En kampvilja som lätt smittar av sig

Klockan var ungefär 4 på morgonen boliviansk tid när jag väcktes av sms:en: ”Hur mår ni? Har ni känt av skalvet?” Oron vaknade till liv.

Jordbävningen i Chile rörde runt i tankarna och vi fick information om att en tsunami var på väg till Lima. ”Vilken tur att vi inte är där” var min första tanke, som tätt åtföljdes av det dåliga samvetet; alla människor som är drabbade, min familj i Chile. Efter kontakt med familjen i Sverige fick jag slutligen veta att familjen i Chile mår bra. Inte heller Lima blev drabbat av någon större flodvåg, en halv meter hörde jag någon säga.

Läser i tidningen att ca 300 personer har omkommit och att Santiago, där jag spenderade semester för inte så länge sedan, har lidit stor materiell skada. Det smärtar, men livet för oss här i Lima fortsätter, såsom det alltid gör för oss andra som inte blir drabbade.

I Lima befinner vi oss äntligen på havsnivå och mitt ständiga illamående har nu släppt. La paz som ligger på 3 800 meters höjd (har jag för mig) drabbade många av oss i gruppen med både huvudvärk och illamående. Vi har haft långa intensiva dagar hos olika partners ute i fält. Dagarna har varit mycket givande och jag upphör aldrig att imponeras över den extrema kampviljan hos folk. En kampvilja som lätt smittar av sig. Det finns mycket att göra.

Pia Fundeborg, gåvoadministratör Diakonia

Vem lär av vem?

Med en kopp kaffe på ett hotellrum i La Paz försöker jag samla mina intryck. Tankarna går till Juanita, den lilla 7-åriga flickan jag mötte igår och som med sin blick berättade så mycket för mig. Nu sprang hon barfota bland hönsen och hundarna på gårdsplanen, alltmedan hennes mamma sålde hantverksprodukter till oss turister. Men vad gör Juanita när hon är vuxen?

För några korta ögonblick möttes våra blickar och vi bytte leenden med varandra. Hennes ögon berättade att när jag blir stor skall jag göra något viktigt här på jorden. Jag kanske blir präst i min kyrka.

-En kvinnlig präst i den katolska kyrkan? tänker jag. Men om någon kan så är det Juanita. Hon lär mig något om kraft och liv där på gårdsplanen. En rik, välutbildad och välnärd västerlänning byter leende med en fattig 7-åring i en by i Bolivia.
Vem har egentligen något att lära av vem?

Curt Engström

Besöket i Chiquitanobyn

Onsdagen fylldes av starka upplevelser. Att få sova i ett gammalt hus inom området för Jesuit mission. Prästerna kom på sent 1600-tal och byggde upp samhällen och kyrkor i stram barock. Jesuiterna byggde barockinstrument och undervisade sedan barn i att traktera dem. Vi fick lyssna till en grupp ungdomar som spelade boliviansk barock. Det var starkt.

Vår resas starkaste upplevelse!? var besöket i Chiquitanobyn. Vi mötte ledningen för folket under tisdagen då vi fick historien om deras kamp för sina rättigheter. Besöket i en av deras byar var starkt!

Kerstin Eldènius

Världens vanligaste människor och en glimt av paradiset

Det är sen kväll i S:t Cruz, Bolivia. Luftkonditioneringen brummar. Två intryck präglar dagen. Dels mötet med världens vanligaste människor och dels en glimt av paradiset.

Världens vanligaste människor är alla de kämpande globala medelklassarna. Människor som varit fattiga tills nyligen men som nu är på väg upp. Det finns sjukvård, ingen svälter, barnen går i skolan och de yttre tecken på misär är borta. Jag tänker på de människor jag sett på gatorna i Conception under dagen. Pappan på mopeden med sitt lilla barn, flickorna på väg till skolan, kvinnorna som odlar jorden och faktiskt kan sälja en del av överskottet på marknaden. Deras nyvunna och begränsade välstånd är så välförtjänt och så skört. Skyddsnäten är få, tryggheten är bräcklig. Nu behöver de demokrati, kunskap, hjälp att organisera sig. De behöver jämställdhet och tro på samhällsutveckling.

