Det finns många som kämpar!

Idag är det varmt och dammigt här i Beit Sahour, en stad precis utanför Betlehem på Västbanken, Palestina. Jag har nu, efter några veckors praktik här, kommit fram till att uttrycket ”aprilväder” skulle fungera även här, tempraturen har varierat väldigt. Antagligen tittar vårblommorna fram hemma i Sverige nu och även här blommar det. Jag njuter av röd vallmo, blommande mandelträd och av tanken på att det skulle vara möjligt att palla en apelsin direkt från trädet. Vilket jag ju självklart inte gör, men tänk tanken!

Läste just i Khuluma, Diakonias nyhetsbrev, om de människor som ständigt lever i konflikt och hur många som verkligen kämpar på olika sätt för att skapa fred och rättvisa. Det känns nära här när jag har min praktik på en liten organisation på Västbanken. Israel/Palestina konflikten har nästan blivit utnött i våra öron, en situation som är så svår att greppa och svår att se något slut på. Filosoferar en aning över namnet på Diakonias nya kampanj ”Rättvisa i Konflikt” och vad det kan innebära. I situationen här känns namnet rätt, för trots att en konflikt fortsätter länge så strävar och kämpar männsikor självklart för fred men kankse ännu mer för rättvisa i konflikten.

Under mer än två veckors tid har ett tält funnits på torget i Betlhem, sedan en demonstration hölls för enighet hos det Palestinska folket. ”Unity tent” kallar de unga fredsaktivister som varit där och sovit där dessa veckor. ”Hur ska vi kunna sluta fred med Israel om vi inte ens kan enas i vårt eget folk?” Sa en av killarna i tältet, log stort och la till att de skulle vara kvar på torget tills detta enande sker. Idag besökte jag ett dagcenter för äldre här i Beit Sahour. De gamla tanterna och farbröderna samlas där på dagarna för att prata, spela kort och delta i olika aktiviteter. De visade bland annat upp bilder från en fredmarsch de hållt under förra året, på korten såg jag de gamla med käpp i ena handen och plakat i andra. De skrattade och pladdrade på vid minnet av marschen och såg på med stolta ögon.

Jag ville dela dessa berättelser för att återigen ge mig själv och kanske någon mer en liten boost av hopp. Det finns konflikter som pågår över generationer men det finns också människor som kämpar och som aldrig slutar kämpa. Det är en styrka och en kraft värd att beundra och inspireras av.

Fredrika, Diakoniaaktivist Jönköping

Välgörenhetsgala

Lördagen den 19 februari anordnade Jönköpingsaktivisterna en välgörenhetsgala med syftet att samla in pengar till översvämningarnas offer på Sri Lanka. Från början hade idén om en gala varit ganska liten och vi hade en blygsam förhoppning att vi skulle skramla ihop ett tjugotal gäster men vi märkte ganska snart att intresset för ett sådan typ av tillställning blev stort. Ett Facebookevent blev publicerat och inom ett par veckor hade gästantalet stigit upp till 90! Helt galet! Vi hade förmånen att hålla till i en av Fjällstugans, Andreasförsamlingens, lokal och den blev välfylld, gästlistan fick till och med utökas under kvällens gång. Inför kvällen hade det bakats, handlats, filmats, ringts efter sponsorer, ordnats med spotifylistor och livemusik. Tanken med kvällen var att få ordna en rolig gemenskapskväll, göra Diakonia känt bland våra vänner och bekanta och samtidigt få chansen att göra en insats för Sri Lanka. Att ha klädkod ”kostym” verkade uppskattat bland gästerna och vi försökte betona att gästerna inte fick inhandla en sprillans ny utstyrsel inför kvällen utan om så måste, gå till en second handbutik eller låna en kompis skjorta eller klänning. Vilken stämning det blev att se så många uppklädda, fina unga människor göra entré på den röda mattan som lagts ut vid dörren! Kvällen bjöd på mingel, vegetarisk minibuffé, info om Diakonia och deras arbete i Sri Lanka, skämtsamma filmklipp om hur det är att vara aktivist i vardagen, livemusik och dans. Dessutom hade vi turen att få några sponsorer till kvällen vilket gjorde att vi bland annat kunde lotta ut en ryamatta och ljuslyktor och auktionera ut gymkort och bokhyllor. Tillsammans med inträdesavgift, lotteripriser och auktionsbud landade slutligen resultatet strax över 14 000 kronor, hoppas att Diakonias samarbetspartner kan finna någon nytta med det! Vi som aktivistgrupp tycker att det var fantastiskt roligt att arrangera en sådan här afton och vi är otroligt tacksamma över att så många hade intresse av att bidraga till insamlingen.

