Fem dagar med familjeliv, soja och fantastiska kvinnor

Klockan spelar Für Elise och de sju slagen som följer ekar i det lilla rummet, precis som de har gjort varenda timme hela natten. Vi bor i en familj i en liten by som heter Zoro och ligger i södra Burkina precis vid gränsen till Ghana. Pappan i familjen som tidigare sovit på en liten hård träbänk bredvid Karin och mig har varit uppe sen klockan fem. Vi inser att det är på tiden att vi också går upp nu. Med ett par ord på nouni, lite bortkastad franska, en hel del kroppsspråk och mycket vilja lyckas vi förstå var vi kan tvätta oss och gå på toa och snart sitter vi och delar en stor skål med majsvälling till frukost.

Någon timme senare sitter vi under ett träd ute på en åker och diskuterar klimatförändringar med några sojaproducenter som Diakonia stöder. De berättar hur de påverkas av det förändrade klimatet. Regnperioderna blir kortare och kortare och när regnet väl kommer är det så kraftigt att de sköljer bort skörden från den torra jorden. Samtidigt dyker det ständigt upp nya sjukdomar som påverkar både växter och djur. Dessa förändringar är i allra högsta grad verkliga, men när vi frågar producenterna vad de tror att de beror på är överbefolkning och Guds straff de enda svaren de kommer på. Vi berättar vad vi vet om hur vår livsstil påverkar det globala klimatet och att de utsläppen vi står för i den rika delen av världen kan vara orsaken till att de har svårt att odla mat här. Producenterna svarar att de tackar Gud för att vi kommit och berättat hur det ligger till. Vi frågar oss varför de är så tacksamma och önskar att den torra jorden kunde suga upp oss också och bara låta oss försvinna.

Vi träffar också en grupp kvinnliga sojaproducenter som berättar hur deras liv har förändrats sen de började odla soja. De berättar stolt hur skönt det är att få vara självständiga och inte behöva fråga sina män om hjälp för varje liten småsak. Vi förstår att de måste jobba väldigt hårt och blir imponerade över deras styrka att till varje pris kämpa för att barnen ska få gå i skolan och få så bra möjligheter som möjligt inför framtiden.

I slutet av veckan har vi vant oss mer vid de nya levnadsförhållanden vi har. Vi tänker inte så mycket på hur vi ska bete oss vid frukostbordet. Däremot är vi fyllda av intryck, frågor, känslor och tankar efter alla starka och inspirerande människor vi har träffat. Dessa människor som förändrar världen varje dag.

/Grupp Bellelele