Burkina Faso-resan: 5 dagar i Niangoloko

Niangoloko 2/2 - 6/2

Vi i grupp fyra, det vill säga Samuel, Christine, Ellinor, Malin och Ingela, var de som fick äran att resa längst av alla. I en trång jeep färdades vi en hel dag innan vi var framme i Niangoloko, som väl är mer ett samhälle än en stad… Där möttes vi av Diakonias partnerorganisation TON, och så inleddes fyra dygns intensivt ”lära kännande” och kunskapande!

Luften var fuktig och varm, och det var väldigt mycket grönare än i de norra delarna av landet. Det fanns ganska gott om odlingar och för tillfället verkade inte vattentillgången vara ett akut problem. Inte långt borta bröt spektakulära berg av det platta landskapet.

”Vår” by, där vi sov två trygga och varma nätter, heter Yenderê. Den ligger cirka åtta km från gränsen till Elfenbenskusten. Bybornas nyfikenhet var stor och fnittret låg över nejden de första timmarna av vår vistelse. Men sedan var vi inte så intressanta, trots allt, och det var ju lite skönt! Dock var det flera små barn som började gråta om vi kom för nära dem och deras mammor inte var i närheten… Först sista dagen insåg vi att om vi gett dem våra medhavda presenter direkt då vi kom så hade vi nog fått leka mer med barnen – som var MÅNGA!

Yenderê är en prydlig och välordnad by och det finns en djupborrad brunn med vatten. El såg vi dock inte till. Frukostarna bestod av majsgröt och risgröt (en gryta från varje hus i byn, och man var oartig om man inte smakade på allas bidrag…) med lokalt framställd honung. Mums!

Efter de två nätterna i byn sov vi i ”stan”, alltså i samhället Niangoloko, för att även få prova på det livet. Där bodde vi hos medarbetare på TON. Det gav oss bra tillfälle att prata om organisationens verksamhet och förstå mer.

Diakonias stöd till TON sker inom ramen för det regionala programmet för mänskliga rättigheter och demokrati. Med stödet från Diakonia jobbar TON för att förhindra och förebygga trafficking av barn och ungdomar till grannlandet Elfenbenskusten.

Vi fick själva uppleva de informationskampanjer TON gör i byarna, i form av forumteater. Svårt för oss att hänga med i svängarna när dialogen var på dioula, men det gjorde resten av publiken: av kanske 150 åskådare var nog hälften barn, och de satt stilla och lyssnade i 2½ timme! Genom humor når TON ut med budskapen om traffickingproblemet och hur viktigt det är att barnen går i skolan.

Vi blev alla djupt imponerade av TONs seriösa arbete och sättet att göra problemanalyser för att sedan anpassa sitt arbete för att de skulle bli så effektivt som möjligt. Verksamheten är väl förankrad i lokalsamhället. Överallt dit vi kom refererades det till TON och hur viktigt organisationens arbete är.

Läs mer om TONs arbete på Diakonias webbplats: http://www.diakonia.se/sa/node.asp?node=2829

En liten fundering vi fick var dock om det är så att TON är för bra och effektiva, och att detta gör att en del lokala myndigheter lutar sig tillbaka och lämnar över ansvaret… Där finns det ju en fara, för det civila samhället ska ju komplettera myndigheter och demokratiska strukturer, inte ersätta dem. Dock ska det sägas att det inte bara var i Niangoloko som kommunala tjänstemän och politiker beskrev sig som helt utan resurser. Den decentraliseringsprocess som pågår i Burkina har inneburit att ansvar fördelats ut på kommunerna, men några resurser verkar inte ha följt med utan det är upp till kommunerna att ordna intäkter på eget vis. Problematiskt eftersom man samtidigt ska etablera lokala demokratiska strukturer…