Vi är Diakoniaaktivisterna. Vi lämnar avtryck och tror på att en bättre värld är möjlig. Tillsammans förändrar vi världen. Välkommen till vår blogg!

söndag 26 april 2009

Anti-Klimax/t?



















Stockholmsaktivisterna samlades glada och smått nervösa vid Uppslapendeln i fredags eftermiddag för att sjunga tacksång till "CO2llektivtrafikanterna". När vi väl hade fått på oss klockdräkterna släppte hämningarna lite och när vi tagit de första tonerna och tågade fram med baner och allt längs perången var nervositeten som bortblåst och det var bara roligt! Vår lilla flickkör, med vad vi trodde skulle låta som ganska sköra röster, hördes stark och klar.
Vi möttes av både leenden, fniss, förvånade och förbryllade blickar. Majoriteten verkade positiva till det bemötande de fick av oss. En man log stort och sa stolt "var så god!" till vårat tackande och en annan knäppte kort och filmade oss en snutt från tåget. Vi delade ut många Countdown to CO2penhagen-flyers till nyfikna resenärer. Så pågick det utan problem ett bra tag. Första tåget åkte iväg, vi tog en halstabletts-paus och började sedan sjunga för nästa tågs resenärer.

Det flöt på lika bra som första omgången tills det plötsligt annonseras ur högtalaren att det skett en olycka mellan Stockholm och Uppsala och all norr gående tågtrafik var stillastående... Stämningen förbyttes i en handvändning. Irriterade och stressade människor klev av tåget i riktning mot annat färdmedel och någon annonserade att kollektivtrafik suger och en annan att denna skulle ta taxi till Uppsala... Stockholmsaktivisterna upplevde ett antiklimax och till viss del kanske man skulle kunna kalla det en anti-klimat stämning. Med detta beslutade vi att avbryta aktionen med inställningen att ta upp kampen en annan dag.

Tågsång dagen lång!

Hälsningar från Uppsalagruppen som varit igång ordentligt i helgen!

Det började tidigt i fredags morse. Hyllningssånger till tågpendlare stod på programmet för eftermiddagen, och Radio Uppland undrade vad det kunde vara och hade bjudit in oss för att förklara under morgonprogrammet. Så efter en (för oss studenter i alla fall...) tidig väckning var vi på plats i studion och fick berätta om att vi vill uppmuntra alla de som åker tåg istället för bil och att man på det sättet kan hjälpa till att minska CO2-utsläppen och rädda klimatet. Sen fick radiolyssnarna i Uppsala vara med om samma sak som Jönköpingsborna förra veckan: höra Diakonia-aktivisternas tacksång!

Tack resenärer
för att ni har bestämt er
att åka kollektivt
För att rädda oss
på jorden
behövs det fler som ni
Tack för att ni åker från
Stockholm till Uppsala
Tack att just du åker tåg!


Den fick också en massa tågpendlare höra i fredags. Man kunde gå på tåget i Stockholm, och få en tacksång, och sedan gå av tåget i Uppsala, och få en till tacksång. Om man åkte till Skövde kunde man till och med bli bjuden på bullar!

Vi fick många leenden, ett och annat muttrande, flera applåder och stöd från oväntat håll: Uppsalas taxichaufförer hade hört om oss på radion och skrev gärna på vår namninsamling. Det blev många underskrifter för en rättvisare klimatpolitik!

onsdag 18 mars 2009

Vad är klockan? Det är hög tid för klimaträttvisa!

Så har våren äntligen kommit till Stockholm! Runt slottet samlades skidsugna stockholmare för att njuta av Royal Palace Sprint i solskenet och Diakonia var på plats på Mynttorget. Nu var det dock inte skidorna som lockat oss dit utan EU-nämndens sammanträde, där man bland annat skulle avhandla regeringens klimatpropostition. Iförda klockdräkterna och med foldrar och infoblad från Diakonias klimatkampanj inväntade vi mötesdeltagarna. Vi vill att Sverige gör mer än regeringen i propositionen åtar sig både på hemmaplan och utomlands och hjälper utvecklingsländerna med mer finansiellt stöd utöver biståndspengar.

Runt Mynttorget ekade våra väckarklockor och manade på folk att inse att det är hög tid för klimaträttvisa! En man svarade på frågan om ett rättvist klimatavtal med: Jag har inte tid. Jag bor i Nässjö. Alla vet vi ju att Nässjö ligger i en klimatfri zon! Ett annat roligt svar på samma fråga är kostymnissen som med en suck sa: Åh, vad härligt… Vi stod en timme utanför byggnaden och när vi till slut packade ihop kände vi oss ändå nöjda. Reinfeldt, Borg, Bildt och Malmström passerade oss och mottog Diakonias infoblad. En lyckad aktion med andra ord!

Vi har börjat Countdown to Copenhagen!

