extra för att de som gjort produkten ska få skäliga arbetsvillkor? Skulle du vilja jobba sju dagar i veckan för minimal lön? Skulle du vilja sända ut ditt barn till gruvorna? Behandla din nästa som du själv vill bli behandlad och gå in här för att delta i kampanjen för rättvisa mobiler!

onsdag 4 november 2009

Våra mobiler bidrar till afrikanska krig

Demokratiska Republiken Kongo är ett land i centrala Afrika med ca 60 miljoner invånare som befunnit sig i ändlösa konflikter i tiotals år. Av alla världens konflikter är det den i DR Kongo som skördat flest offer sedan andra världskriget: 5,4 miljoner människor de senaste tio åren. På grund av allt våld, all undernäring och alla sjukdomar konflikterna för med sig dör 1000 kongoleser varje dag. En miljon människor befinner sig på flykt. Var tredje kvinna har våldtagits, då våldtäkt används som vapen för att förtrycka befolkningen. Efter våldtäkten tar soldaterna sina knivar eller gevärspipor och totalförstör underlivet.



FN och massvis med människorättsorganisationer är överens: metaller och mineraler som används i bärbar elektronik, dvs. mobiltelefoner, bärbara datorer, mp3-spelare, kameror, GPS-apparater etc., förlänger och förvärrar kriget i Kongo. Kongo är oerhört rikt på mineralfyndigheter som Koltan, kassiterit och kobolt - 49 % av hela världens kobolt finns i DR Kongo - särskilt i Kivuprovinserna i öster finns det mängder av dessa naturfyndigheter som används i bärbar elektronik. Det är i Kivuprovinserna konflikten pågår. Statens roll där är nästan obefintlig, vilket gör att gerillorna leker stat och tar kontrollen över gruvorna och beskattar arbetarna.

Detta har pågått i flera år, och FN har sedan länge uppmanat till bojkott av kongolesiska metaller och mineraler. Ändå ser det likadant ut idag. Vi konsumenter måste höja vår röst och kräva en märkning som garanterar att bärbar elektronik inte har bidragit till krig och kränkningar av mänskliga rättigheter. Gå in här för att delta i kampanjen för konfliktfria mobiler!

söndag 1 november 2009

Det händer grejer!

Efter två veckors resa i norra Thailand för att besöka Diakoniapartners tillsammans med årets MUL-klass kan jag konstatera att det händer grejer. Bra grejer! Män, kvinnor och barn bland de etniska minoritetsgrupperna har lyckats få medborgarskap, vilket gör att de kan resa fritt, kan ta examen och få tillgång till billig sjukvård. Toaletter byggs i byarna - färre får diarré. Myggnät sätts upp - färre får malaria. Bönder uppmuntras att diversifiera sina odlingar, så de inte ska bli så sårbara om risskörden slår fel. Flickor och unga kvinnor som utsatts för trafficing och tvångsarbete får chans att utbilda sig och bygga upp sina liv igen. Personer som lever med hiv undervisar och informerar om sjukdomen, så stigman kring sjukdomen minskar och de smittade får upprättelse.

Allt detta tack vare en handfull av samarbetsorganisationer till Diakonia som varje dag, till synes outtröttligt kämpar på. Modiga män och kvinnor som vägrar nöja sig, vägrar finna sig i förtryck och fattigdom, utan faktiskt gör något för att förändra.

Och det bästa är att detta bara är en bråkdel av vad som görs i världen. Jag hann träffa 7 partnerorganisationer under mina två veckor i Thailand. Totalt stödjer Diakonia ungefär 400 organisationer i 35 länder. Tänk då vad mycket bra som händer runt om i världen!

Så kom inte och säg att det inte går att förändra. Kom inte och säg att det är hopplöst. Jag kommer inte tro dig. För jag vet att det händer grejer här i världen. Bra grejer!