Carin Leandersson/Diakoniaaktivisterna Jönköping

Ny grupp i Umeå!

Jag klättrar upp på snödrivan framför anslagstavlan. Jag håller andan några ögonblick och försöker lägga lika mycket vikt på båda fötterna. Snön verkar hålla. Jag ställer mig på tå och trycker med ena vanten upp Diakoniaplanschen ovanpå en gammal salsaaffisch. Med andra handen försöker jag nita fast den med häftpistolen. Inget händer. Försiktigt släpper jag greppet för att försöka igen. Pang! En nit flyger iväg som en projektil, studsar mot anslagstavlan och försvinner ut på cykelvägen bakom mig. Jag rycker skrämt till och snön bestämmer sig för att jag har stått där länge nog. Mina för stora vinterkängor och resten av mig hamnar plötsligt en halvmeter längre ner, hjälplöst klängande för att hålla mig fast i anslagstavlan. Snöig, men inte modlös, kravlar jag mig upp. Ett nytt försök med den livsfarliga häftpistolen. Pang! Ännu en nit flyger okontrollerat iväg. Pang! Pang! Pang! Jag stirrar misstroget på det som jag trodde var ett kontorsredskap men som tydligen är ett avancerat vapen i min hand. Du har gjort ditt, bestämmer jag. Jag hoppar ur snön och hämtar plan B i min ryggsäck: en ask vanliga nålar.

Nöjt fäster jag upp affischen med nålarna istället. Grymt snyggt! Jag rycker till när jag hör ett lågt rassel. Skit! Hundratals små knappnålar utspridda i en snödriva. Smart, Johanna, smart … Jag suckar och plockar av mig vantarna. Folk som går förbi tittar misstänksamt på mig där jag sitter och plockar iskalla, snöiga nålar en efter en ur snön. Men affischen är i alla fall på plats. Ett steg närmre den första norrländska Diakoniaaktivistgruppen.

Jag heter Johanna och jag och min syster Helena tänkte försöka starta en aktivistgrupp här i Umeå där vi bor. Första mötet blir på måndag (31 januari) och då hoppas vi att många nya, aktivistsugna människor dyker upp ;)

På tal om klimatångest...

Man kan lätt bli nedslagen, nästintill lamslagen. Kunskap kan både ge och ta energi och visst tänker jag ibland att det är kört. Svenska Dagbladet har just avslutat en intressant artikelserie på temat klimatångest, ett relativt nytt begrepp som ändå tydligt visar vår ökade oro för vår värld. Jag bor och pluggar i Jönköping och har valt att engagera mig i Diakonias aktivistgrupp i stan. Att få vara en del av något större och träffa andra som vill lära sig mer om världen och dessutom väcka frågor hos andra är för mig ett sätt att hantera oron och ilskan kring vad som händer i världen. Rättvisor och orättvisor. Människors olika villkor. Klimatförändringar.

Under våren i år passade vi på att ta upp klimatfrågan i samband med Earth Hour. På västra torget i Jönköping mötte vi då en man som bestämt uttryckte att han minsann inte brydde sig, ”kom tillbaka när Visingsö börjar sjunka” ropade han efter oss. Jag kände mig både arg och besviken men kanske ännu mer peppad att försöka påverka. Vi har ett ansvar och för mig handlar det också om kärlek. Kärlek och respekt för andra människors liv och verklighet. Kan jag göra något så vill jag det!