Jag har också kikat in i paradiset som det gestaltades av Jesuitmunkar på 1700-talet när de byggde missionsstationer i djungeln i Bolivia. De byggde mönstersamhällen och bidrog till att skydda ursprungsbefolkningen mot slavjägare och exploatörer. Under sextio år verkade de i djungeln och byggde upp en unik kultur i mötet mellan barockens Europa och den lokala kulturen. Musik och världsbilder blandades i ett socialt experiment som slogs sönder av den spanska kronan och jordägare när Jesuiterna fördrevs och missionsstationerna tömdes och människorna spreds som daglönare och gruvslavar. För dig som vill veta mer om detta kan man se filmen ”The Mission”, som nu har några år på nacken.

Ombudsresegruppen har det bra. Vi har varit två dagar i Conception och S:t Xavier i östra Bolivia, på gränsen till Amazonas, där djungeln har huggits ner för sojaodling och biffkor. På torsdag morgon flyger vi till La Paz, till ett annat klimat och en annan kultur.

Petter Jakobsson, Diakonia

Inget nyp i mars!

Nu är det dags för en utmaning. I mars kör Örebrogruppen en kampanj som vi kallar ”inget nyp i mars” (och som bygger på tidigare kampanjer som Medveten Konsumtion har drivit). Häng på! Nyp står för nyproducerat och gäller inte sånt man hela tiden måste förbruka, som t.ex. mat. Det handlar om hur vi kan utmana våra sätt att tänka och om att försöka att leva mer på ett mer hållbart sätt, både för välden och oss själva.

Jag tycker att det är viktigt att det inte handlar så mycket om krav och förbud som om kreativitet och glädje. I stället för att köpa nytt kan man göra om gammalt, byta med varandra eller köpa begagnat. Eller tillverka något nytt själv. Kanske inte vi aktivister är de mest köpgalna, men genom att flytta fokus från att ett konsumtionsförbud till att producera och göra om tror jag ändå att alla kan utmanas, där vi är.

För någon handlar det kanske om att avstå från den där snygga tröjan, att tänka efter en gång till: behöver jag det här? Och har man väl börjat tänka på det sättet kan det vara svårt att sluta.

För någon annan blir det en uppmaning till att fundera över vad som är viktigt, att sluta jämföra sig med andras utsida. För konsumtion kan stressa och bli en absurd tävlig där ingen egentligen vill delta.

För mig handlar det nog allra mest om modet att skapa. Och då blir det roligt. Inte att utamana sig att avstå utan att våga. Det är den utmaning som ”inget nyp i mars” ger mig. Viken utmaning blir din?

Läs mer om kampanjen på vår facebooksida

Kontrasterna väller över en

Att resa innebär nästan alltid att möta kontraster. Första dagen på Bolivias jord med Diakonias ombudsresa och 14 resenärer från en stor del av Sverige, landar vi i Santa Cruz efter cirka 36 timmars flygresa. Det innebär en mängd intryck och pusselbitar som ännu inte fallit på plats.
Från Örebro till Arlanda i lördags kväll i kanske det värsta snövädret på decennier till Santa Cruz fuktiga luft och + 28 grader som slår emot en direkt, så är det kontraster från första stund.

Vi hann knappt duscha och byta om innan lunch på hotellet och första besöket hos några av Diakonias samarbetspartners som arbetar med att stödja representanter för ursprungsbefolkningen i landet. Vi fick många utmanade intryck av ett land med oerhört många folkgrupper och de mest skiftande levnadsvillkor att brottas med.

Imorgon väntar besök på plats hos några av dem. Spännande och säkert ett antal oskrivna blad för vår del, när vi ska försöka förstå livsvillkor så helt annorlunda våra egna. Utmanande! Men först väntar en säng på en mycket trött resenär!

Per Danielsson

Diakonias ombudsresa flyttar in på Aktivistbloggen

Just nu pågår de sista förberedelserna inför Diakonias ombudsresa till Bolivia och Peru. Några av er är kanske förvånade över att Petter Jakobsson, som jobbar med ombud och församlingar på Diakonia, bloggar här på Aktivistbloggen om ombudsresan. Men vi som åker till Latinamerika har fått löfte att synas här från och till de närmaste veckorna. Min signatur kommer att finnas på alla inläggen även om det är olika resenärer som skriver om våra upplevelser.
Vi som reser är femton personer mellan 27 och 70 år. Vi kommer att besöka Diakonias partnerorganisationer i Bolivia och Peru och vi kommer att fokusera på klimatpåverkan i dessa länder.