Vi ska här försöka ge ett smakprov av grupps 1 vistelse i Norra Burkina Faso, i staden Gourzy och i vår by Niéssega. Där vi fick en unik chans att komma nära den lokala befolkningen och förstå lite grann av deras verklighet under de 5 dagar vi spenderade där.
Historien börjar i Gourzy där vi blir kvarlämnande av våra kamrater som fortsatte resan mot Ouaga. Här finns huvudkontoret för Diakonias partnerorganisation AMR som kommer vara vår värd under vistelsen.
AMR (Accosiation Monde Rural) är en organisation som arbetar med utveckling på landsbygden i Burkina med målet att förbättra människors levnadsvillkor, med redskap som medvetandegörande av mänskliga rättigheter, decentralisering, lokalstyre, miljö, främja kvinnor och barns rättigheter, etc. Organisation som startades 1996 av en färgstark man vid namn Mr Wangré, och hela teamet med Hubert, Simon, Lassané, Mariam, Aggi, Gaston gör dessa dagar oförglömliga.
…Niessega, vår hemby i Burkina Faso, där Jilbert och hans familj tog emot oss med värme, klimatmässigt och känslomässigt. Vår effektiva träning med lokalspråket moré gjorde susen. Att stanna till och småprata lite är här otroligt viktigt. Ni Windiga.... Laafi, laafi, så ungefär höll de på hela dagen.
Dagarna här blandades med besök på AMR’s olika aktiviteter i området varvat med vardagen i byn. Besök hos hövdingen, skolan, kliniken, marknaden, trädgårdsodlingar, husbygge, matlagning, forum teater. Och dagligen förvånas över att sådana söta små djur som åsnor kunde göra sådana märkliga väsen av sig som de gjorde.
Efter veckan i Niessega är det ännu tydligare att det är människorna som vi mötte där som är den verkliga drivkraften för att lyfta det här landet från bottennoteringarna i FNs utvecklingsstatistik. En kvinna med stark drivkraft som vi aldrig kommer att glömma är Bernadette - vår underbara ”adoptivmamma” i Niéssega. Bernadette bär ett enormt ansvar på sina axlar. Från gryningen till långt efter mörkrets inbrott, när den stora månen är det enda ljus som finns i byn, strävar hon på med 1000 dagliga sysslor. Hon måste fortsätta för att dagen inte räcker till allt som måste göras och hon måste orka för att hennes familj ska ha mat att äta och kläder att ta på sig varje dag. Ett starkt intryck var att följa med Bernadette och några av byns barn till brunnen för att hämta vatten. Eftersom pumpen i den närmaste brunnen är trasig är det långt att gå i hettan. Väl framme drar Bernadette ensam upp säck efter säck med vatten – säkert 50 stycken - för att fylla alla kärl på åsnekärran. Vattensäckarna är så tunga att någon av oss skulle knappt lyckas få upp en enda ur brunnen. Nu när vi har lämnat Niessega och börjat vårat bekväma tillvaro på olika håll i Sverige fortsätter Bernadette att gå till brunnen var och varannan dag, för att sedan återvända hem till alla andra väntande sysslor. Det känns otroligt viktigt för oss att ha fått dela lite av Bernadettes vardag, för det är ju för - eller snarare tillsammans med - henne som vi arbetar för att förändra världen.
En annan av Niéssegas hjältar är Jeanne, mamma till 4 barn. Varje morgon trampar hon raskt iväg på sin cykel med sitt stora leende på läpparna för att lära kvinnor i grannbyn att läsa. Läs- och skrivkunnigheten bland kvinnor på landbygden i Burkina Faso är en av de lägsta i hela världen, tills för några år sedan nästan obefintlig, men tack vare människor som Jeanne och organisationer som AMR håller detta sakta på att förändras. Kvinnorna samlas i små hus i närheten av sina hembyar. De enkla lokalerna utan bänkar att sitta på kallas ”Center för mänskliga rättigheter”. Ett lite väl storslaget namn kan tyckas om man ser till de yttre omständigheterna, men inte när man vet att de kvinnogrupper som får möjlighet att komma dit inte bara är läs- och skrivkunniga efter några månader utan också vet vilka rättigheter de själva, deras barn och alla Burkina Fasos invånare har. Det är först då de kan börja ställa krav på sina politiker. 
Ännu en hjälte är Jilbert, Bernadettes man. Jilbert är invald som en av Niéssegas tre representanter i kommunalfullmäktige i närmaste staden Gourcy. Där fattas viktiga beslut som rör bland annat hans hemby. Jilbert kämpar bland annat för en högstadiekola i Niessega för att fler barn ska kunna få utbildning. Att medborgarna själva väljer vem som ska styra deras lokala samhällen är en del av en satsning på lokal demokrati från regeringen i Burkina Faso. Strategin, som på olika sätt stöds av AMR, är att främja utveckling genom att människor själva kan påverka och ta ansvar på alla nivåer i samhället. Jilbert i Niessega är inte bara politiker. På bilden visar han oss familjens trädgård i utkanten av byn. Grönsakerna växer bra och familjen kan få en liten inkomst genom att sälja överskottet på marknaden. Men marginalerna är små. Det finns ingen möjlighet att lagra t.ex. potatis för att kunna sälja mot slutet av torrtiden när efterfrågan och förtjänst är större. Bakom varje skörd ligger också otaliga timmars hårt slit, eftersom det krävs stora mängder vatten för att något ska växa. Alla här pratar om att det blivit mer ont om vatten de senaste åren. Detta är en följd av klimatförändringarna som drabbar det redan känsliga Sahelområdet särskilt hårt. AMR arbetar med att mildra dess effekter. Bland annat byggs stenmurar på strategiska ställen som gör att vattnet från de häftiga regnen hinner sjunka ner i jorden istället för att forsa fram och ta med sig det tunna lagret odlingsbar jord. Stenmurarna baseras på gammal lokal kunskap. De är ett bra exempel på hur traditionella metoder kan användas som ett mer hållbart alternativ till investeringar i dyrbar utländsk teknik.
Vi vill avsluta med att ge en liknelse som vår tolk Amidou delade med oss innan vi åkte hem.
”Burkina Faso är som en bil full med bensin
men som saknar en bra chaufför.
Med det menar jag inte en enskild ledare utan om ledarskapet I landet.
Chaffören lyssnar inte heller på medresenärerna i bilen.”
Vi har sett med egna ögon hur miljön är början och slutet gällande utveckling. Vårt gemensamma ansvar, tillsammans är vi människor som förändrar världen.
/ Gruppen i Niéssega med Ida, Ulrika, Sara, Frida, Oskar, Patrik
Till slut kom så det slutgiltiga avskedet av våra nyfunna burkinabeiska vänner Diakoniapersonalen och tolkarna. Känslor av tacksamhet för en fantastisk tid, sorg över att lämna ett land och ett folk som satt tydliga spår och en stark förhoppning om att ses igen fyllde oss den sista natten under Burkina Fasos stjärnhimmel.
Inlägg