Själv kan det vara svårt att få utlopp för sin oro, så är det nog med klimatångest som med annan ångest. Att göra något tillsammans är därför det bästa tips jag kan ge. Jag tror det behövs människor som vågar vara lite obekväma. Låt inte klimatångesten bli något som lamslår dig.
Bättra att reagera: agera!

COP 16

För nästan ett år sedan samlades världens topp politiker i Köpenhamn för att enas om ett juridiskt bindande avtal kring klimatförändringarna. Mötet var på allas läppar. Klimatförändringar och koldioxid var de mest frekventa ord tidningarna använde. På nyheterna visades dramatiska bilder från översvämmade byar och torkade skördar. Till varje pris måste vår planet räddas!

Ett år har gått. Tystnaden är total men klimatförändringarna slutar inte för det. Varje dag släpps det fortfarande ut massiva mängder koldioxid i luften. Förändringar i klimatet gör det fortfarande svårt för bönder runt om i världen att försörja sig.

Idag inleddes klimatmötet i Cancún, México. Det finns inga förhoppningar om att världens länder kommer signera något juridiskt bindande avtal som tvingar dem till att minska sina utsläpp. Sverige och EU står kvar vid sina krav men väntar på en kraftsamling från Kina och USA vilka fortfarande inte har visat några som helst ansatser för klimatet.

Det är lätt att känna hopplöshet. Men i kväll när en skara aktivister samlades i Göteborg och diskuterade klimat kände jag hoppet. Det finns engagemang. Det finns ett brinnande intresse. Det finns människor i Göteborg, i Sverige, i Världen som alla kämpar för en mer rättvis värld. En värld som vill se ekologin istället för ekonomin på piedestalen. Tillsammans förändrar vi världen. Vi ska fortsätta kampen!

Beröm!

Diakoniaaktivisterna har fått tack och beröm - från Anders Borg! För några veckor sedan träffade en delegation från Diakonia Finansdepartmentet för att lämna över alla påskrivna kapitalflyktsvykort som aktivisterna jobbat med att samla in under sommaren och hösten.

Idag kom ett tack från Anders Borg. Han skriver bland annat:
"Tack för ert besök på Finansdepartementet den 29 oktober 2010 då ni talade med mina medarbetare om ert arbete mot kapitalflykt från fattiga länder och överlämnade vykort från ungdomar som engagerat sig i frågan.

Jag uppskattar det stora engagemang som ni, bland annat genom er vykortskampanj, visat för frågan om kapitalflykt. Jag instämmer i att frågan är betydelsefull för den globala fattigdomsbekämpningen. Era synpunkter är viktiga bidrag till när Sveriges ståndpunkt formuleras i det fortsatta arbetet med kapitalflykt"

Folk säger så ofta att det inte går att påverka. Struntprat säger jag.

First they came…

Igår hade vi träff för aktivistgruppen I Borås. En skara människor, tillsammans fick vi lära oss mer om Burma. Kändes många gånger som en hopplös situation, vi avslutade kvällen med den här dikten av teologen Martin NieMöller, som handlar om hur Nazitysklands intellektuella inte agerade mot regimen.


They came first for the Communists,
and I didn't speak up because I wasn't a Communist.

Then they came for the trade unionists,
and I didn't speak up because I wasn't a trade unionist.

Then they came for the Jews,
and I didn't speak up because I wasn't a Jew.

Then they came for me
and by that time no one was left to speak up. - - Martin Niemöller



I söndags var det val i Burma, andra gången sedan 1962 då militärjuntan tog makten genom en stadskupp. Valet som hölls den 7:e november var varken fritt eller rättvist. Deltagandet var begränsat av juntan. Inga kandidater fick vara straffade sedan tidigare, vilket diskvalificerar ett par tusen politiska fångar, inklusive oppositionsledaren Aung San Suu Kyi. Dessutom tillät juntan inga valobservatörer. Juntan säger att de vunnit 80 procent av rösterna och att valdeltagandet legat på runt 70 procent. USA och en lång rad andra demokratier fördömer dock valet som på förhand uppgjorts.

Varför skall vi bry oss? Jag tycker dikten ovan säger allt, så mycket mer behöver inte skrivas. Jag tror det handlar om att ställa upp för varandra!