För mer info om Diakonias klimatkampanj, se http://www.diakonia.se/.

tisdag 10 mars 2009

Bön om galningar

Gode Gud! Sänd oss några galningar!
Såna som engagerar sig totalt, såna som glömmer sig själva,
såna som förstår att älska med handlingar och inte med ord,
såna som överlämnar sig ända till slutet.
Vi behöver galningar.
Ostämda, lidelsefulla personer som kan
kasta sig ut i fattigdomens för varje dag alltmer okända och osäkra djup;
de som kan acceptera den anonyma massan, utan önskan att utnyttja dem som taburett;
de som inte använder nästan för egen räkning.

Vi behöver verkligen galningar Gud!
Galningar i det närvarande nuet,
förälskade i livet,
den fattiges befriare,
älskare av freden,
fria från andra engagemang,
övertygade om att aldrig begå förräderi,
föraktande sin egen bekvämlighet eller sitt liv,
kapabla att acceptera vilka uppgifter som helst,
att bege sig vart som helst när plikten kallar och vara fria och lydiga på samma gång.
Spontana och uthålliga, glada, mjuka och starka.

Ge oss galningar, Herre!


Bönen kommer från Latinamerika och är hämtad ur Stora Bönboken (2002) som getts ut av Libris förlag i Örebro. Redaktör är Sune Fahlgren.

lördag 28 februari 2009

5 dagar med "hem til byn" i Niéssega

Burkina Faso-resan: Gruppen i Niéssega 2/2 – 6/2 2009

Vi ska här försöka ge ett smakprov av grupps 1 vistelse i Norra Burkina Faso, i staden Gourzy och i vår by Niéssega. Där vi fick en unik chans att komma nära den lokala befolkningen och förstå lite grann av deras verklighet under de 5 dagar vi spenderade där.

Historien börjar i Gourzy där vi blir kvarlämnande av våra kamrater som fortsatte resan mot Ouaga. Här finns huvudkontoret för Diakonias partnerorganisation AMR som kommer vara vår värd under vistelsen.



AMR (Accosiation Monde Rural) är en organisation som arbetar med utveckling på landsbygden i Burkina med målet att förbättra människors levnadsvillkor, med redskap som medvetandegörande av mänskliga rättigheter, decentralisering, lokalstyre, miljö, främja kvinnor och barns rättigheter, etc. Organisation som startades 1996 av en färgstark man vid namn Mr Wangré, och hela teamet med Hubert, Simon, Lassané, Mariam, Aggi, Gaston gör dessa dagar oförglömliga.

…Niessega, vår hemby i Burkina Faso, där Jilbert och hans familj tog emot oss med värme, klimatmässigt och känslomässigt. Vår effektiva träning med lokalspråket moré gjorde susen. Att stanna till och småprata lite är här otroligt viktigt. Ni Windiga.... Laafi, laafi, så ungefär höll de på hela dagen.
Dagarna här blandades med besök på AMR’s olika aktiviteter i området varvat med vardagen i byn. Besök hos hövdingen, skolan, kliniken, marknaden, trädgårdsodlingar, husbygge, matlagning, forum teater. Och dagligen förvånas över att sådana söta små djur som åsnor kunde göra sådana märkliga väsen av sig som de gjorde.

Efter veckan i Niessega är det ännu tydligare att det är människorna som vi mötte där som är den verkliga drivkraften för att lyfta det här landet från bottennoteringarna i FNs utvecklingsstatistik. En kvinna med stark drivkraft som vi aldrig kommer att glömma är Bernadette - vår underbara ”adoptivmamma” i Niéssega. Bernadette bär ett enormt ansvar på sina axlar. Från gryningen till långt efter mörkrets inbrott, när den stora månen är det enda ljus som finns i byn, strävar hon på med 1000 dagliga sysslor. Hon måste fortsätta för att dagen inte räcker till allt som måste göras och hon måste orka för att hennes familj ska ha mat att äta och kläder att ta på sig varje dag. Ett starkt intryck var att följa med Bernadette och några av byns barn till brunnen för att hämta vatten. Eftersom pumpen i den närmaste brunnen är trasig är det långt att gå i hettan. Väl framme drar Bernadette ensam upp säck efter säck med vatten – säkert 50 stycken - för att fylla alla kärl på åsnekärran. Vattensäckarna är så tunga att någon av oss skulle knappt lyckas få upp en enda ur brunnen. Nu när vi har lämnat Niessega och börjat vårat bekväma tillvaro på olika håll i Sverige fortsätter Bernadette att gå till brunnen var och varannan dag, för att sedan återvända hem till alla andra väntande sysslor. Det känns otroligt viktigt för oss att ha fått dela lite av Bernadettes vardag, för det är ju för - eller snarare tillsammans med - henne som vi arbetar för att förändra världen.

En annan av Niéssegas hjältar är Jeanne, mamma till 4 barn. Varje morgon trampar hon raskt iväg på sin cykel med sitt stora leende på läpparna för att lära kvinnor i grannbyn att läsa. Läs- och skrivkunnigheten bland kvinnor på landbygden i Burkina Faso är en av de lägsta i hela världen, tills för några år sedan nästan obefintlig, men tack vare människor som Jeanne och organisationer som AMR håller detta sakta på att förändras. Kvinnorna samlas i små hus i närheten av sina hembyar. De enkla lokalerna utan bänkar att sitta på kallas ”Center för mänskliga rättigheter”. Ett lite väl storslaget namn kan tyckas om man ser till de yttre omständigheterna, men inte när man vet att de kvinnogrupper som får möjlighet att komma dit inte bara är läs- och skrivkunniga efter några månader utan också vet vilka rättigheter de själva, deras barn och alla Burkina Fasos invånare har. Det är först då de kan börja ställa krav på sina politiker.

Ännu en hjälte är Jilbert, Bernadettes man. Jilbert är invald som en av Niéssegas tre representanter i kommunalfullmäktige i närmaste staden Gourcy. Där fattas viktiga beslut som rör bland annat hans hemby. Jilbert kämpar bland annat för en högstadiekola i Niessega för att fler barn ska kunna få utbildning. Att medborgarna själva väljer vem som ska styra deras lokala samhällen är en del av en satsning på lokal demokrati från regeringen i Burkina Faso. Strategin, som på olika sätt stöds av AMR, är att främja utveckling genom att människor själva kan påverka och ta ansvar på alla nivåer i samhället.
Jilbert i Niessega är inte bara politiker. På bilden visar han oss familjens trädgård i utkanten av byn. Grönsakerna växer bra och familjen kan få en liten inkomst genom att sälja överskottet på marknaden. Men marginalerna är små. Det finns ingen möjlighet att lagra t.ex. potatis för att kunna sälja mot slutet av torrtiden när efterfrågan och förtjänst är större. Bakom varje skörd ligger också otaliga timmars hårt slit, eftersom det krävs stora mängder vatten för att något ska växa. Alla här pratar om att det blivit mer ont om vatten de senaste åren. Detta är en följd av klimatförändringarna som drabbar det redan känsliga Sahelområdet särskilt hårt. AMR arbetar med att mildra dess effekter. Bland annat byggs stenmurar på strategiska ställen som gör att vattnet från de häftiga regnen hinner sjunka ner i jorden istället för att forsa fram och ta med sig det tunna lagret odlingsbar jord. Stenmurarna baseras på gammal lokal kunskap. De är ett bra exempel på hur traditionella metoder kan användas som ett mer hållbart alternativ till investeringar i dyrbar utländsk teknik.

Vi vill avsluta med att ge en liknelse som vår tolk Amidou delade med oss innan vi åkte hem.

”Burkina Faso är som en bil full med bensin
men som saknar en bra chaufför.
Med det menar jag inte en enskild ledare utan om ledarskapet I landet.
Chaffören lyssnar inte heller på medresenärerna i bilen.”

Vi har sett med egna ögon hur miljön är början och slutet gällande utveckling. Vårt gemensamma ansvar, tillsammans är vi människor som förändrar världen.


/ Gruppen i Niéssega med Ida, Ulrika, Sara, Frida, Oskar, Patrik

torsdag 26 februari 2009

10 februari 2009, på hemväg.

En extra dag Addis i väntan på flyget. Till en början kändes det inte så lockande (förutom för vissa som hade bekanta där), och de flesta var beredda på en seg dag av väntan. Men när dagen var till ända så var nog de flesta överens om att det var en bra dag. Bra att få landa i tanken innan vi kastas in i samma gamla vanliga Sverige. För vi är annorlunda nu, det går inte att förneka. Alla har vi lämnat en bit av våra hjärtan i Burkina Faso.

Efter att ha tillbringat två veckor i ett land där även den största staden kändes som ett mindre samhälle med svenska mått mätt, var Addis en metropol! Inbäddad i grönska i en dal var utsikten från den högsta punkten svindlande och kontrasten till Burkina och Ouagadougou kunde inte bli större. (Burkina är platt och torrt, men ändå så vackert). Höga byggnader, blomsterarrangemang och så mycket mer av omvärldens influenser, inte minst eftersom FN har stort kontor där, än vad som finns i Burkina.

Dagen bestod av en sightseeing med Polare-Per (Christines kompis) som guide. Vi brände det sista av reskassan och åt etiopisk mat. Kurerade våra strejkande magar och plåstrade om våra ömmande hjärtan. Denna dygnslånga väntan i Etiopien blev alltså en trevlig dag. Nu är det dock bara den långa resan hem kvar...

Evelina & Christine

onsdag 25 februari 2009

I ottan började den långa resan hemmåt. Vemodiga var vi då flygplanet lyfte och vi skådade Ouagadougou från ovan. Inte mycket hände under dagen, vi sov en hel del och åt utav den delikata flygplansmaten. Vi; Olof och Amanda skrev en lista med lärdommar vi fått från resan. Bland annat dessa:

Vi är så glada för att vi i Sverige
- har toalettdörr och ett spolsystem som fungerar
- har knäckebröd, ost och mitträcken på vägarna
- inte är i riskzon för ökenspridning

Vi är glada för att vi i Burkina Faso fått uppleva
- hur mycket bättre en kvällstvätt är under en vacker stjärnhimmel
- hur kroppen inte kan vara still för musikens härliga rytmer
- människor som verkligen förändrar världen

Amanda och Olof